Val av legal ställföreträdare – vems fråga?
1.Av FB 11:12 framgår att till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Av st 2 i samma lagrum framgår även att den som är underårig eller som själv har förvaltare inte får vara god man eller förvaltare.[^1325] Den 1 januari 2015 trädde förändringar i FB i kraft, bland annat i FB 11:12. Av FB 11:12 framgår nu att en person som den enskilde hjälpbehövande själv föreslår som god man eller förvaltare ska förordnas, under förutsättning att personen ifråga vill åta sig uppdraget och uppfyller lämplighetskraven enligt FB 11:12. Inga förändringar har dock företagits vad gäller de krav som uppställs för en persons lämplighet. Dessa krav utreds närmare nedan under avsnitt 6.3.5.2.s. 95
2.Ändringen motiverades i propositionen med vikten av att förhållandet mellan den enskilde och dennes legala ställföreträdare är förtroendefullt, vikten av att den enskilde ska kunna känna sig trygg i sin vardag samt betydelsen av att principen om självbestämmande får genomslag.[^1326] På principnivå anförde regeringen även atts. 95
3.”[…] samhällets hjälpinsatser ska bygga på respekten för enskildas integritets. 95
4.samt att enskilda i största möjliga utsträckning ska ges inflytande och med-s. 95
5.bestämmande i angelägenheter som rör dem själva.”[^1327]s. 95
6.453 Mot bakgrund av vad som framgått i kapitel 3 och 4 kan det tyckas som att regeringen här upprepar något som redan sedan länge betraktas som en självklarhet inom den välfärdsrättsliga diskursen. Motsvarande utgångspunkter lades fast redan i samband med socialtjänstreformen som utmynnade i ÄSoL:s ikraftträdande år 1982. Förmynderskapsrätten har dock inte haft samma uttalade principiella utgångspunkter, vilket inte kan uppfattas som anmärkningsvärt om det betänks att ett legalt ställföreträdarskap, tvärtemot vad regeringen anför enligt citatet ovan, inte kan betraktas som en av samhällets hjälpinsatser. De legala ställföreträdarskapen för vuxna är civilrättsliga uppdrag, närmast jämförbara med legala ställföreträdarskap för barn i form av förmyndare och vårdnadshavare. Att betrakta förmyndare och vårdnadshavare som ”samhällets hjälpinsatser” framstår som främmande enligt gällande rätt.s. 95
7.Det faktum att regeringen gör ovanstående principuttalanden kan uppfattas som en principiell förflyttning av godman- och förvaltarskapen från det civilrättsliga till det offentligrättsliga fältet, men utan att reglernas placering ändras. Huruvida denna manöver är av godo är svårt att uttala sig om. Vad som däremot kan sägas är att lagändringarna innebär en välkommen förändring vad gäller den enskildes subjektsstatus i förmynderskapsrätten. Att så är fallet, framgår när det nedan klargörs vad som fram tills nu har gällt angående valet av lämplig legal ställföreträdare för vuxna.s. 96
En rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig person
1.Före år 1975 var åtagande som förordnad förmyndare för en omyndig (både för omyndigförklarade vuxna och för barn) en medborgerlig plikt.[^1328] Den som kom i fråga för ett uppdrag som förmyndare hade enligt 1924 års förmynderskapslag 2:8 (senare FB 11:8) inte rätt att i eget intresse vare sig avböja eller bli befriad från uppdraget. År 1975 beslutades med argument om den omyndiges bästa att pliktbestämmelsen skulle upphävas. Tanken var att den som mot sin vilja tvingades att vara förmyndare, möjligen inte skulle anstränga sig i rollen.[^1329]s. 96
