Hela artikeln

Fotnoter

1. 1Karl Vennbergs översâttning, frân 1945 - omtryckt senast av Wahlström & Widstrand âr 2001.
2. 2Se nedan avsnitt 5.1.
3. 3Det har inte hindrat radikala jurister att i rationalitetens namn krâva en sâdan utrens- ning - under den moderna epoken ett direkt uttryck för tidsandan. Mot 1800-talets slut skriver Holmes, The Path of the Law s 472: ”[I]f we consider the law of contract, we find it full of history. The distinctions between debt, covenant, and assumpsit are merely his­ torical. The classification of certain obligations to pay money, imposed by the law irre­ spective of any bargain as quasi contracts, is merely historical. The doctrine of consideration is merely historical. The effect given to a seal is to be explained by history alone. — Consideration is a mere form. Is it a useful form? If so, why should it not be required in all contracts? [...] Why should any merely historical distinction be allowed to affect the rights and obligations of business men?”
4. 4Jfr Malpas, Governing Theory s 125: ’’Questions of methodology - questions concer­ ning how an inquiry into a particular region should proceed - are rarely separable from questions of ontology - questions concerning the entities and structures that are consti­ tutive of that region. [...] Methodological commitments always bring ontological com­ mitments in their train. One cannot avoid ontological entanglement by proclaiming one’s interests as purely methodological.” Se, for en ingaende analys som bygger pa denna insikt, Hellner, Legal Philosophy in the Analysis of Tort Problems - om relationen mellan filosofiska övertygelser och materiellrattsliga slutsatser hos Lundstedt. Jfr vad jag sjâlv - nedan i kap 10 - har att saga om Ekelöfs installning till distinktionen mellan tolk­ ning och utfyllning. Smith, Contract Theory s 431, gör gâllande att ”in order to understand specific contract law topics it is necessary not just to examine the relevant rules and decisions [...] but also to consider broader methodological issues”. Jag tror att detta stammer, och det pa ett mycket handgripligt sâtt som framstâllningen i det följande förhoppningsvis illustrerar.
5. 5En anmârkning angâende avhandlingens sprâkliga stil. Under lâng tid har den juridiska svenskan blivit enklare, rakare och mer lâttillgânglig. Det brukar man i alla fall pâstâ. Studenter uppmanas att skriva "enkelt" — det âr vâl den bârande tanken i tex Jensen- Rylander-Lindblom, Att skriva juridik - och samma uppmaning har riktats till dokto- rander; se tex C Ramberg, Erfarenheter — som kan vara till nytta för doktorander i juri­ dik; jfr H Andersson, 24 preludier utan fuga s 36 f. Tar man sin utgângspunkt i den ideologi som talar i dessa râd, mâste rimligen texten i förevarande avhandling te sig âlder- domlig och krânglig, kanske rentav pompös. Man ska dâ veta, att stilen âr högst medve- ten. Den har valts, inte för att jag strâvar efter ”krânglighet” (det vore en absurd strâvan), utan dârför att jag inte tror pâ "enkelhet", i sjuttiotalsbemârkelse (enkelhet som ”krângel- svenskans” motsats). Detta âr, vidare, inte "bara en stilfrâga”, utan absolut vâsentligt; jfr Janik-Toulmin, Wittgensteins Vienna s 203; Schultz, Kausalitet s 61 n 69; Sundberg, fr Eddan t Ekelöf s 9. Jfr ocksâ H Andersson, 24 preludier utan fuga s 33: "Först och frâmst far man uppmârksamma och problematisera en ofta omedveten syn pâ stil sâsom varande nâgot avvikande, ytligt gimmickartat och apart som utskiljer stilen frân det nor­ mala och neutralt klara uttryckssâttet. Allt âr stil; utan sadan finns inget skrivande alls!”
6. 6Jfr Eftestol-Wilhelmsson, Rettsvitenskapens oppgaver i dagens samfunn s 87: "En sosiologisk karakteristikk av den rettsdogmatiske forskningen kunne vare dens manglende redegjorelse for det eğne metodvalget."
7. 7Jareborg, Râttsdogmatik som râttsvetenskap s 8: "Det fınns naturligtvis inte nâgon anledning att inte vara uppriktig: râttsdogmatisk forskning anvânder i regel İngen veten- skaplig metod. Man laser tryckt text pâ samma sâtt som man laser en tidning eller en roman.” Jfr Asp, EU & Straffrâtten avsnitt 1.5. Se ocksâ Sandgren, Om empiri och râtts­ vetenskap. Del II s 1035 vid n 1.
8. 8Metodavsnittet i Mats Glavâs avhandling ”Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund” âr, med 108 sidor, ett av de lângre.
9. 9Jag parafraserar H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 177: ”Den egentliga metodlâran âr [...] en râttsvetenskapens sjalvreflexion över sitt eget tillvâgagângssâtt.”; se hârtill Larenz-Canaris, Methodenlehre der Rechtswissenschaft s 63 ff.
10. 10Jfr H Andersson, aa s 210 och 594 f.
11. 11”You talk the talk, but do you walk the walk?” fragar Animal Mother i Kubricks ”Full Metal Jacket”. I förevarande sammanhang ar, i praktiskt hanseende, ’’talking” och ’’wal­ king” samma sak.
12. 12I common law-systemen synes det givet att en försvarlig del av juristutbildningens forsta âr âgnas avtalsrâtten. I detta har man sett ett bevis för âmnets fundamentala bety- delse för det râttsliga tânkandet överlag - alternativt för den akademiska juridikens full- stândiga brist pâ relevans för det praktiska râttslivet. I vilket fall antas den blivande juristen genomgâ en avgörande förândring under det att han eller hon utsâtts för avtals­ râtten. Studierna i avtalsrâtt âr en initiationsrit. Llewellyn, On Our Case-Law of Contract: Offer and Acceptance, I s 32: ”For it was Offer and Acceptance which first led each of us out of laydom into The Law. [...] [Avtalsmekanismen] is the Rabbit-Hole down which we fell into the Law, and to him who has gone down it, no queer phenomenon is strange”; jfr tex Collins, The Law of Contract s 35 ff, sârskilt s 37; dens, Regulating Contracts s 41 ff; Fried, Contract as Promise s 40; Friedman, Contract Law in America s viii f; Weinrib, The Idea of Private Law s 1.
13. 13En antydan: Habermas, Faktizitât und Geltung s 45: ”Seit Hobbes gelten die Regeln des auf Vertragsfreiheit und Eigentum basierenden biirgerlichen Privatrechts als Prototyp für Recht iiberhaupt.” Jfr t ex Wieacker, Privatrechtsgeschichte der Neuzeit s 543.
14. 14Jag vill helst inte bekrâfta den alltför ofta reproducerade bild som delar râttsveten­ skapen i en kritisk del och en annan, förmodat okritisk, eller ortodox. Lât uttrycket ”den kritiska râttsvetenskapen” hâr beteckna sâdan râttsvetenskap som âsâtter sig sjâlv epitetet ’’kritisk” - som, sâ att sâga, bâr det pâ sitt standar.
15. 15Jfr Lehrberg, Förutsâttningslâran s 33: ”Förutsâttningsfrâgorna tillhör sâkert avtals­ râttens âldsta problem. De aktualiserades kanske för första gângen i en trâdkrona nâgon gâng i en avlâgsen forntid, dâ tvâ av vâra förfâder bytt frukter med varandra, och den ene upptâckte att den frukt han fâtt var rutten.” Se hârtill dens, Râttsvetenskap i praktikens tjânst? s 759 f, dâr det talas om de kontraktsrâttsliga frâgestâllningarnas tidlöshet. Jfr, för skojs skull, med en progressiv utlâggning, hâmtad frân en helt annan kontext, som tex den man finner hos af Hâllström, Om villfarelse s 46 ff. Se ocksâ nedan n 63.
16. 16Varje juridisk disciplin omges av sin eğen speciella anda. Det âr tex en slâende skill­ nad mellan avtalsrâtten och immaterialrâtten i det nu berörda hânseendet, dvs nâr det gâller âmnets tidslighet och dödlighet. immaterialrâtten upplever sig, om man far uttrycka det sâ, som ett âmne i takt med tiden - en ”informationsâlderns” juridik. Andâ âr avtalsrâtten och immaterialrâtten jâmngamla.
17. 17Argumentet âr sâ vanligt att det nâstan kan sâgas vara det teoretiska argumentet pâ avtalsrâttens omrâde. Att âgna sig ât avtalsrâttslig teori har, âtminstone under de senaste femtio âren, mer eller mindre varit liktydigt med att ifrâgasâtta den traditionella, doktri- nâra avtalsrâttens existensberâttigande.
18. 18Första detta som en beskrivning av den form som kritiken tar. Jag menar alltsâ inte att avtalsrâtten inte âr politisk, fılosofısk, etisk etc.
19. 19Jfr tex Petrusson, Patent och industriell omvandling s 14 ff, som hârleder sin norma- tivt kritiska realism tillbaka till Hâgerström.
20. 20Metaforen efter Derrida, Marx spoken. Jag noterar att Sandgren, Vad âr râttsveten­ skap? s 536 n 36, fınner de ledande namnen i den realistiska traditionen vara ”osynligt nârvarande” i den nutida râttsvetenskapliga praktiken.
21. 21Klassiska verk i genren: Dalton, An Essay in the Deconstruction of Contract Doc­ trine; Kennedy, Form and Substance in Private Law Adjudication; Unger, The Critical Legal Studies Movement. For en introduktion se t ex Hillman, The Richness of Contract Law s 190 ff; Hunt, The Theory of Critical Legal Studies; Minda, Postmodern Legal
22. 22Ibland tas uttrycket ’’critical legal studies” i en mycket vid bemârkelse - sa att det i princip befrias frân sitt specifika historiska ursprung, och betydelsen kommer da ganska nâra den som jag i föreliggande text vill ge uttrycket ’’normativ kritik”. Тех skriver Pav- lich, Nietzsche, Critique and the Promise of Not Being Thus... s 357 f: ”As the collec­ tive name of its various discourses implies, critical legal studies is distinguishable from other approaches by virtue of an allegiance to ‘criticism’ and ‘critique’. Critical legal study is different from other forms of legal analysis precisely because its signs are assembled through a critical grammar. Its sign constellations are amassed, that is, through rules that assemble words to oppose, challenge and contradict taken-for-granted uses of ‘law’ and ‘justice’. These constellations distrust status quo uses of the law as a necessary path to jus­ tice, seeking alternative (Marxist, feminist, critical race, semiotic, etc.) ways of using both the terms law and justice.”
23. 23Jfr tex Tushnet, Critical Legal Studies: A Political History. Varje utpekande av vilken som helst ”skola”, ”rörelse” eller ”riktning” förutsâtter förenklingar, varför det alltid lâter sig sagas, att den, som gör sig skyldig till ett sâdant utpekande, inte borde göra det fullt sâ enkelt för sig - och med en sâdan anmârkning vill man visa, att man stâr pâ sanningens sida. Men, vill jag invânda, talet om akademiska grupperingar av olika slag âr en vâsentlig del av det inomvetenskapliga samtalet, och man torde fa svârt att förstâ detta om man betraktar namnen pâ dessa grupperingar blott som i nâgon mening otillâtna förenklingar. ”Frankfurtskolan”, ”logisk positivism”, ’’amerikansk realism” — de kan tex vara fâlt- tecken, historiografıska kategorier eller organiserande principer i en demonologi. Jfr Blandhol, Nordisk rettspragmatisme s 21 vid n 15; Schultz, Kausalitet s 162 n 317.
24. 24Imperfektformen: CLS var som starkast under det tidiga âttiotalet. Vid decenniets mitt hade rörelsen institutionaliserats och hunnit börja vittra sönder. En ögonblicksbild ger Kennedy, Psycho-Social CLS (1985) — med facit i hand ter sig tecknen tydliga.
25. 25I avtalsrâtten sag man det klaraste uttrycket för den hârskande ideologin och dârmed ocksâ den mest tacksamma mâltavlan. Amnet blev ett uppburet studieobjekt och favori- serat exempel. Âr 1983 skriver Feinman, Critical Approaches to Contract Law s 829: "Contract law furnished the ground on which the most elegant edifice of classical legal thought was erected and on which the realists who attacked that edifice fought their greatest battle. It is now a focal point for members of the critical legal studies movement challenging the dominant patterns of American legal thought.”
26. 26Jfr Mulcahy, The Limitations of Love and Altruism s 1: "The law of contract is an area which is ripe for feminist analysis. Of the ‘core’ common law subjects, it is the one most obviously imbued with values associated with the marginalisation of women and the feminine. [...] Nothing better embodies masculine abstracted relations with each other than the model of the discrete contractual transaction with which the majority of scholar­ ship in the field remains concerned. [...] [FJeminist analysis of contract law allows us to identify what dominant discourse has left unsaid about the nature of contractual relation­ ships, and to question the credibility of dominant paradigms.” Se MacKinnon, Toward a Feminist Theory of the State s 3 ff, om förhâllandet mellan marxism och feminism.
27. 27Jag tanker först pa Lawrence Friedman, vars ’’Contract Law in America” givits kanonisk status, kanske frâmst tack vare sin, ofta atergivna, beskrivning av avtalsrâttens abstrakta och vârldsfrânvânda karaktâr - se Friedman, aa s 20 ff och nedan n 292.
28. 28Jfr Tuori, Critical Legal Positivism s 304 ff, som (efter ett valetablerat mönster) labo- rerar med en motsâttning mellan "normativ" och ”demaskerande” kritik, som ligger mycket nâra den hâr gjorda uppdelningen. Se hârtill Tontti, Right and Prejudice s 167, angâende frâgan om distinktionen strângt taget kan upprâtthâllas.
29. 29Men det betyder inte att den inte kan vara teoretisk till sin karaktâr. Jfr Wilhelmsson, Critical Studies in Private Law s 4 ff, om motsâttningen mellan pragmatisk och systema- tisk alternativ juridik. Blume, Kritisk retsteori s 70, sammanfattar sin översikt over den kritiska râttsteorins utveckling sedan sjuttiotalet i omdömet: ”[G] rundlsggende er sale­ des det handlingsorienterede moment, der er det egentlige karekteristikon for en kritisk teori.” Av detta följer att den kritiska râttsteorin alltid âr normativ, i hâr avsedd mening, samt att jag inte bedriver ”kritisk râttsteori”.
30. 30Detta âr kârnan i det som hâr kallas det deskriptivt kritiska tânkandet. Heidegger skriver om sin metod: ”[H]ur skall vi pâ ett adekvat sâtt inlâta oss pâ det sakförhâllande som benâmns genom uttrycken ’vara och tid’, ’tid och vara? Svar: pâ sâ sâtt att vi försik- tigt tânker över de saker som hâr nâmns. Försiktigt, vilket nârmast betyder: att inte för- hastat tvinga pâ sakerna oprövade förestâllningar, utan istâllet omsorgsfullt eftersinna dem.” Och han fortsâtter genom att omedelbart tillâmpa denna princip pâ principens formulering: ”Men far vi utge vara, fâr vi utge tid, för att vara saker? De âr inga saker, om ordet ’sak’ betyder: nâgot varande. Ordet ’sak’, ’en sak’, skall hâr för oss betyda nâgot
31. 31Jfr Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 73: ”Stândigt glömmer man pâ nytt att gâ till grunden. Man sâtter inte frâgetecknet djupt nogt.” Attityden skall inte förvâxlas med radikal skepticism. En radikal skeptiker avbryter frâgandet omedelbart, vad det ân gâller, med en och samma rörelse (genom att tvivla). Det âr inte att ta frâgan efter grunderna pâ allvar. Tvivlet (det meningsfulla tvivlet) har ett slut (för att uttrycka saken pâ Wittgen­ steins sâtt) — se hârtill tex Wittgenstein, Filosofıska undersökningar §§ 217 och 219; dens, Om visshet §§ 164, 166 och 204.
32. 32Hos H Andersson far ordet "kritik" ofta en Kantiansk klang; ibland sâ pass att en udd formas, riktad mot den ’’normativistiska” kritiska civilrâtten - se t ex H Andersson, Anm av Taxell, Avtalsrâtt s 379 och 386; dens, Kritisk pluralism - utmaningar för râttsveten­ skapen vid millennieskiftet s 33 f; jfr dens, Omgivningsrekvisitet i miljöskaderâtten 3.3.
33. 33Jfr Tontti, Right and Prejudice s 1: "[I]n the field of law many or even most theoretical discussions have their origins — consciously or unconsciously — in Kant.”
34. 34Jfr Pavlich, Experiencing Critique s 96: ’’Located in the aftermath of what Kant - so assuredly - declared as an age of criticism’, is it even possible today to be a seeker of truth and to eschew critical thought, critique, and so on? However one responds to this ques­ tion, the implied heresy alludes to an important facet of our current regimes of truth.”
35. 35Vi (jurister) âr alla Kants barn, hâvdar Weinrib, Law as a Kantian Idea of Reason s 472.
36. 36Som Lyles, A Call for Scientific Purity s 37, anmârker, utmârks Hâgerströms filosofi av ”its manifest Kantian influences”. Om Hâgerströms förhâllande till Kant se vidare Cassirer, Axel Hâgerström s 32 ff; Heidegren, Det moderna genombrottet i nordisk uni- versitetsfilosofi s 339 ff; Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 27 ffoch 51.
37. 37Lyles, aa s 45. Personligen har jag kânslan att kritiken hos Hâgerström âr mindre san- sad ân hos Kant. Kant inbillade sig t ex inte att det var möjligt att bli kvitt metafysiken. Hâgerström gjorde metafysikens förstörelse till sitt slutgiltiga mâl och underströk detta genom att vâlja mottot ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam” (För övrigt anser jag att metafysiken bör förstöras).
38. 38Nâr Karlgren tar sig an uppgiften att minska avstândet mellan Hâgerströms fılosofı och avtalsrâtten förklarar han sitt uppsât sâ (Avtalsrâttsliga spörsmâl s 157): ”Avhand- lingen [Hâgerströms uppsats ’’Begreppet viljeförklaring pâ privatrâttens omrâde”] har, vâl frâmst pâ grund av den svârförstâeliga framstâllningsformen, hittills föga uppmârk- sammats frân juridiskt hâll. Dâ den emellertid innehâller mycket av intresse och de anmârkta spörsmâlen uppenbarligen âro ur rent teoretisk synpunkt betydelsefulla, skall hâr - sedan ett försök gjorts att pâ ett för jurister mera begripligt sprâk âterge huvud- punkterna i framstâllningen - âmnet i nâgon mân upptagas till utredning.” Jfr Olive- crona, i inledningen till ”Râtten och viljan” s 27 n 19; se hârtill Eng, Hva er en viljeserklasring s 5; Votinius, Varandra som vânner och fıender s 218 f.
39. 39Jfr Lyles, aa s 650 ff, som gör poângen att Hâgerström inte var realist, vare sig i fıloso- fıskt hânseende (dikotomin idealism/realism) eller i den meningen, att han skulle ha hâv- dat att râtten mâste âterföras pâ empiriska realiteter; se ocksâ Sandstrom, Axel Hâgerström och realismen s 853 ff. Jfr det förhâllandet att Kant inte var idealist (se Kri­ tik av det rena förnuftet s 76 ff och 301 ff). Hâgerströms relation till "den skandinaviska realismen” kan jâmföras med Kants relation till ”den tyska idealismen”.
40. 40Jfr Wittgenstein, Filosofı s 35: ”Vâr uppgift âr endast att vara râttvisa. Vi behöver med andra ord endast utpeka och lösa filosofins orâttvisor, och inte stifta nya partier — och trosbekânnelser.”; se hârtill Hacker, Wittgenstein: Connections and Controversies s 34 ff.
