Avtalsbundenhet och oskälighet3 hänvisningar
- Se Norros, Obligationsrätt, 2018 (övers. av Freja Häggblom, originalutgåva Helsingfors, 2018, som Vekvoiteoikeus), s. 694. 1 1Jfr Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 23 ff. 12 Se prop. 1975/76:81 s. 111 och SOU 1974:83 s. 116. 13 Prop. 1975/76:81 s. 42 och 119. 1 4Se von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden, 1999, s. 31. 15 Jfr Norlén, Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004, s. 267 som själv förespråkar en konkret bedömning. 16 Jfr SOU 1974:83 s. 117. 17 Se von Post, Studier kring 36 § avtalslagen med inriktning på rent kommersiella förhållanden, 1999, s. 97 och däri gjorda hänvisningar. 18 Jfr prop. 1975/76:81 s. 111. 1 9Det kan här noteras att avtalstiden i vissa fall endast omfattar en part som är ensidigt bunden av avtalet medan motparten har full frihet att bestämma den egna bundenheten. Sådana klausuler anses i huvudsak oskäliga, se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 226. 20 Jfr Karlgren, En studie i förutsättningsläran inom nyaste tysk doktrin, SvJT 1952 s. 257 på s. 265. 21 Se Pönkä, Eternal Contracts and the Freedom of Termination — A Nordic Perspective, JT 2019–20 s. 612 f. och däri gjorda hänvisningar. 22 Jfr bl.a. Den Svenska Styrelsen (utg.), Förhandlingarna å det nittonde nordiska juristmötet i Stockholm den 23–25 augusti 1951, s. 208 och prop. 1953/54:177 s. 33 f. 2 3Se prop. 1975/76:81 s. 53 f. 24 Se NJA 1946 s. 679, på s. 683 f. 25 Se NJA 1946 s. 679, på s. 684 f. 26 Se NJA 1956 s. 136, på s. 139. Se även det finländska rättsfallet KKO 1994:95 som talar i samma riktning. 27 Se SOU 1974:83 s. 50. 2 8Se NJA 1994 s. 359 där HD till slut ändå kom fram till att avtalet skulle jämkas på grund av ändrade förhållanden. Två skiljaktiga justitieråd ansåg dock att en utsträckning av avgiftsbefrielsen under mer än 40 år måste anses oskälig. 29 Se Hellner, Jämkning av långvarigt avtal m.m., JT 1994–95 s. 139. 30 Det kan vidare noteras att lagstiftaren med hänvisning till just 1994 års fall tagit ställning för att en överenskommelse på evig tid som ingicks år 1810 mellan de då högsta statsmakterna i Sverige, konung och riksdag, är giltig utifrån ett civilrättsligt perspektiv, se SOU 2021:74 s. 287 ff. 31 Se NJA 2004 s. 167, på s. 174 och NJA 2004 s. 288, på s. 297. 3 2Se Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 152. Jfr även Bernitz, Uppsägning av förlagsavtal, NIR 4/2009, s. 363 och Sund-Norrgård, Lojalitet i licensavtal, 2011, s. 195 ff. 33 Se det finländska rättsfallet KKO 2019:13, p. 15–22. Det ska dock nämnas att övervägandena är något vaga och att fallet avser ett konsumentavtal. 34 Se de danska rättsfallen U 1982.176 H och U 1991.429 H. 35 Se Lindskog, Marknadsideologin och pacta sunt servanda, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 355 ff. 36 Se Lindskog, a.a., s. 357 f., särskilt not 23 och 25. 3 7Se von Bar & Clive, Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law. Draft Common Frame of Reference (DCFR), Vol. I, 2009, s. 708, Unidroit Principles of International Commercial Contracts, s. 164–165 och Lando & Beale, Principles of European Contract Law, del I och II, 1999, s. 317. 38 Se Pönkä, a.a., s. 615 f. och däri gjorda hänvisningar. 39 Se Lindskog, a.a., s. 357. 40 Se härvid artikel III - 1:109(2) Draft Common Frame of Reference som stadgar att om avtalsvillkoren anger att avtalsförhållandet aldrig kommer att upphöra kan det sägas upp av endera parten med en rimlig uppsägningstid. Se även von Bar, a.a., s. 708, Unidroit Principles of International Commercial Contracts, s. 164–165 och Lando & Beale, a.a., s. 317. 41 Se Svensson, Handelsbolagslagen, 1981, s. 107 f. 42 Jfr Dillén, Till frågan om »pacta sunt servanda», SvJT 1961 s. 388 på s. 390. 