2.Kraven på den som ska förordnas som god man eller förvaltare, har varit desamma sedan 1924 års förmynderskapslag 2:5.[^1330] Till förmyn454 dare skulle förordnas en erfaren, rättrådig och i övrigt lämplig man eller kvinna, med tillägget att denne helst skulle vara släkt med, besvågrad med eller annars stå den omyndige nära. Motivet var att det ansågs som synnerligen viktigt att förmyndaren kunde väntas ”hysa intresse för myndlingen”.[^1331] När plikten avskaffades år 1975, avskaffades samtidigt kravet på släktskap. Ett sådant krav kunde tänkas försvåra möjligheten att finna lämpliga förmyndare. Dock påpekades att det faktum att kravet på släktskap slopades inte innebar något hinder för att utse släktingar till ställföreträdare – tvärtom framhölls det många gånger vara lämpligt.[^1332]s. 96
3.Vad som menas med rättrådig och erfaren anges inte närmare än genom att det i FB 11:12 framgår att den som är underårig eller själv har förvaltare inte får utses. Angående lämpligheten i övrigt, diskuterade föredraganden på följande sätt i propositionen år 1974 (då vuxna alltjämt kunde omyndigförklaras):s. 97
4.”Kravet på att förmyndaren ska vara lämplig innebär givetvis att han skall has. 97
5.de kvalifikationer som fordras för att sköta det förmynderskap som anför-s. 97
6.tros honom. Kraven måste ställas olika beroende på om förmynderskapets. 97
7.avser en vuxen person eller ett barn, om uppgiften i första hand kommers. 97
8.att avse den personliga omvårdnaden om myndlingen eller skötseln av hanss. 97
9.ekonomiska angelägenheter, om den ekonomiska förvaltningen är omfat-s. 97
10.tande osv. Förhållandena kan således skifta väsentligt och det är därför enligts. 97
11.min mening inte möjligt att […] mera utförligt än som redan har skett is. 97
12.lagtexten formulera de krav som bör ställas. Påpekas bör emellertid att, oms. 97
13.förmyndaren på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina uppgifters. 97
14.när det gäller personlig omvårdnad, så krävs det i många fall att han har gods. 97
15.kännedom om den sociala vårdlagstiftningen.”[^1333] (mina kurs.) Den enskildes behov skulle således stå i centrum och styra vem som skulle anses lämplig som förmyndare. Av intresse att notera är att föredraganden särskilt påpekar att det i många fall krävs god kännedom om den sociala vårdlagstiftningen när förmynderskapet omfattar myndlingens ”personliga omvårdnad”. Vid denna tidpunkt, i mitten av 1970-talet, var den sociala vård- och rättighetslagstiftningen inte tillnärmelsevis så utbyggd och omfattande som den är idag, 40 år senare. Mot den bakgrunden skulle kunna hävdas att sådan kännedom borde vara än viktigare i dagsläget.s. 97
16.Sistnämnda uppgift för förmyndaren, att sörja för den enskildes ”personliga omvårdnad”, anfördes vidare som ett skäl till att det (redan då)s. 97
17.455 kunde vara svårt att finna lämpliga förmyndare, särskilt om myndlingens behov av personlig omvårdnad var stort. Personer i behov av en förmyndare saknade ofta medel som var tillräckliga för förmyndarens arvode och arbetet med den personliga omvårdnaden var enligt dåvarande arvodesregler inte arvodesgillt. Samtidigt kunde det ofta vara ”så tidskrävande att det är svårt för en förmyndare att sköta uppdraget vid sidan om sitt vanliga arbete”.[^1334] Eftersom det ansågs angeläget att det fanns lämpliga förmyndare att tillgå, ”inte minst viktigt är det att det finns tillgång till kvalificerade förmyndare i fall då den omyndige är i stort behov av personlig omvårdnad”, förändrades arvodesreglerna till att även innefatta arbete med den personliga omvårdnaden.[^1335]s. 97
18.Mot bakgrund av att det redan vid denna tidpunkt var en kommunal uppgift att ”tillvarata någons personliga intressen”, infördes vid samma tidpunkt en regel om hörande av kommunernas överförmyndare i ärenden om förordnande av förmyndare. Det förutsattes därmed att överförmyndaren också skulle lämna förslag till domstolen om lämplig person för uppdraget. I samband med detta menade föredraganden att överförmyndaren ”givetvis” måstes. 98
