för otillbörlighetsbedömning skall användas

1.Forskningsresultatet som presenteras i detta kapitel är som nämnts att den norm för otillbörlighetsbedömning som hävdats i förarbeten, rättsfall och doktrin är användbar. Till de metoder jag använt för att nå detta resultat hör också en rättsdogmatisk utredning. Det bidrag som den rättsdogma­ tiska utredningen kan bidra med i frågan är inte ett normativt besked om användbarhet. Vad jag vill spegla med de dogmatiska utsagorna är vad respektive författare kommit fram till beträffande hur det skall fungera. Häri ligger ett antagande om att författarna också menar att vad de förespråkat är användbara lösningar. 222 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet …s. 9

2.Den rättsdogmatiska utredningen består av två delar. I den första delen redovisar jag min utredning av stödet för att använda den aktuella normen för otillbörlighetsbedömning, se även 8.4.2. Den andra delen av utred­ ningen nedan är inriktad på normativa utsagor om de olika aspekterna.s. 222

Den grundläggande förarbetsutsagan

1.Som nämnts, i avsnitt 8.4.2, finns ursprunget till den norm för otillbörlig­ hetsbedömning som undersökts i detta kapitel (9) i en utsaga i förarbetena. Den lyder:s. 222

2.”När betalningen är att anse som ordinär men borgenären kände till att gälde­s. 222

3.nären var eller blev insolvent, ger beredningens förslag i denna paragraf enligts. 222

4.min mening tillräckliga möjligheter till återvinning. En sådan betalning av etts. 222

5.betydande belopp som görs till en oprioriterad borgenär kort före konkursut­s. 222

6.brottet torde nämligen för det mesta få anses som otillbörlig. Att återvinnings. 222

7.utesluts i de undantagsfall då betalning av detta slag inte kan betecknas soms. 222

8.otillbörlig är enligt min mening inte ägnat att inge betänkligheter.” Som framgår är det en utsaga som i första hand syftar till att framhålla att ordinäritet inte skall hindra återvinning. Det förefaller inte finnas någon ambition att etablera någon mer allmän norm till stöd för otillbörlighets­ bedömningen.s. 222

9.Den som ändå vill använda utsagan som generellt normativt stöd kan dock givetvis påpeka att om aspekterna belopp, tid och ond tro skall anses kunna övertrumfa ordinäritet, så borde dessa aspekter vara än mer kva­ lificerande när ordinäritet inte föreligger. Utifrån detta argument finns det dock anledning att påpeka att vad förarbetsutsagan ger stöd för är att otillbörligheten är uppfylld när alla tre aspekterna är starka. Vad som står är att borgenären ”kände till”, att beloppet var betydande och att betalningen gjordes kort tid innan konkursen. Således skulle det kunna gå att hävda att alla tre aspekterna måste vara uppfyllda i hög grad. 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 223s. 222

Citerad och använd i praxis

1.Det enda kontokreditfallet där HD faktiskt gjort en prövning av otillbörlig­ heten, är som nämnts, i avsnitt 8.4.2, NJA 1978 s 194 (Stelvio). HD citerar här förarbetsutsagan och framhåller sedan beloppets storlek som betydande och anger den onda tron som kvalificerad: ”Enär de belopp som sålunda överförts till banken varit betydande, har banken gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. Banken har känt till de omständigheter som gjort överförandet av beloppen till banken otillbörligt.” Fallet utgör därför stöd för normens användbarhet. Med hänsyn till hur kortfattade domskälen är på denna punkt ger fallet inte något starkt stöd. Eftersom domarna inte nämner tidsaspekten skulle fallet kunna användas för att hävda att alla aspekter inte behöver vara starka. I fallet var det dock fråga om tidsperioden tre veckor innan konkurs.s. 9

