NJA 1986 s 696 (Bengts Volvo), sista stycket av domskälen (Revisionssekreterarens betän kande.)
Hänvisas från p. 3 (s. 138)
1.I ett typiskt factoringförhållande är factorn ett renodlat finansföretag som erbjuder kredit i utbyte mot vederlag och säkerhet i säljarens kundfordring ar. Factorn kan i utbyte mot vederlag också bidra med viss administrativ service och kompetens kring indrivning av fordringarna. Redan det faktums. 134
2.5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … 135 att dessa två parter har ett utbyte av varandra innebär att det finns en intres segemenskap mellan dem. Eftersom factorns vederlag brukar vara beroende av kreditens storlek och även av kundfordringarnas antal, föreligger också en viss intressegemenskap avseende säljarens försäljningsförmåga. Factoring kan emellertid också förekomma i andra konstellationer. I ett förhållande där en producent säljer sina produkter genom olika leverantörer kan producenten ha anledning att stötta leverantörerna. Ett sätt kan vara genom factoring. Det innebär då att producenten agerar factor och helt enkelt förskotterar leverantören för den försäljning som leverantören lyckas med i utbyte mot leverantörens fordringar på sina kunder. Leverantören behöver därmed inte ha särskilt stora finansiella resurser. Mellan säljare och factor råder således en intressegemenskap som bero ende på omständigheterna kan vara mer eller mindre stark. Det råder också intressegemenskap mellan säljare och kunder. Denna intressegemenskap kan av olika skäl vara starkare än intressegemenskapen mellan säljare och factor. Typiskt sett är säljaren dock mer beroende av sin factor än av en enskild kund. I varje fall har säljaren ett sådant beroende på kort sikt, och särskilt så länge säljaren inte kan skaffa sig egen finansiell styrka. Vad som är relevant i detta sammanhang är dock inte vilken av säljarens intressegemenskaper som är starkast. Av mer intresse är att factoringavtal sluts för att säljaren vill skaffa sig vissa fördelar i finansieringshänseende och för att factorn kan erbjuda dessa fördelar. Intresset av factoring ligger helt på dessa parter. För kunderna är den tydligaste effekten av fordringsomsättning att omsättningen är till besvär. Omsättningen innebär en tillkommande risk för att betala fel och därmed behöva betala två gånger. Vid varje tillfälle innebär det också en administrativ omgång för att hantera denuntiationen och för att se till att betalningen betalas till anvisad borgenär, istället för till säljaren. Denna omgång kan vara tämligen obetydlig, men det är i princip mer kostsamt att hantera informationen när det finns två subjekt som är tänkbara betalningsmottagare, än när det bara finns ett enda. 136 5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet …s. 5
3.De nämnda negativa effekterna behöver vägas mot de indirekta fördelar kunderna får genom att säljarens finansieringskostnader påverkas av facto ring. En fördel är att säljaren kan erbjuda kunderna ett lägre pris.s. 136
4.Huruvida det verkligen är en avvägning mellan dessa fördelar och nack delar som ligger bakom att fordringsomsättning godtagits i handelsbruk och av lagstiftare runt om i världen, kan ifrågasättas. Klart är dock att finan sieringsfördelarna generellt ansetts eftersträvansvärda och att de kostnader som omsättningen för med sig för gäldenärerna inte har ansetts särskilt beaktansvärda.s. 136
5.Det enda intresse kunderna har av att fordringarna omsätts är den indi rekta nyttan som kunden har av att säljaren kan finansiera sin verksamhet och därmed fortsätta affärsförbindelserna. Om kunderna hade möjlighet att vid varje tillfälle välja en annan säljare hade de antagligen föredragit en säljare som kunnat finansiera sin verksamhet själv, allt annat lika.s. 136
6.En intressekartläggning visar således att ett factoringupplägg i första hand ligger i säljarens och factorns intresse. Kunderna har däremot närmast anled ning att inte vara delaktiga och i varje fall har de inget intresse av att stå risken för att behöva betala två gånger.s. 136