41. 41Förstâr man Wittgensteins uppmaning, att lata ordens anvândning lâra oss deras bety- delser, som en tes — som en meningsteori — hamnar man i den vulgâra tolkning som gör Wittgenstein till en normativ kritiker av filosofin. Som om han ville att filosofin skulle râtta sig efter vardagsspraket. Med den tolkningen fınns det emellertid mycket i Wittgen­ steins skrivande som man tvingas bortse frân, och den âr sâtillvida dâlig.
42. 42Till genrens frâmsta fâr man râkna Immanuel Kant, Seren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein, Martin Heidegger och vâl ocksâ Michel Foucault. Dessa ”stora” kritiker skiljer sig naturligtvis radikalt ât sinsemellan, men det hindrar inte att de kan sammanliknas (Rentsch, Heidegger und Wittgenstein s 60, ser, bara for att ta ett exempel, i Heideggers och Wittgensteins skrivande en andra kopernikansk revolution "im AnschluB an die transzendentalphilosophische Wende Kants”; se vidare dens, aa s 292 ff). Exempelvis kan inget av dessa författarskap sammanfattas i ett pâstâende om vad författaren egentligen ville ha sagt i filosofin - det âr inte ovâsentligt, inte en slump och det kan nâppeligen förklaras med att de alla var dâliga skribenter (Kierkegaard, Nietzsche och Wittgenstein râknas vanligen som stora stilister). For egen del tyr jag mig i första hand till Wittgensteins texter. Angâende möjligheten att summera Wittgensteins sena tânkande i en lâra, se förordet till ”Filosofiska undersökningar”.
43. 43Jag parafraserar friskt. Ursprungligast av förlagorna âr hâr förord och inledning till Kants ’’Kritik av det rena förnuftet” samt hans ’’Prolegomena”. Den nârmaste förlagan utgör Wittgensteins ”Filosofiska undersökningar”.
44. 44Jfr Wittgenstein, Filosofi s 45: "Filosofins mâl âr att resa en mur dâr sprâket ândâ upp- hör.”
45. 45Râtt besett gör detta frâgan efter den deskriptiva kritikens eğen grund poânglös: Eme­ dan ett deskriptivt-kritiskt pâstâende âr avsett att visa pâ nâgonting som vi alla kânner som givet, kan det i viss mening İnte vara sant eller falskt (sâ som man tânker sig att en ”vetenskaplig hypotes” kan vara). Dâremot kan det vara mer eller mindre lyckat, vilket vill sâga att man kan kânna igen sig i det i större eller mindre utstrâckning.
46. 46Den som oreflekterat antar, att en utsaga som har pâstâendets form âr avsedd som beskrivning av sakernas tillstând, gör sig skyldig till det misstag som Austin, How To Do Things With Words s 1 och 3, kallade ”the descriptive fallacy” alternativt ”the constative fallacy” - ett felslut som för övrigt redan Hâgerström, Om pliktmedvetandet s 58, varnar för: ”Det âr ett svârartat misstag dâ man antager, att utsagosatsen, blott den icke rör sig om en medvetet uppdiktad vârld, alltid skulle ge uttryck ât den talandes uppfattning angâende verkligheten och alltid i samfârdseln vara avsedd som kunskapsmeddelelse.” Se âven Ahlander, Âr juridiken en vetenskap? s 101 f; Olivecrona, Râttsordningen s 214.
47. 47Se hârtill Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 40 och framât; se ocksâ nedan avsnitt 8.5.3.
48. 48Se tex Ekelöf, Definitions and Concept Formation in the Law s 50 f; dens, Semantik och juridik s 498 f; dens, Teleological Construction of Statutes s 81 f; dens, Ar den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap s 19 f; se ocksâ Ross, Virkelighed og Gyldighed i Retslaren s 132 f. I ”Om ret og retfaerdighed” anvânder Ross (s 134 f) ordet ”bord”. Hart, The Concept of Law s 126; dens, Positivism and the Separation of Law and Morals s 607, anvander ordet ’’vehicle”. Den som önskar göra en poâng av att sprâket âr ”vagt”, pâ sâ sâtt att varje begrepp ”har” en Begriffskern (core) och en Begriffshof (penumbra), mâste vâlja exempel med urskillning. Vissa substantiv, om vi av nâgon anledning mâste hâlla oss till substantiv - âr uppenbarligen lâmpligare ân andra - jfr tex "körlek", "bil- dâck” och "rallarsving". Ekelöfs och Ross sprâksyn behandlas utifrân Wittgensteinianska utgângspunkter av Wennström, The Lawyer and Language s 74 ff; jfr Fitzpatrick, The Mythology of Modern Law s 206 ff.
49. 49Jfr Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 69.
50. 50Jfr Ekelöf, Ett stycke vetenskapshistoria s 268: ”Enbart av dessa semantiska förhâllan- den kan man visserligen inte dra den slutsatsen att tillâmpningen av ett lagstadgande pâ ett konkret fall bör vara ’teleologisk’. Men [...]”
51. 51Och denna uppfattning skall stâllas mot tanken att problem âr nâgonting som objek- tivt sett ”fınns”. En tanke som gang pâ gâng kommer till tals i de framstâllningar som utan urskillning vill göra vetenskapen till ett kollektivt projekt (som om vi alla pratade om samma objekt, som om, tex, ”ratten” vore densamma hos Raz som hos Kelsen).
52. 52Strângt taget kan man naturligtvis inte tânka utanför tânkandets grânser. Som Wittgen­ stein pâpekar i förordet till Tractatus: "Ty för att dra en grâns för tânkandet mâste vi kunna tânka bâgge sidorna om grânsen (vi mâste alltsâ kunna tânka det som inte kan tânkas).” Se Cerbone, How To Do Things With Wood, for en diskussion av denna passage. Se ocksâ Wittgenstein, Tractatus 5.61.
53. 53Heideggerskt uttryck: Vi far inte tanka förbi sakförhâllandet.
54. 54Men det ar en frâga om perspektiv. Se Kant, Kritik av det rena förnuftet s 68 f.
55. 55Se hârtill tex Stone, Wittgenstein on Deconstruction s 110 ff.
56. 56Och mycket av nittonhundratalets fackfilosofi har gatt ut pa att visa att sa ar fallet. Temat ar centralt i Wittgensteins "Filosofiska undersökningar”, och framtradande i arbe- ten av celebriteter som Donald Davidson, Hilary Putnam och Richard Rorty.
57. 57Första nu detta som ett exempel pa den deskriptiva kritikens teknik.
58. 58Jorgensen, Sprog og virkelighed s 770.
59. 59Jfr Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 429. Dârmed inte sagt att de inblandade begreppens innebörder bestâtt oförândrade. Att viljebegreppets innebörd pâ ett visst sâtt förândrats, i och med den moderna avtalsrâttens utbildande, âr en av de centrala teserna i denna framstâllning - jfr Grönfors, Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler s 318; dens, Nâgra synpunkter pâ tvingande râttsregler i civilrâtten s 204 ff. I dessa frâgor har vi att följa Nietzsches anvisningar i den berömda andra avhandlingen i ”Till moralens genea- logi” - se sârskilt s 242 ff. Vad Nietzsche pâ dessa sidor inskârper âr, att râttens ”ânda- mâl” och ’’mening” flyter, allt efter det att râtten gâng pâ gâng nytolkas och lâggs till râtta efter de hârskande intressena, vilket gör att vi inte kan förvânta oss att râttsutvecklingen skall vara linjâr eller begriplig. Foucaults uppsats ”Nietzsche, Genealogy, History” âr en utlâggning pâ temat som tâl att uppmârksammas. (Nietzsches genealogi har ju varit av avgörande betydelse för Foucaults eget skrivande.)
60. 60Platons dialoger anses vara den viktigaste kâllan till vâr kunskap om sofısternas lâror. De âr opâlitliga - John Dillon skriver i inledningen till Dillon-Gergel, The Greek Sophists s xix: ”Plato is, of course, a declared foe of the sophists and all that they stand for, so that we cannot expect from him a sympathetic portrayal.” Inte desto mindre: I dialogen Prota­ goras lâter Platon Sokrates debattera den korrekta tolkningen av en text av diktaren Simonides med just en samling sofister. Man söker faststâlla vad diktaren egentligen menat och hânvisar under resonemangets gâng till sâdant som de ifrâgasatta uttryckens grammatiska innebörd, det specifika sprâkbruk som iakttogs pâ diktarens hemort, dik- tens övergripande syfte och relationen mellan de enskilda uttrycken och texten som hel- het. Allt pâ ett sâtt som en nutida jurist kan kânna sig bekvâm med. Se Platon, Protagoras s 104 ff. Jfr Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 23 f: ”Gâng pâ gâng hör man anmârkningen att filosofin egentligen inte gör nâgra framsteg, att vi ânnu sysslar med samma fîlosofîska problem som en gâng sysselsatte grekerna. Men de som sâger detta förstâr inte grunden till att det mâste vara sâ [...] att vârt sprâk förblir sig likt och stândigt pâ nytt förför oss till att stâlla samma frâgor.”
61. 61Noteras kan, att enligt hâvdvunnen historieskrivning tillâmpade man en strikt bok- stavstolkning i den romerska râtten ungefâr fram till republikens upphörande, vid vilket tillfâlle man tog upp distinktionen mellan ordalydelse och avsikt frân den grekiska retori- ken - se t ex Honsell, Römisches Recht s 27 f. Vi skriver gârna vâr eğen historia efter ett liknande mönster. Jfr Huser, Avtaletolking s 181, som anmârker: ”I avtalerettslige frem-
62. 62Det gamla bruket att behandla "vilja" och ”innebörd” som synonymer âr âgnat att irri- tera den realistiskt skolade râttsvetaren, men detta bruk har inte den betydelse som realis- ten vill ge det. Viljan âr med andra ord hâr inte ett empiriskt-psykologiskt datum, utan den avsikt som texten ger uttryck för. Jfr tex Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, bd I s 213 n (a): ”Ich gebrauche den Ausdruck Gedanke, weil ich durch ihn den geistigen Inhalt des Gesetzes am bestimmtesten bezeichnet finde. Andere gebrauchen, nicht weniger richtig, den Ausdruck Sinn.” Se hârtill dens, Das Obligationenrecht, bd II s 189, dâr det pâpekas att detsamma gâller vid tolkningen av alla typer av viljeförkla- ringar - detsamma, dvs att det âr tolkningens mâl att ”in dem todten Buchstaben nieder- gelegten lebendigen Gedanken vor unserer Betrachtung wieder entstehen zu lassen.”
63. 63Se sârskilt Grönfors, Tolkning av fraktavtal - en text som iscensâtter ett uppror mot tanken att tolkningsfrâgorna skall behandlas med utgângspunkt i viljeförklaringsbegrep- pet. I ett historiskt perspektiv framstâr Grönfors projekt kanske som vâl ambitiöst (jfr Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 445 f) — och Grönfors
64. 64En ny epoks födelse förutsâtter ett brott med det gamla. Hâgerström agnade mycket möda ât att avfârda försöken att hârleda viljeförklaringstanken frân den romerska râtten. Med eftertryck fastslâr Hâgerström, Der römische Obligationsbegriff im Lichte der allge- meinen römischen Rechtsanschauung, bd II s 351: "[a]ber keine Anwendung moderner - in Wirklichkeit vom Naturrecht bestimmter - Kategorien auf die Römer ist so verkehrt wie die Übertragung das Begriffes , Willenserklarung’ als für die Erklârung bei einem Rechtsgeschâft kennzeichnend.” Se âven Huser, Avtaletolking s 269 n 514; Hâgerström, Begreppet viljeförklaring pâ privatrâttens omrâde s 110 ff; Jorgensen, Kontraktsret,
65. 65bd s 12; Manigk, Willenserklarung und Willensgeschâft s 31 foch 152 f; Stang, Viljes- dogmet s 284 f; Werba, Die Willenserklarung ohne Willen s 14.
66. 66Översâttning i Strömholm-Frândberg (red), Rattsteoretiska klassiker s 131. Jfr Pufendorf, Om de mânskliga och medborgerliga plikterna enligt naturrâtten s 137 ff. Se hârtill t ex Olivecrona i inledningen till ”Râtten och viljan” s 29 ff.
67. 67PECL art 5:101; UPICC art 4.1. Lando, Kontraktsretten i et europseisk og internationalt perspektiv, kallar dessa tre regelverk - CISG, PECL och UPICC — "trojkan" och tillagger dem stor normativ tyngd. Detta âr vâl ett uttryck för nâgonting som ligger i tiden. I vida kretsar antas denna trojka nu visa vâgen för avtalsrâtten. Men man kan ocksâ, som hâr, berrakta ifrâgavarande regler och principer som resultatet av avlagringar av mânga sekler av avtalsrâttslig historia. CISG, PECL och UPICC fungerar som arkiv innehâllande mycket av den mest konventionella avtalsrâttsliga visdomen. Jfr budskapet i tex Legrand, Antivonbar.
68. 68Just som enligt svensk râtt. I motiven till avtalslagen heter det: ”Vad som skall anses utgöra innehâllet av en avgiven viljeförklaring hava domstolarna att faststâlla genom tolkning av förklaringen, varvid hânsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas orda- lydelse utan till samtliga omstândigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt bedömande av dess innebörd.” Se NJA II 1915 s 251; jfr dock Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 10 och 43 f.
69. 69İnte som vid tillâmpningen av principen falsa demonstratio non nocet, och inte som i tex NJA 1997 s 382, dâr HD uttalar: ”Denna frâga far besvaras med anvândning av van- liga principer för avtalstolkning, varvid inte bara lydelsen av avtalsvillkor utan âven omstândigheterna vid dessas tillkomst och vad som kan utrönas om parternas avsikter kan fa betydelse.”
70. 70Finns det dâ inga enkla fall? Nej, i denna mening finns det inga enkla tolkningsfall. Tolkning forutsatter oklarhet. Men det âr ingen tes, utan en ’’grammatisk anmârkning”. Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 392, hâvdar att förstâelse forutsatter tolkning och att vi sâledes, i det att vi förstâr, alltid tolkar. Hâremot har Larenz-Canaris, Metho- denlehre der Rechtswissenschaft s 25 n 48, invânt att förstâelse av sprâkliga uttryck kan ske antingen oreflekterat och omedelbart, eller reflekterat och medelbart, genom tolk­ ning. Detta har emellertid Gadamer nog inte avsett att förneka. Gadamers anmârkningar om relationen mellan tolkning och förstâelse tar sikte pâ betingelserna för vâr tillvaro - de skall förstâs ontologiskt (jfr Heidegger, Varat och tiden. Del I s 61 f och 193 ff), inte psykologiskt (Larenz-Canaris) eller grammatiskt (mitt pâstâende ovan). Jfr Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten s 304; Patterson, Law and Truth s 99 ff och 126 f; Stone, Wittgenstein on deconstruction s 85 ff.
71. 71”All filosofi âr ’sprâkkritik’.” skriver Wittgenstein, Tractatus 4.0031. Jag rycker hân- synslöst termen ur den kontexten, vilket vill sâga att jag inte ansluter mig till den speci- fıka vision av filosofin som kommer till uttryck i ”Tractaus”. Termen "sprâkkritik” âr, för övrigt, inte Wittgensteins eğen, utan hör till den Kantianska traditionen efter Schopen­ hauer; se Janik-Toulmin, Wittgenstein’s Vienna s 120 ff och 167 ff.
72. 72Jfr Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 26: ”Sprâket har samma fâllor i beredskap för alla; det oerhörda nâtverket av lâttbevandrade irrvâgar.”
73. 73Jfr det som Pavlich, Experiencing critique s 102, kallar ’’critique beyond judgement”.
74. 74Jag försöker hâr inte att göra ordet ”sprak” till en teknisk, teoretisk term. Det vore inte förenligt med mina Wittgensteinianska utgângspunkter. Men anmarkas kan, att det fınns klara beröringspunkter mellan det angreppssâtt jag valjer och diverse poststruktura- listiska, narratologiska och litteraturteoretiska teoribildningar som kan fungera som ingângar till en deskriptivt kritisk hâllning till ’’sprâket”. Den mest bekanta av de termer som i dessa sammanhang far beteckna sprâket ar "diskursen" — en term som aven jag anvander, i en alldeles oteknisk mening.
75. 75Av alla de trick och tekniker som man har att lagga sig till med om man vill framstâ som vetenskaplig, fınns det inget som jag har mindre till overs for an definitionen. Finns det annars, i humanvetenskaperna, nâgot metodologiskt grepp som âr sâ vârdelöst, sam- tidigt som det ger ett sâ solitt och stringent intryck? Jag hâller alltsâ inte med Lundstedt, Obligationsbegreppet. Förra delen s 81, om att ”det sager sig sjalvt, att en framstâllning, i vilken författaren skulle vilja lâmna dârhân, vad ett av honom anvânt grundbegrepp i sjalva verket innebure, saknade vetenskaplig metod”; se vidare nedan i och vid n 1113. Jfr H Andersson, Pragmatism och formalism — simultana tendenser i rattsbildningen s 68.
76. 76Jfr H Andersson, Anm av Schultz, Kausalitet s 470. Jag sâger alltsâ inte att jag verkli­ gen gör mânga utvikningar - tvârtom; jag gör mitt basta för att ”hâlla linjen”.
77. 77Sandgren, Hanvisningar i rattsvetenskapen s 67, anmarker att rattsvetenskapare i regel inte kommenterar sitt bruk av noter, och finner att: ”[e]n forklaring kan vara att ’hânvisningskulturen’ ar mycket fast, varför författarna inte reflekterar narmare over sin praktik.” For denna undersöknings del kan en avvikelse möjligen motiveras. Sandgren, aa s 69, kan efter en empirisk undersökning slâ fast, att i det rattsvetenskapliga samman- hanget ’’hanvisningar i första hand brukas som stöd at pâstâenden som görs i framstall- ningen.” Det ar inte primart sa noterna anvands i förevarande arbete. Mina noter innehaller bla jâmförelser, exempel, citat, reflektioner, problematiseringar, anmârk- ningar, preciseringar och smâ berâttelser pâ anslutande teman. Jfr Schultz, Kausalitet s 61 n 69, som ocksâ kommenterar sitt bruk av fotnoter.
78. 78Jfr H Andersson, Barthesianska meditationer s 83 ff, sarskilt s 84 n 40; dens, Ekono- misk-ideell skada s 21, angâende den form av förstâelse som ’’semiotiska” undersök- ningar genererar visavi den traditionella positivismens essentialism.
79. 79Objektiv, subjektiv eller teleologisk metod? Kanske eklekticism (som ocksâ det ar en metod)?
80. 80Huruvida det faktiskt âr möjligt att avstâ âr en annan frâga.
81. 81Jfr Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund s 25 ff.
82. 82Som all kritik âr sprâkkritiken parasitisk.
83. 83Se nedan avsnitt 10.6.2. Se ocksâ t ex Grönfors, Ândamâlsförskjutning och râttssâker- het s 20; Larenz-Canaris, Methodenlehre der Rechtswissenschaft s 63 ff; Ross, Om ret og retferdighed s 129.
84. 84Det âr möjligtvis sâ att vi drar oss för att uttryckligen bavda att juridiken âr enhetlig (det lâter sâ illa), men det âr en annan sak. Pluralism skall ju vara nâgonting gott och monism nâgonting ont. Men faktum kvarstâr: Vi bygger i mycket pâ antagandet om juri- dikens enhet. Jfr t ex nedan vid n 413.