Doktrinens variant

1.I doktrin har utsagan tolkats på aningen annat sätt. Som också framgått ovan, avsnitt 8.4.3, hävdas i doktrin att det räcker att någon av de övriga rekvisiten skall vara påfallande starkt uppfylld. ”Kvalifikationen bör i allt fall vara för handen, då något av de övriga rekvisiten i bestämmelsen är påfallande starkt uppfyllt, t.ex. då transaktionen avsett ett stort belopp och alltså varit till avsevärd nackdel för borgenärerna eller då gäldenären varit klart insolvent och hans konkurs nära förestående. På samma sätt kan otillbörlighetsrekvisitet brista, om något av de övriga rekvisiten endast är svagt uppfyllt, t.ex. då det adekvata orsakssambandet mellan rättshandlingen och skadan är tveksamt eller då medkontrahenten visserligen bort inse att gäldenären var insolvent, men rent subjektivt – på felaktiga och i och för sig ej godtagbara grunder – trott att gäldenären skulle klara upp situationen.” En annan utsaga med motsvarande innebörd är: ”… en otillbörlig transaktion är en transaktion, där dels de övriga rekvisiten i 4:5 är uppfyllda, dels något av rekvisiten är påfallande starkt uppfylld (betalning har t.ex. skett med ett betydande belopp), dels inga omständigheter i fallet talar 224 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet …s. 9

2.emot att transaktionen bedöms som otillbörlig och där en helhetsbedömning avs. 224

3.samtliga omständigheter visar transaktionens extraordinära karaktär.” Till dessa utsagor kan också läggas följande, från avsnitt 8.4.2, som närmast pekar på att det är ofrånkomligt att inte beakta de övriga rekvisiten:s. 224

4.”Trots att lagtexten närmast ger uttryck för att otillbörligheten skall bedömass. 224

5.skild från övriga rekvisit, utgörs de omständigheter som medför otillbörlighets. 224

6.nästan alltid av samma omständigheter som bedöms inom ramen för övrigas. 224

7.rekvisit.” Som synes syftar författarna på de övriga rekvisiten, och inte på de aspekter som anges i förarbetsutsagan. Skillnaden mellan rekvisit och aspekter är dock inte särskilt stor. Tid, ond tro och ordinäritet är såväl rekvisit som aspekter. Beloppsaspekten motsvaras av gynnande/nackdels­rekvisitet.s. 224

8.Dessa doktrinutsagor har helt klart ambitionen att ge stöd för otillbörlig­ hetsbedömningen och de pekar klart ut att de övriga aspekterna, eller med andra ord rekvisiten, skall ges betydelse i bedömningen. 9.8.3.1 Ytterligare utsagor kring förhållandet mellan aspekter Utöver de nämnda doktrinutsagorna, som ger mer direkt stöd för att använda alla aspekterna i normen för otillbörlighetsbedömning, finns det ytterligare utsagor om förhållandet till ordinäritetsaspekten. Med dessa hävdas att det skall finnas ett utrymme för att med KonkL 4:5 att återvinna även ordinära betalningar, trots att de inte kan återvinnas med KonkL 4:10. De bygger på förarbetsutsagan i avsnitt 9.8.1. 9.8.3.2 Avvikande utsagor Det skall i denna redovisning noteras att det i doktrinen också finns utsagor som pekar i andra riktningar. Den mest tydliga kritiska utsagan (även i avsnitt 8.4.3) är att det borde handla om en helt annan konstruktion, för att slippa otillbörlighetsbedömning:s. 224

9.”… synes värt att överväga att stryka kravet på fristående otillbörlighetspröv­s. 224

10.ning – gynnande etc och ond tro är illa nog – och istället införa ett undantag 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 225 vid särskilda rättfärdigande omständigheter och beträffande åtgärder av mindre betydelse.” Till utsagor om andra riktningarna hör också dem som handlar om att ett fingerat syfte med transaktionen skall ha betydelse. De uttrycker sådant som att ett typiskt sett illojalt syfte skall kunna angripas. Här finns också en utsaga i praxis om att angripa rättshandlingar som framstår som föranledd av någon omständighet. Samtidigt finns också utsagor om att inte lägga vikt vid subjektiva aspekter, se avsnitt 8.4.1. Likaså finns det utsagor om att göra en sorts objektiv bedömning av orsaken till rättshandlingen: ”Den övergripande frågan måste, såvitt jag kan förstå, vara huruvida betalningen – efter en objektiv helhetsbedömning – förefaller ha påverkats av gäldenärens hotande konkurs.” En linje går ut på att det vid ordinära betalningar krävs att situationen var så prekär att betalningen framstår som ett gynnande framför andra. Detta skulle innebära något annat än en bedömning av aspekterna, förutom då att ordinäritetsaspekten alltjämt ges vikt. Det finns också ett omdöme om praxis där författaren hävdar att praxis med ett undantag, visar att HD gjort en rent objektiv bedömning och i all­ mänhet grundat sig uteslutande på den undandragna egendomens värde. De doktrinutsagor som pekar i andra riktningar innebär förstås inte stöd för den norm för otillbörlighetsbedömningen som undersökts i detta kapitel. Att de inte ger stöd kan tolkas som att argument mot normens 226 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … användbarhet. Å andra sidan är alla utsagorna mycket kortfattade och det finns anledning att inte lägga in en så specifik betydelse i dem som en kritik mot just normens användbarhet. I några fall handlar det dessutom om utsagor som gjorts av författare som gjort de utsagor som ger klart stöd för normen om otillbörlighetsbedömning.s. 224

