- NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet), citatet från sjätte stycket av revisionssekreterarens betänkande. Beträffande snäva ramar har man i litteraturen också pekat på ett rättsfallet NJA 2005 s 608 (Max o Frasses) som handlar om den allmänna frågan om ersättningsskyldighet för förmögenhetsskada.
- Det anförda talar mot att frågan, om banken i förevarande fall ådragit sig något betalningsansvar, skall prövas med tillämpning av ett generellt medver kansansvar på skadeståndsrättsliga grunder som må följa av icke kodifierade rättsgrundsatser utan anknytning till ABL.” Av citatet framgår att justitieråden såg en gemensam nämnare mellan brist täckningsansvar och skadeståndsrättsligt medverkansansvar, att det skydd för bolagets kapital som ABL utgör i det närmaste är uttömmande och att det därför inte var aktuellt med att använda allmänna rättsgrundsatser vid sidan av ABL. Det förefaller således tydligt att domskälen handlar om att utesluta rättsgrunder vid sidan av ABL. Något stöd för att utesluta använd ning av de skadeståndsregler som stadgas i ABL ger domskälen till synes inte. Ett annat rättsfall som nämnts kring frågan om exklusiva sanktioner är NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet). I detta fall ställer justitieråden krav på uppsåt för att med analog tillämpning av reglerna mot ”olovlig kapi talanvändning” i 1975 års ABL underkänna säkerhet (tredjemanspant) som ett kreditinstitut fått från ett aktiebolag som därefter gick i konkurs. Revisionssekreteraren, vars motivering majoriteten fattade beslut i enlighet med, påpekade: ”Enligt ordalydelserna är bestämmelserna i 12 kap 2 § och 5 § 1 st [i 1975 års ABL] enbart tillämpliga på utbetalningar till aktieägare men de anses även vara analogt tillämpliga på utbetalningar till annan än aktieägare, främst i fråga om personer som haft ägarliknande kopplingar till bolaget. Analogierna har dock ansetts böra hållas inom förhållandevis snäva ramar med hänsyn till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet.” 320 15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? Den analogiska tillämpning som justitieråden beslutar om i fallet handlar således om att använda regleringen mot ett subjekt som regleringens orda lydelse inte omfattar. Inte heller detta rättsfall ger något stöd för att utesluta användning av de skadeståndsregler som stadgas i ABL. Reglerna i ABL riktar sig enligt sin ordalydelse mot angivna subjekt och någon analogi är inte nödvändig.
- Av den rättsdogmatiska utredningen återstår att redovisa de för sam manhanget relevanta normativa utsagorna i förarbeten. I propositionen nämns de två rättsfallen NJA 1997 s 418 (SÖMÅ) och NJA 1999 s 426 (Sturetvättsfallet) i överväganden om huruvida regleringen skall kunna till lämpas på den som, utan att inta organställning, mottar medel som härrör från en olaglig värdeöverföring. Någon annan linje än den som följer av rättsfallen, såsom jag redovisat dem ovan, framgår inte. Det finns heller ingen utsaga i förarbetena om att vare sig sanktionerna eller grunderna i ABL 17:6–7 skulle anses vara exklusiva. En utsaga i förarbetena som det däremot kan finnas anledning att kom mentera handlar om att rättsföljden av ABL 17:6 skall vara ogiltighet med återbäringsskyldighet och inte ersättningsskyldighet. I propositionen redo visar lagstiftaren sina överväganden kring rättsföljden av ABL 17:6 i anled ning av att kommittén i SOU:n föreslagit rättsföljden ersättningsskyldighet med motsvarande det belopp som överförts från bolaget. Kommittén gav detta förslag för att komma till rätta med vissa tillämpningsproblem som fanns med återbäringsskyldigheten i 1975 års ABL. Förslaget godtogs inte i propositionen och det står klart att det handlade om ett medvetet val från lagstiftaren. Det förekommer ändå att författare ifrågasatt om inte rättsfölj den trots allt i vissa avseenden borde anses bli en ersättningsskyldighet. Samtidigt har justitieråden i NJA 2015 s 359 (Emtunga) använt just för arbetsuttalandena för att konstruera sin lösning. De påtalar att det framgår av motiven att ”en ordning med återbäringsskyldighet har valts framför en ordning med ersättningsskyldighet för mottagaren.” På denna grund drar de slutsatsen att dotterbolagets eftergivande av sin fordran på moder bolaget ”enligt allmänna obligationsrättsliga principer inte skulle kunna göra gällande rättshandlingen. [Dotterbolagets] fordran på [moderbolaget] skulle i så fall gälla till sitt tidigare belopp. Något bristtäckningsansvar för svarandena enligt 17 kap. 7 § kan då inte aktualiseras.” I dessa domskäl har 326 15 (K) Vilka sanktioner skall följa med värdeöverföringsansvar? valet i förarbetsuttalandena således blivit ytterligare bekräftat. Rättsföljden av ABL 17:6 skall vara återbäringsskyldighet.