85. 85Om Eckhoffs metodlâra har det sagts (Hogberg, Om rettsvitenskapens bruk av uttrykket "reelle hensyn” s 616) att den âr "en lire for alle jurister, enten disse mâtte jobbe pâ univer- sitetet, ved domstolene, som advokater eller pâ likningskontoret.”; jfr dock Hellner, Râtts­ vetenskaplig metod s 481. Se ocksâ H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 192,
86. 86Jfr denna försiktiga formulering hos Dahlman-Glader-Reidhav, Râttsekonomi. En introduktion s 212: ”Det âr İnte ovanligt att [det râttsekonomiska perspektivet] skapar tankereda bland observationer jurister redan har gjort intuitivt.” Aven de mest hov- samma presentationerna av râttsekonomin (”Râttsekonomin âr bara ett perspektiv bland flera, som har en viss begrânsad nytta.”) tycks ge uttryck för uppfattningen att den eko- nomiska analysen pâ nâgot sâtt ger en bâttre, i bemârkelsen mer vetenskaplig, förstâelse av den juridiska verksamheten. Jfr Minda, Postmodern Legal Movements s 101 ff.
87. 87I en intressant passage hos Lundstedt (Har râttsvetenskapen behov av râttsideologi? s 125), som tâl att uppmârksammas i sammanhanget, framhâlles det vara angelâget att juristen som vetenskapsman befrias frân det kunskapskritiska arbetet - sâ att han i möjli- gaste mân kan inrikta sig pâ det aktuella samhâlls- och râttslivet, i sin konstruktiva verk- samhet (i samhâllsnyttans tjânst). Kunskapskritiken lâmnas ât fılosofın. Mârk alltsâ att Lundstedts râttsvetenskapliga ideal defınieras som kritikens raka motsats - denna opera­ tion ger ordet "konstruktiv" dess innebörd. (Tânk inte. Bygg!) Föreliggande avhandling âr skriven i direkt opposition mot (och kan sâgas vara framprovocerad av) denna moder- nistiska logik. Lundstedts hâr berörda uppfattning âr kongruent med den som redovisas av Hâgerström, Om begreppet viljeförklaring pâ privatrâttens omrâde s 99 f; se hârtill Lyles, A Call for Scientific Purity s 294 ff.
88. 88Jfr Strömholm, Râtt, râttskâllor och râttstillâmpning s 74 f: ”Att râttsvetenskapsman- nen sjâlvfallet har full frihet [...] att formulera vilka frâgor som helst och söka besvara dem med vilka metoder som helst torde inte erfordra nârmare utlâggningar.”
89. 89Jfr Ahlander, Teoretiska satser och "förslagssatser" inom juridiken s 511: ”Râttsveten- skapsmânnen angripa och bearbeta efter basta förstând de problem, som pâ olika omrâ- den ’stâ öppna'. Ingen advokat eller domare âr i stand att tala om för dem vilka problem, som âro vârda att behandla och vilka som inte âro det. Det vittnar om okunnighet att pâ förhand utmönstra vissa problem sâsom enbart teoretiska och dârför intresselösa." Se hârtill Hellner, Syften och uppgifter för râttsvetenskaplig forskning s 210.
90. 90Se tex Edlund, Civilrâttsforskningens uppgifter - replik frân en praktiker; Lambertz, Andra tankar om civilrâttsforskningens uppgifter; dens, Nyttig och onyttig râttsveten- skap; Lehrberg, Râttsvetenskap i praktikens tjânst?
91. 91Sandgren, Juridikavhandlingar vid Stockholms universitet 1957-2006 s 468. Peczenik, Legal Doctrine and Legal Theory s 196 kan frân sina teoretiska utgângspunkter tillsynes förundrat konstatera: ”Law faculties are full of so called technical jurists who simply con­ tinue making legal doctrine on a low level of abstraction — isolated from any reflection. As if reflection was their main enemy.” Jfr Zahle, ”Hvad skal jeg gore i denne sag?”, som gör avstândet mellan juridisk teori och praktik till ett problem for den juridiska teorin.
92. 92Jfr Jareborg, Râttsdogmatik som vetenskap s 5.
93. 93Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 79, förklarade för sin del: ”Jag vill [...] att man laser mig lângsamt. (Som jag sjâlv laser.)” Nietzsche, Till moralens genealogi s 197 f, krâvde langsamma (idisslande) lasare. Se hartill tex Goodrich, Slow reading, som place­ rar Nietzsches hermeneutik i det juridiska sammanhanget, och som pa satt kan framstalla juristen som en dalig (otalig) lasare. Goodrich, aa s 192: ”It is ironic that a discipline wholly dependent upon texts should deny the significance of words, the value of langu­ age, the importance of remaining with the text itself. It is rapid reading par excellence, a rush to judgment, a determination to determine, a deciding in advance or outside of the language, the words actually employed.”
94. 94Sâ tex hos Atiyah, An Introduction to the Law of Contract; Brownsword, Contract Law: Themes for the Twenty-First Century; Collins, The Law of Contract; Grönfors, Avtalsgrundande rattsfakta; Stang, Innledning til formueretten; Ussing, Aftaler; Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik; Wilhelmsson, Standardavtal. Ofta nog galler det ”klassiska” synsattet for att vara ett som alltjamt iakttas, men som ar mindre upplyst an det "moderna”.
95. 95Knapp, An Offer You Can’t Revoke.
96. 96Knapp, aa s 317. Knapp, aa s 318 menar att paradigmets verkliga höjdpunkt naddes under 60- och 70-talen.
97. 97Knapp, aa s 317 f; se och jfr tex Macauly, The Real and the Paper Deal s 56 ff. Över- sâttningen hâr âr tamligen fri - den anglosaxiska avtalsrattens begrepp later sig inte över- sattas ordagrant. Se vidare tex n 324 nedan.
98. 98Mao: ’’Realism” i amerikansk bemarkelse, som i tex foljande uttalande hos Kennedy, Form and Substance in Private Law Adjudication s 1731: ”In private law [the premise of modern legal thought] is that Classical theory failed to show either that the genius of our institutions is individualist or that it is possible to deduce concrete legal rules from con­ cepts like liberty, property or bodily security. For this reason, morality and policy reap­ pear in modern discussions, in place of first principles and logic.” Andan har ar inte den hos t ex Lundstedt eller Ross, utan ligger narmare t ex Wilhelmsson eller Karhu.
99. 99Jfr Heidegger, Identitet och differens s 27, som menar att vi inte ”far förledas till att tro att den tekniska vârlden âr av den arten att den omöjliggör varje sprang ut ur sig sjâlv” av den anledningen att denna vârlds ”uppfattning hâller det aktuella, som den âr besatt av, för det enda verkliga.”
100. 100Hârigenom aktualiseras naturligtvis den sâ kallade ”postmodernismen”, och smâ- ningom — i avsnitt 2.2.5 — skall jag ocksâ explicit knyta resonemanget till denna förete- else. Implicit âr det redan gjort och strax nedan relaterar jag ocksâ Knapps resonemang till Gianni Vattimos analys av moderniteten. Vattimo far ju râknas som en av de mest inflytelserika postmoderna tânkarna. Jag har dock bestâmda skâl for att inte i detta skede av resonemanget börja diskutera ”det postmoderna”, och istâllet lâta temat ligga antytt. Det handlar dels om att det terminologiska komplexet "postmodern- ism/itet”, med alla sina konnotationer, antagligen skulle störa framstâllningens koncentration, dels om att jag inte vill kortsluta resonemanget - den typ av avtalsrâtt som Knapp â sin sida, och jag â min, vill kalla ’’modern” âr nâmligen i det allmânna civilrâttsvetenskapliga medvetan- det förknippad med begreppet postmodernism, i amerikansk debatt genom CLS, och i nordisk debatt först och frâmst genom Thomas Wilhelmssons skrifter. Giver den poâng jag vill göra âr jag hânvisad till att lângsamt, över flera textavsnitt, bygga upp innebörden i begreppet ’’modern avtalsrâtt”. Jag fâr be lâsaren om lite tâlamod.
101. 101Jfr Knapp, aa s 316: ”I am [...] one of rhe coauthors of a casebook designed for use in the basic law school course in contracts. Beginning with the book’s second edition in 1987, my colleagues and I attempted over the years to describe and contrast what we per­ ceive as classical contract law’ on the one hand and ‘modern contract law’ on the other, and to discuss the evolution of twentieth-century American contract law from the former to the latter. For a while, it seemed to us as though ‘modern contract law’ was the direc­ tion in which the law inevitably moving, and that ‘modern’ thus could be seen as roughly synonymous with ‘present-day’.”
102. 102Jfr tex Christian Joerges instruktiva artikel ”Politische Rechtstheorie and Critical Legal Studies: Points of Contact and Divergencies”. Jfr aven Peter Goodrichs skenbart anekdotiska ’’Europe in America: Grammatology, Legal Studies, and the Politics of Transmission”.
103. 103Vattimo, The End of Modernity s 99: ”[M]odernity is that era in which being modern becomes a value, or rather, it becomes the fundamental value to which all other values refer.” Jfr Heideggers ovan i n 98 citerade uttalande.
104. 104Jfr Negri, Postmodern Global Governance and the Critical Legal Project s 35: ’’Modernity has continually relied on the illusion that there was a high and a low, a before and an after. Now, the illusion is gone. The logical form of the binary is unusable.” Jfr Knapp, aa s 316 n 33: ’’Being ‘modern’ now, seems, well, pretty twentieth century.”
105. 105Det betyder strângt taget inte att jag istâllet för att diskutera "tingen", diskuterar ”sprâket” - utan snarare att jag istâllet för att delta i debatten söker âskâdliggöra vad det inne- bâr att delta i denna (och det innebâr förvisso ocksâ ett deltagande, men av en annan art).
106. 106Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 456.
107. 107Det fanns vid tillfâllet, som vi skall se, objektiva skâl att vara försiktig med ett anta- gande som det aktuella. Detta var Wilhelmsson förvisso medveten om, vilket redan det ovan citerade uttalandets hypotetiska karaktâr antyder. Wilhelmsson, ast, fortsâtter:
108. 108Jfr Wilhelmsson, Varieties of Welfarism in European Contract Law s 713 f: ’’Dicho­ tomies and concepts like the ones mentioned above [freedom/solidarity, individualism/ altruism, market-individualism/consumer-welfarism] are useful as tools in a general debate on contract law. They focus our attention on the broad perspectives of develop­ ment and make it possible to defend and criticize those features. They also offer means to proclaim the social/political perspective adopted by the discussant. [...] [E]ven though a dichotomy-based approach [...] is useful in many kinds of discussions, it seems too blunt as a tool for analyzing various aspects of law in a detailed manner.”
109. 109Jag tanker nârmast pâ det krav pâ ”differentiering” som följer med den traditionella objektivismen i förmögenhetsrâtten. Jfr denna tidiga programförklaring hos Moller, Om Objektivisme i Formueretten s 1052: "Objektivismen siger [...]: vi skal se at klare os: hvilke Forudsaetninger, der er relevante, og hvilke ikke. Dette forudsaetter en Beskrivelse og Karakteristisk af Foruds^tningernes objektive Natur, en Pracisering af de n^rmere Omstaendigheter, under hvilke Forudsaetningerne tages i Betragtning, og en Angivelse af de Retshensyn, som i saa Henseende er afgorende. Dette har jeg kaldt Gruppedeling efter objektive Hensyn, og heri ser jeg Objektivismens program. [...] Det er efter min Mening [...] Objektivismens Fortrin, at den aabner et uoverskueligt Arbejdsfelt. Jeg venter heller ikke at Opgaverne nogensinde skal ende.”
110. 110Förhâllandet mellan bild och verklighet i juridiken stâr i fokus for framstallningen i denna avhandlings andra avdelning. Se sarskilt presentationen av temat i kapitel 4.
111. 111Noga taget gör jag alltsâ inte gâllande att det inte ar logiskt att vara modern. Sag att detta att vara modern i avtalsratten vore en religion. Jag sager naturligtvis inte att man inte far tro (det vore ocksâ en mycket mârklig sak att saga), men jag leker med möjlighe- ten att tron kan gâ förlorad.
112. 112Jfr Lehrberg, Avtalsrattens grundelement s 19: ”Liksom de flesta företeelser i vâr varld later sig juridiken betraktas frân tvâ grundlâggande infallsvinklar; form och inne- hâll.” Lâter som Aristoteles ... Lehrberg âr ju ocksâ teleolog.
113. 113Wilhelmsson, ast.
114. 114Wilhelmsson, aa s 453.
115. 115Jfr tex Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 16: ’’Analysen [i "Senmodern ansvars- râtt”] avser det râttsligt möjliga. Den rör sig pâ fâltet mellan det möjliga och det verkliga. Den faster uppmârksamheten vid vad som kan göras snarare ân vid vad som kommer att ske.”
116. 116Lehrbergs avhandling ”Förutsâttningslâran” âr det exempel som Wilhelmsson, Mate- riell bedömning av standardvillkors giltighet s 446 n 8, ger pâ uttryck för det ”formella paradigmet”. Jfr Wilhelmsson, Anm av Lehrberg, Förutsâttningslâran, en anmâlan som kan kontrasteras mot Lehrberg, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta.
117. 117Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 446.
118. 118Wilhelmsson, aas 446.
119. 119Lehrberg âr Wilhelmssons eget exempel - noteras kan att Grönfors, Avtal och omför- handling s 21, lânkar samman Windscheid och Lehrberg i sin beskrivning av den ”otjân- liga” modell som han sjâlv tar avstând frân. Windscheid och Lehrberg har ju det gemensamt att de bâda framtrâtt som företrâdare för förutsâttningslâran. Denna râtts- fıgur har alldeles uppenbarligen ett metodologiskt och râttsteoretiskt symbolvârde. Notera att râttsvetare som tycker om och gârna lyfter fram 36 § AvtL ofta tar avstând
120. 120Se tex Grotius, De iure belli ac pacis libri tres s 425 f; Lehrberg, Avtalstolkning s 140 ff; Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, bd I s 223 och 225; Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts s 445.
121. 121Men att det âr just pâ detta sâtt som de juridiska begreppen skall betraktas âr en cen­ tral tanke bakom den s k skandinaviska râttighetsdebatten, varom mera nedan i kap 7.
122. 122Jfr tex Grönfors, Avtal och omförhandling s 22: ”Nâr avtalslagens upphovsmân införde tillitsteorin och löftesprincipen, speglade detta det ökade behovet att ingripa kor- rigerande i redan ingângna avtal [min kurs].” Se ocksâ dens, Avtalsgrundande râttsfakta s 125. Tillitsteori och löftesprincip gâller alltsâ inte egentligen formerna för avtals ingâ- ende som sâdana?
123. 123Uttryckt pâ precis tyska: ”Die Auslegung hat grundsâtzlich Vorrang vor der Inhalts- kontrolle, weil die Angemessenheit oder Unangemessenheit einer Vertragsklausel erst festgestellt werden kann, wenn zuvor ihr Inhalt geklârt ist.” Larenz-Wolf, Allgemeiner Teil des Bürgerlichen Rechts § 43 Rn 30.
124. 124Kontrasteringen i sig var ny, i denna specifıka form, anpassad efter det dâ râdande lâget i den nordiska debatten, och i förlângningen av densamma ligger ju den omkast- ning av huvudregel och undantag som Wilhelmsson, pâ karakteristiskt CLS-maner (lât vara försiktigt och antydningsvis), i andra sammanhang föreslagit för nordisk avtalsrâtts del. I tex Wilhelmssons artikel ”Avtal och jâmlikhet” (SvJT 1997 s 505 ff) skall den utveckling som stalls i utsikt — som vanligt utmâlad som bâde möjlig och oundviklig (vi stâr ”kanske” pâ tröskeln till nâgonting nytt, nâgonting ’’hâller pâ att utveckla sig”) - resultera i en generell jâmlikhetsprincip i kontraktsrâtten. Principen ges förslagsvis föl­ jande formulering (se Wilhelmsson, aa s 526): ”En nâringsidkare, offentlig institution och annan motsvarande institution âr skyldig att behandla sina kunder jâmlikt. Detta innebâr att envar borde ha râtt till avtal med denna nâringsidkare pâ lika villkor som andra kunder, om det inte fınns acceptabla grunder för en sârbehandling.” Det vore omstörtande. Och det skulle, som Wilhelmsson framhâller, fa lângtgâende konsekvenser för den privatrâttsliga systematiken. Vi skulle behöva ett helt nytt sprâk (jfr Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt s 511). Wilhelmsson râknar ocksâ med att en dylik princip skulle behöva förses med omfattande undantag. Jfr Wilhelmsson, Den nordiska râttsge- menskapen och râttskâllelâran s 197: ”I den internationella diskussionen angâende en alternativ râttsdogmatik syns ocksâ en av huvudtankarna vara en strâvan att omvârdera (stâlla pâ huvudet) förhâllandet mellan det traditionella systemets huvudregler och undantag: i stâllet för att betrakta den kontraktsrâttsliga skâlighetsprincipen blott som ett undantag frân huvudregeln om avtalsfrihet vill man upphöja den till en utgângspunkt för det kontraktsrâttsliga systemet osv.” Se ocksâ Wilhelmsson, Om kritisk civilrâttsdog- matik s 55.
125. 125Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 452.
126. 126Wilhelmsson, aa s 450. Se ocksâ tex dens, Avtal och jâmlikhet s 514.
127. 127Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s451. Karhus avhandling - Pöyhönen, Sopimusoikeuden jârjestelmâ ja sopimusten sovittelu - innehal­ ler en engelsk sammanfattning (enligt vilken titeln kan översâttas till ”The System of Contract Law and the Adjustment of Contracts”). Wilhelmsson âr den person som tackas först i avhandlingens förord.
128. 128Se hârtill Wilhelmsson, Om kritisk civilrattsdogmatik; se ocksâ sârskilt dens, En social avtalsrâtt? s 501 ff.
129. 129”Fârsk avhandling” âr ett nâgorlunda fast uttryck i var diskurs, och det signalerar, har jag fatt intryck av, typiskt sett inte bara att avhandlingen ifrağa âr ny (det öppna budskapet), utan ocksâ att den ar bra (det dolda budskapet). Jfr Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 518: ”I en fârsk och mycket intressant nordisk undersökning angâende kontraherings- plikt till förmân for privatpersoner kritiserar Frey Nybergh denna uppfattning.” Jfr Nybergh, Râtten till tjanster i informations- och kreditsamhâllet s viii. Aven domar och andra avgöranden kan vara "fârska”, men dâr handlar det vâl om att de ligger nâra den gâllande rattens Nu och att de sâlunda âger juridisk sâvâl som tidsmassig aktualitet. Juridisk relevans som fârskvara.
130. 130Positivrattsligt - det rör sig om en text som ger ratten innehâll, âven om den trade- rade râttskâllelâran âr konstruerad sâ att den skymmer detta förhâllande. Jfr Blume, Ret- tens veje og vildveje s 224 f; Zahle, Legal Doctrine between Empirical and Rhetorical Truth s 813 ff. Se sârskilt om doktrinens stallning som râttskâlla i rattstillampningen Bengtsson, Om râttsvetenskapen som râttskâlla. Bengtsson utgâr frân det förhâllandet att doktrinen i den vetenskapliga diskussionen uppvârderats som râttskâlla och inventerar de svenska och norska högstainstansernas domar i civilmâl under senare âr.
131. 131Jfr Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 525: ”Dâ man talar om en jâmlikhetsprincip i kontraktsrâtten âr det mao frâga om att expressis verbis uttrycka det som redan fınns implicit i de nya djupstrukturer i det kontraktsrâttsliga tânkandet som hâller pâ att utveckla sig och som dârtill reflekteras ocksâ i delar av det konkreta râttsmaterialet.”
132. 132Sârskild uppmârksamhet âgnar Wilhelmsson den vid tillfâllet nyligen utgivna ’’Tolk­ ning av fraktavtal".
133. 133I Wilhelmssons och Karhus skrifter framtrâder Taxell som en den finska normativa avtalsrâttens fadersfıgur.
