Listan över prejudikat från HFD är omfattande. Här kan, enbart som ett exempel på hur skälig levnadsnivå relateras till frågan om behov, hänvisas till RÅ 1997 ref 79 I–III. Se för en omfattande redogörelse för praxis i förhållande till biståndsrätten Svensson, Skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor; se även för en mer nutida men mindre omfattande redogörelse Fridström Montoya, Rätten till bistånd enligt SoL s. 83–104.
Hänvisas från p. 16 (s. 16)
1.Av SoL 4:1 st 3 följer att biståndet, i de fall rätt till bistånd konstaterats enligt st 1, ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå, och att biståndet ska utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Sistnämnda skrivning om självständigt liv ska, 214 enligt förarbetena till ÄSoL, förstås som det avgörande för valet av insats. Insatsen som väljs ska hjälpa den enskilde att i framtiden kunna bli självförsörjande eller i övrigt oberoende av socialnämndens hjälp. Enligt lagtextens formulering ska skälig levnadsnivå bestämma biståndets storlek eller kvalitetsnivå; det handlar om biståndets utformning som ett sista led av bedömningen när en rätt till bistånd har konstaterats. Rehabiliteringssyftet ska i valet vara avgörande, vilket klargörs av departementschefens uttalande:s. 13
2.”Rehabiliteringssynpunkten måste […] tilläggas stor betydelse när biståndets. 14
3.skall bestämmas. Det är under sådana förhållanden inte möjligt att i lagens. 14
4.låsa fast vare sig de åtgärder som nämnden skall vidta eller den konkretas. 14
5.förändring av den enskildes förhållande som insatsen i varje enskilt fall skalls. 14
6.syfta till. Lagstiftningen måste i stället lämna relativt stort utrymme för soci-s. 14
7.alnämnden att anpassa insatserna så att de på bästa sätt kommer att främjas. 14
8.den enskildes fortsatta rehabilitering. Det är således enligt min menings. 14
9.angeläget att det av lagen klart framgår att de insatser som ges inte bara skalls. 14
10.syfta till att avhjälpa det föreliggande vårdbehovet utan även underlätta förs. 14
11.den enskilde att i framtiden själv klara sin försörjning och sin livsföring is. 14
12.övrigt.” Den närmare innebörden av skälig levnadsnivå är svårfångad då den är beroende av om biståndet avser försörjningsstöd eller bistånd för livsföringen i övrigt. För försörjningsstödets del infördes 1998 en så kallad riksnorm (se SoL 4:3) för att stävja den olikbehandling av biståndsbehövande som landets kommuner dittills uppvisat. Riksnormen är densamma för alla, och avser att täcka vissa i SoL 4:3 st 1 angivna regelbundet återkommande levnadsomkostnader som det anses rimligt att alla i behov av försörjningsstöd erhåller. Skälig levnadsnivå är detsamma som riksnormen när det gäller dessa kostnader. I försörjningsstödet ingår dock även andra regelbundet återkommande skäliga levnadskostnader som prövas individuellt (SoL 4:3 st 2). Dessutom kan annat ekonomiskt stöd, som intes. 14
13.215 ingår i försörjningsstödet enligt SoL 4:3 eftersom det avser en kostnad som inte är regelbundet återkommande, utges. Vad gäller skälig levnadsnivå för ekonomiskt bistånd utöver riksnormen har i förarbetena uttalats att en rimlig jämförelsenorm är vad ”en låginkomsttagare på orten har möjlighet att kosta på sig”.s. 14
14.Avser biståndsprövningen istället sociala stödinsatser av olika slag, såsom insatser till personer med funktionsnedsättningar, kan inte ledning för bedömningen av skälig levnadsnivå sökas i den nivå för ekonomiskt bistånd som angetts i förarbetena (vad en låginkomsttagare på orten kan ha råd att unna sig). Utgångspunkten för såväl behovsbedömningen som för hur biståndet ska utformas för att tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå får istället sökas i de särskilda mål som anges i SoL för socialtjänstens verksamhet, vilka varierar beroende av vilken grupp av personer som den biståndsbehövande tillhör. För de särskilt utpekade målgrupperna för socialtjänstens verksamhet (barn, äldre, funktionshindrade, missbrukare, brottsoffer samt anhörigvårdare), finns i kap 5 särskilda målregler avseende socialtjänstens verksamhet. Bestämmelserna i kapitel 5 har inte funktionen att i sig ange rättigheter för enskilda, utan att reglera kommunens skyldigheter och ange vilka målsättningar som ska gälla vid bedömning av rätten till bistånd i förhållande till de olika grupperna.s. 15
