Bull & Sterzel, Regeringsformen – en kommentar s. 56 skriver att ”stadgandets sak- liga betydelse inte är så stor. Den är närmast begränsad till att ge stöd och kraft åt argu- menteringen i den politiska debatten kring olika förslag, någon gång också åt den rättsliga diskussionen. Det har hänt att Lagrådet hänvisat till vad som står i 2 § då det uttalat sig kritiskt om ett överlämnat lagförslag.” Se dock Hirschfeldt, Författningens kärnvärden – symbolik, politik och juridik s. 39 f, som bl.a. åberopar NJA 2012 s. 464 och HD:s dom 2014-04-17, mål nr T602-13, som exempel på att RF 1:2 åberopas i rättstillämpningen.
Hänvisas från p. 2 (s. 55)
Konstitutionellrättsliga målsättningar och rättigheter
1.Det finns en betydelsefull skillnad mellan sådana mänskliga fri- och rättigheter som återfinns i det internationella och det europarättsliga sam-s. 55
2.197 manhanget, och de medborgerliga fri- och rättigheter som finns upptagna i den svenska konstitutionen. I RF förekommer en uppdelning mellan det som i kapitel 1 anges som målsättningar eller programförklaringar för det allmänna, och det som i kapitel 2 kallas för grundläggande fri- och rättigheter. Medborgarnas sociala rättigheter regleras inte som grundläggande fri- och rättigheter i kapitel 2, utan som målsättningar för det allmänna i RF 1:2, under kapitelrubriken ”Statsskickets grunder”. I RF 1:2 anges att alla människors lika värde och frihet ska respekteras, att den enskildes privatliv och familjeliv ska värnas, att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället samt att diskriminering ska motverkas. Grundsatsen om alla människors lika värde ska förstås i sammanhanget av dels stadgandet som helhet, dels likhetsprincipen i RF 1:9, dels skydd mot diskriminering i RF kapitel 2.s. 55
3.Målsättningarna i kapitel 1 har inte karaktären av utkrävbara rättigheter för medborgarna; de är målsättningar för det allmännas verksamhet. Den som anser att målsättningsstadgandet inte har följts har ingen möjlighet att ”påkalla domstols ingripande mot det allmänna”. Stadgandet kan dock ha betydelse som tolkningsram vid tillämpning av andra rättsregler. Trots detta finns viktiga poänger med att dessa målsättningar finns upptagna i RF. De sätter en ram för det allmännas verksamhet, vad gäller vilket innehåll som lagstiftning får ha. Då olika slag av intresse avvägningar kan behöva göras vid stiftandet av lagar ska lagstiftaren beakta innehållet i RF 1:2.s. 56
4.Fri- och rättighetsutredningen påpekade i sitt betänkande från år 1975 att den mest väsentliga funktionen för stadgandet i RF 1:2 är att det allmänna åläggs att ”positivt verka för att den ifrågavarande rättigheten 198 skyddas, främjas och i största möjliga utsträckning förverkligas.” Motsvarande förklaring av stadgandets betydelse anfördes även i samband med att funktionshinder infördes som diskrimineringsgrund i RF 1:2 år 2003:s. 56
5.”Det är inte fråga om en rättsligt bindande regel utan om ett program- ochs. 57
6.målsättningsstadgande som ger uttryck för vissa särskilt viktiga principers. 57
7.för samhällsverksamhetens inriktning. Stadgandets främsta funktion är atts. 57
8.ålägga det allmänna att positivt verka för att de ifrågavarande målsättning-s. 57
9.arna i största möjliga utsträckning förverkligas.” Det föreligger alltså en skillnad i RF mellan det som i första hand kan ses som negativa rättigheter till direkt skydd mot statens maktbefogenheter – det är sådana rättigheter som tas upp i kapitel 2 i RF – och ”indirekta” positiva rättigheter som framkommer genom angivande av målsättningar som det allmänna ska verka för. Som departementschefen uttryckte det i propositionen till regeringsformen av 1975:s. 57
10.”I det moderna samhället intar de s k sociala rättigheterna – rätten till arbete,s. 57
11.utbildning, bostad, social omvårdnad etc – en central plats. Den enskildess. 57
12.välfärd i skilda avseenden har i själva verket kommit att bli det övergripandes. 57
13.målet för den politiska verksamheten. Det är därför naturligt att de rättig-s. 57
14.heter som har ett särskilt nära samband med denna målsättning får kommas. 57
15.till uttryck i grundlagen. Som ett ytterligare skäl härför kan nämnas att ens. 57
16.viss materiell standard för de enskilda individerna är en förutsättning för atts. 57
17.den demokratiska styrelseformen ska kunna fungera tillfredsställande.” De fri- och rättigheter som upptas i rättighetskatalogen i RF kapitel 2 behandlas enbart som en referensram nedan, eftersom det inte är detta slag av rättigheter som är av intresse för denna avhandlings syften. Istället fokuseras på vad som framgår av RF 1:2, 1:9 och 2:12.s. 57