134. 134Gesetz zur Regelung des Rechts der Allgemeinen Geschâftsbedingungen (AGB- Gesetz) var en stilbildande tysk lagstiftningsprodukt som trâdde i kraft 1977, och som explicit och offensivt reglerade bruket av standardvillkor. AGBG upphörde att gâlla vid 2001 ârs utgâng och bestâmmelserna i âmnet âterfınns numera i BGB §§ 305-310.
135. 135Om vi skall datera den hâr aktuella formen av ’’modern nordisk avtalsrâtt” sâ kan vi sâga, att âven om den alltjâmt âr relevant sâ har den sitt andliga ursprung i sjuttiotalet. Jfr Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 430, som i detta sammanhang talar om ”den avtalssyn som kanhânda kulminerade pâ 1970-talet”.
136. 136Rattsvetenskaparen reproducerar sitt objekt genom att beskriva det. Se pa detta tema H Andersson, Juridisk verklighetsbild - realitet eller simulacrum?; dens, Kritisk plura­ lism - utmaningar för râttsvetenskapen vid millennieskiftet s 43 ff; Jareborg, Râttsdog- matik som vetenskap s 8 f; Rodhe, Beskrivning — prognos - rekommendation. En trosbekânnelse s 2; Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap s 311; Tuori, Critical Legal Positivism s 29 f, 145, 283 och 308. Se ocksâ nedan i och vid n 1301.
137. 137Dworkin, Law’s Empire s 407, diskuterar vilken attityd till den framtida râttsutveck- lingen som ar hallbar, och konkluderar: ”That depends on energy and imagination as much as foresight, for each attitude, if popular enough, contributes to its own vindica­ tion.”
138. 138Se Kuhn, The Structure of Scientific Revolutions.
139. 139Termen âr förknippad med Kuhns tânkande, men star inte for det, som en direkt- lânk, utan snarare, sag, for den bild av Kuhns tankande som vetenskapssamhâllet upp- ratthaller. Fogelklou, Anm av Flodin, On Valid Law and Valid Moral Norms s 53, hör till dem som ifrâgasatt det lâmpliga i att tillâmpa det Kuhnska paradigmbegreppet pa andra vetenskaper an den detta ursprungligen sattes att beskriva. Trott som man kan vara pa paradigmterminologin (Fogelklou, ast, kallade, for nu snart tva decennier sedan, paradigmbegreppet ’’nâra nog slutdiskutera[t]" — och den anmarkningen var alls inte obefogad, se tex Rorty, Is natural science a natural kind? s 47 f) far man nog finna sig i att denna inforlivats i allmânt vetenskapsteoretiskt sprakbruk och att grânserna for dess korrekta anvândning inte lângre kan faststâllas uteslutande genom tolkning av ”The Structure of Scientific Revolutions”. Uppgiften att ur den boken utlâsa ett enhetligt para- digmbegrepp torde för övrigt vara hopplös. Kuhn, The Essential Tension s 293 f, drar sjâlv slutsatsen att bokens framgangar till viss del forklaras av att den kan vara vadsom- helst for vemsomhelst, och fortsâtter: ”For that excessive plasticity, no aspect of the book is so much responsible as its introduction of the term ‘paradigm,’ a word that figures more often than any other, excepting the grammatical particles, in its pages. [...] Critics, whether sympathetic or not, have been unanimous in underscoring the large number of different senses in which the term is used.”
140. 140Den akademiska juridiken âr vidskeplig - den spanar stândigt efter tecken i skyn. ”Ar inte det en överdrift?” Tja, tank tex pâ förutsâttningslâran. I över 150 ârs tid har juristerna diskuterat om den âr pâ vâg in, ut eller in igen (genom fönstret). Nyss kunde man lâsa att denna lâra ”under senare tid âter fart viss ökad betydelse” (i förordet till Flodgren-Gorton-Lindell-Frantz-Samuelsson (red), Avtalslagen 90 âr.) I J Ramberg- C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl, skrivs dâremot lârans betydelse ned (som vanligt). För att ta ett annat exempel: İnom loppet av ett par âr publiceras i början pâ 90-talet tre nordiska avhandlingar om fenomenet stödbrev - Gâverth, Stödbrev; iversen, Stotte- erklaeringer; Rosaeg, Garantier eller fattigmanns tröst? Stotteerkhringer i selskapsforhold av typen "comfort letters” - 1996 skriver Bogdan ett "Rekviem over letters of comfort” och knappt ett decennium senare publicerar Lars Gorton en uppsats med titeln ’’Stöd­ brev rediviva”. Oscillation. Jag sâger inte att det âr problematiskt, bara att det âr typiskt. Pâ tal om vidskeplighet och tecken i skyn sâ har det ju ofta och med râtta pâpekats, att vetenskapen har en stark benâgenhet att se en kris, en vândning, en revolution just i nuet, i skrivande stund. Likt en domedagsprofet. Se hârtill t ex Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 11 och nedan n 250.
141. 141Men - och jag kommer tillbaka till detta — den typ av tânkande som tex kommer till uttryck i Kuhns texter tillhandahâller inga verktyg. Man företrâder inte ett nytt paradigm dârför att man pâstâr att man gör det. Skiftet mellan paradigm âr ett skifte mellan vârl- dar, inte mellan synsâtt, och ân mindre mellan teorier - Du var troende, men âr det inte lângre, och nu kan du omöjligen förstâ hur du en gâng kunde tro. Kuhn, The Structure of Scientific Revolutions s 85: ’’Scientists do not see something as something else; instead they simply see it.”
142. 142Vânsteraktivism, som det slumpar sig. Den historiskt givna kritiska avtalsrâtten âr en vânsterrörelse. Se hârtill tex Douzinas-Goodrich-Hachamovitch i inledningen till ’’Poli­ tics, Postmodernity and Critical Legal Studies” s 9; Goodrich, Satirical Legal Studies s 484 f; Joerges, Politische Rechtstheorie and Critical Legal Studies s 600 ff; Negri, Post­ modern Global Governance and the Critical Legal Project s 32; Wilhelmsson, Critical Studies in Private Law s 5; dens, Om kritisk civilrâttsdogmatik.
143. 143Jfr det som Petrusson, Patent och industriell omvandling s 27 ff, kallar ”det rattsrea- listiska dilemmat".
144. 144Vi bör, som jag ser det, undvika att laborera med dolda innebörder — sâdana som skall finnas bakom myter och ideologier.
145. 145Se vidare nedan i n 483.
146. 146Omtryckt i AcP bd 63, 1880 s 72 ff. Se vidare n 1664.
147. 147Vad som menas med uttrycket "viljeteorin" kan variera valdeliga. Hos tex Kennedy, The Disenchantment of Logically Formal Legal Rationality s 1032, förstâs viljeteorin som inbegreppet av ”det klassiska rattsliga tankandet”: ’’According to its social critics, according to Weber, and according to most (not all) of today’s historians, the late nine­ teenth-century mainstream saw law as having a strong internal structural coherence based on the three traits of exhaustive elaboration of the distinction between private and public law, ‘individualism,’ and commitment to legal interpretive formalism. These traits combined in ‘the will theory.’” Se ocksâ Horwitz, The Transformation of American Law 1870-1960 s 13. Jfr tex Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 405 ff och
148. 148ff; Dalton, An Essay in the Deconstruction of Contract Doctrine s 1042 ff; Danz,
149. 149Stang, Viljesdogmet s 290.
150. 150Se vidare nedan n 324.
151. 151Hos Stang ar pendelns rörelsemönster naturligt, i bokstavlig mening - Stang, aa s 282: "Udviklingen gaar paa Aandslivets Omraader ofte i Pendelbevagelse. Den begynder i et yderlig liggende Punkt og svinger over til den modsatte Yderlighed, for saa efterhaanden gjennem stadig kortere Udslag at naerme sig Midtpunktet og omsider finde Hvile der.” Man fâr vâl anmarka att den historieuppfattning som lâter sig beharskas av denna bild riskerar att bli bâde evolutionistisk och utslâtande. Med tiden övervinns spânningarna och harmoni uppnâs, pâ omrâde efter omrâde. Jfr det förhâllandet att Stang, a st, tanker sig "en praktisk, empirisk Retsforskning” som vilolâget mellan ytterligheterna "Natur- rett” och ”den mest yderliggaaende historiske Opfatning” (som en urartad Hegelianism).
152. 152Se tex Grönfors, Avtal och omförhandling s 21.
153. 153Grönfors, ast.
154. 154Grönfors, Ândamâl och funktion s 527.
155. 155Stang, Viljesdogmet s 282, vars pendelmetafor alltsâ skiljer sig frân den vi âr vana vid, lâter för den tyska rattens del Jherings motto ”Der Zweck İst der Schöpfer des ganzen Rechts” (som inleder framstâllningen i ”Der Zweck İm Recht”, och som för övrigt aven Grönfors, ast, âberopar) beteckna det vilolâge som pendeln oundvikligen mâste nârma sig efter de romanistiska överdrifterna. För dansk och norsk râtts del tânkte sig Stang, aa s 282 och 296, att man nâdde fram redan i och med 0rsted och Schweigaard (som man kunde göra pâ den tiden - se tex Björne, Den konstruktiva riktningen s 245; jfr Blandhol,
156. 156Jfr Schütz, Structural Terror s 82: ”...the eminent Rudolf von Jhering, the promet­ hean cornerstone of German legal thought, whose name has marked the study of private law doctrine for more than a century, and whose Jurisprudence of Interests has given its paradigmatic mould to the entire class of movements of the realist vein in Europe...” Se hartill Dalberg-Larsen, Retsvidenskaben som samfundsvidenskab s 286 ff; Ross, Realis- men i retsvidenskaben og samfundsnyttekimaeren s 324 ff; jfr Kennedy, The Disenchant­ ment of Logically Formal Legal Rationality, som i ett bredare perspektiv raknar Jhering som en av ”det socialas” konstruktörer, samman med Gierke, Weber, Pound mfl.
157. 157Jfr Ross, aa s 325: ”Saaledes gaar Sagnet om Jhering. Kun faa ved, at det er et Sagn. Kun faa ved, at Jherings ‘Formaal’ saa langt fra at vare et realistisk Princip, er Udtryk for et i Hegels och Schopenhauers Aand taenkt metafysisk Princip, en kosmisk Lov eller Guds Vilje, der gennemstrommer Verden som dens inderste, oversanselige Vasen og bestem- mer Udviklingen med indre Nodvendighed uafhxngig af, om Mennesker vil det eller ej.”
158. 158Jfr Fitzpatrick, The Mythology of Modern Law s 87 ff. Fitzpatrick, aa s 87: ”[M]odern law [...] comes into being in a process of change and progression. It is not (just) a command coming from above nor is it tied fixedly to any order; rather, it responds in its constitution to change in ‘society’”.
159. 159Hur det konkret skulle ha gâtt till ar knappast möjligt att förestâlla sig (vilket hanger samman med att det inte har hant): ”Oj, vâr juridik ar ju verklighetsframmande — en ren begreppsexercis! Det gâr inte! Det hâr mâste vi ordna pâ nâgot sâtt.”
160. 160Det var ju som vi har sett (ovan i n 149 och 153) lite sâ som Stang tânkte sig saken.
161. 161Med detta antagande kan man hâlla den moderna nordiska avtalsrâttens corpus sam­ man. Nâr tex Stang, Nogen fremskridtslinjer s 293, hâvdar att avtalslagens förtjânster kan sammanfattas ”i et enkelt slagord: realismen, virkelighetsnarheten , kan vi ge honom râtt - lagen var realistisk. Jfr t ex Woxholth, Avtalerett s 127.
162. 162Se Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 52; dens, Avtalslagen s 27 och 57 f; se ocksâ Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmxnd s 34 f; Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrâtt I s 401 f; Jorgensen, Fire obligationsretlige afhandlinger s 82 f; Rodhe, Allmân privatrâtt - avtalsrâtt — obligationsrâtt s 181; Schmidt, Bör de nordiska avtalslagarna revideras? s 4 f; Vahlen, Avtal och tolkning s 122 f; dens, Om slutande av avtal s 357; Woxholth, Avtalerett s 126; jfr NJA II 1915 s 161. Denna bild âr konstrue- rad för att belâgga tesen att avtalslagen âr ett direkt uttryck för sin tid. Grönfors, aa s 27, upprâttar denna korrelation med stor precision: ’’Genom att köplagsförslaget 1894 togs som modell till 1 kap AvtL kan man i sjâlva verket precisera de för lagen relevanta tids- förhâllandena till strax före sekelskiftet.” Vill man vara besvârlig hâr, kan man framhâlla att — som Hellner, Avtals- och köprâtt under 1900-talet s 756, pâpekar — den modell för avtals ingâende som 1 kap AvtL bygger pâ ”âterfinns i de flesta moderna vâsterlândska râttssystem” och ”fınns fullt utbildad redan i Allgemeines Landrecht für die preussischen Staaten frân 1794.”
163. 163Se tex Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 123 ff.
164. 164Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 53, betraktar viljeförklaringen som "ett instrument för âstadkommande av avtalsrâttslig bundenhet”, och frâgar sig, i dens, Avtalslagen s 59, huruvida lagmodellen i alla fall ’’verkligen ger en trâffande beskrivning av vad som har skett”.
165. 165Och nu sâger jag inte att jag tror att det nödvândigtvis âr meningsfullt att laborera med en kategori som ”den fysiska yttervârlden”. Jfr Putnam, Ethics without Ontology s 84 f: ”[O]nce we assume that there is, somehow fixed in advance, a single ‘real’, a single ‘literal’ sense of‘exist’ [...] we are already wandering in Cloud Cuckoo Land.”
166. 166Termerna frân H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 183 ff.
167. 167Givet en mer traditionell förstâelse av förhâllandet mellan râtten och verkligheten mâste denna attityd te sig mârklig. Jfr Larenz-Canaris, Methodenlehre der Rechtswis- senchaft s 94: "Der Sachverhalt als Aussage, wie er in den Untersatz des Syllogismus der Rechtsfolgebestimmung und auch in dem des Subsumtionsschlusses erscheint, mufi unterschieden werden von dem Sachverhalt als dem Lebensvorgang, auf den sich diese Aussage bezieht.”
168. 168Gâllande avtalslagens modell for avtalsslut skriver Grönfors, Avtalsgrundande râtts­ fakta s 50 t ex: ’’Utgângspunkten âr uppenbarligen, att sjâlva avtalsbundenheten upp- kommer vid samma tidpunkt som samtliga villkor blir slutligt bestâmda i samförstând. Men sâ gar det faktiskt inte till [min kurs].” Som om "avtalsbundenhetens uppkomst” vore en hândelse i nâgon form av fysisk verklighet...
169. 169Se tex Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 52 f.
170. 170Detta âr det övergripande argumentet i Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta, och grunden för framstâllningen i dens, Avtalslagen s 45 ff.
171. 171Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 126.
172. 172Vilket pâ sitt sâtt âr mârkligt med tanke pâ att avtalslagen manifesterar brottet med den tyska juridiken, men inom ramen för vâr tradition âr den ocksâ dârmed den första och âldsta avtalsrâttsliga texten - sâtillvida âr det naturligt att ett ”modernt” avtalsrâtts- ligt tânkande tar avstând frân den. 171Jfr J Ramberg, Standardavtal och avtalsinnehâll s 447: "Man förutsâtter [i den klas­ siska modellen] att parterna pâ nâgot sâtt givit uttryck inte bara för viljan att bli bundna till avtalet som sâdant utan ocksâ alla dess enskilda bestâmmelser. Detta kan sâkerligen ha varit en realistisk förutsâttning vid tidpunkten för avtalslagens tillkomst 1915.”
173. 173Grönfors, Avtal och omförhandling s 21.1 HD:s praxis finner dens, Avtalslagen s 28, ”intressanta belâgg för en ândring av grundlâggande avtalsrâttsliga attityder i syfte att möta vâra dagars krav pâ avtalsmaskineriet och dess roll i samhâllet.”
174. 174Varom mera nedan i avsnitt 9.3.
175. 175Grönfors, Avtal och omförhandling s 22.
176. 176Grönfors, ast.
177. 177Grönfors, ast. Se ocksâ dens, Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler s 318 f.
178. 178Grönfors, Avtal och omförhandling s 22.
179. 179Den ’’uppburne”? Ja, det âr i sammanhanget en rent deskriptiv term.
180. 180Jfr det ofta upprepade pâstâendet att striden mellan vilje- och tillitsteorierna egentli­ gen endast gâllde en viss teknisk detalj, nâmligen hur förklaringsmisstagsfallen skulle reg- leras. Sandgren, Utvecklingstendenser inom avtalsrâtten s 100, konstaterar för sin del: ”Skillnaden [mellan ogiltighetsreglerna och 36 § AvtL] ligger nârmast pâ det râttstek- niska planet.”
181. 181Jfr den försiktighet som iakttas av Wilhelmsson, Materiell bedömning av standard- villkors giltighet s 450; dens, Social civilrâtt s 129 ff; dens, Standardavtal s 164 ff. Se Votinius, Avtalslagens generalklausul och den râttvisebaserade kontraktsuppfattningen; dens, Varandra som vânner och fiender s 59 och 237 ff, för ett exempel pâ offensivt bruk av 36 §.
182. 182Sentida tecken: Norlen baserar sin avhandling ”Oskâlighet och 36 § avtalslagen” pâ vârdeetiska övervâganden, tar avstând frân ”konjunkturkânsliga” omtolkningar av avtals­ râtten och framhâller att jâmkningsbedömningen ocksâ krâver att hânsyn tas till subjek- tiva faktorer. Lindskog, Oskâlighetsbegreppet i 36 § avtalslagen, och Runesson, Tolkning, omtydning, jâmkning, har bâda föresprâkat en restriktiv tillâmpning av 36 § under âberopande nârmast av râttsekonomiska skâl; jfr Sandgren, En social avtalsrâtt? I—II. Ulfbeck, Fortolkning af ansvarsfraskrivelser, menar att 36 § AvtL i dagslâget anvânds
183. 183En parentes: Detta uttryck - ”de vanliga reglerna för avtalstolkning” — utpekar inte en bestâmd och tydlig regelstruktur, utan snarare en metod, eller strategi, för lösandet av vissa typer av râttsliga problem. Typexempel ger a) frâgan om tredjemansavtal, som ju enligt fast praxis skall lösas tolkningsvâgen - i enlighet med "vanliga tolkningsregler” (HD i NJA 2005 s 142); b) frâgan om den râttsliga betydelsen av sk letters of intent, som bedöms efter ”vanliga principer för avtalstolkning” (NJA 1995 s 586); c) frâgan om utfâstelse lâmnats, som âven den hânger pâ "vanliga principer för avtalstolkning” (NJA 1997 s 382).
184. 184Se tex Vahlen, Avtal och tolkning s 191 f. Kopplingen mellan rimlighetsargumentet och tolkningsresultatet âr tydlig i tex NJA 1978 s 223; NJA 1990 s 24; NJA 1991 s 319; NJA 2001 s 750. I NJA 1979 s 483 och NJA 1983 s 808 gâr form och materia i nu rele­ vant hânseende till synes helt upp i varandra - i den ungefârliga formeln ”förklaringens innebörd = den tolkning som, mht konsekvenserna, för mottagaren framstâtt som rim-
185. 185Hâr upptrâder "det traditionella" som utjâmnare, och traditionen som nâgonting i vilket motsâttningar kan lösas upp. "Traditionen" har ju, likt en gammal gudom, sâvâl positiva som negativa aspekter. Den kan vara stelnad, men ocksâ rik. Den kan vara det som mâste störtas, men ocksâ det som inte kan övervinnas.
186. 186I denna riktning tex Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmxnd s 204 ff, sâr- skilt s 228 f.
187. 187Jfr Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 510: ”I enlighet med den metod som jag fun­ nit anvândbar [...] söker jag först efter brottstâllena i det râdande paradigmet.”
