1.maktens ”hur” Ytterligare en faktor i lämplighetsprövningen som omnämns i förarbetena är frågan om intressekonflikter mellan den gode mannen eller förvaltaren och den enskilde. Givetvis är inte en person med intressen motstående den enskildes lämplig som legal ställföreträdare, eftersom det därmed kan finnas en risk att den enskildes intressen ställs åt sidan.[^1340] Vad som närmare avses med motstående intressen är dock inte klargjort i förarbetena. Föredraganden pekar i sammanhanget på det olämpliga i att samma person som tidigare varit förordnad som god man vid ett anordnande av förvaltarskap förordnas som förvaltare, om det under godmanskapet uppstått motstridigheter mellan huvudmannen och den gode mannen.[^1341] Detta kan dock inte uppfattas som synonymt med att den gode mannen eller förvaltaren och huvudmannen skulle ha motstående intressen. 458s. 100
2.Frågan om vilka krav som i visst fall bör ställas på förvaltare var föremål för HD:s prövning i NJA 1991 s. 545. Målet är av särskilt intresse här då det i hög utsträckning även handlar om den enskildes ställning som subjekt i förmynderskapsrätten. I målet var fråga om en man i 45-års åldern med Down’s syndrom, som sedan födseln var ”förståndshandikappad”. Mannen hade omyndigförklarats när han var i 20-årsåldern, och en advokat hade förordnats som förmyndare. Sedan lagändringen år 1989 hade samma advokat varit mannens förvaltare. År 1990 hade mannen en deklarerad förmögenhet om 2 678 000 kr, varav 2 260 000 kr bestod av aktieinnehav. Förvaltaren begärde sig entledigad från uppdraget samma år, varefter överförmyndaren i kommunen i ansökan till tingsrätten – till vilken såväl den enskilde som den tilltänkta förvaltaren anslöt sig – föreslog en kriminalinspektör som förvaltare. Skälen som anfördes för dennes lämplighet var att han bland annat arbetat med ekonomisk brottslighet, med gott resultat utfört andra förvaltaruppdrag samt i tidigare ärenden hade upprättat en god social kontakt med huvudmännen, vilket bedömdes vara viktigt för mannen i fallet som bodde inom omsorgsförvaltningen och hade ett begränsat kontaktnät.s. 101
3.I yttrande till tingsrätten motsatte sig huvudmannens syster att kriminalinspektören förordnades som förvaltare. Som skäl anförde hon att hennes bror huvudsakligen behövde en förvaltare för att bevaka hans rätt och förvalta hans förmögenhet. Hans personliga intressen tillgodosågs enligt systern väl inom omsorgsverksamheten. Till förvaltare borde därför enligt systerns mening utses en advokat specialiserad på förmögenhetsförvaltning, en bankman eller en revisor. Tingsrätten fann dock inte skäl att frångå överförmyndarens förslag som huvudmannen själv anslutit sig till. Den föreslagna förvaltaren fick enligt tingsrättens mening anses väl skickad att handha uppdraget för huvudmannen.s. 101
4.Systern anförde besvär till hovrätten och yrkade att till förvaltare skulle utses en advokat specialiserad på förmögenhetsförvaltning, en bankman eller en revisor. Hovrätten bedömde att kravet på förvaltaren att tillgodose huvudmannens personliga förhållanden, mot bakgrund av att huvudmannens personliga behov väl tillgodosågs inom omsorgen, inte var så uttalat. Huvudsakligen avsåg uppdraget istället förvaltning av huvudmannens inte oansenliga förmögenhet. Ett sådant uppdrag krävde enligt hovrätten särskild erfarenhet och sakkunskap beträffande förmögenhetsförvaltning. Den aktuella förvaltaren uppfattades i och för sig som lämplig, men det framgick inte att han hade sådan erfarenhet och kunskaps. 101
5.459 som borde krävas i det aktuella ärendet, varför hovrätten undanröjde beslutet och visade målet åter till tingsrätten för utseende av ny förvaltare.s. 101
6.Överförmyndaren anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens beslut. En oenig HD lämnade besvären utan bifall. I domskälen diskuterades vad det innebar att det i förvaltarens uppdraget ingick både att ta hand om huvudmannens ekonomi och att sörja för hans person:s. 102
7.”För att [N.N:] tillgångar skall kunna användas till hans nytta i skäligs. 102
8.omfattning krävs också att förvaltaren håller sig informerad om hans per-s. 102
9.sonliga förhållanden och om de behov av medel som tid efter annan kans. 102
10.uppstå. Något mera uttalat krav på att förvaltaren skall engagera sig aktivts. 102
11.i omsorgen om huvudmannens person kan däremot, på skäl som hovrättens. 102
12.anfört, inte anses föreligga.” Slutsatsen blev att det viktigaste var att förvaltaren hade sakkunskap och erfarenhet av förmögenhetsförvaltning.s. 102