19.”[…] beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Ibland kan det varas. 98
20.lämpligt att föreslå en av kommunens tjänstemän, särskilt någon som är sys-s. 98
21.selsatt inom socialvårdssektorn. I andra fall kan det vara lämpligare att före-s. 98
22.slå någon enskild person till förmyndare. Har sökanden i förmynderskaps-s. 98
23.ärendet föreslagit någon som förmyndare bör överförmyndaren självfallet tas. 98
24.ställning till dennes lämplighet. […] Rätten bör dock inte vara bunden avs. 98
25.förslaget utan har att utse den som rätten finner vara lämpligast med hänsyns. 98
26.till förhållandena i det enskilda fallet.”[^1336] Det poängterades således återigen att den enskildes behov skulle avgöra vem som är lämplig som legal ställföreträdare. Det förutsattes att överförmyndaren företog en ”matchning” mellan den enskildes behov och de kvalifikationer för det specifika uppdraget som den tänkta förmyndaren besatt. Det framhölls även att om sökanden hade ett eget förslag till lämplig person, så borde ”självfallet” den förslagna personen lämplighetsprövas av överförmyndaren.s. 98
27.Gällande lämpligheten i övrigt anfördes följande i specialmotiveringen till nu gällande FB 11:12 i samband med 1989 års reform: 456s. 98
28.”Vid val av god man och förvaltare gör sig olika synpunkter gällande bero-s. 99
29.ende på det huvudsakliga syftet med förordnandet. Skall den gode mannens. 99
30.eller förvaltaren främst sörja för huvudmannens person, ligger det nära tills. 99
31.hands att till uppdraget förordna en släkting till den hjälpbehövande ellers. 99
32.en annan närstående person. Är det däremot fråga om mera krävande egen-s. 99
33.domsförvaltning eller bistånd i en rättslig angelägenhet av mera kvalificerats. 99
34.slag, kan uppdraget behöva anförtros en ekonomiskt eller juridiskt kunnigs. 99
35.person. Självfallet bör valet inte falla på en person som har intressen mot-s. 99
36.satta den hjälpbehövandes. Något hinder att förordna en socialtjänstemans. 99
37.föreligger inte. Däremot kan inte uppdraget knytas till en viss befattning.s. 99
38.Kan en socialtjänsteman, på grund av att han lämnar sin befattning, inte has. 99
39.kvar ett uppdrag som god man eller förvaltare, får han entledigas från upp-s. 99
40.draget enligt reglerna i 19 § och ersättas av en annan person.”[^1337] Utgångspunkten vid förordnandet ska således vara vilket behov den enskilde har, vilka angelägenheter som uppdraget omfattar och hur omfattande eller ”avancerat” uppdraget kan uppfattas vara. Jämfört med vad som anfördes i samband med 1975 års reform lyfts vare sig den enskildes egna önskemål eller det betydelsefulla i att en förmyndare har god kännedom om sociallagstiftningen fram när fråga är om en person med behov av personlig omvårdnad. Om uppdraget främst avser att till varata den enskildes personliga intressen, att sörja för den enskildes person, menar föredraganden att en släkting eller annan närstående person är ett ”naturligt val”. Kvalifikationskravet för att kunna sörja för den enskildes person anses med andra ord främst vara släktskap. Mot bakgrund av att den sociala vårdlagstiftningen redan år 1989 fick anses som betydligt mer omfattande än den var år 1975, är frånvaron av detta perspektiv i förarbetena till 1989 års reform förvånande.s. 99
