Rättsfall
NJA 2009 s. 672
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 672
BibTeX
@misc{nja-2009-s-672,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 672}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
50 hänvisningar i 25 artiklar · 50 stycken/fotnoter
Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning
Lundaskolan och rättskällorna5 hänvisningar
- Munukka, recension av Avtalsviten, s. 231, fotnot nr 4. Rättsfallen är De stulna diamanterna NJA 1998 s. 390, Malmbergsbagarn och återförsäljaravtalet NJA 2009 s. 672, Den överlåtna fordringsstocken NJA 2010 s. 467, Den preskriberade återbetalningsskyldigheten NJA 2012 s. 452, Det Andra Bolaget NJA 2014 s. 960, De enstegstätade fasaderna I NJA 2015 s. 110, Emissionsgarantin NJA 2016 s. 107, Den övertagna överlåtelsebesiktningen NJA 2017 s. 113 och De ingjutna rören NJA 2018 s. 653.
- För en redogörelse för material som inspirationskälla, se Rottenberg, M., Högsta domstolens användning av nordisk rätt i obligationsrättsliga referat ur ett rättskälleperspektiv. Examensarbete vid Juristprogrammet, Lunds universitet, s. 12 f., 2021. När det gäller bestämmelser i DCFR kan dessa, som HD har konstaterat i bl.a. NJA 2009 s. 672, tjäna som vägledning och jämförelseunderlag vid prövning av frågor om olika avtalsförhållanden. Återförsäljaren kan dock inte, när motsvarande reglering helt saknas i svensk rätt, grunda ett anspråk på goodwillersättning direkt på bestämmelsen i DCFR.59
- I Malmbergsbagarn och återförsäljaravtalet NJA 2009 s. 672 var fråga om innehållet i ett återförsäljaravtal. Leverantören hade sagt upp avtalet till omedelbart upphörande, och frågan var om återförsäljaren hade rätt till någon uppsägningstid. Domstolen kom fram till att det inte fanns någon befintlig regel som kunde tillämpas, varken från avtalet eller från den dispositiva rätten. I stället skapade domstolen en ny rättsregel, att parterna i ett återförsäljaravtal ska iaktta skälig uppsägningstid.
- NJA 2009 s. 672 gällde ett avtal om försäljning och distribution av bröd. Återförsäljaren var den enda distributören inom ett visst geografiskt område men sålde också andra produkter. Parternas avtal var muntligt och det saknades en bestämd avtalstid. Efter sju år sade leverantören upp avtalet till omedelbart upphörande. HD fann att återförsäljaren inte hade visat att parterna hade ingått någon överenskommelse om uppsägningstid. Leverantören hade dock inte heller visat att parterna kommit överens om att avtalet fritt kunde sägas upp med omedelbar verkan. Frågan i målet var vad den utfyllande rätten stadgade om uppsägningstid för den aktuella avtalstypen.
- Som exempel på hur HD har beaktat källor av det slag som anges ovan vid fri utfyllning, och därigenom skapat en ny dispositiv rättsregel, kan nämnas NJA 2009 s. 672. Målet gällde vilken uppsägningstid som skulle gälla för ett avtal om återförsäljning av bröd. Det saknades en direkt tillämplig rättsregel om uppsägningstid för återförsäljningsavtal. Domstolen beaktade bl.a. vad som gällde enligt utländsk rätt och DCFR. HD följde dock inte på alla punkter DCFR utan tog ställning till hur utfyllningen borde ske. Den utländska rätten och DCFR kan betraktas som inspirationskällor vid domstolens självständiga ställningstagande om vad som var en lämplig utfyllande regel.
