Så också i P. Samuelsson, Entreprenadavtal s. 60 ff. NJA 2009 s. 672 (Allbröd) ana- lyseras närmare i avsnitt 4.2. Jfr emellertid C. Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal s. 98, som anför att Högsta domstolen i avgörandet tagit särskilt stort intryck av DCFR.
Hänvisas från p. 6 (s. 58)
1.Undersökningen behandlar svensk varumärkes- och kontraktsrätt samt EU-rättslig varumärkesrätt. Utöver svenskt och EU-rättsligt material beaktas i undersökningen även visst utländskt material, främst från de övriga nordiska länderna Danmark, Norge och Finland. Anledningen till att även nordiskt material beaktas är att utvecklingen inom både varumärkes- och kontraktsrätten sedan lång tid tillbaka har präglats av en samnordisk syn i lagstiftningsprocesserna.s. 57
2.På varumärkesrättens område har beredningsarbetet inför ny lagstiftning allt sedan slutet av 1800-talet genomförts inom ramen för ett nordiskt samarbete. Strömholm har till och med påstått att den höga grad av rättslikhet som uppnåddes genom det samnordiska arbetet varit av sådan art att en beskrivning av svensk rätt på immaterialrättens område inte var fullständig om inte kompletterande nordiskt material redovisades. Den nordiska samsynen kan emellertid sägas ha tunnats ut genom att den europeiska varumärkesrätten tagit över. Även kontraktsrättens innehåll präglas av nordiskt samarbete. Ett belysande exempel är den arbetsgrupp som tillsattes i början av 1980-talet för att bereda samordnade köplagar för Sverige, Danmark, Norge och Finland.s. 57
3.73s. 57
4.I undersökningen används det nordiska materialet inom varumärkesoch kontraktsrätten för att illustrera möjliga lösningar eller argumentationslinjer i olika fallsituationer. Syftet är att öka förståelsen av vårt eget rättssystem. Det är alltså inte fråga om att det nordiska materialet åberopas som normativt stöd för en konkret lösning i svensk rätt.s. 58
5.Vidare används, i begränsad utsträckning, material från Tyskland, Storbritannien och USA. Detta material har använts främst i syfte att utröna vilka problem som över huvud taget kan uppstå beträffande varumärkesavtalen samt vilka argument och konsekvenser som kan aktualiseras i problemlösningen. Utifrån hur materialet använts är således kopplingen till svensk rätt svagare än motsvarande nordiskt material. Det görs heller inte anspråk på att förstå rättskulturen som materialet är hämtat ifrån. Valet av dessa länder för materialinsamling motiveras av praktiska skäl, eftersom det där finns rikligare tillgång till rättspraxis och doktrin som behandlar varumärkesavtal – jämfört med Sverige och övriga Norden. Vad särskilt avser Tyskland kan även framhållas det inflytande tysk rätt haft på den svenska och europeiska varumärkesrätten.s. 58
6.Slutligen kan även nämnas att hänvisningar till Draft Common Frame of Reference (DCFR) i undersökningen ska uppfattas på motsvarande sätt som utomnordiskt material, dvs. huvudsakligen som en illustration av vilka argument som kan aktualiseras i problemlösningen och inte som något normativt stöd för innehållet i svensk rätt. Så bör, enligt min mening, även Högsta domstolens användning av DCFR i exempelvis NJA 2009 s. 627 (Allbröd) uppfattas. I rättsfallet använde Högsta domstolen DCFR för att illustrera vilka omständigheter som ansågs rele74 vanta i den aktuella bedömningen; inte som avgörande vid prövningen av innehållet i svensk kontraktsrätt.s. 58
7.Av vad som framgått strax ovan används det utländska materialet inte på något traditionellt komparativt sätt. Tillämpningen kan utsättas för kritik i att det närmast framstår som slumpmässigt vilket material som beaktats och för att metodmässigt ”plocka russinen ur kakan”. Kritiken är befogad. Men fördelarna av att inte utesluta detta material ur undersökningen uppväger, enligt min mening, den kritik förfarandet kan utsättas för. Mot bakgrund av den brist på rättskällematerial som behandlar varumärkesavtal inom svensk rätt kan det utländska materialet skänka en viss konkretion till frågeställningarna, som annars möjligen riskerar att framstå som alltför abstrakta och teoretiska.s. 59