Rättsfall
NJA 1986 s. 696
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1986 s. 696
BibTeX
@misc{nja-1986-s-696,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1986 s. 696}},
year = {1986},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
9 hänvisningar i 4 artiklar · 9 stycken/fotnoter
- NJA 1986 s 696 (Bengts Volvo).
- NJA 1986 s 696 (Bengts Volvo), sista stycket av domskälen (Revisionssekreterarens betän kande.)
- NJA 1937 s 351 (Krüger & Toll) NJA 1966 s 97 (Grusleveranserna i Ånge) NJA 1971 s 122 (Klientmedelskvittning) NJA 1973 s 635 (Evert i Leipojärvi) NJA 1976 s 458 (Cykelpump) NJA 1978 s 194 (Stelvio) NJA 1979 s 157 (DaNe Tryck) NJA 1981 s 562 (GAD Restaurant) NJA 1983 s 737 (MEFA Maskiner) NJA 1985 s 29 (Simiaprodukter) NJA 1986 s 44 (MaijaLiisas Fiat) NJA 1986 s 489 (Laboratorieassistenten som tog blodprov) NJA 1986 s 696 (Bengts Volvo) NJA 2009 s 182 (Jofrab) NJA 1989 s 671 (Teuvos Citroén) NJA 1989 s 768 (Pokerspelspotten)
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- 29 § SkbrL har prövats i tre fall där gäldenären varit en konsument. NJA 1986 s. 44 avsåg frågan om en konsument som efter det att ett avbetalningskontrakt pantförskrivits betalat till säljaren skulle kunna åberopa denna betalning. I NJA 1986 s. 696 hade en bilförsäljare till en konsument genom kreditköp sålt en bil som sedermera lämnats tillbaka i samband med att konsumenten genom nytt kreditköp förvärvade en ny bil. I båda fallen hade bilförsäljaren överlåtit kreditfordringarna till en kreditgivare men i det andra fallet inte meddelat kreditgivaren om återköpet av den första bilen. Det tredje avgörandet, NJA 1989 s. 671, avsåg, till skillnad från de två tidigare avgörandena, inte ett köp utan hyra av bil. Här hade uthyraren överlåtit sina rättigheter enligt kontraktet till ett finansbolag. Bilen hade sedan återlämnats i samband med att konsumenten köpt en ny bil och tvistefrågan var om konsumenten trots detta skulle tvingas erlägga ytterligare hyresbetalningar till finansbolaget.
- I alla tre avgörandena fann HD att 29 § SkbrL ägde analog tillämpning. Beträffande NJA 1986 s. 44 och NJA 1986 s. 696 betingades den analoga tillämpningen av att HD fann att dåvarande 10 § i 1977 års konsumentkreditlag inte var tillämplig. Här föreskrevs att konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning fick framställa samma invändningar på grund av köpet som han kunde göra mot säljaren. Numera gäller enligt 16 § 2 st. andra meningen KKrL att konsumenten, utöver invändningsrätten enligt första meningen som motsvarar 10 § i gamla lagen, också får ”invända att han har erlagt betalning till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne”. I förarbetena till den nya lagen anförs att rättsfallen från 1986 och 1989 ”kommer att förlora i betydelsen genom den utvidgning av konsumentskyddet som nu sker genom bestämmelsen” i 16 § 2 st. andra meningen KKrL. Regeln beskrivs i förarbetena som att den ger konsumenten ”en mycket vidsträckt rätt att tillgodoräkna sig betalningar som han felaktigt har gjort till säljaren i stället för till kreditgivaren” (se prop. 1991/92:83, s. 125; jfr Ds 1990:84, s. 122 ff.). Klart är att en situation som den i NJA 1986 s. 696 numera faller under regeln i 16 § 2 st. andra meningen KKrL och att bedömningen av det försvarbara i konsumentens överenskommelse skall ske utifrån kriterierna i tredje meningen om att betalningen eller överenskommelsen inte gäller mot kreditgivaren om konsumenten visste om säljarens bristande rätt att ta emot betalning eller ingå överenskommelse eller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att skaffa sig sådan information. Lika klart är det inte att bestämmelsen fångar upp situationen i NJA 1986 s. 44, som ju rörde en pantförskrivning. Med kreditgivare avses i lagen den som lämnar kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (se 2 § KKrL). I 3 § 2 st. KKrL finns en regel som bl.a. anger att även om avtalet betecknats som uthyrning skall ändå ett kreditköp anses föreligga om avsikten varit att konsumenten skulle bli ägare till varan. En motsvarande regel fanns i gamla konsumentkreditlagen. Enligt konsumentens egen utsago i NJA 1989 s. 671 hade avsikten varit att han efter hyrestidens slut skulle få köpa bilen men denna rätt hade inte kommit till uttryck i avtalet. Om detta påstående hade kunnat föras i bevis skulle KKrL sålunda numera ha varit tillämplig och konsumentens rätt att invända att han ingått en överenskommelse med säljaren bedömts enligt 16 § 2 st. andra och tredje meningarna. Om avtalet emellertid hade bedömts vara ett rent hyresavtal skulle KKrL över huvud inte ha varit tillämplig och för dessa situationer har sålunda avgörandet fortfarande ett betydande prejudikatvärde. För det fall fråga inte skulle vara om kreditköp i lagens mening och 16 § 2 st. KKrL därför inte vore tillämplig har avgörandena betydelse för tillämpningen av 29 § SkbrL när gäldenären är en konsument. Det finns därför mot denna bakgrund anledning att beröra innehållet i de tre avgörandena.
- I NJA 1986 s. 696 konstaterade HD att det varit vanligt att säljaren bytt in bilar där avbetalningskontraktet hade överlåtits på kreditgivaren, att säljaren haft ett konto hos kreditgivaren där återlämnad bils restvärde debiterats och att kreditgivaren tillhandahållit säljaren en blankett som skulle användas i dessa situationer. Enligt HD följde härav att kreditgivaren hade accepterat att byte skedde och att restskulden sedan reglerats. Med hänsyn till intressegemenskapen mellan säljaren och kreditgivaren fann HD att det låg närmare till hands att låta kreditgivaren bära det ekonomiska ansvaret för säljarens underlåtenhet att meddela att han köpt tillbaka den första bilen när konsumenten varit i god tro.