- 379 NJA 1990 s. 24 NJA 1992 s. 130 NJA 1993 s. 764 NJA 1994 s. 194 NJA 1994 s. 712 III NJA 1996 s. 52 NJA 1996 s. 410 NJA 1997 s. 44 NJA 1997 s. 197 NJA 1999 s. 629 NJA 2002 s. 378 NJA 2002 s. 630 ”Restaurang Pelé” NJA 2007 s. 909 ”Jehanders grus” NJA 2009 s. 388 NJA 2009 s. 672 NJA 2012 s. 597 NJA 2012 s. 725 NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 842 ”Kezban” NJA 2013 s. 1174 NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget” NJA 2015 s. 3 NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen” NJA 2016 s. 237 ”Bostadsrättslokalen” NJA 2016 s. 1011 ”Gripenhus” NJA 2017 s. 9 ”Multitotal” NJA 2017 s. 113 ”Den övertagna överlåtelsebesiktningen” NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet” NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 617 ”Smyckesköpet” NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2019 s. 23 ”Det betalande sambon” NJA 2019 s. 807 ”Badrummet” NJA 2020 s. 951 ”Badrummet i radhuset” NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet” NJA 2022 s. 3 ”Svartöns pris” 380 HD:s dom 2022-05-11 i mål nr T 3131-21 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning”
- Ett exempel på det sagda är ”Malmbergsbagarn” NJA 2009 s. 672 (se även avsnitt 1.9.4.4.2 och 2.12). Där hade parterna ingått ett muntligt avtal om försäljning av bröd. Det var inte visat att parterna hade avtalat om uppsägningstid. HD konstaterar lakoniskt att brödförsäljaren hade köpt brödet från bagaren i fast räkning och sålt det vidare i eget namn, varför det inte är fråga om vare sig kommission eller handelsagentur utan om återförsäljning. Därefter avgjordes en fråga om uppsägningstid med en jämförelse med bl.a. de nämnda typerna av mellanmän. I det senare ”Traktoråterförsäljaren” NJA 2018 s. 19, där HD gav en mer konkret riktlinje för typfallen, var det klart att det var fråga om ett återförsäljaravtal (se vidare avsnitt 2.12).
- Ett exempel är ”Malmbergsbagarn” NJA 2009 s. 672 (se avsnitt 1.3.5). Där hade parterna ingått ett muntligt avtal om försäljning av bröd. Det var inte visat att parterna hade avtalat om uppsägningstid. Inte heller var det visat att man kunde säga upp avtalet med omedelbar verkan. Frågan blev då vad den utfyllande rätten innehöll ”om uppsägning för den nu aktuella avtalstypen”. Vid den genomgång som följde konstaterades att det inte var fråga om vare sig kommission eller handelsagentur utan om återförsäljning. Härvid gjorde man jämförelser med såväl lagbestämmelser som standardkontrakt, vilket ledde till en uppsägningstid (i ett senare avgörande, ”Traktoråterförsäljaren” NJA 2018 s. 19, se vidare avsnitt 2.12, angav HD att det fanns ett behov av en mer konkret riktlinje för typfallen). HD konstaterade att för långvariga avtalsförhållanden på närliggande områden som reglerats i lag gäller en uppsägningstid om sex månader. På motsvarande sätt gäller en sex månaders uppsägningstid enligt vissa standardavtal. HD kom mot denna bakgrund fram till att det fanns ”goda skäl för att utgångspunkten vid långvariga återförsäljaravtal utan villkor om uppsägningstid bör vara att återförsäljaren vid en uppsägning från leverantören har rätt till en uppsägningstid om sex månader”.