15.Till följd av SoL:s ramlagskonstruktion står det socialnämnden fritt att, i samråd med den enskilde (SoL 3:5), bedöma vilken insats och i vilken omfattning och med vilken utformning denna ska ges. I bedömningen ska beaktas hur det mål med insatsen som lagen anger för den målgrupp som den enskilde tillhör, bäst kan tillgodoses. Det finns dock inte – vare sig med stöd i hur rätten till bistånd enligt SoL 4:1 är formulerad, med stöd i målreglerna i kap 5 eller frivillighetsprincipen som uttrycks i SoL 1:1 st 3 och 3:5 – någon obegränsad frihet eller rätt för den enskilde att välja tjänster eller att erhålla en viss bestämd insats. I förarbetena till SoL anför regeringen att socialnämnden, i de fall då den enskilde och nämn216 den har olika uppfattning om vilken insats som ska väljas, får göra en sammanvägd bedömning med hänsyn till den enskildes önskemål jämfört med olika insatsers lämplighet och kostnader. Det ska dock påpekas att frågan om vilken insats som ska anses svara mot behoven eller hur insatsen ska utformas, inte har konsekvenser för själva rätten till bistånd. Begränsningen av rätten gäller den enskildes möjligheter att kräva att biståndet ska avse en viss typ av insats eller ha en viss utformning.s. 15
16.Genom den rättspraxis som utvecklats sedan ÄSoL trädde i kraft år 1982, har begreppet skälig levnadsnivå kommit att få en i huvudsak annan betydelse än som ett kvalitetsmått mot vilket insatser eller annat bistånd ska prövas när rätt till bistånd konstaterats. På grund av praxis i förvaltningsdomstolarna, får skälig levnadsnivå betraktas som ett självständigt villkor för rätten till bistånd. Själva behovsprövningen – det första ledet i bedömningen av rätt till bistånd enligt SoL 4:1 st 1 – företas med utgångspunkt i biståndets kvalitetsmått. Den fråga som ställs är om den enskildes levnadsnivå redan kan anses vara skälig, alternativt om skälig levnadsnivå kan tillförsäkras på något annat sätt än genom det sökta biståndet. Bedöms att så är fallet, dras slutsatsen att inget behov i SoL:s mening föreligger, och följaktligen inte någon rätt till bistånd.s. 16
17.Uttrycket skälig levnadsnivå har, som villkor för rätten till bistånd, kommit att få en begränsande funktion. Skälig levnadsnivå fungerar soms. 16
18.217 en ”tröskel” som den enskilde måste befinna sig under för att rätt till bistånd ska föreligga, istället för att, som lagtexten anger, vara ett kvalitetsmått för biståndets utformning. Denna begränsande funktion framgår även i förarbetscitatet ovan, från den senaste reformeringen av rätten till bistånd, avseende vad som kan berättiga till bistånd för livsföringen i övrigt: ”[…] alla de behov som en enskild kan ha för att kunna tillförsäkras en skälig levnadsnivå”. Med andra ord: den biståndssökande ska befinna sig i en situation som innebär att han eller hon inte redan har en skälig levnadsnivå. Först då kan det anses föreligga ett behov av bistånd.s. 16
19.Eftersom begreppet skälig levnadsnivå inte har getts någon närmare innebörd i formen av konkreta jämförelsenormer, kan det beskrivna förhållandet betraktas som en tveksam utveckling, i synnerhet när fråga är om bistånd för livsföringen i övrigt. För rätten till försörjningsstöd är den så kallade riksnormen en tydlig normering av skälig levnadsnivå. Sådan normering saknas för prövningen av rätt till bistånd för livsföringen i övrigt. Eftersom sakkunskaper om sociala förklarings- och problemlösningsmodeller saknas i förvaltningsdomstolarna, är det svårt att se mot vilken jämförelsenorm som bedömningen av skälig levnadsnivå prövas i de fall prövningen avser annat bistånd än försörjningsstöd. Möjligheterna att kunna förutse i vilka situationer som bistånd kommer beviljas blir därmed små, för att inte säga obefintliga.s. 17
20.Sammanfattningsvis får rätten till bistånd enligt SoL sägas vara villkorad av följande tre förutsättningar: 218s. 17
21.1. D et ska föreligga ett aktuellt behov (som faller inom socialnämn-s. 18
22.dens ansvar) av bistånd för försörjningen eller livsföringen i övrigt,s. 18
23.2. b ehovet ska inte kunna tillgodoses av den enskilde själv eller pås. 18
24.annat sätt,s. 18
25.3. d en enskilde ska vara i behov av biståndet för att kunna uppnå ens. 18
26.skälig levnadsnivå.s. 18
Är biståndsrätten tillgänglig?