13.Ett justitieråd var av skiljaktig mening och anförde att det med utgångspunkt i utredningen – systern hade upplyst om att huvudmannen inte hade någon nämnvärd kontakt med sina släktingar – fick anses visat att huvudmannen uppenbart hade ett behov av någon som kunde bevaka hans personliga intressen. Detta behov kunde endast delvis tillgodoses av omsorgsförvaltningen, varför den föreslagna förvaltaren bedömdes som lämplig för uppgiften, särskilt som han också föreslagits av överförmyndaren och av den enskilde själv.s. 102
14.I detta fall hade den enskilde uttalat en egen önskan om en viss person som förvaltare. Hans egna önskemål tillmättes dock ingen betydelse av varken hovrätten eller HD. Mannen gavs ingen ställning som subjekt utan framstår i domskälen snarare som ett objekt, trots att HD lyfter fram att det är en uppgift för en förvaltare att tillse att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används till hans nytta. Med hänvisning till förvaltaruppdragets personliga intressebevakning och vikten däri av personkännedom för att kunna avgöra vad som är till den enskildes nytta, fanns ett utrymme att tillerkänna mannens egna önskemål betydelse. I synnerhet också som det i förarbetena till reformen av FB år 1975 särskilt hade lyfts fram att en legal ställföreträdares uppgift inte är att säkra anhörigas framtida arv.[^1342] Valet av ställföreträdare synes dock tvärtom ha skett med just den avsikten. HD fäster större vikt vid förvaltandet av mannens förmögenhet, än vid hans önskemål om en viss person som förvaltare. 460 Därmed försvinner mannen som ett subjekt i målet, vilket istället handlar om intresset av att den person som förordnas som förvaltare har rätt kunskaper för att på bästa sätt förvalta tillgångarna.s. 102
15.Även NJA 1992 s. 863 II är av relevans i sammanhanget av intressekonflikter och val av god man eller förvaltare.[^1343] I målet var fråga om en kvinna som var i konflikt med sin förvaltare om sina ekonomiska tillgångar, och som i målet motsatte sig den omvandling av omyndigförklaring till förvaltarskap som överförmyndaren hade ansökt om. Kvinnan yrkade att hon varken skulle erhålla god man eller förvaltare, alternativt att en annan person skulle utses till förvaltare om förvaltarskapet skulle bestå. Hon hade haft samma person som förmyndare då hon varit omyndigförklarad. Hennes önskemål om att byta person som ställföreträdare fick dock inget gehör i domstolarna, det anfördes endast i hovrätten att inga anmärkningar på förvaltarens förvaltning hade lämnats från överförmyndarens sida.s. 103
16.Utgången i målet i såväl tingsrätt som hovrätt blev att förvaltarskapet skulle bestå med samma person som förvaltare, med motiveringen att kvinnan var ur stånd att vårda sig och sin egendom och att det inte var tillräckligt att hon fick hjälp på något mindre ingripande sätt. Konflikten mellan kvinnan och förvaltaren handlade om att kvinnan ville spendera sina tillgångar, ett arv som vid tidpunkten för tingsrättens beslut uppgick till ca 25 000 kr, på betal-TV-avgifter och telefoni. Förvaltarens inställning var att det var skadligt för kvinnan om hon fick spendera sina tillgångar som hon ville – såväl arvet som hennes månatliga pension skulle på kort tid förbrukas. Av överförmyndarens utredning framgick att kvinnans utgifter per månad översteg hennes inkomster med ca 1 000 kr.s. 103
17.HD fastställde hovrätten beslut utan egen motivering. Därmed är det svårt att veta vad som fällde avgörandet i målet. Vad gäller kvinnans ställning som subjekt i målet kan dock sägas att den kan uppfattas som i det närmaste obefintlig. Varken hennes önskemål om byte av person som ställföreträdare eller hennes invändning i besvären till både hovrätten och HD om att hon i likhet med andra borde ha rätt att använda sina egna pengar på det sätt som hon själv ville, tillmättes någon betydelse. Hovrätten anförde att det saknades stöd för kvinnans påstående att förvaltaren var olämplig. Hennes invändning om att få använda sina pengar till det hon själv önskade kommenterades inte alls i domskälen.s. 103
18.461s. 103
19.Med tanke på att förmynderskapsrätten kan uppfattas ha en stark relation till kraven på personlig förmåga att rättshandla och därigenom normen för mänskligt varande i rätten, kan en slutsats gällande enskildas subjektsställning i förmynderskapsrätten formuleras på följande sätt: Den som bedömts sakna förmåga att ge uttryck för en förnuftig vilja har inte tagits på allvar som ett subjekt, ens i frågor där det borde saknas betydelse om viljan kan bedöms som förnuftig eller inte. Avvikelser i de förmågor och egenskaper som det ideala rättssubjektet förväntas ha, kan därmed sägas ha haft större betydelse för den enskildes ställning som subjekt i förmynderskapsrätten, än i mål enligt LSS. Förändringen i FB 11:12 från den 1 januari 2015, innebärande att en person som den enskilde själv föreslår som god man eller förvaltare ska förordnas om denne är lämplig och vill åta sig uppdraget, kan mot denna bakgrund ses som mycket betydelsefull.s. 104