188. 188Lâgg mârke till att de som med anlitande av detta resonemang önskar betona gene­ ralklausulens sarart, tillâmpar just den logik som kommer till uttryck i distinktionen mellan tolkning och utfyllning.
189. 189Efter Wittgenstein: De egentliga betingelserna för vârt levnadssâtt har vi inte artiku- lerat för oss sjâlva, och vi skulle heller inte kunna artikulera dem. Innan ”the rise of cont­ ract theory” (se nedan vid n 299) hade avtalsratten i viss mening ingen teori. Nâr Charles Fried i "Contract as Promise” försvarar avtalsratten mot de progressiva teoretikernas angrepp, gör han det genom att stâlla upp en motteori - dvs genom att konstruera en explicit teoretisk struktur dâr ingen tidigare fanns. I förordet anmârker han, att utan de progressivas angrepp ”on premises I took for granted, I doubt I would have thought it necessary to write this book and I am sure I would not have seen as clearly what the cen­ tral issues are.” Sandgren, En social avtalsrâtt? II s 644, sâger om "traditionalistens" vâr- deringar: ”Dessa âr emellertid som regel outsagda; referensramen for analysen âr bara vagt artikulerad, om ens det.” Se hârtill ovan n 1379.
190. 190Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl s 31. Âret var 1995. Och det âr klart, i förhâllande till tidpunkten for avtalslagens införande âr vâl generalklausulen alltjâmt ’’relativt nytillkom- men”. Jfr: Hâstads lârobok i köprâtt heter fortfarande ”Den nya köprâtten”. Ar jordabal- ken fortfarande ny?
191. 191Efter Hugh Collins uttryck ”the transformation thesis”. Collins, The Law of Cont­ ract s 20, definierar sin tes: ”The claim advanced [in this book] suggests that the modern law of contract differs from the classical tradition in its motivating ideals, in its methods of legal reasoning, and in its sources of law. When these differences are considered together, these developments amounts to a transformation of the law of contract.”
192. 192Jfr Grönfors ovan vid n 189 anförda uttalande.
193. 193Pa ett allmânt plan kan man kanske som Victorin, Om kontraheringstvang inom förmögenhetsrâtten s 437, saga att "avtalsfriheten [i vârt system ar] ett uttryck for den liberala marknadsideologin.” Vad som narmare bestamt menas med detta tâl emellertid att fundera över. Se hârtill tex Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 112 ff; Friedman, Contract Law in America s 20 ff; Gilmore, The Death of Contract s 103 f; Gordley, The Philosophical Origins of Modern Contract Doctrine s 214 ff; Grönfors, Nâgra synpunkter pa tvingande râttsregler i civilrâtten s 204 f; Horwitz, The Transfor­ mation of American Law 1780-1860 s 173 ff; Stang, Innledning til formueretten s 242 ff; Weinrib, The Idea of Private Law s 42 och 208 ff. Det torde t ex vara vanskligt att göra starka kopplingar mellan det konkreta historiska râttslâget och bestâmda filoso- fıska skolbildningar. Det gör vasentlig skillnad för förstâelsen om man som Votinius, Varandra som vanner och fiender s 129 ff, âterför avtalsrâttens individualism pa Hobbes och Lockes samhâllsfılosofı, eller om man, som t ex Madsen, Aftalefunktioner s 8 f, hân- visar till Hegels idealism. Allen W Wood skriver i sin inledning till Hegel, Elements of the Philosophy of Right s xiii: ’’Liberals are usually proud of the fact that they mean by freedom what most people mean by it, not what Hegel means.” Om Hegels uppfattning om den fria viljan se Benson, Abstract Right and the Possibility of a Nondistributive Conception of Contract s 1153 ff. Skall da den individualism vi ser i avtalsrâtten histo- riskt sett förstâs liberalistiskt eller Hegelianskt? Kanske varken eller — Wieacker, Privat- rechtsgeschichte der Neuzeit s 413: ”Mit der historischen Schule teilte sich in die Herrschaft allein die mâchtige Staats- und Rechtsphilosophie Hegels. [...] Aber gerade in der Zivilrechtstheorie hat sie nicht FuB gefaBt, und die originellen und unabhângigen Köpfe, die ihr anhingen, sahen sich durch die Ubermacht der historischen Schule in Aufienseiterrollen gedrângt.” Se angâende förhâllandet mellan BGB och liberalismen, Larenz-Wolf, Allgemeiner Teil des Biirgerlichen Rechts § 2 Rn 37 ff; Schwab, Einfüh- rung in das Zivilrecht s 28 ff; Wieacker, aa s 478 ff.
194. 194Jfr, for att ta ett av otaliga exempel, Wilhelmsson, Questions for a Critical Contract Law s 17 f: "[T]he obvious critique against the traditional models of contract focuses on the fact that the content of the contract has almost no relevance for the decision of whether the contract should have a binding effect or not. The problem, whether the contract is to be considered binding, is solved on the basis of the events at the time the contract was made — the statements and conduct of the parties - with no regard to the actual content of the contract. In this sense, the traditional models are sometimes called formal as opposed to paradigms also paying attention to the material content of the contract.”
195. 195Nâr det gâller de har aktuella formerna for samtalet (frân formell till materiell ratio- nalitet) ar det brukligt att hanvisa tillbaka till Weber. H Gustafsson, Rattens polyvalens s 170 ff, ger en överskâdlig framstâllning av ”[d]en samtida debatten om rattens utveck­ ling i det moderna samhâllet”. Under ytlagren lurar ocksâ Henry Maine - öppet âbero- pad i det nordiska avtalsrâttsliga sammanhanget sâ sent som av Jorgensen, Kontraktsret 1 bind s 9 (se ocksâ Jorgensen, Aftalen som form s 400); se vidare nedan avsnitt 9.2.3.
196. 196Om Grönfors förhâllande till teorin se nedan avsnitt 2.2.4.4.
197. 197Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl s 28.
198. 198Se hartill nedan n 1250.
199. 199Se ovan avsnitt 2.2.2. 00 00
200. 200Första upplagan av Grönfors kommentar kom 1984. Nâr Almen dog i spanska sju- kan 1919 förelâg hans kommentar blott i sin förstaupplaga. I den nionde och sista uppla­ gan frân 1968, ombesörjd av Torkel Nordstrom, var brödtexten vâsentligen oförândrad.
201. 201Jfr Hellner, Avtals- och köprâtt under 1900-talet s 755: ”Om man med hjâlp av den juridiska litteraturen försöker bilda sig en uppfattning om utvecklingen av avtals- och köprâtten i Sverige frân tillkomsten av 1734 ârs lag fram till vâra dağar, kan man fa en ganska egendomlig bild. Ânda fram till början av 1890-talet tycks vi ha haft ett ganska primitivt system, som inte mycket skiljer sig frân vad vi fınner i 1 kap handelsbalken av 1734 ârs lag. Men redan i Tore Almens köplagskommentar, vars första upplaga kom 1906-08, fınner vi ett raffınerat regelsystem, anpassat efter de krav som stalls av en modern vârldshandel. Metamorfosen förefaller mirakulös. Det system som Almen skild- rade fortlever, i vad avser lagregler och râttspraxis om kommersiell köprâtt, vâsentligen oförândrat ânnu idag. Sammanfattningen skulle dâ bli att det har intrâffat en enda stor förândring sedan 1734, men den var desto plötsligare och grundligare.” Jfr Gilmore, The Death of Contract s 9 f, som gör en poâng av att den kommersiella râtten, som vi upple- ver den, utbildades hâpnadsvâckande plötsligt, och som finner förklaringen i de genom- gripande samhâllsförândringar som den industriella revolutionen förde med sig.
202. 202I Finland var situationen annorlunda. Avtalslagen trader dâr i kraft först 1929, och inte, som i Danmark, som ett resultat av mângârig kamp mot tyskeriet i juridiken, utan snarare som en signal av innebörd att kampen kunde börja. Tvâ âr senare utkommer af Hallstroms avhandling ”Om villfarelse” — ett försök att i teoretiskt hânseende dra konse- kvenserna av den nya lagen för fınsk râtts del. I förordet förklarar af Hallstrom: "[M]edan tillitsteorien i övriga nordiska landers litteratur varit den hârskande, ha vâra râttslârde mangrant fylkat sig kring viljeteorien, varav följden âter varit, att var genera­ tions juridiska tânkande i dessa frâgor rört sig i den tyska pandektrâttens invanda fâror. Dâ nu Avtalslagen bryter med bade pandektrâtten och Bürgerliches Gesetzbuch, har det synts oss vara en lâmplig uppgift att för var juristkâr söka utreda de vittgâende konse- kvenser tillitsgrundsatsens genombrott i sjâlva verket medför”.
203. 203Jfr Grönfors i NJM 1990, del II s 279, som antar att de nordiska lândernas beslut att reservera sig mot bestâmmelserna i del II i CISG togs ”i vördnad för den lagstiftning, som Tore Almen och hans kamrater lyckats sâ vâl med och som blivit en central del av tânkandet hos nordiska jurister.”; se ocksâ dens, Löftesprincipen, tillitsteorin och avtalslagen s 267, samt jfr C Ramberg, The Hidden Secrets of Scandinavian Contract Law s 253.
204. 204Jfr Stang, Det nordiske fallesarbeide for ensartet lovgivning, som bl a gör parallellen mellan det nordiska samarbetet och Tysklands enande.
205. 205S O Johansson-C Ramberg, Kurt Grönfors in memoriam s 1122. Grönfors sade sig inte vilja skada texten (se förordet till kommentarens första upplaga), men samtidigt pro- pagerade han for att den skulle ersâttas med en ny. En intressant företeelse: Den illojala lagkommentaren.
206. 206Se S O Johansson-C Ramberg, ast; J Ramberg-C Ramberg, Allman avtalsrâtt, 7 uppl s 23.
207. 207Nâr Woxholth, Avtaleloven ma revideres! s 461, krâver en ny avtalslag tar han giltig- heten av Grönfors verklighetsbeskrivning for given; jfr tex S О Johansson-C Ramberg, aa s 1122; C Ramberg, Avtal om abort - Pactum turpe? s 314 f; dens, The Hidden Secrets of Scandinavian Contract Law s 251 och 254; J Ramberg, Standardavtal och avtalsinnehall s 447 och 451 f.
208. 208Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 22.
209. 209Grönfors analys âr deskriptiv. Vi far tânka oss att den nya avtalsrâtten redan âr hâr. Varfor skall vi da engagera oss i frâgan - om det alltsâ inte handlar om att förândra nâgonting? Svaret mâste bli: För att anpassa formaliteterna (lagstiftningen tex) till reali- teterna. Hos Grönfors âr det, ytterst sett, inte râttskâllorna som ger râtten dess innehâll - jfr ovan n 255. Inom ramen för Grönfors teoribildning âr ett uttalande som det följande (Avtalsgrundande râttsfakta s 131) alltsâ inte sjâlvmotsâgande: ”Sjâlvfallet vore det omöj- ligt [min kurs] att frysa den allmânna avtalsrâttens innehâll pâ exempelvis 1950 ârs nivâ och sedan lâta den bli en tvângströja för all nytillkommande râttsbildning. För en fortsatt utveckling mâste beredas utrymme [min kurs].” En motsvarande formulering fınner man hos Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 12. Jfr ocksâ Grönfors, Avtalsfrihet och dis­ positiva râttsregler s 327: ”Det âligger juristerna att vaksamt följa med [förândringarna i samhâllsstrukturen och samhâllsbehoven] och pâ sâ sâtt undvika att komma i otakt med utvecklingen.”
210. 210I sammanhanget kan aven hanvisas till Grönfors uppsats ”Ândamâlsförskjutning och râttssâkerhet” frân 1960.
211. 211Termen introduceras i Grönfors, Stâllningsfullmakt och bulvanskap s 26.
212. 212Se hârtill Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 55 och 126.
213. 213Se ocksâ Grönfors, aa s 52 ff. Det kanske inte minst âr den terminologiska likheten som gör att det ligger nâra till hands att koppla samman ’’faktische Vertragsverhâltnisse” och ’’avtalsgrundande râttsfakta” — det och avstândstagandet frân avtalsfrihetens princip. I realiteten âr det dock naturligtvis vanskligt att река ut en ’’nârmaste förlaga”. Det âr ju t ex ofrânkomligen sâ att Ussings fullmaktslâra, och sârskilt dennes attityd till ”teorier” i förmögenhetsrâtten, haft stor inverkan pâ Grönfors. Se sârskilt Grönfors, Ussings full­ maktslâra.
214. 214Lambrecht, Die Lehre vom faktischen Vertragsverhâltnis, har skrivit lârans historia. Lambrecht, aa s 2: ”Heute ist die Diskussion um das faktische Vertragsverhâltnis [...] weitgehend abgeklungen. Von der seinerzeit als Atombombe' bezeichneten Erscheinung ist ,nicht einmal ein dünner Rauch zurückgeblieben’”. Lambrechts kanske i överkant
215. 215Tidsandan fangas vâl av Nial i uppsatsen ”Frân individualism till kollektivism - en utvecklingslinje i avtalsrâtten under ett halvt sekel” frân 1957, i vilken han skildrar ”hur parallellt med det senaste halvseklets utveckling frân en individualistisk till en mer kol- lektivistisk samhâllsuppfattning och samhâllsordning avtalsratten förândrats genom en anpassning efter kollektivistiska ideer, vilket sârskilt tagit sig uttryck i en fortgâende beskârning av de enskildas avtalsfrihet” (Nial, aa s 193). Grönfors lyfter vid flera tillfal­ len fram Nials uppsats. Vi kan koppla kollektivism till objektivism och relatera denna idemassiga sammanlânkning till den utsiktspunkt over avtalsratten som râttsvetenskapen hade under förra seklets mitt - den ’’moderna avtalsrâttens” vagga (i den form vi kânner den moderna avtalsrâtten, sâ som den förmedlats till oss via t ex Grönfors skrifter). Se ocksâ Malmström, Privatrâtt och samhâllsutveckling, som ett drygt decennium senare kan ansluta till och bekrâfta Nials analys.
216. 216Grönfors, Stâllningsfullmakt och bulvanskap s 353.
217. 217Jfr Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 129, och notera tonen i detta uttalande: ”Den ensidiga bindningen vid partsviljan lockar till ett lângtgâende bruk av diffusa râtts- fıgurer av typen tyst viljeförklaring, konkludent handling, hypotetisk viljeförklaring och mycket annat mer eller mindre mystiskt.” Detta âr en upprâkning av döda termer - stumma, men sâ âr de ocksâ frâmmande i Grönfors avtalsrâttsliga universum.
218. 218Man kan göra uppror mot den traditionella konsten genom att skâra ett par tre snitt i duken istâllet för att mâla, men man kan inte grunda en ny tradition pâ det sâttet, ty all İnnebörd ligger i upproret. Det âr ju delvis av detta skâl som lekmannen har sâ svârt att förstâ den moderna konsten: ”Mâla en duk helt svart!? Det skulle jag ocksâ kunna göra!” Kontexten âr allt. Kubismen, som Grönfors lâtit sig inspireras av (se nedan avsnitt 2.2.4.4 in fine), hade en livslângd pâ under ett decennium. Se hârtill nedan vid n 389; jfr Teub­ ners i n 403 âtergivna anmârkning.
219. 219Grönfors, aa s 24 f. De exempel pâ ’’modern nordisk râttslitteratur” han ger (Grönfors, aas 25 n 26) âr den egna lagkommentaren och Rambergs lârobok (’’Allmân avtalsrâtt”).
220. 220Grönfors, aas 24.
221. 221Grönfors, Stâllningsfullmakt och bulvanskap s 352. Det heter t ex ocksâ att det prak­ tiska behovet att handla genom representanter "har i och med den moderna utvecklingen av samhâllets produktions- och distributionsapparat snarare förstârkts ân försvagats. Full- makten fyller i vara dağar [...] en viktig funktion som medel att âstadkomma ândamâls- enlig arbetsfördelning och dârmed rationell organisation i bade nationellt och internationellt ekonomiskt liv" (dens, aa s 103). Personligen kan jag inte lâta bli att för- undras över formuleringar som dessa. Det âr för mig svart att första, att man verkligen trodde sig kunna sâga nâgonting om râtten genom slik makrosociologisk spekulation — en motsvarighet till det sena artonhundratalets försök att grunda de râttsliga utlâggningarna i amatörantropologiska uttalanden om hur mânniskan betedde sig i ’’primitiva samhâl- len” (nâgonting som fortfarande förekommer). Jag vill skylla pâ min bristande förstâelse för det "sociologiska" perspektivet för det fall att nâgon lâsare, trots mina anstrângningar och mitt deskriptivistiska ideal, skulle fınna en ironisk ton i min redogörelse för Grön­ fors stândpunkt. Jag avser inte att vara respektlös, utan âr bara hâpen. Alienerad.
222. 222Nâr Grönfors i förordet till ’’Avtalsgrundande râttsfakta” förklarar att boken "motiveras av min personliga önskan att redovisa den ’teoretiska’ bakgrund[en] till min kommentar Avtalslagen”, sâtter han ordet ’’teoretiska” inom citationstecken. Ett litet tecken, men tydligt - Grönfors kan omöjligen framstâlla sig sjâlv som teoretiker, inte utan att ândra pâ âtskilligt av det som âr absolut vâsentligtför hans teori. Jfr Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 132, dâr Grönfors noterar att han i sin kommentar till avtalslagen urskilt olika avtalsslutsmodeller ”utan att göra nâgot stort râttsteoretiskt nummer av detta”.
223. 223Grönfors, Stâllningsfullmakt och bulvanskap s 352.
224. 224Jfr Nial, Frân individualism till kollektivism s 193, som nâgra âr tidigare pâstâtt att "objektiva synpunkter" kommit att ”spela in” vid avtalstolkningen, men som tillade: ”Dâ emellertid den allmânna avtalsrâttens primâra princip fortfarande âr de enskildas avtals-
225. 225Se Grönfors, Avtal och association s 26.
226. 226Se Grönfors, Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler s 318 n 1, dâr författaren sjalv, innan han utvecklar tankegângen vidare, hânvisar tillbaka till ”Nâgra synpunkter...”.
227. 227Grönfors, Nagra synpunkter pa tvingande râttsregler i civilrâtten s 204 f.
228. 228Grönfors, aa s 205. Uttalandet aterspeglar den tanke som Kant, Grundlâggning av sedernas metafysik s 59, uttryckte nâr han uppstâllde begreppet om ”ett ândamâlens rike”, och ansluter direkt till Kants definition av râttsbegreppet; se Kant, Die Metaphysik der Sitten s 66 f: "Das Recht ist also der Inbegriff der Bedingungen, unter denen die Willkür des einen mit der Willkür des anderen nach einem allgemeinen Gesetze der Freiheit zusammen vereinigt werden kann.”
229. 229Grönfors, ast.
230. 230Grönfors, ast.
231. 231Grönfors, aas 206.
232. 232Som tidigare nâmnts kommer första upplagan av lagkommentaren 1984. Ungefâr vid samma tid kommer en anmâlan, ett debattinlâgg och en redogörelse för fullmakts- lâran pâ tyska. Och sedan i snabb följd, en rad viktiga artiklar - ”Ussings fullmaktslâra” (1987), "Fraktavtalet och den allmânna avtalsrâtten” (1988) och ”Avtalsfrihet och dispo­ sitiva râttsregler” (1988). Dâr âr vi framme vid ’’Tolkning av fraktavtal” och andra uppla­ gan av kommentaren (bâda 1989).
233. 233Se Grönfors, Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler s 318 f.
234. 234Grönfors, aa s 319.