Konstitutionellt och materiellt diskrimineringsförbud
1.I RF 1:2 första stycket stadgas att:s. 57
2.”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors likas. 57
3.värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”.s. 57
4.199 Att den offentliga makten ska utövas med respekt för den enskildes frihet och värdighet brukar omtalas som att den enskildes autonomi ska värnas. Att ingen får frihetsberövas utan stöd i lag, är även en grundläggande frihet i enlighet med RF 2:8. Ett antal andra friheter i förhållande till det allmänna är uppräknade i RF 2:1, såsom yttrandefrihet och religionsfrihet. Även människovärdesprincipen, alla människors lika värde, kommer till uttryck i RF 1:2.s. 57
5.Mer konkret följer i RF 1:2 st 4 att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Skyddet för den enskildes privat- och familjeliv inkluderar enligt fri- och rättighetsutredningen rätten att ingå äktenskap. Privatlivet skyddas också som en grundläggande frihet i RF 2:6 genom skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten och genom förbud mot åsiktsregistrering enligt RF 2:3. Vidare framgår av RF 1:2 st 5 att:s. 58
6.”det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighets. 58
7.och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna skas. 58
8.motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellts. 58
9.eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder,s. 58
10.sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskildes. 58
11.som person.” Här kommer det allmännas ansvar på konstitutionell nivå för allas delaktighet och jämlikhet till uttryck, vilket i materiell mening kan sägas förverkligas bland annat genom SoL och LSS. Att kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället är en viktig del av målformuleringen om ’möjlighet att leva som andra’.s. 58
12.Likaså föreskrivs att det allmänna ska motverka diskriminering på ett antal grunder, varav funktionshinder anges som en. Ändringen i RF 1:2 till att omnämna även funktionshinder som diskrimineringsgrund, 200 infördes så sent som år 2003. Förändringen, som kritiserades av vissa remissinstanser för att innebära att konstitutionen blev alltför detaljerad, motiverades på följande sätt:s. 58
13.”Regeringen delar uppfattningen att grundlagarna bör utmärkas av viss sta-s. 59
14.bilitet och att bestämmelserna inte bör vara alltför detaljerade. Det är emel-s. 59
15.lertid också viktigt att Sverige även i framtiden kan vara ett föregångslands. 59
16.bl.a. när det gäller jämlikhet, delaktighet, tolerans och mänskliga rättigheter.s. 59
17.Att skydd för olika utsatta grupper skrivs in i det stadgande i grundlagens. 59
18.som ger uttryck för samhällets grundläggande värderingar är i det samman-s. 59
19.hanget en värdefull markering. En uppräkning knyter dessutom an till vads. 59
20.som föreskrivs i olika internationella konventioner och i EG-fördraget.” Av RF 2:12 framgår att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon missgynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Stadgandet innebär ett förbud mot att meddela föreskrifter som missgynnar just de uppräknade minoriteterna. Funktionsnedsättning betraktas inte som en minoritet och omfattas således inte av detta stadgande.s. 59
21.Det konstitutionella skyddet mot diskriminering enligt RF 1:2 förverkligas på individnivå genom diskrimineringslagen (2008:567). Syftet med lagen är att ”värna principen om alla människors lika värde och allas rätt att bli behandlade som individer på lika villkor.” Lagens syfte är likabehandling, vilken tar sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter. Utgångspunkten om lika värde innebär vidare att diskrimineringslagen även har som ändamål att främja lika rättigheter och möjligheter – att ge alla möjligheter att ”utvecklas utifrån sina individuella egenskaper och förutsättningar och efter sin förmåga och sina egna val.”s. 59
22.För att kunna verka främjande för lika rättigheter och möjligheter innehåller diskrimineringslagen inte bara regler om förbud mot diskriminering, utan även regler om aktiva åtgärder och möjlighet till undantag från diskrimineringsförbuden. Av diskrimineringslagen 1:4 p. 1–5 framgår att diskriminering kan förekomma i fyra olika former och på sjus. 59