7.Mot denna bakgrund går det att i viss mån göra antaganden kring frå gorna om varför en situation som den här aktuella kan uppstå. En anledning till att factorn inte reagerar på utebliven betalning från kunderna kan vara att factorn vet att kunderna betalat till säljaren. Istället för att kräva kunderna har factorn föredragit att ställa krav på att säljaren redovisar. Skulle factorn under dessa omständigheter ställa krav på kunderna skulle det nämligen kunna leda till att kunderna väljer en annan säljare. På grund av intresse gemenskapen mellan factor och säljare är detta något som factorn inte alls önskar. Särskilt inte om factorn är producent och säljaren leverantör av producentens varor.s. 136
8.5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … 137 En anledning till att säljaren inte redovisar uppburna belopp kan vara att det ekonomiska läget inte medger detta. Säljaren kan helt enkelt vara så pass illikvid att denne behöver såväl den kredit som factorn betalat ut som betalningen från kunderna. Givetvis kan factorn inte acceptera att säljaren under någon längre tid agerar på detta vis, men om säljaren visar god vilja och från tid till annan betalar delar, kan factorn föredra att inte utkräva sanktioner, vilka potentiellt skulle leda till att säljaren går i konkurs. Denna preferens är sannolikt särskilt stark när det handlar om att factorn just är producent och säljaren dennes leverantör. Anledningen till att kunderna betalar till säljaren trots att de denuntierats är aningen svårare att förklara. Kundernas och säljarens intressegemenskap är som nämnts typiskt sett vagare. Risken att behöva betala två gånger borde också framstå som tydlig för en någorlunda välinformerad kund. En förklaring till kundens betalning kan dock vara just brist på information eller helt enkelt felaktig information. Säljaren kan ha uppgivit att det går bra att betala som tidigare, d v s till säljaren. Om säljaren motiverat detta med att factoringupplägget bara handlar om finansiering kan åtminstone vissa kunder uppfatta ett sådant påstående som trovärdigt. Med detta avser jag bara att kunden rent faktiskt kan uppfatta situationen på detta sätt. Det behöver dock inte vara så att kunden baserar sitt agerande på bristfällig information. Om intressegemenskapen mellan en kund och en säljare är stark kan kunden helt enkelt tänkas ta risken, för att stötta säljaren. Eftersom ett sådant agerande inte är rationellt givet att kunden skulle kunna arrangera en stödinsats på annat sätt, med exempelvis kredit, kan det antas att ett renodlat sådant skäl till agerandet är osannolikt.s. 5
Rättsdogmatisk utredning
1.Den direkt tillämpliga lagregleringen är 29 § SkbrL. Eftersom kunden fått denuntiation och hamnat i ond tro skall betalning till säljaren inte betraktas som befriande. Lagregeln stadgar att betalning endast är ”gill” om kunden i god tro. Kunden får inte ens ha haft ”skälig anledning att misstänka” att säljaren inte längre är berättigad. I den situation som uppstått har denuntiationen emellertid kommit att motsägas av framför allt hur factorn agerat. Genom att säljaren inte reagerat och tillrättavisat kunden får kunden ett motsägelsefullt budskap. 138 5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … Såväl justitieråden i HD som lagstiftaren har agerat i frågan om olika slag av motsägelsefulla budskap.s. 5
2.Ett av rättsfallen handlar om en denuntiation som bara uttryckte att fordran pantsatts. Eftersom gäldenären var konsument ansåg justitieråden att det var för mycket begärt att hon skulle förstå att detta innebar att hon inte fick betala till den ursprungliga borgenären. Fallet följdes dock av ett annat fall där justitieråden beslutade att ordet överlåtelse skall vara tillräckligt. Efter detta andra fall infördes i 1992 års KkredL en regel för att understryka ansvarsfördelningen och begränsa konsumentens risk till fall av grov oaktsamhet och uppsåt. För här aktuellt sammanhang kan dessa normer användas för att peka på att budskapet behöver vara tillräckligt tydligt. Fallen handlar dock om den information som själva denuntiationen ger, inte om den information som kunden får efter att en verksam denuntiation en gång givits.s. 138
