Jfr NJA 2012 s. 715 där justitieråden Borgeke och Lambertz i skiljaktig mening påta- lar att ”[a]nordnande av förvaltarskap är inte obligatoriskt, utan rätten ”får” besluta om sådant anordnande när förutsättningarna är uppfyllda (11 kap. 7 § första stycket FB). Enligt 11 kap. 19 § första stycket första meningen ska förvaltarskapet upphöra när det inte längre behövs. I sådana fall blir det ofta aktuellt att i stället förordna god man, vilket enligt 11 kap. 4 § är obligatoriskt ”om det behövs”, om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.” Den skiljaktiga meningen rörde inte frågan om relationen mellan godmanskapet och förvaltarskapet utan den ena frågan för Högsta domstolens prövning: om ett förvaltarskap skulle upphöra i en situa- tion då det inte visat sig möjligt att finna en person att förordna som förvaltare.
Hänvisas från p. 32 (s. 45)
1.Som påvisats ovan har legala ställföreträdarskap för vuxna viktiga funktioner att fylla – både på system- och individnivå. Ett övergripande syfte och en övergripande funktion både med god man och med förvaltare är att göra det möjligt för den som saknar förmåga att själv rättshandla, att ändå vara ett aktivt subjekt i rätten. Denna funktion förfaller dock inte ha uppmärksammats i någon större utsträckning i diskussioner om god man och förvaltare. Istället synes den förmynderskapsrättsliga diskursen i huvudsak ta sin utgångspunkt i betydelsen av att i görligaste mån värna den enskildes integritet och frihet, med konsekvens att reglerna tillämpas restriktivt.s. 39
2.293s. 39
3.En restriktiv hållning till förvaltarskapet som begränsar den enskildes sakliga förmåga att rättshandla, synes berättigad. En motsvarande hållning till godmanskap förefaller inte lika självklar. Den kan dock betraktas som förklarlig med beaktande av att alla vuxna som utgångspunkt har full förmåga att rättshandla, och att beslut från det allmännas sida avseende medborgarnas privatliv omgärdas av en rättighetskontext som fredar enskilda från ingripanden i deras privatliv. Frihet är i denna kontext ett intresse överordnat andra intressen.s. 40
4.Med ovanstående sagt bör det upprepas att den som är vuxen endast kan frånkännas saklig förmåga att rättshandla genom ett förvaltarskap. Däremot kan i vissa fall individers rättshandlingar ändå inte erkännas, med hänvisning till brister i deras personliga förmågor. Det faktum att rättshandlingar kan ogiltigförklaras eller processbehörighet inte kan anses föreligga, innebär att dessa personer blir utan möjligheter att rättshandla. Finns i sådana fall ingen förordnad ställföreträdare som kan föra den enskildes talan, blir den enskilde att betrakta som mer eller mindre rättslös. De legala ställföreträdarskapen löser här ett reellt problem.s. 40
5.Problemet med att vissa personer kan bedömas sakna personlig förmåga att föra sin egen talan inför domstol var föremål för diskussion i samband med 1975 års reformering av förmynderskapsrätten. I doktrin hade uppmärksammats att det inte fanns något samspel mellan förmynderskapsrätten och domstolarnas möjligheter att underkänna vissa personer som aktörer i rättsprocesser. I vissa fall hade individer frånkänts processbehörighet inför domstol utan att det fanns någon ställföreträdare som kunde föra talan i deras ställe. I en särskild skrivelse till justitiedepartementet hade JO påtalat behovet av klargörande från lagstiftarens sida vad gällde i vilka situationer en vuxen kan frånkännas processbehörighet. Det utvidgade godmanskapet framhölls i propositionen år 1974 som lösningen: 294s. 40
6.”Problemet torde […] bli tillfredsställande löst, om man […] vidgar möj-s. 41
7.ligheterna att förordna god man för den som på grund av sjukdom e.d. intes. 41
8.själva kan bevaka sin rätt. Härigenom torde de myndiga personer som från-s. 41
9.känns processbehörighet så gott som alltid kunna få en ställföreträdare soms. 41
10.kan föra deras talan. Som jag tidigare nämnt bör det i hithörande fall finnass. 41
11.möjlighet för domstolen att på eget eller annans initiativ förordna god man,s. 41
12.även om den enskilde inte har gett sitt tillstånd till åtgärden.” Möjligheten att utan samtycke förordna om god man upphörde år 1989. Angående det problem som därmed på nytt kunde uppstå angående somliga personers processbehörighet, påpekades bara i propositionen att om den enskilde inte samtyckte till ett förordnande av god man, var den praktiska nyttan av ett sådant förordnande begränsat. I dessa fall ansågs den lämpliga lösningen på problemet vara att överväga om ett förvaltarskap var möjligt.s. 41