Rättsfall
NJA 1999 s. 426
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 426
BibTeX
@misc{nja-1999-s-426,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 426}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
17 hänvisningar i 9 artiklar · 17 stycken/fotnoter
Rättsverkan av olovlig förtäckt värdeöverföring1 hänvisning
Begreppet förtäckt värdeöverföring1 hänvisning
Departementen och Lagrådet1 hänvisning
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Ett annat mål där frågan om bl.a. frågan om återbetalningsskyldighet aktualiserades är NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten) — jfr om detta fall även nedan vid behandlingen av aktiebolagslagens låneförbud. — Ett finansbolag hade beviljat ett bolag ett lån som använts för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget fick som säkerhet för lånet företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet. Fordran med tillhörande säkerhet förvärvades därefter av ett annat finansbolag. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det senare finansbolaget — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som lämnat säkerheten gjorde gällande bl.a. att pantsättningen var ogiltig eftersom den var att jämställa med otillåten vinstutdelning i strid mot ABL 12 kap. 2 § och att därför återbäring skulle ske enligt den dåvarande bestämmelsen i 5 kap. första stycket samma kapitel. I allt fall var rättshandlingen ogiltig enligt ABL 8 kap. 14 § — numera 8 kap. 35 § — eftersom företrädaren för det bolag som ställde säkerheten överskridit sin befogenhet då han avhände bolaget egendom i strid mot 12 kap. — HD konstaterar först att bestämmelsen om befogenhetsöverskridande i ABL:s styrelsekapitel närmast är att uppfatta som en reglering av bolagets inre förhållanden och att en pantsättning som är att se som en överträdelse av vinstutdelningsreglerna därför inte kan angripas med stöd av bestämmelserna om befogenhetsöverskridanden. I stället inriktar sig domstolen på frågan om det långivande företagets ansvar enligt ABL 12 kap. 5 §. HD (tre av fem ledamöter) uttalar med en hänvisning till det strax här ovan refererade målet NJA 1997 s. 418 att det analoga ansvaret för andra än aktieägare har ansetts böra hållas inom förhållandevis snäva ramar med hänsyn till säkerheten i omsättningen och det praktiska ekonomiska livet. När det gäller ett utomstående kreditinstitut som i utbyte mot ett lån erhållit en säkerhet inger en analog tillämpning särskilda betänkligheter. För att ett sådant ansvar skall kunna åläggas ett kreditinstitut krävs det att dess företrädare haft uppsåt beträffande omständigheten att ställandet av säkerheten utgjort en olovlig kapitalanvändning. Att företrädare för ett kreditinstitut bort inse att säkerställandet utgjort en sådan kapitalanvändning är med andra ord inte nog för att ålägga detta ansvar. — I ett säryttrande utvecklade justitierådet Håstad uppfattningen att den som lånat ut medel till en aktieägare som ställt säkerhet med egendom som får anses utgöra olovlig vinstutdelning till aktieägaren, skall sakna rätt till säkerheten, om långivaren insett eller bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg. Eftersom långivaren i det i målet aktuella fallet var ett finansbolag som åtminstone bort inse att olovlig vinstutdelning förelåg var upplåtelsen av företagshypotek till långivaren enligt Håstads mening ogiltig.