3.Ett annat rättsfall från samma epok som de nyssnämnda är därför möjli gen mer intressant. I det fallet beslutade justitieråden att en konsument med befriande verkan lämnat tillbaka den bil som konsumenten köpt av säljaren. Detta trots att konsumenten blivit denuntierad om att fordran omsatts, och därmed att även återtaganderätten till bilen omsatts. Konsumenten hade på sedvanligt sätt bytt till en annan bil. Säljaren hade tagit emot den gamla bilen men underlåtit att meddela fordringsförvärvaren. I fallet pekar justitieråden på att fordringsförvärvaren flera gånger tidigare accepterat att säljaren tagit emot bilar i utbyte och parterna hade reglerat mellanhavandena internt. Detta hade konsumenten viss kännedom om genom tidigare affärer med säljaren. Det ansågs sannolikt att samtycke skulle ha givits också i detta fall, såvida inte säljaren gått i konkurs. Justitieråden framhöll ”hänsyn till den intressegemenskap” som förelåg mellan fordringsförvärvaren och säljaren. Intressant nog använde de formuleringen att det ”ligger närmare till hands” att låta fordringsförvärvaren ”bära det ekonomiska ansvaret” än att konsumenten skulle göra det.s. 138
4.Fallet med återlämnande av bilen kan användas som stöd för att god känna kundens prestation om kunden nåtts av information som motsägers. 138
5.5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … 139 denuntiationen. Det finns då anledning att notera vilken informationsbas kunden i fallet hade. Den information som kunden i fallet kunde härleda till fordringsförvärvaren hade sin grund i tidigare affärer. Genom att kunden inte vid tidigare affär nåtts av någon protest från fordringsförvärvaren fick kunden intrycket att återlämnande till säljaren varit i sin ordning. Kundens föreställning bekräftades genom att säljaren accepterade att återta bilen. Den avgörande delen av informationen som kunden hade härrörde dock från fordringsförvärvaren, genom dennes passivitet. Det bör nämligen vara väsentligt att informationen inte bara kommer från säljaren. Två allmänna normer om passivitet finns i AvtL 4 § 2 st och 6 § 2 st. Båda handlar om att en anbudsgivare inte reagerar när han nåtts av en accept som inte matchar anbudet men där acceptanten är i god tro om motsatsen. Reglerna kan användas som handlingsregler där det råder tvekan och därigenom som stöd för att lägga ansvar på den som givit ett budskap som någon annan agerar efter. Funktionen skulle vara att undvika att motparten ådrar sig kostnader. I det här aktuella fallet agerar kunden inte på det första budskapet utan på information som motsäger detta budskap. Samtidigt handlar det om att factorn inte reagerar mot kunden så att denne, i bådas intresse, skall kunna åtgärda. Förutom normer om denuntiationer och passivitet är det också relevant att beakta normer kring den generella intresseavvägningen bakom regler om fordringsomsättning. I det rättsfall som jag redovisat ovan gjorde jus titieråden en öppen intresseavvägning. Även om fallet handlade om ett konsumentförhållande kan det användas som stöd för att det är relevant att göra just intresseavvägningar. En av de normer som uttrycker hur lagstiftaren gjort intresseavvägningen vid fordringsomsättning är SkbrL 3 § 3 st. Om en fordran omsätts utan att gäldenären får veta till vem han skall betala ansvarar borgenären för gäldenärens kostnader och skada i anledning av detta. Den avvägning som gjorts är således att den som vill omsätta fordringar skall kunna göra det, 140 5 (a) Betalning av fordran med befriande verkan efter passivitet … men förvärvaren får ta ansvar för att göra vad denne kan för att det inte skall drabba gäldenären. En annan regel som i någon mån uttrycker samma avvägning är givetvis 27 § SkbrL. Förvärvaren skall inte ha bättre rätt mot gäldenären än vad den tidigare borgenären hade. Omsättningen skall inte drabba gäldenären. Härifrån görs dock undantagen i de följande paragra ferna och SkbrL 29 § är givetvis ett av dessa undantag. Om gäldenären är i ond tro skall gäldenären stå risken för felaktig betalning till tidigare borgenär, trots att gäldenären inte har intresse av fordringsomsättningen.s. 5
6.Till den rättsdogmatiska utredningen hör en anmärkning om att frågan om hur 29 § skall tillämpas när förvärvaren inte reagerat på tidigare felbe talningar inte har berörts i den fordringsrättsliga litteraturen.s. 140
7.Vad den rättsdogmatiska utredningen visar är att normen i 29 § SkbrL nyanseras av en del andra normativa utsagor.s. 140