13.Syftet med de legala ställföreträdarskapen för vuxna är inte enbart att möjliggöra att den som saknar förmåga att själv företa rättshandlingar ändå kan agera i rätten. Syftet är även att tillgodose behov av hjälp i vissa avseenden och att, för förvaltarskapets del, skydda den enskilde från att genom rättshandlingar skada sig själv. Nämnda hjälp- och skyddsbehov står i fokus när villkoren för att anordna god man eller förvaltare nedan klargörs närmare.s. 41
Behovsprövning i flera led
1.Av FB 11:4 st 1 framgår villkoren för anordnande av godmanskap:s. 41
2.Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånds. 41
3.eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvaltas. 41
4.sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, beslutas. 41
5.att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får intes. 41
6.meddelas utan samtycke från den för vilken godmanskap ska anordnas, oms. 41
7.inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Av första meningen framgår att behovet av hjälp står i fokus. Samma hjälpbehov är grund även för anordnande av förvaltarskap, genom hänvisning till 4 § i FB 11:7:s. 41
8.295s. 41
9.Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånds. 42
10.att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskaps. 42
11.för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det ärs. 42
12.tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat,s. 42
13.mindre ingripande sätt får hjälp. ”Situationen” ska alltså vara densamma för förvaltarskapet som för godmanskapet. Härmed får antas att hela den beskrivna situationen i FB 11:4 första meningen åsyftas: att den enskilde på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande har ett behov av hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sina tillgångar eller sörja för sin person och att ett legalt ställföreträdarskap (godmanskap) behövs. Skulle hänvisningen enbart åsyfta de tillstånd som anges i 4 § blir det hjälpbehov som omtalas i FB 11:7 st 1 andra meningen utan sammanhang. Båda instituten får således sägas avse samma slag av hjälpbehov, grundat i samma slag av tillstånd.s. 42
14.Den behovsprövning som ska genomföras, kan schematiskt uppställas i två för godmanskapet respektive tre för förvaltarskapet på varandra följande steg. För godmanskapet ska kunna konstateras att:s. 42
15.1. D en enskilde har på grund av sitt tillstånd ett behov av hjälp meds. 42
16.att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin persons. 42
17.ochs. 42
18.2. ett godmanskap behövs. För förvaltarskap ska kunna konstateras att:s. 42
19.1. D en enskilde behöver hjälp från en legal ställföreträdare av sammas. 42
20.anledningar som grundar behov av godmanskap, ochs. 42
21.2. t illståndet och hjälpbehovet enligt p. 1 tar sig sådant uttryck atts. 42
22.den enskilde kan sägas vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom,s. 42
23.ochs. 42
24.3. d et är inte tillräckligt att hjälpbehovet tillgodoses genom godman-s. 42
25.skap (eller på något annat, mindre ingripande sätt). I ovanstående uppställning har den avslutande delen av den andra meningen i FB 11:7 st 1 ”… eller på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp” satts inom parentes. Anledningen är att bedömningen av om tillräcklig hjälp kan ges på ”annat sätt” ingår i det första steget. Som visats tidigare är den andra meningen i FB 11:7 st 1 en skrivning som infördes år 1975 i FB 10:1 som ett sätt att begränsa omyndigförklaring296 ens tillämpningsområde. Av uttalanden i förarbetena angående denna lagändring framgår att det inte var fråga om en prövning av om antingen godmanskap eller någon annan mindre ingripande åtgärd var tillräcklig. Avsikten var att det först skulle prövas om den enskilde kunde erhålla hjälp på något annat mindre ingripande sätt, och om så bedömdes inte vara fallet, om inte ett godmanskap var tillräckligt.s. 42