Slutsats – stöd för normen

1.En slutsats av den rättsdogmatiska utredningen om huruvida den angivna normen för otillbörlighetsbedömningen skall användas är att det finns klart stöd i rättskällorna för detta. I varje fall finns det inget i rättskällorna som på något avgörande sätt talar emot. Härmed dock inget sagt om att normen skulle vara den enda möjliga rättsligt försvarbara lösningen.s. 226

Den rättsdogmatiska utredningen av aspekterna

1.I underavsnitten nedan redovisar jag min utredning av vad som i rätts­ dogmatiskt hänseende går att hämta beträffande aspekterna. För samtliga aspekter redovisar jag vad som står att finna i rättspraxis om kontokrediter. Det handlar främst om fyra fall som HD prövat. NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll), NJA 1978 s 194 (Stelvio), NJA 1990 s 649 (Travtränaren) och NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction). Av dessa fall är det bara ett, Stelvio, där otillbörlighet var avgörande. Övriga kontokreditfall från HD, d v s Kreuger, Travtränaren och Ekblad, har avsett andra återvinningsregler och belyser därför inte tillämpningen av otillbörlighetsrekvisitet. Jag skall här ändå framhålla i vilken mån fallen speglar de olika aspekterna. Beträffande tre av fallen är detta inte relevant i rättsdogmatiskt hänseende, och det utgör heller ingen användbar empiri, men det illustrerar vilka kontokreditfall som uppmärksammats i praktiken.s. 226

Tidsaspekten

1.Vad gäller tidsaspekten är det tydligt att alla de fyra fallen gällde insättningar kort tid innan konkursen. I Kreuger vändes ett två veckor gammalt minus­ saldo om 288 092 kr till plussaldo två dagar innan särskild undantagslag­ 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 227 stiftning infördes. I Stelvio gjordes insättningarna under tre veckor innan konkursen, netto 33 523 kr. I Ekblad gjordes insättningen om 1 080 937 kr vid ett tillfälle 16 dagar innan konkursen. Endast i Travtränaren gjordes insättningarna längre tid än alldeles innan konkursen. Två insättningar om totalt 100 655 kr återvanns när de gjordes knappt tre månader innan konkursen. Samtidigt var dessa två insättningar de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen. Den rättsdogmatiska slutsats som går att dra från praxis är att det inte finns något kontokreditfall som ger stöd för att återvinna insättningar som gjorts mer än kort tid innan konkursen. En sådan slutsats ger egentligen inte stöd för någon slutsats om vad normen skall innebära. För den som vill konstruera ett rättsdogmatiskt stöd kan man kanske tänka sig en möjlighet att använda lagtexten. Det handlar då om att snegla på de tidsfrister som stadgas. Tre månader är den frist som lagstiftaren använt som schablon i specialregeln för återvinning av just betalningar, d v s i KonkL 4:10. Specialregeln bygger visserligen på enbart objektiva rekvisit och måste därför begränsas schablonmässigt för att inte bli för vidsträckt, men det är en schablon som säger något om vilket tidsintervall som allmänt får anses akut. Vad som görs inom tre månader före konkursen är kanhända generellt sett sådant som kan vara föranlett av just konkurshotet.s. 226