41.Den personkännedom som släktskap eller en anhörigrelation naturligen innebär kan i många fall vara viktig för den som ska bevaka och se till att den enskildes behov tillgodoses. Det förefaller dock som att kunskaper om hur den enskildes personliga behov av hjälp från det allmänna ska kunna tillgodoses är viktigare hos en legal ställföreträdare. En socialrättsligt kompetent gode man eller förvaltare är i de fall personlig kännedom saknas dessutom alltid skyldig att skaffa sig personkännedom, om inte genom egna kontakter med den enskilde så genom de personer som finns i huvudmannens närhet – anhöriga, vårdpersonal eller liknan-s. 99
42.457 de.[^1338] Kunskaper om de medel som står till buds för att så långt som möjligt tillgodose den enskildes behov, förefaller mot den bakgrunden vara viktigare än personkännedom i form av släktskap.s. 99
43.Omfattar uppdraget mer komplicerade förvaltnings- eller rättsfrågor, ansåg däremot föredraganden att en god man eller förvaltare med särskilda kunskaper avseende sådana frågor är att föredra. Varför specialkunskaper i förhållande till dessa uppgiftsområden framhölls som en viktigare kvalifikationsgrund än kunskaper om den sociala vårdlagstiftningen för uppgiften att sörja för den enskildes person, är en obesvarad fråga. Det är svårt att finna argument för att det skulle vara mindre viktigt för den enskilde att erhålla det stöd enligt det sociala trygghetssystemet som han eller hon behöver, än att någon med juridik- eller ekonomikunskaper på bästa sätt hanterar hans eller hennes rättsliga angelägenheter eller ekonomi.[^1339]s. 100
Intressekonflikter i valet av ställföreträdare – en fråga om
1.maktens ”hur” Ytterligare en faktor i lämplighetsprövningen som omnämns i förarbetena är frågan om intressekonflikter mellan den gode mannen eller förvaltaren och den enskilde. Givetvis är inte en person med intressen motstående den enskildes lämplig som legal ställföreträdare, eftersom det därmed kan finnas en risk att den enskildes intressen ställs åt sidan.[^1340] Vad som närmare avses med motstående intressen är dock inte klargjort i förarbetena. Föredraganden pekar i sammanhanget på det olämpliga i att samma person som tidigare varit förordnad som god man vid ett anordnande av förvaltarskap förordnas som förvaltare, om det under godmanskapet uppstått motstridigheter mellan huvudmannen och den gode mannen.[^1341] Detta kan dock inte uppfattas som synonymt med att den gode mannen eller förvaltaren och huvudmannen skulle ha motstående intressen. 458s. 100
2.Frågan om vilka krav som i visst fall bör ställas på förvaltare var föremål för HD:s prövning i NJA 1991 s. 545. Målet är av särskilt intresse här då det i hög utsträckning även handlar om den enskildes ställning som subjekt i förmynderskapsrätten. I målet var fråga om en man i 45-års åldern med Down’s syndrom, som sedan födseln var ”förståndshandikappad”. Mannen hade omyndigförklarats när han var i 20-årsåldern, och en advokat hade förordnats som förmyndare. Sedan lagändringen år 1989 hade samma advokat varit mannens förvaltare. År 1990 hade mannen en deklarerad förmögenhet om 2 678 000 kr, varav 2 260 000 kr bestod av aktieinnehav. Förvaltaren begärde sig entledigad från uppdraget samma år, varefter överförmyndaren i kommunen i ansökan till tingsrätten – till vilken såväl den enskilde som den tilltänkta förvaltaren anslöt sig – föreslog en kriminalinspektör som förvaltare. Skälen som anfördes för dennes lämplighet var att han bland annat arbetat med ekonomisk brottslighet, med gott resultat utfört andra förvaltaruppdrag samt i tidigare ärenden hade upprättat en god social kontakt med huvudmännen, vilket bedömdes vara viktigt för mannen i fallet som bodde inom omsorgsförvaltningen och hade ett begränsat kontaktnät.s. 101