- I ”Malmbergsbagarn” NJA 2009 s. 672 (se avsnitt 1.3.5 och 1.9.4) uttalade HD att frånvaron av lagreglering medför att utfyllande rätt får konstrueras med stöd av lagbestämmelser rörande jämförbara avtalsförhållanden och rättspraxis samt att hänsyn då bör tas till att sådana avtal ofta är internationella. Övergripande kunde dock konstateras att huvudmannen och återförsäljaren har ett gemensamt intresse av att finna avsättning för varorna hos tredje man och att vardera parten därför kan behöva en anpassningstid vid uppsägning från den andra parten och att en återförsäljare kan behöva en viss uppsägningstid även för att få rimlig avkastning på sina investeringar åtminstone när han eller hon saknar rätt till ersättning för sådana nerlagda kostnader. Efter en jämförelse med vad som gäller i andra länder och enligt DCFR — där det kan konstateras att detta var första gången HD nämnde Draft Common Frame of Reference — och med hänsyn till lagstiftningen på andra områden, konstaterade HD att part som säger upp ett återförsäljningsavtal bör vara skyldig att iaktta en skälig uppsägningstid om annat inte är avtalat och att vägledande ”för vad som är skälig uppsägningstid bör i huvudsak vara sådana omständigheter som nämns i IV.E.-2:302 DCFR”. Där anges att hänsyn ska tas till a) den tid kontraktsförhållandet varat, b) gjorda rimliga investeringar, c) den tid det tar att finna ett rimligt alternativ och d) handelsbruk. I det enskilda fallet kom HD fram till att skälig uppsägningstid fick anses vara tre månader. Hänsyn togs här till (1) att återförsäljaren var det väsentligt större företaget, (2) att denne inte bara sålt huvudmannens produkter, (3) att det inte var utrett i vad mån återförsäljaren hade avstått från att sälja andra konkurrerande produkter än de egna, (4) att det var oklart i vilken grad återförsäljaren övergångsvis haft onyttiga marginalkostnader men att det måste antas att bortfallet av huvudmannens produkter medfört ett visst avbräck vilket aktualiserat anskaffandet av en annan motsvarande leverantör samt (5) att huvudmannen haft viss nytta av återförsäljarens marknadsbearbetning.
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar
- NJA 2009 s. 672, •Malmbergsbagarn och återförsäljaravtalet«, på s. 692. s. 20 tf. En motsvarande uppfattning återfinns också internationellt, Hart, H. L. A. Judicial Discretion and the Concept oj Law. Oxford Journal of Legal Studies, s. 74. Även Dworkin, R. (1977), Taking rights seriously, s. 17 nämner denna, med då som en utgångs- punkt för hans kritik av rättspositivismen.
- Här skulle förvisso domstolen genom sin diskretionära beslutskompetens och fri utfyllning kunnat skapa en sådan regel, se Arvidsson, Aktieägaravtal, s. 209 f. Ett ex- empel på det är den regel som skapades i NJA 2009 s. 672, •Malmbergsbagarn och återförsäljaravtalet«.
- Draft Common Frame of Reference Book I. – I:101(2). Jfr hur HD i NJA 2009 s. 672 åberopade DCFR i fråga om uppsägning av långvarit avtal (om återförsäljning) slutet på obestämd tid och som saknade villkor om uppsägning. Se Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94, och Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012, s. 933-940.
- NJA 1911 s. 375 NJA 1939 s. 682 NJA 1942 s. 473 NJA 1944 s. 6 NJA 1947 s. 647 NJA 1949 s. 768 NJA 1962 s. 820 NJA 1965 C 365 NJA 1965 C 574 NJA 1965 C 1020 NJA 1973 s. 562 NJA 1975 s. 45 NJA 1982 s. 244 NJA 1989 s. 629 NJA 1989 B 7 NJA 1991 s. 247 NJA 1992 s. 375 NJA 1992 B 1 NJA 1993 s. 245 NJA 1996 s. 311 NJA 2004 s. 34 NJA 2004 s. 80 NJA 2004 s. 126 NJA 2006 s. 683 NJA 2007 s. 369 NJA 2009 s. 672 NJA 2014 s. 877
2016/231 hänvisning