Beloppsaspekten

1.Av vad som nyss nämnts följer att beloppen i tre två av fallen, Kreuger 288 092 kr och Ekblad 1 080 937 kr, var betydande. Även i fallet Travträ­ naren var beloppet stort, 100 655 kr. De 33 523 kronorna i fallet Stelvio framstår däremot som ett mindre anmärkningsvärt belopp. Ändå angav HD:s majoritet uttryckligen att de ansåg beloppet vara betydande: ”Enär de belopp som sålunda överförts till banken varit betydande…” Penningvär­ desförändringen sedan 1978 kan förklara detta. Insättningarna i Stelvio är visserligen det minsta beloppet av de fyra fallen även omräknat till dagens värde, men de 33 523 år 1978 blir mer än 133 000 kr och ett nästan lika stort belopp som i Travtränaren. Beaktat penningvärdesförändringen var de 288 092 i Kreuger för övrigt det överlägset största beloppet, nära 8,5 miljoner kr i värde per 2018. I rättsdogmatiskt hänseende går det att dra en slutsats av fallet Stelvio som innefattade en otillbörlighetsbedömning. HD angav där att de bedömde beloppet som betydande och de använde denna bedömning som grund för sitt ställningstagande. Således skall 33 523 kr anses som ett betydande 228 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … belopp. Huruvida rättsdogmatiskt stöd behövs för att ta hänsyn till pen­ ningvärdesförändringar lämnar jag öppet, men medräknat sådan kan fallet användas som stöd för att ett belopp på nära 133 000 kr i 2018 års pen­ ningvärde skall anses som betydande.s. 9

Ordinäritetsaspekten

1.Beträffande ordinäriteten kan konstateras att fallen Travtränaren och Ekblad gällde klart avvikande transaktionsmönster. Med hänsyn till omständighe­ terna kan man säga att de framstod som betalningar snarare än insättningar. Det handlade om enstaka insättningar på konton där transaktioner i stort sett inte längre företogs. I det sistnämnda fallet tillät banken inte heller vidare uttag efter insättningen. Inget av fallen avgjordes dock med otill­ börlighetsrekvisitet.s. 228

2.I fallen Kreuger och Stelvio avvek insättningarna däremot, såvitt framgår, inte i särskilt hög grad från tidigare transaktionsmönster. Transaktionerna förefaller ha följt affärshändelser.s. 228

3.I doktrin finns flera kortfattade anmärkningar av betydelsen att normala insättningar på en checkkredit är ordinära. Utsagorna motiveras inte med någon analys och får snarast ses som omdömen som det saknas anledning att ifrågasätta.s. 228

4.Den självklara slutsatsen i rättsdogmatiskt hänseende blir att normala insättningar på kontokrediter skall ses som ordinära i otillbörlighetsbe­ dömningen. Omvänt skall onormala insättningar ses som icke ordinära.s. 228

Ondtrosaspekten

1.För aspekten ond tro kan konstateras att fallet Stelvio kan vara vägledande för betydelsen av olika nivåer av ond tro. Det handlar då dock bara om att det finns anledning att laborera med två nivåer. Några direkta normativa utsagor om fler nivåer finns inte, jfr avsnitt 8.4 ovan. 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 229 I Stelvio använde HD en skrivning som innebär att de anger den onda tron som kvalificerad: ”Banken har känt till de omständigheter som gjort överförandet av beloppen till banken otillbörligt.” Det framgår att bankens onda tro var klarlagd genom att banken vid ett möte tre veckor innan konkursen informerats om att bolagets ekonomiska ställning var ohållbar. Fallet utgör därför stöd för att faktisk kännedom om otillbörligheten skall bedömas som mer graverande än om den onda tron varit okvalificerad. Några utsagor som talar emot att laborera med två nivåer finns inte att redovisa. Däremot skulle fallet i sig kunna ges mer begränsad normativ betydelse än vad jag nyss beskrivit. Det skulle kunna hävdas att domarna angav att banken kände till otillbörligheten för att det just var så i fallet, men utan avsikt att därmed etablera en norm där kvalificerad ond tro skall krävas. I doktrin har hävdats att det inte skall vara avgörande att banken bara är i okvalificerad ond tro, d v s inte kände till men borde ha känt till. Även i sådana fall skall i o f s ordinära insättningar kunna återvinnas. För fallen av okvalificerad ond tro anses dock en viss försiktighet vara påkallad. Det är således fråga om en relativ utsaga och inte en utsaga om att det inte finns anledning att räkna med flera nivåer av ond tro. Beträffande rättspraxis i övrigt kan redovisas att ond tro inte var föremål för bedömning i Ekblad. I Travtränaren prövades ond tro, men sådan ansågs inte föreligga. Båda fallen avgjordes med KonkL 4:10. I Kreuger var det däremot fråga om ondtrosbedömning. Kreuger gällde särskild undantags­ lagstiftning och äldre lydelse av 30 § i 1921 års konkurslag. Något skäl att avgöra om den onda tron var påfallande stark fanns inte.s. 228

