1.En ytterligare författare har gjort en utsaga som just handlar om värde överföringsreglernas exklusivitet i förhållande till skadeståndsreglerna i ABL 29 kap. Det är dock en utsaga som gjorts som ett led i en mer omfattande kritik mot lagstiftningen. Författaren skriver så här: ”Klart är å ena sidan att ’ond tro om annans onda tro’ allmänt sett är en vansklig rekvisitkonstruktion. Men lika klart är å andra sidan att om mot tagaren faktiskt var i god tro kommer ingen återbäring i fråga, varför ingen brist vid återbäringen rent språkligt sett kan uppkomma och därmed inte hel ler något bristtäckningsansvar i egentlig mening. Visst kan man tycka att de bristtäckningsansvariga ändå borde kunna hållas ansvariga för sin uppsåtliga eller vårdslösa medverkan, men lagens besynnerliga konstruktion omöjliggör vid en språklig tolkning detta. Och vad mera är: Eftersom värdeöverföringsreglerna antas vara ’exklusivt’ tillämpliga torde de inte heller kunna göras ansvariga enligt skadeståndsreglerna i lagens 29 kapitel.” Utsagan skall som sagt ses i beaktande av att författaren gör utsagan som en del i en allmän kritik som han riktar mot regleringen. I den citerade delen avser kritiken effekten att de bristtäckningsansvariga skyddas av att den potentiellt återbäringsansvarige är i god tro. Utsagan kan också ses i beaktande av vad samme författare skriver i en annan artikel ett år senare och i en bok två år senare. I båda adresserar han specifikt frågan om exklusivitet och är kritisk till denna tanke. Han förespråkar att sanktioner skall vara kumulativa och påpekar att det finns starka skäl emot en ordning med exklusivitet. I artikeln skriver han: ”Frågan är om vi inte skulle klara oss bättre inom aktiebolagsrätten om prin cipen om kumulativ tillämplighet återinfördes med avseende på värdeöverfö ringsreglerna och lagens övriga bestämmelser om obundenhet. De tämligen snäva överväganden som i NJA 1997 s 418 motiverade exklusivitetens införande förlorar det mesta av sin relevans och betydelse när de konfronteras med den helhetsbild som möter när man betraktar de rättsliga konsekvenserna i stort av 324 15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar?s. 15
2.domstolens val. Det är helt enkelt inte med hänsyn till rättssäkerheten rimligts. 324
3.eller acceptabelt att en avvikelse från till exempel bolagsordningen, likhetsprins. 324
4.cipen i 4 kapitlet 1 §, någon av generalklausulerna i 7 kapitlet 47 § och 8 kapitlets. 324
5.41 §, funktionsfördelningsreglerna eller reglerna om befogenhetsöverskridandes. 324
6.inte skall få åberopas bara för att det är fråga om en värdeöverföring soms. 324
7.omfattas av (strider emot) värdeöverföringsreglerna. I synnerhet gäller detta oms. 324
8.Anderssons synsätt läggs till grund för tolkningen av värdeöverföringsreglernass. 324
9.tillämpningsområde, men även om Högsta domstolens eller lagstiftarens snävares. 324
10.tolkningar blir avgörande finns starka skäl emot att värdeöverföringsreglernas. 324
11.skall vara exklusiva.” I boken skriver han:s. 324
12.”I det äldre rättsfallet NJA 1997 s 418 samt i förarbetena finns uttalandens. 324
13.som indikerar att aktiebolagslagens sanktionsregler i någon mening skulles. 324
14.vara exklusivt tillämpliga vid värdeöverföringar eller olovliga sådana. Oavsetts. 324
15.hur dessa uttalanden ska förstås kan de naturligtvis inte leda till att den soms. 324
16.rättshandlar med ett aktiebolag skulle vara immun mot att bolaget åberopars. 324
17.ogiltighet, skadeståndsansvar eller andra påföljder enligt bestämmelser utanförs. 324
18.aktiebolagslagen. … En annan fråga är om sanktionsreglerna i 17 kapitlets. 324
19.aktiebolagslagen exklusivt reglerar avvikelser från aktiebolagslagen i sambands. 324
20.med värdeöverföringar eller olovliga sådana. I den frågan finns det motstris. 324
21.dande uttalanden i lagens förarbeten. Goda skäl kan emellertid anföras emots. 324
22.att regleringen i 17:6–7 skulle utesluta en tillämpning av likhetsprincipen (4:1),s. 324
23.generalklausulerna (7:47 och 8:41 första stycket), reglerna om behörighets ellers. 324
24.befogenhetsöverskridanden (8:42) med flera eller till dessa kopplade rättsföljder.s. 324
25.En annan sak är att den närmare gränsdragningen för tillämpningsområdet förs. 324