1.Tidigare har diskuterats att rättigheters tillgänglighet, och därmed deras värde i praktiken, kan vara begränsade för personer med vissa funktionsnedsättningar. Detta förhållande illustreras tämligen väl genom en kammarrättsdom avseende rätt till bistånd enligt SoL.s. 18
2.I målet var fråga om en man med diagnoserna Aspergers och Tourettes syndrom samt ADD. Socialnämnden hade avslagit mannens ansökan om bistånd för försörjningen. Motiveringen till beslutet var att mannen inte hade gjort vad som kunde förväntas för att vara självförsörjande i enlighet med egenansvarsprincipen enligt SoL 4:1 – trots att han vid flera tillfällen fått hjälp med att fylla i blanketter och instruktioner om vad som sedan skulle göras med de ifyllda blanketterna. Avslaget på ansökan om försörjningsstöd meddelades vid en tidpunkt då nämnden hade haft kännedom om den enskildes diagnoser i fyra månader. Beslutet överklagades genom god man som en tid efter avslagsbeslutet förordnats för sökanden. Kammarrätten ändrade länsrättens dom och nämndens avslagsbeslut. Motiveringen som kammarrätten gav, var att den enskildes. 18
3.”[…] till följd av sina handikapp hade stora svårigheter att förstå innebördens. 18
4.av de olika krav som ställts på honom för att komma ifråga för ersättningars. 18
5.och förmåner för sin försörjning. Han har visserligen fått hjälp och vägled-s. 18
6.ning av social- och arbetsnämnden, men insatserna har uppenbarligen intes. 18
7.räckt till för att förmå honom att söka de ersättningar han kan ha rätt till.s. 18
8.Det är först efter förordnandet av en god man som (N.N.) tagit itu meds. 18
9.dessa frågor. Mot den bakgrunden borde social- och arbetsnämnden inte has. 18
10.vägrat honom det bistånd han ansökte om.”s. 18
11.219 I detta fall valde kammarrätten att ställa kraven i enlighet med egenansvarsprincipen åt sidan, då de uppfattades som orimliga för en person som inte kunde förstå innebörden av de krav som ställdes på honom.s. 18
12.En betoning av egenansvaret i förhållande till rätten till bistånd enligt SoL – att den enskilde innan bistånd från socialnämnden kan komma ifråga måste kunna visa att han har gjort allt han kan för att själv tillgodose sina behov eller för att få behoven tillgodosedda på något annat sätt – innebär att personer som mannen i rättsfallet ovan både kan lida rättsförluster och faktiskt fara illa. I detta fall påvisas vilken betydelse en legal ställföreträdares rättsliga bevakning å den enskildes vägnar kan ha. Den legala ställföreträdaren kan ha en avgörande betydelse för att den enskilde ska få del av de medel som står till buds för att målet om möjlighet för personer med funktionsnedsättningar att leva som andra ska kunna uppnås. Den legala ställföreträdaren kan därmed sägas vara ett medel för att nå medlen för att nå målet. Och det målet inkluderar även att den enskildes grundläggande rättigheter, på andra nivåer av rättssystemet, tillvaratas. Insikten om god mans eller förvaltares betydelse i detta avseende kan ha stor betydelse för tolkning av reglerna om anordnande av legalt ställföreträdarskap enligt FB kap 11. En analys av dessa regler företas i avhandlingens kapitel 5.s. 19