Reflektioner kring resultatet

1.När jag jämför min insats i detta kapitel med vad andra forskare i förmö­ genhetsrätt gjort är det relevant att min insats omfattar en någorlunda omfattande dogmatisk utredning. I övrigt framträder emellertid en del skillnader. Det förekommer förstås att rättsvetare uttalar sig om förhål­ landen mellan olika rekvisit och olika aspekter, men det handlar då typiskt sett om ett normativt syfte där förhållandena uttrycks som att de ”är” på ett visst sätt. Likaså kan det förekomma att rättsvetare uttrycker kortfattade 230 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … uppfattningar, råd eller förklaringar. I den specifika frågan om återvinning av kontokredit skulle det exempelvis kunna tänkas att någon skulle kunnat ha uttryckt att KonkL 4:5 inte bör användas för kontokredittransaktioner alltför långt bak i tiden. Det handlar då gärna om kortfattade utsagor utan närmare motivering, men som bygger på ingående kunskap om den aktuella delen av regelsystemet och en därav välgrundad föreställning om vad som är vettigt. Jag har här haft en ambition att göra mer än så. Min ambition kan dock mycket väl beskrivas som att ge råd och förklaringar.s. 9

2.Det resultat som jag presenterat i detta kapitel är att den norm för otill­ börlighetsbedömning som hävdats i förarbeten, rättsfall och doktrin, är logiskt användbar. Resultatet bygger i hög grad på de redovisade analyserna. Det är också i analyserna som jag når resultatet att användbarheten ökar om förhållandena tydliggörs. Där framkommer också att det går att hantera den begränsning i användbarheten i de fall där kontokrediten sägs upp i bankens intresse. Den rättsdogmatiska utredningen bidrar däremot i liten mån till slutsatsen om användbarhet. Vad den visar är att de möjligheter som analy­ serna lett fram till är rättsligt möjliga. Det finns stöd i rättskällorna på det sätt som jag beskrivit, även om jag med mina analyser i hög grad bidragit med konstruktiva inslag. Vad den rättsdogmatiska utredningen också visar är dock att det även finns visst stöd för att hantera otillbörlighetsrekvisitet på andra sätt än med den norm för bedömning som jag analyserat.s. 230

3.I mina reflektioner kring om resultatet i detta kapitel uppfyller min målbild och utgör ett ”forskningsresultat” ser jag det som särskilt relevant att jag använt just de metoder jag använt. Med analyserna tror jag mig ha tillfört tidigare okänd kunskap, eller åtminstone kunskap som inte tidigare redovisats. Vad jag gjort är att identifiera hur aspekterna förhåller sig till varandra. Tidigare redovisningar har bara i begränsad mån gjort detta. Det har då främst handlat om normativa ställningstaganden avseende att ordi­ näritet inte skall diskvalificera. Härtill har det handlat om några ytterligare korta utsagor, som exempelvis att beloppets storlek varit ensamt avgörande.s. 230