235. 235Med hjâlp av en fotnot - Grönfors, aa s 319 n 2 - relaterar han sin modell till den diskussion kring ”de allmânna lârornas utvecklingsnivâer” som âterfinns hos Wilhelms­ son, Social civilrâtt s 30 f. Jfr Nybergh, Râtten till tjânster i informations- och kreditsam- hâllets61 f.
236. 236Grönfors, aas 320.
237. 237Jfr Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl s 254 f.
238. 238Grönfors, Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler s 321.
239. 239Grönfors, a a s 324.
240. 240Grönfors, aas323.
241. 241Grönfors, a a s 320 f.
242. 242Analysen i ’’Avtalsfrihet och dispositiva râttsregler” bekrâftas i Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 15 ff, sârskilt s 24 f.
243. 243Anmârkas bör dock att den Grönfors som skrev ”Avtalsgrundande râttsfakta” i vissa avseenden âr mer försiktig ân den Grönfors som nâgra âr tidigare hade förklarat att avtalsrâtten intrâtt i den rudimentâra avtalsfrihetens epok. Den senare Grönfors föredrar tex att tala om den ”förminskade” avtalsfriheten. I Grönfors, aa s 28 n 36 förklaras: ”Nâr jag i Tolkning [av fraktavtal] i stâllet för den neutralt beskrivande termen ‘förmin- skade’ anvânder ’rudimentâra’, var detta onekligen att ta i och locka till kânsloladdade motargumenteringar. ”
244. 244Grönfors, Avtal och association s 7; se vidare dens, Avtalsgrundande râttsfakta s 14 f.
245. 245Rattare sagt: Man kan fa det intrycket, vilket har att göra med att den svenska avtals- râttsliga debatten ar sa pass lagintensiv. Det saknas helt enkelt inlagg med motsvarande ambitionsniva, och man har typiskt sett valt att inte ga i polemik med Grönfors. Enligt S O Johansson-C Ramberg, Kurt Grönfors in memoriam s 1120, har ”manga rattsveten- skapsman [...] anslutit sig till [Grönfors] synsâtt”. Woxholth, Avtalerett s 132, kallar Grönfors "toneangivande" (se vidare dens, aa s 55 ff; jfr dock Hov, Trenger vi nye begreper og ”nye modeller” i avtaleretten?). Udsen, Uagtsomhed som aftalestiftende retsfaktum s 135, anmârker att Grönfors "fremstâr som faderen til den nordiske adfardsfuld- magtslare". Endast i Bert Lehrberg har vi en konsekvent och explicit kritiker av Grönfors uppfattning. Se sârskilt Lehrberg, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta; jfr Wil- helmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 446 n 8. Den for Torgny Has tad karakteristiska avtalsrâttsliga analysen ar inte direkt förenlig med Grönfors syn­ satt - jfr tex det förhâllandet att Grönfors i NJM 1990, del II s 279, fann Hastads jurist- mötesavhandling, om reformbehovet pâ avtalsrâttens omrade, "provokativ": ”Flera ganger under lâsningen kânde jag oppositionslustan vaxa och alla taggar âka ut.” Se ocksa tex Hastad, Om underlatenhet av Yngve Skarin... s 242 f, dâr Hâstad försvarar bruket av dubbla subjektiva rekvisit (nagonting som han driver âven som justitierad — se det sâr- skilda tillâgget i NJA 2006 s 638).
246. 246Eller tvârtom - Grönfors, Avtalslagen, 3 uppl s 29: ”En likartad grundsyn som i denna kommentar till AvtL kommer till synes i Rambergs lârobok Allmân avtalsrâtt”.
247. 247Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 30 och 128.
248. 248Grönfors, aa s 128. Jfr Woxholth, Avtalerett s 128.
249. 249Grönfors, aas 128 n 207; se aven dens, aas 30 n 38.
250. 250Se t ex, mycket tydligt, Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts § 37.
251. 251Jfr Sisula-Tulokas, Gâr vi mot en splittrad avtalsrâtt? s 196: ”Hâller vi alltsâ pâ att slâ sönder avtalsrâtten [...]? Om svaret âr jakande synes konsekvenserna dramatiska. Eller âr de egentligen sâ dramatiska? Ar det kanske sâ att varje juristgeneration pâ flera fronter upplever att just de lever i en brytningstid mellan gamla och nya ideer dâr nâgonting fungerande och beprövat ersâtts med nâgonting nytt och obestâmt.”
252. 252Se Grönfors, Avtal och association s 60 ff; dens, Avtalsgrundande râttsfakta s 129 och
253. 253f.
254. 254Alla de uttryck som hâr anvânds för att karakterisera Grönfors position âr insamlade efter nâgra snabba nedslag i hans senare produktion.
255. 255Jfr Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 129: "En bredare och mera nyanserad matris förlorar naturligtvis i tydlighet.”
256. 256Grönfors, Avtal och association s 61 f. Tidigare - dens, Tolkning av fraktavtal s 9 — hade Grönfors liknat avtalstolkningsjuridiken vid ’’Picassos kubistiska etsningar” (for att pâ sâ sâtt göra poângen att det âr svârt att göra tolkningsunderlaget râttvisa); se nedan n 1390. Jfr ocksâ dens, Fraktavtalet och den allmânna avtalsrâtten s 181 f, dâr det talas om tvâ- och tredimensionella bilder av râttslâget.
257. 257Jfr S O Johansson-C Ramberg, Kurt Grönfors in memoriam s 1120: ”Kurt Grönfors gjorde inte det vanliga misstaget att krâva att verkligheten anpassade sig till juridiken. Han ansâg det i stâllet som sin livsuppgift att förklara nâr och hur det var dags för juridi­ ken att anpassa sig till verkligheten.” Kubismen âr en av orâkneliga konstnârliga rikt- ningar, som alla gör ansprâk pâ âkthet, eller pâ att sâga nâgonting sant. Kubismen âr en stil. Ar inte problemet med Grönforsianismen att den âr sâ pass omedveten om att den ocksâ âr en stil - dvs att den tror sig vara privilegierad och ha direkt âtkomst till verklig­ heten?
258. 258Hâremot möjligen Bengtsson, Om civilrâttens splittring - en uppsats som ju publice- rades i Grönfors festskrift; se sârskilt Bengtsson, aa s 30 ff.
259. 259Âven ett funkishus har stil. "Even technology is a fable”, skriver Vattimo, The End of Modernity s 29.
260. 260Pöyhönen, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 664.
261. 261Wilhelmsson, Private Law 2000 s 233.
262. 262Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap s 314 anmârker: ”Râttsvetenskaps- teoretiska spörsmâl upptar liten tankekraft hos de positivrâttsliga disciplinernas företrâ- dare. Det finns inom den juridiska akademin en misstro mot teoribildningens relevans for rattsvetenskapen.”
263. 263Nâgonting som visar sig tex just i Grönfors hovsamma instâllning till Almen. Almen, som likt ingen annan svensk râttsvetare hyllats for sitt praktiska sinnelag - se t ex Hellner, Avtals- och köprâtt under 1900-talet s 767 vid n 53 — har i ett sammanhang (Almen, Om köp och byte av lös egendom. Förra delen s 315) uttalat: ”Juridiken âr eller borde âtminstone vara en praktisk vetenskap”. Passagen har citerats, med gillande, av Grönfors, Almen om handelsbruk s 125 (se âven dens, Avtalslagen s 27; dens, Andamâl och funk- tion s 537), som i den ser det glimma till av ”en viss animositet mot alltför omfattande lârda utlâggningar”. Sjâlv markerar han gârna mot överdriven lârdom. Se tex Grönfors, o
264. 264Fragan om den finska râttsvetenskapens förhâllande till ”den skandinaviska realis- men” âr överhuvudtaget besvarlig, och for en utanförstâende mer eller mindre hopplös. Vad vet vi egentligen om den finska rattsvetenskapen (jfr Wilhelmsson, Den nordiska rattsgemenskapen och râttskâllelâran s 181 ff)? Det handlar naturligtvis om spraket, men det finns ocksa djupgâende râttskulturella skillnader - avseende tex relationen till den tyska juridiken - som man inte skulle kunna överbrygga genom nâgon form av översâtt- ning. Att döma av de kâllor som fınns tillgângliga för icke fınsksprâkiga râder det delade meningar om graden av realismens inverkan pâ den finska rattsvetenskapen. Se den engel- ska sammanfattningen av Markku Helins avhandling ”Laionoppi ja metafysiikka”; Kangas, Om uppkomst och förmedling av lârdomstraditioner; Klami, Realister och ratts- kâmpar; Malminen, The effects of Scandinavian Legal Realism on Finnish Legal Studies, 1929—1965; Pöyhönen, Procedural and Substantive Fairness in Finnish Contract Law s 189 f.
265. 265Överhuvudtaget âr det ett icke-argument att mot en tanke âberopa dennas alder. Jfr fenomenet neoaristotelianism.
266. 266Marxismen bos Wilhelmsson âr förmedlad, och förvandlad - som ett eko (hos Wil­ helmsson ar Marx nârvarande som spoke, i Derridas mening). Den kommer till synes inte minst i inflytandet frân L D Eriksson (historieskrivningen, ideerna om "behovs- orientering” och ”det râttsligt möjliga”). Angâende bakgrunden, se tex Blume, Kritisk retsteori; Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund s 96 ff; Tuori, Alternativ eller kritik, snâv eller utvidgad doktrin? Kâllskriften framför andra âr - sâ som man i ”alternativa” kretsar skriver sin historia - L D Erikssons âr 1979 i Retferd publicerade artikel "Utkast till en marxistisk jurisprudens”. Se t ex Glavâ, aas 96; H Gustafsson, Cyklopens öga s 5; dens, Râttens polyvalens s 99; Wilhelmsson, Om kritisk civilrâttsdogmatik s 47 n 2.
267. 267Det senate âr, skall man marka, hett omdebatterat i amerikansk râttsteori. Företrâ- darna för CLS ville gârna framstâlla sig som realisternas arvtagare och betonade följaktli- gen kontinuiteten mellan traditionerna - se hârtill Livingston, ’Round and ’Round the Bramble Bush. Teoretiska motstândare till CLS har kunnat utnyttja de exegetiska svârig- heter som denna stravan givit upphov — se t ex Leiter, Rethinking Legal Realism. Leiter, aas 267: "Considering the enormous influence Legal Realism has exercised upon Ameri­ can law and legal education, over the last sixty years, and considering, too, as the cliche has it, that ‘we are all realists know’, it remains surprising how inadequate - indeed inac­ curate - most descriptions of Realism turn out to be.” Nâgonting motsvarande kan sagas for svensk juridiks del.
268. 268Sandgren, En social avtalsrâtt? I-II.
269. 269Grunden for Sandgrens kritik - kritik som huvudsakligen framförs i den andra av de tvâ artiklarna (s 643 ff) - âr vâsentligen att företrâdarna för den sociala avtalsrâtten blan- dar in sina politiska vârderingar i den vetenskapliga analysen.
270. 270Wilhelmsson, En social avtalsrâtt? — Nâgra kommentarer s 499.
271. 271Wilhelmsson, ast.
272. 272Wilhelmsson, aas 501 f.
273. 273Wilhelmsson, aas 502.
274. 274”I refute him thus!” sade dr Johnson och sparkade till en sten (i akt och mening att avfârda biskop Berkeleys immaterialistiska ontologi).
275. 275Sandgren, En social avtalsrâtt? — an en gang s 930.
276. 276Ontologi âr inte nâgonting som traditionella svenska förmögenhetsrâttare gârna dis­ kuterar - se hartill nedan vid n 413.
277. 277Anmârkas kan att Wilhelmsson senare - Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 25 n 30 - kom att hânvisa sina svenska lâsare till sitt inlâgg i debatten med Sandgren for en sammanfattande beskrivning av sin metod.
278. 278Hâr förstâr vi ’’materiellt” ungefâr som ’’substance” i den mening termen ges i Dun­ can Kennedys inflytelserika ”Form and Substance in Private Law Adjudication” - och det ar en av poângerna i den artikeln att ifrâgavarande schema ar for enkelt samtidigt som det ar sant. Poângen bekrâftas av den liberala motelden - mycket explicit hos tex Fried, Jurisprudential Responses to Legal Realism s 333, som krâver ”a return to rules”.
279. 279Ett par fragment till exemplifiering - Wilhelmsson, Anm av Votinius, Varandra som vânner och fıender s 446: ’’modern kontraktsteoretisk debatt, dâr man oftast förknippat den traditionella [min kurs] kontraktsrâtten med kommutativ râttvisa [...] medan man i en ny [min kurs] mer social kontraktsrâtt snarare betonar förekomsten och behovet av distributiv râttvisa”; dens, Varieties of Welfarism in European Contract Law s 713: ”the new [min kurs] approaches in contract law are to a large extent connected with the values of the welfare state.” Det nya âr mer eller mindre (”to a large extent”) det materiella som âr det sociala, vâlfârdsstatliga (se dock t ex dens, Questions for a Critical Contract Law s 45). Jfr Atiyah, Essays on Contract s 121: ”The liberal theory of contract is close to, if not indeed wholly identical with what I have termed the classical theory of contract [...]”
280. 280För Grönfors nâgot speciella syn pâ förhâllandet mellan ândamâl och funktioner, se Grönfors, Ândamâl och funktion.
281. 281Se Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 129. A ena sidan skulle man i och för sig kunna göra gâllande, att pâstâendet att viljeelementet trângts undan av sanktionselemen- tet - och sâledes avtalsfriheten av râttspolitiken - i sig âr politiskt (antiliberalt). Â andra sidan menar Grönfors som vi har sett att de politiska, tekniska och socioekonomiska för- hâllandena nu de facto âr sâdana att viljeelementet har trângts undan. Vid nittonhundra- talets början skall det ha varit annorlunda. Jfr beskrivningen hos Grönfors, aas 123: ”Ett harmoniskt vilolâge râdde i hela systemet.” Han menar inte att situationen dâ var ohâll- bar. För en marxistiskt orienterad tânkare mâste denna likgiltighet te sig stötande.
282. 282Se hârtill Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund s 102 f; Nybergh, Avtalsfrihet — râtt till avtal s 39 ff; Pöyhönen, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 662 ff; Sandgren, En social avtalsrâtt? Del I s 461 f.
283. 283Jfr Petersen, Fra retsrealisme til nynormativister. Pöyhönen, aa s 664, anmârker att den som i likhet med Grönfors arbetar med en anormativ modell av avtalsrâtten riskerar, att okritiskt fınna sig i förhandenvarande ekonomiska realiteter, och att tappa râttvisan ur sikte (jfr Blume, Kritisk retsteori s 70). I samma riktning en författare som Votinius, Var- andra som vânner och fıender s 224. Jfr ocksâ Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund, sârskilt s 96 ff och 105 ff, som skapar sin eğen position genom att jâmka samman realism och ”alternativ jurisprudens” - till den senare riktningen râknar han Wilhelms­ son. Jfr ocksâ det förhâllandet att Lehrberg, som, sâvitt avtalsrâtten angâr, i Sverige tvek- löst âr den författare som ligger nârmast den klassicistiska idealtypen, samtidigt, i ett avseende, förvaltar arvet frân Hâgerström - jag tânker pâ Lehrbergs teleologi. Se hârtill sârskilt Lehrberg, Förutsâttningslâran s 64 ff.
284. 284Se Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 507 f; dens, Questions for a Critical Contract Law s 45 f. Se âven dens, Varieties of Welfarism in European Contract law - for en bedömning av nulâget (2004) for den europeiska, socialt inriktade avtalsrâttens del. Jfr Collins, The Transformation Thesis and the Ascription of Contractual Responsibility.
285. 285Jfr Pöyhönen, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 664; Wilhelmsson, En social avtalsrâtt? - Nâgra kommentarer s 502, som bâda framhâller att motsâttningarna mellan anormativ realism och nynormativism inte âr oöverstigliga. Till nâgon del kanske man hâr har att râkna med den akademiska etiketten — som gârna verkar överslâtande och utjâmnande. Âven Sandgren, En social avtalsrâtt? II s 657, formulerar sig diploma- tiskt. Har inte det akademiska samtalet överlag en förmâga att bryta udden av saker och ting? Hur gifter sig tex Wilhelmssons fragmentering med Tuoris koherens? I slutanden har man en teori som tar hansyn till allt ... och ingenting.
286. 286Wilhelmsson, Materiel! bedömning av standardvillkors giltighet s 446.
287. 287Wilhelmsson, Anm av Votinius, Varandra som vânner och fiender s 445; jfr dens, Anm av Hogberg, Kontraktstolkning s 254 f.
288. 288Âven denna retorik har gamla anor. Âr 1908 kunde Stang, Handelskoutumer s 343, utlova: "Drommens tid synes [...] snart at vasre tilende. Tilsynelatende uten historisk forbindelse med hinanden, hores nu fra forskjellige lande kraftigere tale, som forlanger, at man skal se paa laren om retskilderne med vaakne oine og behandle den realistisk." Samma âr utkommer Hâgerströms ”Das Prinzip der Wissenschaft". Öppningsmeningen i Hedenius, Om râtt och moral, lyder: ”Uppsalafılosofiens framtrâdande hör till de hân- delser, som med nâgon râtt kunna kallas tidstypiska.”; se hârtill Nordin, Frân Hâger- ström till Hedenius s 51.
289. 289Jfr Wilhelmsson, Anm av Lehrberg, Förutsâttningslâran s 454, som konstaterar att de râttsteoretiska frâgornas förbigâende i en svensk avhandling kan försvaras med hânvis- ning till mânga exempel i den svenska râttsdogmatiska forskningstraditionen; se âven dens, Anm av Hogberg, Kontraktstolkning s 254 f.
290. 290Se Bernitz, Kontraktsrâtten, sârskilt frâgan om anvândning av standardavtal s 300; J Ramberg, Avtalsautonomi och den dispositiva râtten s 501; J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl s 28 och 30; Wilhelmsson, Anm av Lehrberg, Förutsâttningslâ- ran s 454. För övrigt kan jag rekommendera den intresserade att stâlla texten i det avsnitt i J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl, som bâr rubriken ’’Avtalsrâttens teo­ rier och huvudprinciper” (avsnitt 1.4, s 28 ff) mot motsvarande text i tidigare upplagor. Man skall dâ mârka en subtil vridning bort frân den modernistiska historieskrivningen. En skrivning i den senaste upplagan klingar rentav Nietzcheanskt - pâ s 28 heter det: ”Oavsett motiveringarna för principen [om avtalsfrihet] fann och fınner man det natur- ligt att upprâtthâlla den genom râttsliga sanktioner. Sedan fasta principer vâl etablerats minskar vâr benâgenhet att söka efter skâlen varför de finns och ifrâgasâtta deras gene- rella ândamâlsenlighet.” Jfr ovan n 59; nedan avsnitt 5.3.5.
291. 291Bernitz, ast: ”Man kan erinra om titeln pâ P S Atiyahs kânda arbete ’The Rise and Fall of Freedom of Contract’.” Jfr Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 18: ’’Oavsett att de olika râttssystemen följer olika traditioner och metoder âr det tydligt, att utvecklingen med avseende pâ realiteterna varit likartad överallt [min kurs — notera hur traditionerna, dvs de râttsliga sprâken, i en Kötziansk manöver separeras frân ’’realiteterna”, pâ det att den râttskulturella mângfalden skall kunna reduceras till enhetlighet]. Förklaringen âr rimligen, att den samhâlleliga utvecklingen varit likartad: liberalismen, industrisamhâllers framvâxt, den ekonomiska utvecklingen, förândringar i styrelseskick, den intellektuella diskussionen över nationsgrânserna, framvâxten av det postindustriella informations- samhâllet. Det âr vâldiga sociala krafter som har varit i rörelse och pâverkat avtalslâran. Hur detta har skett har mânga sökt skildra detaljerat i djupgâende undersökningar. Sâr­ skilt finns det skâl att hânvisa till det redan citerade arbetet av Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract (1979).”