- Frågan om rättsföljden då ett finansbolag beviljat ett bolag lån för inköp av samtliga aktier i ett annat bolag och finansbolaget som säkerhet för lånet fick företagshypotek i det bolag vars aktier var föremål för köpet aktualiserades några år senare i NJA 1999 s. 426 (Sturetvätten). Jfr beträffande samma mål ovan under rubriken Återbäringsoch ersättningsskyldighet enligt ABL 12 kap. 5 §. Sedan det bolag som lämnat säkerheten försatts i konkurs bevakade det finansbolag som förvärvat fordran med tillhörande säkerhet — dåmera självt försatt i konkurs — sin fordran med förmånsrätt enligt företagshypoteksbrevet. Konkursförvaltaren i det aktiebolag som ställt säkerheten gjorde gällande att pantsättningen var ogiltig eftersom den stred mot låneförbudet. HD:s majoritet kom emellertid i detta fall till resultatet att det inte fanns tillräckliga skäl att med frångående av huvudregeln anse pantsättningen ogiltig eftersom det i målet var fråga om ett av ett kreditinstitut mot sedvanliga villkor lämnat lån till en köpare för vilket det erhållit säkerhet. Justitierådet Nyström ansåg dock att långivaren inte kunde anses ha haft något befogat anspråk på att få åberopa den ställda säkerheten. I ett tillägg till domskälen framhöll härtill justitieråden Victor och Pripp — vilka båda ingick i den majoritet som bestämde utgången i målet — behovet av en översyn av aktiebolagsrätten så att förutsättningar för en förutsebar och lämpligt avvägd reglering tillskapades som inte endast tillgodoser säkerheten i omsättningen utan även är ägnad att förebygga missbruk och kringgåenden av de förbud som kan anses behöva upprätthållas såvitt angår utdelning och låneförbud. — Det kan här anmärkas att i lagrådsremissen till ny aktiebolagslag frågan om de civilrättsliga verkningarna av överträdelse av låneförbudet behandlas i avsnitt 15.5 och att de sammanfattningsvis innebär, att den som har tagit emot ett olagligen lämnat lån skall vara skyldig att återbetala lånet och att, om säkerhet ställts i strid med lagens bestämmelser, rättshandlingen inte skall gälla mot bolaget om bolaget visar att mottagaren av säkerheten insett eller bort inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det inse att den var olaglig. Däremot har man inte ansett att det bör införas några regler om bristtäckningsansvar i fråga om olagliga förskott, lån och säkerheter. 1.6 Tvångsinlösen I 1975 års aktiebolagslag föreskrivs i 14 kap. 31 § att ett moderbolag under vissa i paragrafen angivna förutsättningar har rätt att lösa de aktier, som ägs av övriga aktieägare. I motiven till denna regel sägs att det värde som moderbolaget skall utge till de aktieägare som tvingas lämna ifrån sig sina aktier är aktiernas verkliga värde. Om moderbolaget har förvärvat större delen av sina aktier i dotterbolaget på grund av inbjudan till en vidare krets att till moderbolaget överlåta sådana aktier mot visst vederlag, skall dock lösenbeloppet motsvara vederlaget, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detta brukar kallas särregeln. Frågan vad som är en akties verkliga värde kan emellertid vara föremål för olika uppfattning i de fall särregeln inte är tillämplig endera därför att fråga inte är om ett förvärv av större delen av aktierna efter en inbjudan till en vidare krets eller därför att särskilda skäl medför att särregeln inte är tillämplig. Det är framför allt två frågor som aktualiseras när en dylik värdering skall göras, den ena gäller vilken tidpunkt värderingen skall ta fasta på och den andra hur värderingen skall göras. Dessa båda frågor togs upp av Högsta domstolen i målen NJA 1992 s. 872 och 1996 s. 293. Innan jag behandlar dessa båda mål bör det dock påpekas att den skiljenämnd som har att (i första hand) besluta i de frågor som aktualiseras i inlösenärenden under särskilda förutsättningar kan bestämma, att moderbolaget skall få lösa de utestående aktierna trots att värderingsfrågan ännu inte är avgjord. Äganderätten till de aktuella aktierna övergår med andra ord till moderbolaget trots att betalning ännu inte har erlagts.
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Juridiska personers borgensåtaganden4 hänvisningar
- HD, särskilt NJA 1997 s. 418 och NJA 1999 s. 426, har det klart-
- NJA 1997 s. 418 uttalade HD följande: Det citerade ger inte alldeles säkra hållpunkter för bedömning av vilken personkrets som kan träffas av regeln i 12 kap. 2 § ABL. Att regeln bör kunna tillämpas vid transaktioner där den till vilken utdelningen sker kort tid före rättshandlingen varit aktieägare eller kort tid därefter blir aktieägare är ganska självklart. Mer betänklig är den koppling som i domskälen görs till återbäringsreglerna i 12 kap. 5 § ABL. Resonemanget tycks vara att om man finner rättsföljden återbäring enligt 12 kap. 5 § 1 st. ABL vara lämplig, så skall 12 kap. 2 § ABL kunna tillämpas analogt på utdelning till andra än aktieägare. Förutsättningen för tillämpningen av båda bestämmelserna är utdelning till aktieägare och att från den lämpliga rättsföljden sluta sig till att analog tillämpning skall ske förefaller inte alldeles välbetänkt. Uttalandena i NJA 1997 s. 418 har något preciserats i NJA 1999 s. 426. I RevSekr:ns betänkande, i enlighet med vilket HD:s majoritet fattade beslut, uttalades bland annat följande angående gränserna för en analog tillämpning av 12 kap. 2 § och 5 § ABL:
- manget är densamma i NJA 1999 s. 426 som i det tidigare