5.5 · Rättsdogmatisk utredning

1.Den direkt tillämpliga lagregleringen är 29 § SkbrL. Eftersom kunden fått denuntiation och hamnat i ond tro skall betalning till säljaren inte betraktas som befriande. Lagregeln stadgar att betalning endast är ”gill” om kunden i god tro. Kunden får inte ens ha haft ”skälig anledning att misstänka” att säljaren inte längre är berättigad. I den situation som uppstått har denuntiationen emellertid kommit att motsägas av framför allt hur factorn agerat. Genom att säljaren inte reagerat och tillrättavisat kunden får kunden ett motsägelsefullt budskap. 138 5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … Såväl justitieråden i HD som lagstiftaren har agerat i frågan om olika slag av motsägelsefulla budskap.s. 5

2.Ett av rättsfallen handlar om en denuntiation som bara uttryckte att fordran pantsatts. Eftersom gäldenären var konsument ansåg justitieråden att det var för mycket begärt att hon skulle förstå att detta innebar att hon inte fick betala till den ursprungliga borgenären. Fallet följdes dock av ett annat fall där justitieråden beslutade att ordet överlåtelse skall vara tillräckligt. Efter detta andra fall infördes i 1992 års KkredL en regel för att understryka ansvarsfördelningen och begränsa konsumentens risk till fall av grov oaktsamhet och uppsåt. För här aktuellt sammanhang kan dessa normer användas för att peka på att budskapet behöver vara tillräckligt tydligt. Fallen handlar dock om den information som själva denuntiationen ger, inte om den information som kunden får efter att en verksam denuntiation en gång givits.s. 138

3.Ett annat rättsfall från samma epok som de nyssnämnda är därför möjli­ gen mer intressant. I det fallet beslutade justitieråden att en konsument med befriande verkan lämnat tillbaka den bil som konsumenten köpt av säljaren. Detta trots att konsumenten blivit denuntierad om att fordran omsatts, och därmed att även återtaganderätten till bilen omsatts. Konsumenten hade på sedvanligt sätt bytt till en annan bil. Säljaren hade tagit emot den gamla bilen men underlåtit att meddela fordringsförvärvaren. I fallet pekar justitieråden på att fordringsförvärvaren flera gånger tidigare accepterat att säljaren tagit emot bilar i utbyte och parterna hade reglerat mellanhavandena internt. Detta hade konsumenten viss kännedom om genom tidigare affärer med säljaren. Det ansågs sannolikt att samtycke skulle ha givits också i detta fall, såvida inte säljaren gått i konkurs. Justitieråden framhöll ”hänsyn till den intressegemenskap” som förelåg mellan fordringsförvärvaren och säljaren. Intressant nog använde de formuleringen att det ”ligger närmare till hands” att låta fordringsförvärvaren ”bära det ekonomiska ansvaret” än att konsumenten skulle göra det.s. 138

4.Fallet med återlämnande av bilen kan användas som stöd för att god­ känna kundens prestation om kunden nåtts av information som motsägers. 138

5.5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … 139 denuntiationen. Det finns då anledning att notera vilken informationsbas kunden i fallet hade. Den information som kunden i fallet kunde härleda till fordringsförvärvaren hade sin grund i tidigare affärer. Genom att kunden inte vid tidigare affär nåtts av någon protest från fordringsförvärvaren fick kunden intrycket att återlämnande till säljaren varit i sin ordning. Kundens föreställning bekräftades genom att säljaren accepterade att återta bilen. Den avgörande delen av informationen som kunden hade härrörde dock från fordringsförvärvaren, genom dennes passivitet. Det bör nämligen vara väsentligt att informationen inte bara kommer från säljaren. Två allmänna normer om passivitet finns i AvtL 4 § 2 st och 6 § 2 st. Båda handlar om att en anbudsgivare inte reagerar när han nåtts av en accept som inte matchar anbudet men där acceptanten är i god tro om motsatsen. Reglerna kan användas som handlingsregler där det råder tvekan och därigenom som stöd för att lägga ansvar på den som givit ett budskap som någon annan agerar efter. Funktionen skulle vara att undvika att motparten ådrar sig kostnader. I det här aktuella fallet agerar kunden inte på det första budskapet utan på information som motsäger detta budskap. Samtidigt handlar det om att factorn inte reagerar mot kunden så att denne, i bådas intresse, skall kunna åtgärda. Förutom normer om denuntiationer och passivitet är det också relevant att beakta normer kring den generella intresseavvägningen bakom regler om fordringsomsättning. I det rättsfall som jag redovisat ovan gjorde jus­ titieråden en öppen intresseavvägning. Även om fallet handlade om ett konsumentförhållande kan det användas som stöd för att det är relevant att göra just intresseavvägningar. En av de normer som uttrycker hur lagstiftaren gjort intresseavvägningen vid fordringsomsättning är SkbrL 3 § 3 st. Om en fordran omsätts utan att gäldenären får veta till vem han skall betala ansvarar borgenären för gäldenärens kostnader och skada i anledning av detta. Den avvägning som gjorts är således att den som vill omsätta fordringar skall kunna göra det, 140 5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … men förvärvaren får ta ansvar för att göra vad denne kan för att det inte skall drabba gäldenären. En annan regel som i någon mån uttrycker samma avvägning är givetvis 27 § SkbrL. Förvärvaren skall inte ha bättre rätt mot gäldenären än vad den tidigare borgenären hade. Omsättningen skall inte drabba gäldenären. Härifrån görs dock undantagen i de följande paragra­ ferna och SkbrL 29 § är givetvis ett av dessa undantag. Om gäldenären är i ond tro skall gäldenären stå risken för felaktig betalning till tidigare borgenär, trots att gäldenären inte har intresse av fordringsomsättningen.s. 5

6.Till den rättsdogmatiska utredningen hör en anmärkning om att frågan om hur 29 § skall tillämpas när förvärvaren inte reagerat på tidigare felbe­ talningar inte har berörts i den fordringsrättsliga litteraturen.s. 140

7.Vad den rättsdogmatiska utredningen visar är att normen i 29 § SkbrL nyanseras av en del andra normativa utsagor.s. 140