Se avsnitt 7.2.3. Se även NJA 2000 s. 612 där HD fann att den grova misshandeln mot en fyraårig flicka medförde att gärningen skulle tillmätas ett högre straffvärde med hänvisning till att BrB 29:2 p. 3 bl.a. avser att brottet riktat sig mot ett barn.
Hänvisas från p. 9 (s. 20)
1.Vad som kan utgöra misshandel framgår av BrB 3:5. Misshandel är enligt bestämmelsen att uppsåtligen tillfoga annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försätta honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd.s. 18
2.Misshandel kan därmed begås på flera olika sätt. Med kroppsskada avses inte bara sådana typiska skador som sår, svullnader, blåmärken, benbrott eller ledskador utan även funktionsrubbningar såsom försämrad talförmåga, rörelseförmåga, syn, hörsel samt förlust eller förlamning av någon kroppsdel.s. 18
3.En vanlig beskrivning av våld i nära relationer är att det samlade beteendet, dvs. det fysiska våldet sammantaget med det beteende som omgärdar det fysiska våldet och det överhängande hotet om våld, utgör en psykisk misshandel av den som utsätts. Detta synsätt ligger väl i linje med den förklaring av våldet som psykisk terror som beskrivs i bl.a. Kvinnofridsutredningen. Här finns dock en diskrepans mellan vad som i allmänt språkbruk är psykisk misshandel och vad som enligt bestämmelsen i BrB 3:5 om misshandel kan utgöra brott. Under begreppet tillfogande av sjukdom faller, förutom kroppssjukdomar, också psykisk sjukdom eller psykisk invaliditet som gärningsmannen uppsåtligen tillfogat offret. I vissa fall kan också psykiskt lidande som medfört en medicinskt påvisbar effekt, falla under sjukdomsbegreppet. Lindrigare psykisk misshandel, eller psykiskt lidande som inte har en medicinsk påvisbar effekt, faller emellertid utanför misshandelsbrottet. För ansvar krävs att gärningsman198 nen har uppsåt både till själva gärningen och till effekten, dvs. både till det psykiska lidandet och till den medicinskt påvisbara effekt lidandet gett. När det gäller våld i nära relationer kan det vid allvarliga former av psykiskt våld vara möjligt att visa att den medicinskt påvisbara effekten, t.ex. posttraumatiskt stressyndrom, har ett samband med våldet. Vid mindre allvarliga former av psykiskt våld torde det däremot regelmässigt vara svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant samband med våldet att det går att döma till ansvar.s. 18
4.För att det ska vara fråga om en kroppsskada eller sjukdom, enligt bestämmelsens definition, behöver gärningen inte ha inneburit ett tillfogande av smärta. Rekvisiten är alternativa. För att smärta i den mening som avses i bestämmelsen ska anses föreligga krävs dock att den kroppsliga störningen inte varit alltför lindrig eller hastigt övergående, dvs. bestämmelsen bygger på ett i någon mån kvalificerat smärtbegrepp. Med smärta avses ett fysiskt lidande som inte är alldeles obetydligt i intensitet och varaktighet. Också att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd kan medföra ansvar för misshandel. Med vanmakt menas en praktiskt taget fullständig brist på kroppslig kontroll, exempelvis p.g.a. medvetslöshet, sömn, hypnotiskt tillstånd, total berusning av alkohol eller narkotika.s. 19
5.Ringa misshandel utgör en särskild brottstyp och avgörande för bedömningen av om brottet ska bedömas som ringa är samtliga omständigheter vid gärningen. Skadans svårhet är därmed inte ensamt avgörande för om ringa brott föreligger. Avsikten är att endast misshandel som framstår som tämligen bagatellartad ska bedömas som ringa brott,s. 19
6.199 men också t.ex. en föregående provokation kan föranleda att misshandeln bedöms som ringa, även om skadan inte är att anse som ringa. När det gäller våldshandlingar mot närstående finns däremot i vissa fall förutsättningar att bedöma t.ex. en ringa misshandel som misshandel av normalgraden. Med hänvisning till att brottet begåtts mot en närstående, i hemmet där denne har rätt att känna sig trygg, kan gärningsmannen anses ha visat särskild hänsynslöshet eller råhet.s. 19
7.Misshandelsliknande gärningar utan effekt, dvs. kroppsförnärmelser som vare sig medför kroppsskada, sjukdom eller smärta kan aktualisera ansvar enligt bestämmelsen om ofredande (BrB 4:7). Sådana gärningar kan därmed också ingå i fridskränkningsbrottet, men då genom det lindrigare brottet ofredande, se nedan avsnitt 7.3.3.7.s. 20
8.Som nämnts ovan ska grov och synnerligen grov misshandel (BrB 3:6), enligt de allmänna reglerna och principerna om konkurrens, dömas för särskilt vilket i praktiken innebär att de inte kommer att ingå i ett fridskränkningsbrott. En av de omständigheter som kan göra att gärningsmannen anses ha visat särskild (eller synnerlig) hänsynslöshet eller råhet är dock kopplade till att misshandeln begås mot en närstående. När det gäller misshandelsbrotten har rubriceringen av brottet därför särskilt stor betydelse. Om ett misshandelsbrott av den anledning att det begåtts mot en närstående bedöms som grovt brott kommer den bedömningen att leda till att det döms särskilt för det grova brottet och att detta då inte kommer att ingå i ett fridskränkningsbrott. Om en gärning bedöms som ringa misshandel men rubriceras som misshandel av normalgraden med hänvisning till att brottet begåtts mot en närstående kan det, med hänvisning till att det rör sig om en kvalificerad gärning, göra att gärningar som annars skulle ha bedömts som enskilda gärningar, i stället kan ingå i ett fridskränkningsbrott. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 7.5.2.s. 20
9.Misshandel som riktar sig mot barn är inte särreglerad i BrB, utan omfattas av samma bestämmelse som misshandel av vuxna. Miss200 handelsbestämmelsen i sig tar inte hänsyn till barnets ålder eller relation till gärningsmannen och en förutsättning för att en våldshandling mot ett barn ska vara kriminaliserad som misshandel är naturligtvis att den uppfyller rekvisiten i BrB 3:5. Härutöver kan i vissa fall en gärning, som utgör misshandel, falla in under föräldrars tillsynsansvar över barnet och därmed vara straffri. Generellt bör emellertid framhållas att det, i de fall brott har förövats mot barnet, finns möjlighet att beakta barnets utsatta situation och beroendeförhållande till den vuxne vid bedömning av brottets svårhetsgrad samt vid straffvärdebedömningen av brottet. En handling som inte utgör misshandel, oavsett om den är riktad mot en vuxen eller ett barn, kan som nämns ovan, under vissa förutsättningar också falla in under bestämmelsen om ofredande i BrB 4:7. I det förslag till en särskild bestämmelse avseende misshandel av barn som lades fram i SOU 2016:19 föreslås att allt fysiskt våld som utövas mot ett närstående barn ska utgöra misshandel, även om det inte är visat att våldet lett till smärta. Den personkrets som förslaget omfattar är vidare än den som omfattas av närståendebegreppet i BrB 4:4a. En konsekvens av en sådan särreglering skulle därför kunna bli att misshandel av barn som utgör led i en upprepad kränkning av barnets integritet och som varit ägnad att allvarligt skada självkänslan inte alltid kommer att kunna utgöra ett fridskränkningsbrott. Om personen inte är att anse som närstående enligt bestämmelsen om grov fridskränkning får i stället dömas för varje enskild gärning.s. 20
10.201s. 21