43 Se Grönfors, a.a., s. 25 och däri gjorda hänvisningar. 44 Se Rodhe, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och obligationsrätt 1950–1959, SvJT 1961 s. 245 på s. 293. Se även von Post, a.a., s. 168 f. 4 5Se NJA 1992 s. 439, på s. 445. 46 Se Kleineman, Avtalsbundenhet som avtalstolkningsproblem?, JT 1992–93 s. 523 på s. 526. 4 7 Någon skarp längdgräns går således inte att dra, vilket illustreras i avsnitt 3.3 där det synliggörs att allt från något decennium till uppemot 1 000 år eller längre kan komma i fråga. 4 8Jfr Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 1 ff. 49 Jfr Grönfors, a.a., s. 23. Jfr även Norros, a.a., s. 698 f., Haaskjold, Erlend, Kontraktsforpliktelser, 2013, s. 614 som hänvisar vidare till det norska rättsfallet Rt. 1995 s. 1333 och Pönkä, a.a., s. 615. 50 Se Norros, a.a., s. 698 f. 51 Se Svea HovR dom 1989-04-24 i NIR 1989, s. 396 ff. 52 Se HovR över Skåne och Blekinge dom 2008-04-03 i mål T 1512-07. 5 3Jfr Dotevall, Ekvivalensprincipen och jämkning av långvariga avtal, SvJT 2002 s. 441 på s. 444. Jfr även prop. 1975/76:81 s. 120 och SOU 1974:83 s. 145 f. 54 Se Pönkä, a.a., s. 614. Se även Norros, a.a., s. 700. 55 Jfr Dubois & Vukina, a.a., s. 2 ff. 56 Se NJA 1961 s. 642, på s. 648 f. 57 Det ska dock nämnas att klausulens utformning kan få betydelse. Det kan exempelvis förekomma att en enskild klausul inte är heltäckande och att behov av jämkning ändå föreligger, se NJA 2018 s. 19, p. 11 där HD uttalar att avtal som innehåller annat än en skälig uppsägningstid kan jämkas enligt 36 § avtalslagen. 5 8Se särskilt 33 § kommissionslagen (2009:865), 24 § lag (1991:351) om handelsagentur samt 2 kap. 24 § lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. 59 Se SOU 1974:83 s. 126 och 131. 60 Jfr Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 81 ff. 61 Se t.ex. prop. 1970:20 del A, s. 262. 62 Se 3 kap. 2 § försäkringsavtalslagen (2005:104). 63 Jfr prop. 1979/80:9 s. 41. 6 4Se prop. 1983/84:136 s. 67. 65 Jfr NJA 1961 s. 642 och NJA 2004 s. 167 som dock avser avtalstolkning. 66 Se prop. 1975/76:81 s. 53 f. och SOU 1974:83 s. 156 f. 67 Jfr von Post, a.a., s. 168 f. 6 8Jfr prop. 1953/54:177 s. 69. 69 Se prop. 1990/91:63 s. 106 f. 70 Jfr Dotevall, Ekvivalensprincipen, 455. Jfr även SOU 1978:67 s. 106 och prop. 1979/80:143 s. 125 som avser bolagsavtal. 71 Se NJA 1992 s. 439 om den förstnämnda avtalstypen och det finländska rättsfallet KKO 1994:95 om den senare. 72 Se HovR över Skåne och Blekinge dom 2008-04-03 med målnummer T 1512-07.
- Här kan jämföras med NJA 1992 s. 439 där ett varuhus och en skokedja efter förhandlingar hade kommit överens om fortsatt nyttjande av vissa varumärkesnamn. Avtalet innebar bland annat att varuhuset åtog sig att inte använda benämningarna i sin marknadsföring mot att skokedjan inte påtalade varumärkesintrång som gjorts innan avtalet ingicks. Några månader efter att avtalet ingicks sade dock varuhuset upp avtalet och åberopade att det var fråga om ett avtal som ingåtts på obestämd tid, det vill säga tills vidare. Trots att avtalet saknade bestämmelser om hur länge det skulle anses gällande fann HD att avtalet var giltigt och bindande så länge som användningen av de namn och termer som angavs i avtalet skulle kunna orsaka tvister mellan parterna. Det kunde därmed inte sägas upp.
- Kleineman har i sammanhanget anfört att en intolkad uppsägningsrätt i de fall det ännu inte inträffat något som rubbat avtalets förutsättningar närmast vore detsamma som att säga att avtalet inte vore fullt ut bindande. NJA 1992 s. 439 synliggör enligt honom att någon allmän uppsägningsrätt inte föreligger, men att en sådan kan komma i fråga i vissa fall när avtalstiden inte reglerats uttryckligen i avtalet.