292. 292Denna bild bekrâftas i stort, och pa ett forsiktigt vis, i sentida arbeten som Holm, Den avtalsgrundade lojalitetsplikten; Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt; Nybergh, Ratten till tjânster i informations- och kreditsamhâllet. Se dock vad Nybergh, aa s 59 f, har att saga om Mononens (2001) och Siltalas (2003) analyser - (finsksprâkiga) analyser som riktats mot Pöyhönens modelltânkande och som, sârskilt i Mononens fall, verkar framhâva viljan och avtalsfriheten. Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhâllan- den, ar ett nyutkommet svenskt arbete som det finns skâl att kalla neoklassicistiskt. Den senaste upplagan av J Ramberg-C Ramberg, Allman avtalsrâtt (den sjunde, utgiven 2007) forefaller mig vara avgjort mindre pregnant i sin modernism jâmfört med tidigare upplagor - tex har instâllningen till sk ”dold kontroll” av avtalsvillkor blivit mindre fientlig (7 uppl s 168 f). I sammanhanget bör âven den förândrade attityd till 36 § AvtL som uppmârksammas ovan i n 181 nâmnas. Se ocksâ, naturligtvis, Lehrbergs skrifter - tydligast och senast Lehrberg, Avtalsrâttens grundelement.
293. 293Se âven tex Woxholth, Avtalerett s 56. Och ett annat exempel: Se Grönfors, Avtal och omförhandling s 22 n 1, dâr en hânvisning till Farnsworths ofta aberopade "text­ book” i amerikansk avtalsrâtt - ’’Contracts” - far belâgga pâstâendet att vi rör oss mot ”ett objektiverande betraktelsesâtt”. Men vilka âr ”vi”? En nârlâsning av Farnsworth, Contracts s 19 ff och 114 ff, visar att jâmförelsen haltar.
294. 294Jfr tex Knapp, An Offer You Can’t Revoke s 318; Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 430; Wilhelmsson, Critical Studies in Private Law s 1. Hâr bör man först
295. 295I inledningen till Benson (ed), The Theory of Contract, satter Peter Benson (s 5) Frieds arbete framför bl a Atiyahs, och kallar detta sin tids ”[a]rguably [...] most impor­ tant, and certainly [...] most discussed single work” (kampen om historien: Benson och Fried kan bâda kallas Kantianer, bâda âr t ex positivt instâllda till Rawls - i detta ar Ati­ yah deras gemensamma motstândare).
296. 296I förordet till "Contract as Promise” skriver Fried: ”I owe a debt [...] to those scho­ lars and colleagues with whom I am in disagreement. [...] I count among those who [...] provoked me Patrick Atiyah, Grant Gilmore, Morton Horwitz, and Anthony Kronman, but most particularly my colleagues Duncan Kennedy and Roberto Unger.” De namn som har râknas upp ar de stora namnen i den dâtida progressiva angloamerikanska avtals­ râtten.
297. 297Polariseringen âr tydlig i den recension av Frieds bok som Atiyah skrev for Harvard Law Review (âret innan hade Fried recenserat ”The Rise and Fall” i samma tidskrift), och som nu âterfınns (nâgot omarbetad) i Atiyah, Essays on Contract s 121 ff.
298. 298Mest historiskt korrekt vore kanske att tala om en skiljelinje mellan de som försvarar och utvecklar Lon Fullers tanke att avtalsrâtten först och frâmst skall skydda ”the reliance interest” (Fuller-Perdue, The Reliance Interest in Contract Damages (1936-37)), â ena sidan, och de som tar avstând frân denna tanke, â den andra - jfr t ex Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 1 n 1; dens, Essays on Contract s 73. Se hârtill Ben­ son, The Expectation and Reliance Interest in Contract Theory; Smith, Contract Theory s 56 ff och 78 ff.
299. 299Ett uppmarksammat syntetiskt verk, som framstâr som en nârmast logisk följd av utvecklingen, ar Trebilcocks ar 1993 publicerade ”The Limits of Freedom of Contract”. I sin uppsats ’’Reconstructing Contracts”, frân samma ar, utgar Alan Brudner frân antagan- det att argumenten frân respektive hâll tömts ut. Annu âr 2005 kan situationen beskrivas i termer av samexistens - se Smith, Atiyah’s Introduction to the Law of Contract s 16 ff.
300. 300Sandgren, En social avtalsrâtt? Del I och II.
301. 301Se t ex Farnsworth, Contracts s 29.
302. 302Se hârtill Gordley, The Philosophical Origins of Modern Contract Doctrine s 230; Hillman, The Crisis in Modern Contract Theory; dens, The Richness of Contract Law; Smith, Contract Theory. Jfr Lucy, The Crises of Private Law.
303. 303Benson, The Unity of Contract Law s 118. Uttalandet bekrâftas av Mark Movsesian i det nedan i n 423 âtergivna yttrandet (frân 2005). Jfr H Andersson, Anm av Schultz, Kausalitet s 474; dens, Diversity and Unity; dens, Kritisk pluralism- utmaningar for râttsvetenskapen vid millennieskiftet, som i det uppkomna saklâget förordar öppenhet och pluralism som râttsvetenskaplig strategi.
304. 304Duncan Kennedy sjâlv har kunnat konstatera att rörelsen ”is pretty much dead in the water” - citatet hos Goodrich, Duncan Kennedy as I Imagine Him s 974. Se ocksâ ovan n 24.
305. 305Goodrich, aas 990: ’’Identity politics operate in the main according to a logic of sha­ red genealogy, be it a geography of origin, a politics of place, a bodily map of desire, or some combination of all three. Cls, by contrast, has had no obvious constituency, no immediate identity conferred by roots or place. The critics were masculine and Cauca­ sian, and they worked with an Anglo-American tradition of law.”
306. 306Jfr Petersen, Fra retsrealisme til nynormativister s 80: ”Man kan mâske sige at den alternative dogmatik er kvinderettens maskuline pendant og folgesvend (dens barere er first og fremmest retsvidenskabsmand)." Se ocksa H Gustafsson, Cyklopens öga, sârskilt s 5.
307. 307Den parallellen âr ett av elementen i Peter Goodrichs omdiskuterade kritik av CLS - se sârskilt Goodrich, Sleeping with the Enemy.
308. 308Atiyah, Essays on Contract s 356: ’’English lawyers may be forgiven for placing the beginnings of this new movement of the pendulum with the election of Mrs Thatchers Government in May 1979, but the same signs of the swinging pendulum are to be obser­ ved almost all over the western world. Once again, we find a strong ideological current, basing itself on the need for political and economic freedom.” Jfr Hillman, The Triumph of Gilmore’s The Death of Contract s 39 ” [individualism has resurfaced, energized by a general disillusionment with unsuccessful social policies and by the wave of deregulation implemented by President Reagan in the 1980s. This new environment has resuscitated contract theory.”
309. 309Bara ett exempel: 1976 kunde Victorin, Om kontraheringstvang inom förmögenhets- râtten s 436, skriva: ”En blick pa de östeuropeiska lânderna visar oss [...] med all önsk- vârd tydlighet att avtalsfriheten ingalunda behöver vara en hörnsten i ett civilrâttsligt
310. 310Fukuyama, The End of History?
311. 311Vattimo, Nihilism and Emancipation s 100: ”[T]he left has seen its marxist meta­ narrative evaporate...”. Se hârtill Vattimo, aa s 102 ff; dens, Utöver tolkningen s 97 ff.
312. 312’’Freedom of Contract and the New Right” — publicerad i JT 1989/90 s 601 ff och i Atiyah, Essays on Contract s 355 ff. Se ocksa Atiyah, An Introduction to the Law of Contract s 27 ff.
313. 313Atiyah, Essays on Contract s 357: ”All this means that it is very difficult to pore over the current scene and try to detect the influence of massive shifts of ideology, in the same way I tried to do in my book [”The Rise and Fall of Freedom of Contract”] for 200 years of history.” Jfr nedan n 383.
314. 314Atiyah, An Introduction to the Law of Contract s 27. Jfr den syntetiska analys som ersatt den nu citerade i Smith, Atiyah’s Introduction to the Law of Contract s 16 ff (2005).
315. 315Se t ex antologierna Teubner (ed), Dilemmas of Law in the Welfare State (1986), i vilken den vâlfârdsstatliga rationalitetens begrânsningar och villkor diskuteras; Brownsword- Howells- Wilhelmsson (ed), Welfarism in Contract Law (1994), som vâsentligen âr reifie- rande, men som ger visst utrymme for skeptiska tolkningar; Wilhelmsson-Hurri (ed), From Dissonance to Sense: Welfare State Expectations, Privatisation and Private Law (1999), som söker nya sâtt att formulera det vâlfârdsliga budskapet ”efter privatise- ringen”.
316. 316Smith, Atiyah’s Introduction to the Law of Contract s 19, gör gâllande att "the enthusiasm, in England at least, for large-scale protective legislation and doctrines has largely subsided. For instance, the movement towards introducing a general defense of ‘inequality of bargaining power’ or towards introducing a general duty to act in good faith has stalled.”
317. 317Se inte minst det dokument som, med en skara uppburna akademiker som avsândare, publicerats under titeln "Social Justice in European Contract Law: a Manifesto” i Euro­ pean Law Journal 2004 s 653 ff.
318. 318Hâr âr det mer frâga om en glidning ân om en omkastning. Den sociala civilrâtten i Wilhelmssons tappning var tex aldrig i sig en regelrâtt Stor Berâttelse, sâ som beskriv- ningen ”frân social civilrâtt till smâ goda berâttelser” pâ sitt sâtt antyder (jfr Wilhelms­ son, Critical Studies in Private Law s 9 n 20; dens, Questions for a Critical Contract Law s 47). Den lilla berâttelsens ide framstâr som i allt vâsentligt kongruent med Wilhelms­ son ursprungliga projekt. Men visst mârker man hos Wilhelmsson över âren en förând- ring av tonfall och inriktning, som kanske kan karakteriseras som en övergâng frân optimism till pessimism - se sârskilt den dystopiska epilogen till ”Senmodern ansvars- râtt”, men ocksâ t ex Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 522 f; dens, En social avtalsrâtt? s 503 n 9 och s 507; dens, The Philosophy of Welfarism and its Emergence in the Modern Scandinavian Contract Law s 87 ff; dens, Senmodern ansvarsrâtt s 16 ff; dens, Varieties of Welfarism in European Contract Law s 715; dens, Welfare State Expecta­ tions, Privatisation and Private Law.
319. 319Det har hâvdats att rörelsen har mattats av i sitt ursprungsland - se tex Epstein, Law and Economics: Its Glorious Past and Cloudy Future, och, med avseende pâ avtalsrâtten, Knapp, An Offer You Can’t Revoke s 316 f; Movsesian, Rediscovering Williston s 211 f; E Posner, Economic Analysis of Contract after Three Decades: Success or Failure? I
320. 320Ett kant undantag utgör Anthony Kronman, som inom ramen for den liberalt inrik- tade râttsekonomiska diskussionen betonat de sociala vârdena. Oftast aberopad ar antag- ligen hans ’’Contract Law and Distributive Justice” (1980), dâr Kronman utmanar förestâllningen att fördelningspolitiska mâl endast kan realiseras genom offentligrattslig reglering.
321. 321Boken innehâller uppsatser av nâgra av disciplinens stora naran, frâmst kanske Epstein, E Posner och Trebilcock. Sârskilt Buckley har en tendens att i sin retorik skam- löst utnyttja det historiskt givna lâget. I inledningen heter det bl a: "Ah,' said the ene­ mies of free bargaining, ‘We can relax the rules of contract law, and it will not matter very much.’ These attacks on free contracting profoundly influenced a generation of law students and lawyers. In the thoroughly modern curriculum of the 1970s law school, the growth courses were in regulatory law, such as consumer protection, while private law courses such as contract shrank. And in the contract class, the palm went to the clever student who could explain why a bargain should not be enforced. Unequal bargaining power, exemption clauses, and fundamental breach - these were the modernist banners around which we rallied. It was a simpler time. How long ago that now seems.” Mârk att det moderna (nya) hâr âr det som âr passe - jfr ovan n 277.
322. 322Nyare, men inte direkt ny. Sâvitt man förstâr nyformalismen som en reaktionâr rörelse (det har talats om en ”anti-antiformalism”), torde man kunna râkna Frieds ’’Contract as Promise” som ett av de tidigaste nyformalistiska verken - se sârskilt Fried, aa s 74 ff.
323. 323En utveckling som, om man vill, Grant Gilmore förutspâdde i de satser som avslutar ”The Death of Contract”: ”It may be that [...] some new Langdell [Christopher Columbus Langdell 1826—1906 - en ledande företrâdare for klassisk avtalsrâtt i angloamerikansk
324. 324Det enskilt mest kânda verket i genren torde vara Ernest Weinribs ”The Idea of Pri­ vate Law”. Fried och Weinrib, men vill man hâr râkna ihop namn till en rörelse skulle man ocksa kunna namna t ex Peter Benson, Arthur Ripstein och Martin Stone. Se hârtill t ex van Alstyne, The autonomy of legal norms, sârskilt upprâkningen s 340 n 7; Haber­ mas, Faktizitât und Geltung s 78 f; Hillman, The Richness of Contract Law s 160 ff; Kreitner, Fear of Contract s 430 ff; Movsesian, Rediscovering Williston s 217 ff; Murray, Contract Theories and the Rise of Neoformalism; Patterson, Law and Truth s 22 ff.
325. 325Pragmatiskt motiverad formalism (förutsebarhet, omsâttningstrygghet) later sig naturligtvis enkelt kombineras med râttsekonomiska metoder; jfr Unger, The Critical Legal Studies Movement s 573 ff. Under senare ar tycks en sadan teleologisk-formalistisk analys ha etablerat sig som genre i amerikansk debatt.
326. 326Movsesian, Rediscovering Williston s211. I sammanhanget torde uttrycket ’’objec­ tive interpretation” sticka i ögonen pa en svensk jurist. Vi âr ju vana att associera forma­ lism med ’’subjektivism”, medan sjâlvbekânnande pragmatiker föresprâkar en "objektiv" avtalstolkning. Notera alltsa att dikotomin objektiv/subjektiv kan ha olika innebörder âven med avseende pa tolkningsfragorna. Se hârtill Gilmore, The Death of Contract s 39 ff; Horwitz, The Transformation of American Law 1870-1960 s 35 ff; Mitchell, Interpretation of Contracts; Mooney, The New Conceptualism in Contract Law s 1146 ff; Perillo, The Origins of the Objective Theory of Contract Formation and Interpretation; Unger, The Critical Legal Studies Movement s 564 ff.
327. 327Se sârskilt, i detta arbete, den inledande positioneringen gentemot den verklighetsfixe- rade samtida râttsvetenskapen. Se ocksâ t ex Lehrberg, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 478; dens, Förutsâttningslâran s 64 ff; dens, Râttsvetenskap i praktikens tjânst?
328. 328Jfr Lehrberg, Avtalsrâttens grundelement s 17 och 203. Helt ensam i det nyformalis- tiska lâgret âr Lehrberg nu inte - se tex Kihlman, Fel, sârskilt s 19 ff och 32 ff; Schultz, Kausalitet s 38 ff, 74 ff, 88 och 116 ff; jfr âven Göransson, Traditionsprincipen s 419 ff. I övriga Norden förefaller antiformalismen vara nâgot mindre förhârdad. Sâledes kan tex uppluckringen av den norska Eckhoffısmen (varom mera strax nedan) sâgas resultera i en sorts nyformalistisk rörelse - se sârskilt prognosen hos Askeland, Rettskildelserens utvik- ling i rettsteoretisk belysning s 23; jfr Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildehren s 24, som om sitt projekt skriver: ”Kall det gjerne ny-positivisme eller ny-formalisme, navnene plager meg ikke.” Hâr skulle man ocksâ kunna nâmna t ex a) den av Graver, I prinsippet prinsipiell - om rettsprinsipper, uppmârksammade renâssansen för de râttsliga princi- perna — jfr Graver, aa s 200 f; b) det sâtt pâ vilket Hogberg, Kontraktstolkning, nârmar sig avtalstolkningsfrâgorna; c) det faktum att Blume, Rettens veje og vildveje, framhâller cirkulariteten i sin redogörelse för râtten; d) Tuoris apologetiska hâllning visavi begrepps- jurisprudensen.
329. 329Paradoxalt nog. Se hârtill t ex Lucy, The Crises of Private Law s 210 ff.
330. 330Nedslag: Man har, i âtskilliga decennier, talat om en ny naturrâtt - naturrâtt efter den logiska positivismen. Jorgensen, Naturret i nutiden, ger en kort översikt över natur- râttens stâllning vid sjuttiotalets slut. För en helt modern framstâllning se t ex George, In Defense of Natural Law - som skriver i traditionen efter Germain Grisez och John Finnis - och avseende nordiska förhâllanden Dalberg-Larsen, Dansk retsfilosofi s 110 ff. I ang- losaxisk, analytisk tradition tas ett avgörande steg i riktning mot etiken av Dworkin, ett annat av Rawls. I Tyskland kastades juridiken, av naturliga skâl, in i etiken i ett tidigare skede - se hârtill t ex Larenz, Methodenlehre der Rechtswissenschaft s 89 ff; Olivecrona, Râttsordningen s 71 ff; Wieacker, Privatrechtsgeschichte der Neuzeit s 586 ff. Det har antagits att râttens omvandlingar i senmodern tid slutligen har gjort juridikens konfron- tation med frâgan om râttvisan oundviklig. Se och jfr tex Derrida, Lagens kraft s 7 ff; Douzinas-Goodrich-Hachamovitch i inledningen (s 16 ff) till "Politics, Postmodernity and Critical Legal Studies”; Hurri, From Dissonance to Sense; Jareborg, Râttsdogmatik
331. 331For en koncentrerad och aktuell (2006) översikt se Gordley, Foundations of Private Law s 16 ff (mârkas skall att Gordley ar partisk (Aristoteliker)).
332. 332Se hârtill Habermas, Faktizitât und Geltung s 78 f. Habermas eget teoretiserande över râtten börjar ocksâ det hos Kant.
333. 333Se sârskilt Benson, The Idea of a Public Basis of Justification for Contracts, och den vidareutveckling av iden som presenteras i dens, The Unity of Contract Law.
334. 334Weinrib, The Idea of Private Law s 84 ff; dens, Law as a Kantian Idea of Reason. Weinrib bygger ocksâ pâ Aristoteles, sârskilt iden om korrektiv (kommutativ) râttvisa, men anses av râttrogna aristoteliker vara nâgot av en kâttare - se t ex Gordley, Contract Law in the Aristotelian Tradition s 309; Smith, Restitution: The Heart of Corrective Jus­ tice s 2129 f; Votinius, Varandra som vânner och fiender s 64 ff. Jfr Pöyhönen, Contracts - Just Social Practice, dâr Aristoteles samsas med Rawls (Kant).
335. 335Se sârskilt Byrd-Hruschka, Kant on "Why Must I Keep My Promise?”; Byrd, Kant’s Theory of Contract. Ett urval av uppsatser i Kantiansk râttsteori har publicerats i antolo- gin Byrd-Hruschka (ed), Kant and Law.
336. 336Se ocksâ Gordley, Contract Law in the Aristotelian Tradition; dens, Mistake in Contract Formation; dens, The Moral Foundations of Private Law.
337. 337Se hârtill Brooks-Murphy (ed), Aristotle and Modern Law, som, utöver en samling uppsatser frân spridda fâlt, innehâller en valskriven inledning om fenomenet samtida Aristoteliskt râttstânkande.