26.de olika reglerna bör avpassas på ett ändamålsenligt sätt.” Som framgår är författaren kritisk mot tanken på exklusivitet även i de fall som justitieråden beslutat. Han är också specifikt kritisk till den linje han dragit upp för att peka på risken att även skadeståndsansvar skulle kunna uteslutas. Med tanke på att det handlar om en linje med denna bakgrund finns det knappast anledning att använda utsagorna som normativt argu ment för att sanktionerna i ABL 17:6–7 skall anses exklusiva i förhållande till den lagreglerade påföljden skadestånd i ABL 29 kap. Härmed inget sagts. 324
27.15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? 325 om huruvida det kan finnas andra skäl för exklusivitet, men något normativt stöd för detta går inte heller att finna i de här redovisade utsagorna.s. 15
Förarbetsutsagor om påföljder
1.Av den rättsdogmatiska utredningen återstår att redovisa de för sam manhanget relevanta normativa utsagorna i förarbeten. I propositionen nämns de två rättsfallen NJA 1997 s 418 (SÖMÅ) och NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet) i överväganden om huruvida regleringen skall kunna till lämpas på den som, utan att inta organställning, mottar medel som härrör från en olaglig värdeöverföring. Någon annan linje än den som följer av rättsfallen, såsom jag redovisat dem ovan, framgår inte. Det finns heller ingen utsaga i förarbetena om att vare sig sanktionerna eller grunderna i ABL 17:6–7 skulle anses vara exklusiva. En utsaga i förarbetena som det däremot kan finnas anledning att kom mentera handlar om att rättsföljden av ABL 17:6 skall vara ogiltighet med återbäringsskyldighet och inte ersättningsskyldighet. I propositionen redo visar lagstiftaren sina överväganden kring rättsföljden av ABL 17:6 i anled ning av att kommittén i SOU:n föreslagit rättsföljden ersättningsskyldighet med motsvarande det belopp som överförts från bolaget. Kommittén gav detta förslag för att komma till rätta med vissa tillämpningsproblem som fanns med återbäringsskyldigheten i 1975 års ABL. Förslaget godtogs inte i propositionen och det står klart att det handlade om ett medvetet val från lagstiftaren. Det förekommer ändå att författare ifrågasatt om inte rättsfölj den trots allt i vissa avseenden borde anses bli en ersättningsskyldighet. Samtidigt har justitieråden i NJA 2015 s 359 (Emtunga) använt just för arbetsuttalandena för att konstruera sin lösning. De påtalar att det framgår av motiven att ”en ordning med återbäringsskyldighet har valts framför en ordning med ersättningsskyldighet för mottagaren.” På denna grund drar de slutsatsen att dotterbolagets eftergivande av sin fordran på moder bolaget ”enligt allmänna obligationsrättsliga principer inte skulle kunna göra gällande rättshandlingen. [Dotterbolagets] fordran på [moderbolaget] skulle i så fall gälla till sitt tidigare belopp. Något bristtäckningsansvar för svarandena enligt 17 kap. 7 § kan då inte aktualiseras.” I dessa domskäl har 326 15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? valet i förarbetsuttalandena således blivit ytterligare bekräftat. Rättsföljden av ABL 17:6 skall vara återbäringsskyldighet.s. 15
2.Valet av återbäringsskyldighet framför ersättningsskyldighet vad gäller ABL 17:6 och den som mottagit den olagliga värdeöverföringen, skulle kunna användas för att konstruera en argumentation som går ut på att skadeståndsreglerna i ABL 29 kapitlet inte skall användas på en rättshand ling som inte anses kunna angripas med ABL 17:6. För att konstruera en sådan argumentation blir det nödvändigt att tillföra just ett konstruktivt element och ett sådant kräver en analytisk insats av något slag för att tillföra ytterligare aspekter som möjliggör konstruktionen. Därmed blir det något mer än vad som följer av en sådan rättsdogmatisk utredning som jag gör i detta avsnitt. Däremot är det en sådan vidare process som jag redovisar i detta kapitel.s. 326
Slutsatser av den rättsdogmatiska utredningen
1.Den rättsdogmatiska utredningen visar att det gjorts flera utsagor till stöd för ett skadeståndsansvar. Utsagorna för skadeståndsansvar förefaller ha stöd i lagtexten, se även avsnitt 15.5. Beträffande de dogmatiska argumenten mot skadeståndsansvar visar min utredning inte på några sådana. Den enda utsagan är uttryckligen ett antagande och den har gjorts i kritiskt syfte. De övriga utsagor som gjorts om exklusivitet avser en annan relation, inte skadeståndsreglerna i ABL 29 kap.s. 326