- Macneil, I., Values in Contract: Internal and External, Northwestern University Law Review, Vol. 78, 1983–1984 s. 340–418, s. 341 f. 1 1 Macneil, Social Contract, s. 60 och Goldberg, V., Toward an Expanded Economic Theory of Contract, Journal of Economic Issues, 1976, Vol. 10, No. 1, s. 45–61, s. 45 och 51. 12 Macneil, Values in Contract, s. 342. 13 Macneil, I., Restatement (Second) of Contracts and Presentiation, Virginia Law Review, 1974, Vol. 60, s. 589–704, s. 595. 14 Votinius, Vänner och fienden, s. 30. 15 Se t.ex. Hägerström, A., Begreppet viljeförklaring på privaträttens område, Theoria, 1935, Vol. 1, s. 32–57, s. 37 f. 1 6 Macneil, I, Exchange Revisited: Individual Utility and Social Solidarity, Ethics, 1986, Vol. 96, No. 3, s. 567–593, s. 578 f. 17 Macneil, Exchange Revisited, s. 578 f. 18 Macneil, Exchange Revisited, s. 579. 19 T.ex. den omständigheten att ena parten påstår att den gemensamma partsviljan avviker från den i kontraktet överenskomna viljeförklaringen, vilket uttalande denne part i så fall får bevisbördan för (se t.ex. Adlercreutz, A., Gorton, L., Avtalsrätt II, 6:e uppl., Lund, 2010, kap. 4). Om båda parter istället hävdar att den gemensamma partsviljan avviker från den i kontraktet överenskomna viljeförklaringen trumfar istället den gemensamma partsviljan som parterna menar att de har försökt ge uttryck för i kontraktet det faktiska kontraktets viljeförklaring (falsa demonstratio non nocet). 20 Se bl.a. NJA 1970 s. 478, 1980 s. 46 och AD 2007 Nr 86 för exempel på när domstolen i viss mån har tagit hänsyn till parternas ageranden efter avtalsslutet, eller i var t fall ansett att tidpunkten för avtalsslutet var av mindre betydelse vid bestämningen av avtalets innehåll. I NJA 2007 s. 962, 2010 s. 559 och 2011 s. 600 är tidpunkten för avtalsslutet viktigare, och domstolen väljer att inte ta hänsyn till parternas agerande efter avtalsslutet. Dessa rättsfall bjuder dock inte på några exempel av avtalsparter som agerat enligt sin gemensamma partsvilja — oavsett om denna ligger i linje med viljeförklaringen, som den kom till uttryck i kontraktet, eller inte — under en längre tid och på så sätt utvecklat sociala normer inom ramen för deras avtalsrelation. Rättsfallen handlar snarare om parternas enstaka ageranden eller försök att tillskjuta handlingar till kontraktet efter tidpunkten för avtalsslutet. 21 Campbell, D., Ian Macneil and the Relational Theory of Contract, CDAMS Discussion Paper, 04/1E, March 2004 s. 3. 22 Macneil, I., Whither Contracts?, Journal of Legal Education, Vol. 21, 1969 s. 403–419, s. 403–405. 23 Macneil, Exchange Revisited, s. 578 f. 24 Macneil, Values in Contract, s. 348. 25 T.ex. joint ventures, strategisk outsourcing av särskilda nyckelfunktioner eller interna samarbeten mellan olika grenar inom ett företag eller en koncern. 2 6 Munukka, J., Lojalitetsplikten som rättsprincip, SvJT 2010 s. 837–848, s. 841. 27 Vilket liknar den pliktkänsla som Ekelöf talar om i sammanhanget om varför medborgare väljer att följa lagen. Det handlar mindre om lagens sanktioner mot de som begår brott och mer om medborgarens inneboende plikttrogenhet mot staten och mot den lag som staten producerar (Ekelöf, P. O., Edelstam, H., Rättegång I, Stockholm, 8:e uppl., 2002, s. 14 ff.). Denna pliktkänsla ger, enligt Macneil, även upphov till ett beroende mellan parterna som beror på solidaritet (tillit och lojalitet) inom relationen som förstärker parternas inneboende känsla av att vara bundna till varandra, vilket således resulterar i att ytterligare sociala normer skapas inom relationen och som därför utökar avtalets betydelse (Macneil, Exchange Revisited, s. 567 f. och s. 579). Detta skapar, i sin tur, en känsla av samhörighet mellan parterna vilka således känner sig starkare bundna till varandra (Healy, C., Tra de and sociability: Balance Reciprocity as Generosity in the New Guinea Highlands, American Ethnologist, Vol. 11, No, 1, 1984 s. 43). 