1.Frågor om varumärkesavtalens löptid och upphörande har främst betydelse för licensavtal och samexistensavtal, eftersom partsrelationen är utsträckt i tiden. För momentana avtal, såsom köpavtal, har frågorna mindre relevans. Köpavtalet fullgörs genom utväxlandet av prestationer vid en viss given tidpunkt, varefter kontraktsrelationen upphör.[^1052] Det gäller med tillägg för att parterna även vid ett momentant avtal kan ha kvarliggande förpliktelser gentemot varandra, till exempel konkurrens- eller sekretessklausuler, kreditansvar för köparen och felansvar för säljaren.s. 4
2.Ett varaktigt avtal kan ingås för en bestämd eller obestämd tid.[^1053] Vilken av dessa kategorier avtalet är att hänföra till har främst betydelse beträffande när och hur avtalet kan fås att upphöra. Som utgångspunkt kan ett avtal som slutits för en bestämd period inte sägas upp innan avtalsperioden löpt ut.[^1054] Tidsbestämda avtal upphör när avtalsperioden löpt ut, utan behov av föregående uppsägning.[^1055] Har avtalet däremot ingåtts på obestämd tid kan det fritt sägas upp – i regel efter iakttagande av en skälig uppsägningstid.[^1056] Denna generella beskrivning av rätten att säga upp avtal är förenad med reservationer, till exempel kan uppsägningsrätten vara kvalificerad för vissa kontraktstyper.[^1057]s. 4
3.253s. 4
4.Fastställandet av om ett avtal ska anses ingånget på bestämd eller obestämd tid är i första hand en fråga om att undersöka vad parterna kommit överens om. Framgår det inte av avtalet, eller av omständigheterna i övrigt, att parterna enats om någon sluttidpunkt för avtalet anses detta normalt gälla på obestämd tid.[^1058]s. 5
5.Distinktionen mellan bestämda och obestämda avtalsperioder behandlades av Högsta domstolen i det varumärkesrättsligt relevanta NJA 1992 s. 439 (Sko City). Bakgrunden till målet var att kärandebolaget, som var innehavare av registreringar för varumärkena Sko City och Skocity, hade invänt mot svarandebolagets användning av benämningen ”city” för kläder och skor. Efter att parterna inlett förhandlingar i den uppkomna tvisten, ingicks ett förlikningsavtal enligt vilket svarandebolaget vid vite åtog sig att inte använda benämningen ”city” vid marknadsföring av kläder och skor. Efter att svarandebolaget en kort tid därefter använt benämningen ”city” i strid med överenskommelsen, och sedermera även sagt upp förlikningsavtalet, väckte kärandebolaget talan mot svarandebolaget och yrkade ersättning enligt avtalets vitesbestämmelse. Frågan som Högsta domstolen hade att pröva var huruvida svarandebolaget haft rätt att säga upp förlikningsavtalet utan särskild grund. Avtalet innehöll ingen reglering om avtalstid eller rätt till uppsägning.s. 5
6.Högsta domstolen framhöll att det utgjorde en naturlig tolkning av avtalet att detta avsett att reglera förhållandet mellan parterna så länge svarandebolagets användning av benämningen kunde medföra tvist. Avtalet ansågs därför inte ha ingåtts att gälla endast tills vidare, utan skulle gälla för en fast avtalsperiod. Avtalsperioden fastställdes indirekt till att gälla den tidsperiod under vilken tvist kunde uppkomma. Det saknade därför betydelse att parterna inte kommit överens om den exakta tidpunkten för när avtalet skulle upphöra. Avtalet fick inte sägas upp av svarandebolaget i förtid, med mindre att grund för hävning förelåg.s. 5
7.Avtalsperioden kan följaktligen knytas även till en viss händelse – låt vara att den i målet utpekade händelsens inträffande avsåg osäkra förhållanden.[^1059] Att knyta avtalstiden till ett så osäkert moment som ”den tidsperiod under vilken tvist kan uppkomma” kan ge upphov till problem i 254 ett senare skede, när användning av respektive kännetecken pågått under en längre period.[^1060]s. 5
8.Målet vid Högsta domstolen gällde tolkningen av ett förlikningsavtal som parterna ingått efter ett påstått varumärkesintrång. Domstolen fyllde alltså inte ut avtalet med en dispositiv princip för kontraktstypen. I stället gjordes en objektiv tolkning av avtalet utifrån vad domstolen antog var avtalets övergripande syfte – nämligen att reglera parternas mellanhavanden och motverka framtida tvister.[^1061]s. 6
9.Högsta domstolen har i andra mål gjort liknande kvalificering av avtalsperioden, utifrån vad som antagits vara syftet med avtalet. Exempelvis i NJA 1961 s. 642 (upplåtelse av rätt att nyttja mark för väg, bad och nöjen) framhöll domstolen att frågan om upplåtelsens avsedda varaktighet i första hand var att bedöma med hänsyn till bakgrunden för upplåtelsen och ändamålet med densamma. Ett annat exempel är NJA 2004 s. 167 (vederlagsfri upplåtelse av jakträtt), i vilket upplåtelsen – utifrån vad som antogs vara upplåtarens syfte med upplåtelsen – ansågs gälla för all framtid och därför inte kunde sägas upp.[^1062]s. 6
10.Avgörandet i Sko City-målet innebär närmast ett uppställande av en tolkningspresumtion för förlikningsavtal. Om förlikningsavtalet antas ha syftet att åstadkomma en slutlig reglering mellan parterna, motverkas detta syfte helt om ena parten kan säga upp avtalet utan grund. Det är mot den bakgrund Högsta domstolens resonemang – om att en naturlig tolkning av avtalet innebar att det inte ansågs vara ingånget att gälla tills vidare – bör läsas.s. 6