3.I yttrande till tingsrätten motsatte sig huvudmannens syster att kriminalinspektören förordnades som förvaltare. Som skäl anförde hon att hennes bror huvudsakligen behövde en förvaltare för att bevaka hans rätt och förvalta hans förmögenhet. Hans personliga intressen tillgodosågs enligt systern väl inom omsorgsverksamheten. Till förvaltare borde därför enligt systerns mening utses en advokat specialiserad på förmögenhetsförvaltning, en bankman eller en revisor. Tingsrätten fann dock inte skäl att frångå överförmyndarens förslag som huvudmannen själv anslutit sig till. Den föreslagna förvaltaren fick enligt tingsrättens mening anses väl skickad att handha uppdraget för huvudmannen.s. 101
4.Systern anförde besvär till hovrätten och yrkade att till förvaltare skulle utses en advokat specialiserad på förmögenhetsförvaltning, en bankman eller en revisor. Hovrätten bedömde att kravet på förvaltaren att tillgodose huvudmannens personliga förhållanden, mot bakgrund av att huvudmannens personliga behov väl tillgodosågs inom omsorgen, inte var så uttalat. Huvudsakligen avsåg uppdraget istället förvaltning av huvudmannens inte oansenliga förmögenhet. Ett sådant uppdrag krävde enligt hovrätten särskild erfarenhet och sakkunskap beträffande förmögenhetsförvaltning. Den aktuella förvaltaren uppfattades i och för sig som lämplig, men det framgick inte att han hade sådan erfarenhet och kunskaps. 101
5.459 som borde krävas i det aktuella ärendet, varför hovrätten undanröjde beslutet och visade målet åter till tingsrätten för utseende av ny förvaltare.s. 101
6.Överförmyndaren anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens beslut. En oenig HD lämnade besvären utan bifall. I domskälen diskuterades vad det innebar att det i förvaltarens uppdraget ingick både att ta hand om huvudmannens ekonomi och att sörja för hans person:s. 102
7.”För att [N.N:] tillgångar skall kunna användas till hans nytta i skäligs. 102
8.omfattning krävs också att förvaltaren håller sig informerad om hans per-s. 102
9.sonliga förhållanden och om de behov av medel som tid efter annan kans. 102
10.uppstå. Något mera uttalat krav på att förvaltaren skall engagera sig aktivts. 102
11.i omsorgen om huvudmannens person kan däremot, på skäl som hovrättens. 102
12.anfört, inte anses föreligga.” Slutsatsen blev att det viktigaste var att förvaltaren hade sakkunskap och erfarenhet av förmögenhetsförvaltning.s. 102
13.Ett justitieråd var av skiljaktig mening och anförde att det med utgångspunkt i utredningen – systern hade upplyst om att huvudmannen inte hade någon nämnvärd kontakt med sina släktingar – fick anses visat att huvudmannen uppenbart hade ett behov av någon som kunde bevaka hans personliga intressen. Detta behov kunde endast delvis tillgodoses av omsorgsförvaltningen, varför den föreslagna förvaltaren bedömdes som lämplig för uppgiften, särskilt som han också föreslagits av överförmyndaren och av den enskilde själv.s. 102
14.I detta fall hade den enskilde uttalat en egen önskan om en viss person som förvaltare. Hans egna önskemål tillmättes dock ingen betydelse av varken hovrätten eller HD. Mannen gavs ingen ställning som subjekt utan framstår i domskälen snarare som ett objekt, trots att HD lyfter fram att det är en uppgift för en förvaltare att tillse att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används till hans nytta. Med hänvisning till förvaltaruppdragets personliga intressebevakning och vikten däri av personkännedom för att kunna avgöra vad som är till den enskildes nytta, fanns ett utrymme att tillerkänna mannens egna önskemål betydelse. I synnerhet också som det i förarbetena till reformen av FB år 1975 särskilt hade lyfts fram att en legal ställföreträdares uppgift inte är att säkra anhörigas framtida arv.[^1342] Valet av ställföreträdare synes dock tvärtom ha skett med just den avsikten. HD fäster större vikt vid förvaltandet av mannens förmögenhet, än vid hans önskemål om en viss person som förvaltare. 460 Därmed försvinner mannen som ett subjekt i målet, vilket istället handlar om intresset av att den person som förordnas som förvaltare har rätt kunskaper för att på bästa sätt förvalta tillgångarna.s. 102