28 Att HD skulle ge stöd för någon form av lojalitetsplikt i NJA 2009 s. 672 har debatterats (Ramberg, C., Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94–98, särskilt s. 97 och Munukka, Lojalitetsplikten som rättsprincip, särskilt s. 846). Med hänsyn till att parternas samarbetsavtal sträckt sig över en längre tid, att de inte närmare har reglerat omständigheterna kring en eventuell uppsägning samt att parten som beställde och levererade bröd (Allbröd) behövde en omställningsperiod anser jag dock att HD:s resonemang rimligen kan anses röra parters lojalitetsplikt gentemot varandra. 29 Munukka, J., Försäkringsbolags lojalitetskrav under utmejsling, SvJT 2010 s. 588– 605, s. 590. 30 Prop. 2003/04:150, Ny försäkringsavtalslag, s. 124. 31 Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, s. 16 f., 19. 3 2 Se prop. 2003/04:150, Ny försäkringsavtalslag, s. 266 angående försäkringstagarens upplysningsplikt och de krav som ställs på försäkringstagaren för att denne inte ska anses ha brutit mot denna. 33 Munukka, Försäkringsbolags lojalitetskrav, s. 605. 34 Se not 31 ovan. 3 5 Macneil, Long-Term Economic Relations, s. 901. 36 Macneil, I., Economic Analysis of Contractual Relations: Its Shortfalls and the Need for a “Rich Classificatory Apparatus”, Northwestern University Law Review, 1981, Vol. 75, s. 1018–1063, s. 1034. 37 Macneil, Economic Analysis of Contractual Relations, s. 1023 f. 38 Campbell, D., The Relational Theory of Contract: Selected Works of Ian Macneil, London, 2001, kap. 3.3. 39 Macneil, Exchange Revisited, s. 578 f. 4 0 Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s. 180. 4 1 Macneil, Exchange Revisited, s. 579. 4 2 Se Ramberg, En ny avtalslag, s. 32 ff. för en närmare genomgång av vad svenska jurister har tyckt om avtalslagen och ytterligare åsikter om vad som bör göras för en modernare avtalslag.
- I NJA 2009 s. 672 uttalar HD att detta krav på att inte utnyttja sin motpart ska upprätthållas även när kontraktet sägs upp, och att parterna i många fall därför är skyldiga att tillgodose sin motparts anpassningsbehov som uppkommer när ett avtal sägs upp, genom att tilllämpa en skälig uppsägningstid. Parterna förväntas med andra ord främja relationen och vara varandra behjälpliga; och detta gäller även när avtalet sägs upp.
Varumärket som kontraktsföremål11 hänvisningar
- Jfr till exempel från senare tid NJA 2007 s. 909 (Jehander), NJA 2007 s. 1018 (Shell), NJA 2008 s. 24 (Comtax) och NJA 2009 s. 672 (Allbröd). Se även Munukka, Trans- nationella principer s. 26 f.
- Så också i P. Samuelsson, Entreprenadavtal s. 60 ff. NJA 2009 s. 672 (Allbröd) ana- lyseras närmare i avsnitt 4.2. Jfr emellertid C. Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal s. 98, som anför att Högsta domstolen i avgörandet tagit särskilt stort intryck av DCFR.
- En vanligt använd metod för att fylla ut kontrakt när det råder brist på lagregler och vägledande rättspraxis, är att undersöka om det för någon närliggande kontraktstyp finns rättsregler som kan tillämpas analogt eller om några mer allmängiltiga kontrakts- eller obligationsrättsliga principer kan användas. Det är huvudsakligen fråga om att konstruera den utfyllande rätten med stöd av analogier eller med tillämpning av allmänna principer. Ett exempel på sådan tillämpning framgår av NJA 2009 s. 672 (Allbröd) beträffande en tvist om ett återförsäljaravtal. Högsta domstolen framhöll att ”[s]vensk rätt saknar lagstiftning om återförsäljning. […] Den utfyllande rätten får därför konstrueras med stöd av lagbestämmelser rörande jämförbara avtalsförhållanden och praxis”.
Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum1 hänvisning
Till stöd för stödbrev1 hänvisning
DCFR och franchising1 hänvisning
Borgen och självständiga garantier1 hänvisning