26.Vid denna tidpunkt var omyndigförklaring den gängse praktik som man avsåg att genom lagändringar styra undan från så långt som möjligt. Det hade uppmärksammats att somliga personer som omyndigförklarades i själva verket kunde antas klara sig utan en legal ställföreträdare, och att en omyndigförklaring i många andra fall var en alltför ingripande åtgärd. Därför skulle prövas om det inte var tillräckligt att anordna ett godmanskap för den som behövde hjälp från en förmyndare. När förvaltarskapet infördes vändes de legala ställföreträdarskapens konstruktion på så sätt att godmanskap nu är förstahandsalternativet och förvaltarskapet ett undantagsalternativ – ett komplement i form av ett utbyggt godmanskap – i de fall ett godmanskap bedöms inte vara tillräckligt. Först när det konstateras att ett godmanskap inte kan tillgodose behoven av hjälp är förvaltarskap tillämpligt.s. 43
27.Beroende av hur godman- och förvaltarskapen uppfattas, kan den förhållandevis oprecisa behovsbedömning som ska företas uppfattas som ett problem. Om utgångspunkten för tolkningen av reglerna är att både god man och förvaltare är instrument som ingriper i den enskildes möjligheter till självbestämmande, leds tankarna till frågor om rättssäkerhet i form av krav på likabehandling- och förutsebarhet och därmed krav på begränsat tolkningsutrymme i reglerna. Med tanke på arvet från omyndigförklaringen, vilken tveklöst innebar ett långtgående ingrepp i enskildas liv, ligger ett sådant synsätt nära till hands. Detsamma gäller om rätten till frihet från ingripanden i enskildas privatliv lyfts fram.s. 43
28.Utgår tolkningen istället från god mans och förvaltares syften och funktioner, framgår att ett helt annat intresse ställs mot intresset av att värna den enskildes integritet och frihet: intresset av att kunna tillförsäkra hjälp och skydd till personer vars möjligheter att själva bevaka sinas. 43
29.297 intressen eller tillgodose sina behov är begränsade. Från ett perspektiv kan ett anordande av legalt ställföreträdarskap betraktas som ett frihetsingrepp eller en autonomiinskränkning. Från ett annat perspektiv kan det vara avgörande för att hjälpbehövande personer ska kunna komma i åtnjutande av de välfärdsrättigheter de är tillskrivna, vilka i sin tur är avsedda att möjliggöra att i positiva frihetstermer leva som andra. Frågan är vilket intresse som bör tillmätas störst vikt – om det är den enskildes negativa eller positiva frihet som bör vara utgångspunkt för tolkningen av förmynderskapsrätten.s. 43
30.Att de legala förutsättningarna för anordnande av godman- respektive förvaltarskap kan uppfattas som otydliga, kan vara problematiskt när det gäller förvaltarskapet eftersom detta i många (men inte alla) fall kan betraktas som en tvångsåtgärd. Förvaltarskap får anordnas mot den enskildes uttalade vilja, och innebär alltid att den enskildes självbestämmande inskränks. Godmanskapet kan dock inte jämställas med förvaltarskapet. Ett godmanskap påverkar inte den enskildes självbestämmande i rättslig mening, och godmanskap får inte anordnas mot den enskildes vilja (FB 11:4).s. 44
31.Genom kravet på samtycke till anordnandet understryks att avsikten är att en god man ska vara ett stöd för den som av olika anledningar inte självständigt kan hantera sina angelägenheter. Den gode mannen ska principiellt betraktas som ett biträde till en huvudman, i den utsträckning som den enskilde har förmåga att instruera den gode mannen. Som framhålls i förarbetena skulle, med ett annat synsätt, gränsen mellan godmansinstitutet och förmyndarskapet (eller nu gällande förvaltarskapet) suddas ut. Konsekvensen av samtyckeskravet är vidare att ett 298 godmanskap ska upphöra om den enskilde begär det. Snarare än som ett ingrepp i den enskildes liv, bör således godmanskapet betraktas som en angelägen hjälpinsats för den som har svårigheter att själv bevaka sina egna intressen eller att se till att få sina behov tillgodosedda. Krav på preciserade förutsättningar för anordnande av godmanskap synes således mindre angeläget än när det gäller förvaltarskapet.s. 44
32.I sammanhanget bör påpekas att godmanskap är obligatoriskt. Om förutsättningarna är uppfyllda så ”skall” rätten enligt FB 11:4 besluta om godmanskap. Förvaltarskapet är ett fakultativt andrahandsalternativ. Rätten ”får” besluta om förvaltarskap om förutsättningarna enligt FB 11:7 är uppfyllda. Som framgått är den centrala frågan för godman- och förvaltarskapens tillämplighet när ett legalt ställföreträdarskap behövs. Till denna fråga vänds uppmärksamheten härnäst.s. 45