23.201 olika grunder eller ”karakteristika”. Grunderna för diskriminering är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. De olika formerna av diskriminering är direkt diskriminering, indirekt diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier samt instruktioner att diskriminera.s. 59
24.Från den 1 januari 2015 gäller en sjätte punkt i diskrimineringslagen 1:4, innebärande att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar blir en diskrimineringsgrund. Någon legaldefinition ges inte av begreppet tillgänglighet, med motiveringen att uttryckets innebörd får anses vara ”tämligen klar” i vardagsspråket. Med bristande tillgänglighet menas att en person med funktionsnedsättning missgynnas på grund av att åtgärder inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation som andra personer utan funktionsnedsättningar.s. 60
25.Vad gäller personer med utvecklingsstörning och diskriminering kan avslutningsvis omnämnas det mål om diskrimineringsersättning som avgjordes i hovrätt år 2014. En familj där ett nyfött barn blivit omhändertaget på grund av att mamman hade en lindrig utvecklingsstörning, tilldömdes 450 000 kr i diskrimineringsersättning av hovrätten. Kommunen befanns i handläggningen av ärendet ha diskriminerat föräldrarna. HFD hade upphävt beslutet om omhändertagande av barnet med stöd av LVU med motiveringen att det inte hade prövats vilken föräldraförmåga föräldrarna hade. Eftersom föräldrarnas föräldraförmåga inte hade prövats på sådant sätt som krävs enligt LVU 2 §, utan socialförvaltningen hade handlat utifrån en förutfattad mening om att personer med psykisk funktionsnedsättning inte kan ta hand om sina barn, fann både tingsrätten och hovrätten att kommunen brutit mot diskrimineringsförbudet i diskrimineringslagen 1:4 och 2:13. Kränkningen ansågs allvarlig både till art och omfattning. 202s. 60
Samma likhet inför lagen som andra
1.Objektivitets- och likabehandlingsprincipen/likhetsprincipen som stadgas i RF 1:9 är ofrånkomligen av intresse när ställningen som rättssubjekt och subjekt i rätten står i fokus. Denna princip kan uppfattas som en utlöpare av diskrimineringsförbudet i femte stycket i RF 1:2. I 1974 års regeringsform ingick regeln som idag återfinns i RF 1:9 i samma stadgande som angav att domstolar och förvaltningsmyndigheter ”ej utan rättsligt stöd får särbehandla någon på grund av hans personliga förhållanden”. Detta förbud mot särbehandling ansågs som ett förtydligande av den första meningen i samma stadgande som angav att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet skulle iaktta saklighet och opartiskhet.s. 61
2.Den sistnämnda meningen motsvarar i allt väsentligt vad som framgår i nu gällande RF 1:9; att domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Stadgandet innebär i huvudsak att rättssäkerheten i mötet med det allmänna ska vara lika för alla människor, även de som har funktionsnedsättningar. Genom RF 1:9 uttrycks ”en grundläggande rättsprincip med normativ tyngd”. Likhetsprincipen ”går tillbaka på grundsatsen om alla människors lika värde”. Ovidkommande hänsyn får inte tas i beslutsfattande i enlighet med olika lagar. Stadgandet ska förstås som ett generellt skydd mot godtycke och diskriminering. Likabehandling ska råda inför lagen, inte nödvändigtvis i den. Lagar får vara riktade till och ge vissa förmåner till vissa personer, såsom exempelvis till personer med funktionsnedsättning; det är endast i regeltillämpningen som RF 1:9 gäller. Lagstiftning riktad särskilt till personer med funktionsnedsättningar och dessas behov av stöd eller service, närmare bestämt SoL och LSS, behandlas i nästa kapitel.s. 61
3.203s. 61
Mål kräver medel
1.Jämfört med vad som framgått i kapitel 2, kan sägas att det fokus i rätten på särskilda slag av funktionsnedsättningar – såsom utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom – som var gängse under större delen av 1900-talet, i nutid har fått ge vika för en generell diskurs om funktionshinder och personer med funktionsnedsättningar. Att så är fallet kan uppfattas som följdriktigt med beaktande av rådande likhetsideologi som ogärna lyfter fram olikheter mellan människor. I linje med likhetstänkandet framhålls att personer med funktionsnedsättningar ska ha samma rättsliga ställning och status som andra medborgare i samhället. Medlen för att detta mål ska kunna uppnås, återfinns som individuella utkrävbara rättigheter enligt SoL och LSS, men även som en lagstadgad rätt till självbestämmande. Mot dessa medel vänds fokus i kapitel 4. 204s. 62