NJA 2004 s. 510 (I–II).
Hänvisas från p. 25 (s. 17)
1.diskuterades möjligheten och lämpligheten av att införa ett särskilt straffbud för oaktsamt bedrägeri. En sådan bestämmelse skulle ge större möjligheter att ingripa mot bl.a. de som genom oriktiga eller ofullständiga uppgifter tillskansar sig felaktiga bidragsutbetalningar från det allmänna trygghetssystemet menade utredningen. Huvudanledningen till en sådan oaktsamhetskriminalisering uppgavs vara svårigheten att bevisas. 14
2.161 uppsåt hos den bedräglige. Vid en jämförelse med skattelagstiftningen ansåg utredningen det motiverat med ett straffansvar för den som av grov oaktsamhet orsakar att bidrag betalas ut felaktigt eller med för högt belopp. Trots detta valde man att inte gå vidare med följande motivering:s. 14
3.Generellt sett kan det emellertid inte anses önskvärt att införa straffansvars. 15
4.för den som av oaktsamhet vilseleder annan och därigenom förorsakar dennes. 15
5.ekonomisk skada, särskilt med beaktande av att det för att vilseledande skalls. 15
6.anses föreligga är tillräckligt att gärningsmannen vidmakthåller en oriktigs. 15
7.föreställning, som den andre redan förut hyser. Ett sådant straffhot måstes. 15
8.anses otillbörligt betungande exempelvis för den som står i begrepp att slutas. 15
9.ett avtal. I början av 2000-talet uppmärksammades fusk med bidragssystemet. Regeringen tillsatte 2005 en utredning med uppdrag att ”utreda behovet av en mer modern och ändamålsenlig straffreglering i fråga om olika oegentligheter vid utbetalningar från trygghetssystemen”. I direktivet angavs bl.a. att det var tänkbart att vissa fall av icke uppsåtliga handlingar var så klandervärda att de borde kunna bestraffas. Paralleller drogs också till 5 § skattebrottslagen och bestämmelsen om vårdslös skatteuppgift. Den s.k. Bidragsbrottsutredningen presenterade i sitt betänkande sitt förslag till bidragsbrottslag och föreslog bl.a. straffansvar för grovt oaktsamma beteenden i samband med utbetalningar av förmåner från välfärdssystemen. Utredningen bedömde att bristen på uppsåt eller svårigheterna att bevisa detsamma var en väsentlig anledning till att inte fler bidragsbedrägerier lagfördes. Däremot menade man att kritiken mot uttalanden om tillskapande av oaktsamhetsbrott för att underlätta i bevishänseende var befogad.s. 15
10.Att det ofta uppstår svårigheter att bevisa uppsåt i denna typ av ärendens. 15
11.kan således inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för en kriminalisering avs. 15
12.oaktsamma förfaranden. En kriminalisering av oaktsamhet får alltså intes. 15
13.vara ett sätt att bakvägen komma åt förmodade uppsåtliga fall som ansess. 15
14.svårbevisade. En eventuell utvidgning av det kriminaliserade området börs. 15
15.därför i första hand endast grundas på att det finns straffvärda men enligts. 15
16.gällande rätt straffria oaktsamma förfaranden. Utredningen menade också att en utvidgad kriminalisering, där uppsåtliga brott möjligen skulle komma att bestraffas som grovt oaktsamma, i själva verket skulle kunna få en strafflindrande effekt. Slutsatsen blev 162 dock att det inte kunde anses riktigt att på grund av en risk för sådana bedömningar avstå från att straffbelägga grovt oaktsamma gärningar då dessa i sig motiverar en kriminalisering.s. 15
17.Den till utredningen knutna experten Roland Andersson, vice överåklagare vid Ekobrottsmyndigheten, var oenig och avgav därför ett särskilt yttrande. Andersson delade inte utredningens överväganden rörande behov och lämplighet att utvidga det kriminaliserade området och menade att kriminalisering inte är det lämpligaste sättet att förhindra felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen. En sådan kriminalisering skulle till och med kunna medföra negativa effekter, menade Andersson. Vid bevissvårigheter skulle det vara lockande för polis och åklagare att gå direkt på det oaktsamma brottet vilket skulle medföra att brott med ett relativt högt straffvärde nedgraderas till ett simpelt bötesbrott.s. 16
18.Något tillspetsat uppfattar jag utredningens argument för en utvidgning avs. 16
19.det straffbara området på följande sätt. Antalet åtal för bedrägeri inom för-s. 16
20.månssystemen är för få. Den viktigaste förklaringen till detta är att det ärs. 16
21.svårt att styrka uppsåt hos de misstänkta. Genom att sänka kravet i subjek-s. 16
22.tivt hänseende borde det därför bli fler fällande domar. Andersson anförde vidare att det underlag utredningen presenterat inte övertygat honom om att det fanns så många grovt oaktsamma beteenden som i sig kunde anses så skadliga att straffansvar skulle vara motiverat.s. 16
23.I remissbehandlingen av utredningsförslaget uttalade sig flera remissinstanser kritiskt. JO, exempelvis, menade att utredningen inte presenterat övertygande argument för en utökning av det kriminaliserade området till att även omfatta oaktsamma handlingar. Åklagarmyndigheten hänvisade till de principer om kriminalisering som fastslagits i prop. 1994/95:23 och framhöll särskilt att kriminalisering skall användas med försiktighet. Åklagarmyndigheten menade också att de närmast fått intrycket att lagförslaget motiveras av svårigheterna att bevisa uppsåt och att kriminalisering av bevislättnadsskäl är principiellt tveksamt. Rikspolisstyrelsen anförde att en lagstiftning på området varken var önskvärd eller ändamålsenlig. En majoritet av remissinstanserna tillstyrkte dock eller lämnade utredningens förslag utan erinran varför regeringen gjorde utredningens ställningstagande till sitt och utarbetade en proposition. Den 1 augusti 2007 trädde den nya lagen ikraft.s. 16
24.163s. 16
25.Bidragsbrottslagen utarbetades med SBL som modell. Den i SBL motsvarande bestämmelsen till vårdslöst bidragsbedrägeri skiljer sig dock åt på flera punkter. Straffansvar för vårdslös skatteuppgift kommer t.ex. endast ifråga i samband med ett aktivt lämnande av felaktiga uppgifter. I praxis har också framkommit att endast mer flagranta överträdelser skall bestraffas och att grov oaktsamhet skall tolkas restriktivt.s. 17