Se för en variant på temat domskälen i NJA 2009 s 500 (Bankkontomanipulationerna). Jfr Torkel Gregows rättsfallskommentar, Separationsrätt efter tillgrepp av pengar på bankkonto – sakrätt på hög nivå, JT 2009–10 s 643, på s 651–652.
Hänvisas från p. 1 (s. 22)
1.Den riskfördelning jag behandlat i föregående underavsnitt innebär att en stor och varaktig brist leder till att separationsrätt inte medges för någon. Det underförstådda huvudalternativet till denna riskfördelning är att sepa rationsrätt medges till de återstående medlen. Ett ytterligare alternativ är emellertid att bara låta de som varit i ond tro förlora sin separationsrätt. I förmögenhetsrättsliga sammanhang är det som bekant vanligt att man laborerar med ond tro när ett subjekt borde ha reagerat på indikationer. Att en kund eller bank förlorar sin separationsrätt vid ond tro är en möjlig lösning. Ett sätt att konstruera normativt stöd för lösningen är att använda RvmL. När en kund eller bank som lämnar medel till kontanthanteraren misstänker att det föreligger sådan brist att kontanthanteraren använder medlen för att hålla systemet igång, eller med andra ord för att inte bli avslöjad, kan det hävdas att kontanthanteraren inte mottar medel för annan. Båda parter borde misstänka att åtminstone det kortsiktiga syftet är ett annat. Båda parter borde misstänka att det i realiteten handlar om kredit, snarare än ett uppdrag att hantera medel. Det finns också andra normativa argument för en riskfördelning som tar hänsyn till ond respektive god tro. Exempelvis har det hävdats att separa tionsrätt skall ges vid stöld även om tjuven sammanblandat medlen med sina. I varje fall sägs att separationsrätt skall ges om det inte gått alltför lång tid efter stölden och det går att konstatera att motsvarande medel finns i behåll. I den mån tjuven använt medel ur den massa av medel i vilken han placerat det stulna, hävdas det att den bestulne ändå skall ges separationsrätt till ett belopp som motsvarar det lägsta saldo som den aktuella massan haft under tiden efter stölden. Argumentationen baserar sig i hög grad på argument av värdekaraktär. Det handlar om rimligheten i att den bestulne skall kompenseras, och om orimligheten att tjuvens fordringsägare skall tjäna på stölden. Motsvarande rimlighetsargument går att anföra när en kontanthanterare agerat på sätt som lett till att kontanthanteringen drabbats av stora och lång 466 22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering variga brister. Det kan i princip handla om bedrägerier som kan beskrivas som ”pyramidspel”. Att en kund som drabbas av kontanthanterarens age rande utan att vara i ond tro, skall sakna prioritet, kan förefalla just orimligt.s. 22