15.Även NJA 1992 s. 863 II är av relevans i sammanhanget av intressekonflikter och val av god man eller förvaltare.[^1343] I målet var fråga om en kvinna som var i konflikt med sin förvaltare om sina ekonomiska tillgångar, och som i målet motsatte sig den omvandling av omyndigförklaring till förvaltarskap som överförmyndaren hade ansökt om. Kvinnan yrkade att hon varken skulle erhålla god man eller förvaltare, alternativt att en annan person skulle utses till förvaltare om förvaltarskapet skulle bestå. Hon hade haft samma person som förmyndare då hon varit omyndigförklarad. Hennes önskemål om att byta person som ställföreträdare fick dock inget gehör i domstolarna, det anfördes endast i hovrätten att inga anmärkningar på förvaltarens förvaltning hade lämnats från överförmyndarens sida.s. 103
16.Utgången i målet i såväl tingsrätt som hovrätt blev att förvaltarskapet skulle bestå med samma person som förvaltare, med motiveringen att kvinnan var ur stånd att vårda sig och sin egendom och att det inte var tillräckligt att hon fick hjälp på något mindre ingripande sätt. Konflikten mellan kvinnan och förvaltaren handlade om att kvinnan ville spendera sina tillgångar, ett arv som vid tidpunkten för tingsrättens beslut uppgick till ca 25 000 kr, på betal-TV-avgifter och telefoni. Förvaltarens inställning var att det var skadligt för kvinnan om hon fick spendera sina tillgångar som hon ville – såväl arvet som hennes månatliga pension skulle på kort tid förbrukas. Av överförmyndarens utredning framgick att kvinnans utgifter per månad översteg hennes inkomster med ca 1 000 kr.s. 103
17.HD fastställde hovrätten beslut utan egen motivering. Därmed är det svårt att veta vad som fällde avgörandet i målet. Vad gäller kvinnans ställning som subjekt i målet kan dock sägas att den kan uppfattas som i det närmaste obefintlig. Varken hennes önskemål om byte av person som ställföreträdare eller hennes invändning i besvären till både hovrätten och HD om att hon i likhet med andra borde ha rätt att använda sina egna pengar på det sätt som hon själv ville, tillmättes någon betydelse. Hovrätten anförde att det saknades stöd för kvinnans påstående att förvaltaren var olämplig. Hennes invändning om att få använda sina pengar till det hon själv önskade kommenterades inte alls i domskälen.s. 103
18.461s. 103
19.Med tanke på att förmynderskapsrätten kan uppfattas ha en stark relation till kraven på personlig förmåga att rättshandla och därigenom normen för mänskligt varande i rätten, kan en slutsats gällande enskildas subjektsställning i förmynderskapsrätten formuleras på följande sätt: Den som bedömts sakna förmåga att ge uttryck för en förnuftig vilja har inte tagits på allvar som ett subjekt, ens i frågor där det borde saknas betydelse om viljan kan bedöms som förnuftig eller inte. Avvikelser i de förmågor och egenskaper som det ideala rättssubjektet förväntas ha, kan därmed sägas ha haft större betydelse för den enskildes ställning som subjekt i förmynderskapsrätten, än i mål enligt LSS. Förändringen i FB 11:12 från den 1 januari 2015, innebärande att en person som den enskilde själv föreslår som god man eller förvaltare ska förordnas om denne är lämplig och vill åta sig uppdraget, kan mot denna bakgrund ses som mycket betydelsefull.s. 104