4.Analyserna har också tillfört förståelse. Jag ger en förklaring till av vad en otillbörlighetsbedömning kommer att handla om när normen används, förutsatt att den används på ett logiskt sätt. Att aspekterna inte är fristående, utan förhåller sig till varandra, är visserligen något som legat nära till hands att anta, men likafullt är det ett relevant resultat. Härtill kommer förkla­ ringen av hur aspekterna kan förhålla sig till varandra och det gör bidraget 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 231 tydligare. Vad som kan ifrågasättas är istället om det finns anledning att gå så pass långt i analysen med hänsyn till vad det handlar om. Förarbetsutsagan är en förklaring snarare än en norm. Det lagstadgade rekvisitet är otillbörlig­ het och detta kan användas utan någon norm för bedömningen. Kanske är det rent av så att otillbörlighetsrekvisitet borde användas utan en norm som styr bedömningen. Något sådant är möjligt. Lagregler skall inte låsas fast utan ge utrymme för att hantera olika behov. När det kommer till om resultatet uppfyller min målbild har det dock mindre betydelse om analysen visar sig vara missriktad. Min analys bidrar i sig till kunskap om vad som är missriktat respektive välriktat. Jag anser att jag har gjort analyserna på ett metodologiskt och systema­ tiskt sätt. Dessa karaktäristika visar sig inte bara i min redovisning, utan också i att de olika delarna och utfallen av analyserna går ihop. Däremot är insatsen inte sådan att någon annan med nödvändighet skulle nå samma resultat, i varje fall inte utan att ta normativt intryck av vad jag gjort. Vad jag åstadkommit är en bedömning som bygger på antaganden. Om någon menar att antagandena inte är korrekta blir resultatet ett annat. Beträffande den rättsdogmatiska delen är bidraget betydligt mindre än det jag åstadkommit med analyserna, menar jag. Utredningen tillför inget särskilt i dogmatiskt hänseende, men utredningen är relevant för analy­ serna. Utan den rättsdogmatiska utredningen hamnar analyserna utanför sin kontext och som framgått har jag redan använt den för att bedöma om analyserna tillfört tidigare okänd kunskap. Som nämnts rör en fråga som jag vill lyfta fram med detta kapitel själva inriktningen som forskningsresultatet har. Frågan handlar om huruvida ett resultat i form av en bedömning kan uppfylla den målbild av forsknings­ resultat som jag tänker mig. Jag ser själv saken som närmast oproblema­ tisk. Att bedöma den logiska användbarheten hos en norm är relevant. Det faktum att det objekt som prövas är en tankekonstruktion förändrar inte saken. Tankekonstruktionen transaktionskostnader vara illustrativ. Användbarheten hos den tankekonstruktionen har prövats många gånger i resonemang som vi betraktar som vetenskapliga. I jämförelse med att utreda vad som kan tänkas vara gällande rätt framstår min insats antagligen som avvikande. Kanske kan den också uppfattas som 232 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … ovetenskaplig. Det faktum att det i så hög grad bygger på analys skulle kunna betraktas som att jag i alltför hög grad konstruerat något. Med ett sådant synsätt kan resultatet bli att det inte är vad jag kallat analysen som är det relevanta i forskningshänseende. Den delen är istället konstruktion, ”påhitt”, ”tyckande” eller ”de lege ferenda”. Vad som är rättsvetenskapligt med detta synsätt är istället den rättsdogmatiska utredningen. I den delen har jag identifierat de relevanta utsagorna för frågan om vad otillbörlighets­ rekvisitet i KonkL 4:5 innebär. Jag har själv dock svårt för att se en sådan utredning som något som i sig uppfyller min målbild för forskningsresultat. För att utveckla temat något vill jag fråga i vilken mån uppfattningarna om vad som är forskning påverkas av föreställningar om vad domare skall göra. Att en domare konstruerar en lösning i sådan mån att intrycket blir att domaren ”hittar på” lösningen, uppfattas antagligen som likställt med att domaren inte dömer rättssäkert. Den saken borde i så fall diskuteras, men när det gäller rättsvetenskapliga insatser är det nog viktigt att frigöra sig från en sådan tanke. Vad som efterfrågas av en forskare är i hög grad kreativitet, eller med andra ord ”påhittighet” för att nå fram till ny kunskap.s. 230

5.Tanken att rättsvetenskapen sysslar med att utreda vad som kan tänkas vara gällande rätt är emellertid vilseledande. Jag kan därför inte se saken på annat sätt än att det är analyserna i detta kapitel som är den väsentliga delen i förhållande till min ambition att åstadkomma ett bidrag i forskningshän­ seende. Det är inte minst detta som jag menar att det konkreta exemplet i detta kapitel illustrerar. Jag menar också att jag åstadkommit något som uppfyller min målbild för ett ”forskningsresultat”.s. 232

6.I de två följande kapitlen fortsätter jag temat om ”bedömningar” som forskningsinsatser och forskningsresultat.s. 232

7.10 (f) Lagstiftarens aktiviteter kring kontokort och riskfördelning 233s. 10