338. 338Alla âr 2004, vilket kan tyckas vara en marklig slump. Sett till antalet monografier ar Aristotelianismen det dominerande perspektivet i den sentida svenska avtalsrâtten. Se ocksâ Votinius, Avtalslagens generalklausul och den rattvisebaserade kontraktsuppfatt- ningen. Lâgg hârtill att den moralfilosofiska utgângspunkten for Marten Schultz nyligen utgivna avhandling "Kausalitet" âr Aristotelisk.
339. 339Den uppspaltning som den hâr redovisade historieskrivningen bygger pâ âr konstlad — emedan den bygger pâ en uppspaltning. Sâledes har tex Juha Karhu (dâ Pöyhönen) presenterat en tolkning av de grundlâggande principerna i de skandinaviska vâlfârdssta- ternas avtalsrâtt som tar avstamp i ett Aristoteliskt râttvisebegrepp; se Pöyhönen, Cont­ racts - Just Social Practice. Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 730 f, markerar mot Rawls — det âr inte en slump, dvs, debatten om Kantianismens eventuella förtjânster kan inte skiljas frân debatten om den postklassiska avtalsrâttens öde.
340. 340Jfr Schultz, Kausalitet s 159 f.
341. 341Jfr tex Holm, Den avtalsgrundade lojalitetsplikten - en allmân râttsprincip s 5 f; Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 15, 40, 47 ff, 88 ff, 154 och 159; Votinius, Varandra som vânner och fiender s 17 f, 51 f, 53 f och 269 ff.
342. 342Âven Gordley, The Philosophical Origins of Modern Contract Doctrine s 232, till­ star: ”I know that we could not resurrect these [Aristotelian] concepts without major changes in the way we understand the world.”
343. 343Se hârtill Votinius, aa s 46 ff. Jfr Lindskog, Oskâlighetsbegreppet i 36 § avtalslagen, vars reaktioner pa Norlens avhandling slâr âtminstone mig som typiska for den i Sverige hârskande formen av râttsvetenskaplig rationalitet. Ar 2007 skriver Schultz, Kausalitet s 101: ”Skadestândsratt handlar om rattvisa” bl a i direkt opposition mot Lundstedt - se Schultz, aas 185 ff.
344. 344Se tex Lauridsen, Studier i retspolitisk argumentation; Jorgensen, On Justice and Law; Zahle, Omsorg for retfaerdighed. Se hârtill Dalberg-Larsen, Dansk retsfilosofi s 85 ff.
345. 345Jfr a ena sidan Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap, och a den andra H Gustafsson, Cyklopens öga s 19 f.
346. 346I nagon man har vâl detta med europeiseringen att göra. Betânk att vâr tradition kan betraktas som resultatet av en uppgörelse med ”den historiska skolan” och "romanismen". Enligt Lassen, Vilje og Erklaering s 76, var tillitsprincipen ”en skandinavisk [min kurs] Retstanke af vidtraekkende Betydning [...] et principielt Brud med det romanistiske Viljesdogme." Vi bröt med Tyskland (kontinenten)/historien/den romerska râtten, och har antagligen i dagslâget ett behov av att ateruppta kontakten. Jfr t ex Santos, Epistemo­ logical Value of Roman Legal Rules in European and Comparative Law, som signalerar en förândring i de europeiska juristernas syn pa den romerska râtten under de senaste
347. 347Dworkins slogan ’’Taking Rights Seriously” torde vara en av de mest parafraserade i modern râttsvetenskaplig litteratur. Тех har Hâkan Gustafsson, i sentida svensk debatt, krâvt att vi skall ta de sociala râttigheterna pâ allvar - se H Gustafsson, Râttens polyva­ lens (parafrasen explicit pâ s 24 vid n 22); dens, Taking Social Rights Seriously (I och II).
348. 348Och följer vi det amerikanska exemplet tycks en sâdan utveckling oundviklig; se och jfr R Posner, Overcoming Law s 81 ff.
349. 349Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen s 303.
350. 350Sandgren,Vad âr râttsvetenskap? s 527. Motsvarande omdöme för norsk juridiks del finner man hos Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildehren s 295.
351. 351Jfr Andreasson, Inlösen, âganderâttsövergâng och ”legal transplants”, som manar till motstând mot internationaliseringen - till skydd för den inhemska funktionalismen.
352. 352Dessa bâda begrepp âgnas sârskild uppmârksamhet i det följande. Viljebegreppet âr ett centralt tema för framstâllningen. Âganderâttsbegreppet ges visst utrymme i fram- stâllningen i kap 7.
353. 353Se sârskilt hur arvet efter Eckhoff vârderats i det senaste decenniets norska debatt, tex hos Askeland, Rettskildekrens utvikling i rettsteoretisk belysning; Bergo, Hoyesteretts forarbeidsbruk; dens, Tekst og virkelighet i rettskildelteren; Graver, Keiserens garderobe; Hogberg, Kontraktstolkning s 43 ff; dens, Om rettsvitenskapens bruk av uttrykket "reelle hensyn"; Kinander, The view from within; dens, Trenger man egentlig ‘reelle hen- syn’?
354. 354Se tex H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 216 ff; Bull, Mötes- och demon- strationsfriheten s 296 ff; Dalberg-Larsen, Retsvidenskaben som samfundsvidenskab s 91 ff; Doublet, Hermeneutikken og Rettsvitenskapen; Hogberg, Kontraktstolkning s 58 ff; Jorgensen, Erkendelse, tolkning og beskrivelse; dens, Hermeneutik og fortolk- ning; Tontti, Right and Prejudice. Se ocksâ strax nedan vid n 368.
355. 355Nâgra nyckelord (eller ”catch phrases”): semiotik, narratologi, law and literature, grammatologi. Patterson, Law and Truth s 71: "Without a doubt, ours is the age of inter­ pretation. From the natural sciences to the social sciences, the human sciences, to the arts, overwhelming evidence exists that interpretation is a central organizing theme of the late twentieth century. In law, the importance of the ‘interpretive turn’ can hardly be overestimated.” I den analytiska traditionen sâgs ibland H L A Harts skrivande ha med- fört en "hermeneutic turn” (se hârtill nedan n 1508), och i samband med Dworkin talas om just en "interpretive turn” — se om tolkningens roll i denna tradition tex Marmor, Interpretation and Legal Theory. Se hârtill tex Vattimo, Nihilism and Emancipation s 90 ff.
356. 356Nâr begreppet postmodernism skall göras konkret kopplas det ofta till den idetradi- tion som man sökt avgrânsa med termerna ”strukturalism” och ”poststrukturalism”, vil- ket gör postmodernismen till en vâsentligen fransk företeelse. Det âr först och frâmst i denna franska inkarnation som vi möter postmodernismen hos Hakan Andersson, den författare som framför andra svarat för att ge det postmoderna tânkandet ett uttryck i svensk civilrâtt. Typiskt sett tar hans alster i denna genre formen av tillampningar, i vilka ett utvalt teoretiskt idekomplex konfronteras med en konkret materiellrâttslig materia. For juristen kan dessa texter t ex fungera som ingângar till nagra av de författarskap som givit begreppet postmodernism dess İnnebörd. Se sâledes a) H Andersson, Constructive Deconstruction, for Derrida; b) dens, Juridisk verklighetsbild - realitet eller simula­ crum?, for Baudrillard; c) dens, Barthesianska meditationer, for Barthes; d) dens, Râtt och fel ... och ”fel” pâ ”râtt” sâtt, for Foucault. Fran enskilda författarskap fristaende dis- kursteoretiska teman behandlas i t ex H Andersson, Likhetsargumentation - analogi och metamorfos; dens, Râttens narratologiska dimensioner; dens, Râttspolitiskt inkorrekt - en bra början.
357. 357För ett typexempel se Askeland, Rettskildelaerens utvikling i rettsteoretisk belysning s 12. Askeland gör gâllande att postmodernisterna i râttsteorin först trâdde fram pâ 70- talet, och han associerar ’’postmodernism” med CLS; jfr H Andersson, Constructive Deconstruction s 370 f. Se ocksâ Schultz, Kausalitet s 42 ff. Om avstandet mellan CLS och Derrida se Goodrich, Europe in America: Grammatology, Legal Studies and the Politics of Transmission. Goodrich, Satirical Legal Studies s 474, talar om ”the second wave of critical legal studies, influenced by European theory — specifically by deconstruc­ tion, or a dubious interpretation of it, and the postmodern turn”.
358. 358Se hârtill tex Hunt, The Big Fear: Law Confronts Postmodernism.
359. 359Just som jag har mina skâl att, i detta kapitel, historisera ”den moderna avtalsrâtten”, ”det materiella paradigmet” samt ”realismen” (jag gör mitt bâsta for att inte dölja dem).
360. 360Argumentet i det nârmast följande ar en variant pa Kants diagnos, i förordet till ’’Prolegomena”, av den dogmatiska metafysiken - en diagnos som gar igen i Wittgen­ steins sâtt att förhâlla sig till filosofin.
361. 361Satirens funktion i rattsvetenskapen behandlas av Peter Goodrich i uppsatsen ’’Satirical Legal Studies”.
362. 362En originell insats kan generera obegransade mangder av fullkomligt ointressant, pro- fessionell akademisk litteratur. Jfr Rorty, Derrida and the Philosophical Tradition s 329 n 2: ”I have yet to read a Derridean reading of anything, written by somebody other than Derrida himself, that was not contrived, wooden, and humorless.”
363. 363Tank pa vetenskapens faktiska praktik - i seminarierum, pa sammantraden, vid tjânstetillsâttningsârenden. Om du saknar egen erfarenhet, las tex Palle Lykkes intervjubok ”Et galt spektakel. Professor, dr jur Stig Jorgensens erindringer og betragtninger efter et halvt arhundrede ved Aarhus Universitet.”, eller se nedan avsnitt 7.4.
364. 364Det ar berâttigat att tala om en tradition, lat vara en heterogen sâdan, och det ar naturligtvis, pa sitt sâtt, paradoxalt. Att lâsa samman Heidegger och Wittgenstein (och dârmed ocksâ Nietzsche) ar en förhâllandevis ny akademisk vana - merparten av littera­ turen pâ omrâdet âr frân de senaste decennierna - som mâste kânnas avig tex for den som en gâng bildat sig sin uppfattning om Wittgenstein i enlighet med de linjer som drogs upp under receptionen pâ 50- och 60-talen (Wittgenstein ur vardagssprâksfiloso- fıns synvinkel, for juristen frâmst genom H L A Hart) - jfr Dalberg-Larsen, Dansk rets- fılosofı s 124. Âr 1985 skriver Malcolm, Nothing Is Hidden s ix: ”The dominant currents in today’s academic philosophy has been scarcely touched by [Wittgensteins later philosophy]. The Investigations has been read but its message not digested. As has been aptly said, it has been assimilated without being understood.” Se ocksâ Edwards, Ethics Without Philosophy s 1 ff; von Wright, Logik, filosofi och sprâk s 202 och 217. Tanesini, Wittgenstein. A Feminist Interpretation s 3 skriver âr 2004: ’’There is now a burgeoning literature that draws attention to the parallells between Wittgensteins thought and the views of philosophers in the German language tradition.” Gadamer och hans efterföljare Vattimo har bâda pekat pâ beröringspunkterna mellan den Heideggerska hermeneutiken och Wittgensteins tânkande - se tex Gadamer, Förnuftet i vetenskapens tidsâlder s 110; Vattimo, The End of Modernity s 132 f och 140. Nâr det gâller förhâl- landet mellan Heidegger och Wittgenstein âr det tyska standardverket Rentsch, Heidegger und Wittgenstein (som innehâller en detaljerad översikt över den internationella littera­ turen). En av de viktigare engelska texterna âr Edwards, The Authority of Language. Heidegger, Wittgenstein, and the Threat of Philosophical Nihilism. Richard Rorty tar bâde Heidegger och Wittgenstein till förebild, och âterkommer ofta till förhâllandet dem emellan. Uppsalafılosofen Martin Gustafsson sysselsâtter sig frâmst med Wittgensteins, men ocksâ med Heideggers, tânkande — se t ex M Gustafsson, Custom and Origin. Alex­ ander Camera Ljungstrom utgâr i sin avhandling ’’Rettens alkymi” frân Wittgenstein och Heidegger - Knut Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildelaeren s 14, deklarerar: "Denne boken bygger pâ det jeg har fatt ut av den hermeneutiske, konstruktivistiske og dekonstruktive fılosofıen, med Gadamer, Wittgenstein og Derrida som viktige navn.” Blandhol, Nordisk rettspragmatisme s 19 f, râknar bla Wittgenstein, Heidegger och Nietzsche som företrâdare for ’’pragmatismen” - som âr den form av tânkande han sjâlv föresprâkar.
365. 365Och följaktligen har mycket av tankegodset blivit akademiskt allmângods.
366. 366Förstâ nu inte detta sâ, att jag skulle vilja göra gâllande att alla dessa tânkare pâ nâgot sâtt helt enkelt har en och samma sak att sâga - och vilka namn man nâmner i detta sam-
367. 367Inte for att viljan att övervinna dem saknas. Se tex Leiter, Beyond the Hart/Dworkin Debate. Leiter gar mycket lângt - i den nu nâmnda texten och i andra — i sina försök att visa att Dworkin ar irrelevant och bör glömmas bort, men kan i och for sig inte for egen del ’’envision a jurisprudential future without Hart’s masterful work at its center”; Leiter, aas 18 - jfr Fitzpatrick, The Mythology of Modern Law s 183 f. Mycket underhâllande. For en stilstudie se Goodrich, Satirical Legal Studies s 487 ff.
368. 368Dalberg-Larsen, Dansk retsfilosofi.
369. 369Dalberg-Larsen, aa s 85: [F]ra omkring 1960 kan man tale om, at Ross’ retsfiloso- fiske forfatterskab havde naet sit hojdepunkt samtidig med, at nye stromninger i stigende grad gjorde sig galdende." Harts ”The Concept of Law” utkom 1961. Se hârtill Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 156 f. Wittgensteins betydelse for Hart framhavs av Fitzpatrick, The Mythology of Modern Law s 184 ff.
370. 370Dalberg-Larsen, a a s 87.
371. 371Se motsvarande historieskrivning hos tex Koskenniemi, Introduction: Alf Ross and Life Beyond Realism.
372. 372Se Evald, Frederik Vinding Kruse (1880-1963) s 184 ff; Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 126.
373. 373Det var ju, som Evald, aas 190, uttrycker det: "Kelsens oppfattelse, at retsvidenska- ben i det 19 og 20 ârhundrede fuldstandig kritiklost havde sammenblandet psykologi, biologi, etik og teologi, og opgaven var nu den at udrense disse elementer og skabe en aegte, ren ândsvidenskab, som opfyldte (natur)videnskabens krav om objektivitet og eks- akthed.” Jfr Ekelöf, Ett stycke vetenskapshistoria s 261: ”Hösten 1925 kom jag till Upp­ sala och skrev in mig i den fılosofıska fakulteten. Jag började med historia for att sedan lasa teoretisk och praktisk fılosofı. De senare var nâgot av modeamnen i Uppsala pa den tiden. Man menade att pa tre stallen i Europa hande det nâgot inom filosofien: Wien, Cambridge och Uppsala.” Ross disputerade i Uppsala 1929. Enligt egen utsago râknade Ross, Om ret og retferdighed s 4 f, Kelsen (Wien), Hâgerström (Uppsala) och Bentzon (Köpenhamn) som sina frâmsta lârofâder.
374. 374I TfR 1945 s 273 ff. Se hârtill Blandhol, Juridisk ideologi s 109 ff.
375. 375Kausalt, om ân İnte materiellt, finns det starka förbindelser mellan de mest preg- nanta uttrycken för det som hâr kallats "det nya seklets ideer” och den sk "tidige Witt­ genstein”, och det samma skulle kunna sâgas om ”det sena nittonhundratalets ideer” och den ”sene Wittgenstein”; se t ex Lyotard, The Postmodern Condition s 9 f och 40 f. Jag gör mig alltsâ inte till tolk for den exegetiska stândpunkten, att ”Tractatus” och Wittgen­ steins sena produktion bör lâsas isâr. Tvârtom vill jag halla med Rentsch, Heidegger und Wittgenstein s 340, om att varje uttolkare som talar om ett radikalt brott i Wittgensteins tânkande "müssen für die Tiefendimensionen dieser Philosophie verschlossen geblieben sein.” Se vidare pa detta tema t ex Crary-Read (ed), The New Wittgenstein; Janik-Toul­ min, Wittgenstein’s Vienna.
376. 376Se Pattersons ovan i n 364 anförda arbete och jfr dens, From Postmodernism to Law and Truth. Samma sprâkbruk âterfinns hos Tanesini, Wittgenstein. A Feminist Interpre­ tation. Jameson, Postmodernism and Consumer Society s 111 f, har föreslagit att en av anledningarna till att termen ’’postmodernism” âr sâ svârbestâmbar âr, att det, över hela det kulturella spektrat, finns sâ mânga olika former av högmodernism att reagera mot. Vilken form av kultur blir resultatet nâr man söker frigöra sig frân Joyce, frân Stravinsky, frân Pollock? Eller frân den logiska positivismen? Den bestâmning jag hâr ger termen, âr uppenbarligen avledd frân ett strikt teoretiskt sammanhang. Mot denna bakgrund skulle man med fullstândig precision kunna beskriva den hâllning som intas i föreliggande arbete sâ: Den ar "postmodern” i samma utstrâckning som den râttskultur, som givit upphov till problematiken kring distinktionen mellan tolkning och utfyllning, âr "modern”.
377. 377Se hârtill tex Blandhol, Juridisk ideologi s 29 ff; Heidegren, Det moderna genom- brottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915 s 12 ff; Lübcke (red), Vâr tids filosofi. Del 2 s 502 ff.
378. 378Jfr Rentsch, Heidegger und Wittgenstein s 15: "An die Stelle der klassischen Ontologie, BewuEtseins- und Transzendentalphilosophie wie auch Semantik tritt bei [Heidegger und Wittgenstein] der Rekurs auf die unhintergehbare lebensweltliche Alltagspraxis und das in ihr implementierte Hintergrundwissen.”
379. 379Och det ar en tanke som blir fullkomligt vansinnig nâr den i sin tur tas som första princip: ’’Katten dâr pâ mattan âr vâl inte en effekt av sprâket^ Nej, men nu var det inte riktigt det som var poângen... Jfr H Andersson, Barthesianska meditationer s 82 f. "Anything goes? Sa nu âr allt vetenskap?" Nej, men vetenskapens egen praktik - veten- skapens historia - sâger oss, att om vi mâste samlas under nâgon forskningsstrategisk- politisk paroll, sâ âr endast denna försvarbar. Se ocksâ nedan s 150.
380. 380Betecknar vi CLS som en postmodern rörelse far vi alltsâ, med denna begreppsbes- tâmning, en contradictio in adjecto. Alrernativt kan vi förklara rörelsens upplösning som en effekt av att den blev postmodern - se t ex Goodrich, Satirical Legal Studies s 486. En postmodern och progressiv kritik av avtalsrâtten kan inte vara "stark" — den mâste vara "svag", âterhâllsam, effekten av ett svagt tânkande (pensiero debole) i Vattimos mening. Tânk pâ Wilhelmssons ”smâ berâttelser” och jfr Minda, Postmodern Legal Movements s 126: "Postmodern critical legal studies scholars resist all tendencies to locate progressive legal criticism in some authoritarian practice, theory, or interpretation. Instead they argue for a more self-conscious and reflective attitude in accepting the limitations and pitfalls of theoretical perspectives.” Se hârtill Negri, Postmodern Global Governance and the Critical Legal Project.
381. 381Annorlunda i den svenska skadestândsrâtten - genom Hâkan Anderssons vetenskap- liga verksamhet, och nu ocksâ i och med Mârten Schultz avhandling ’’Kausalitet” (mârk dock att Schultz, aa s 42 ff, anvânder termen ’’postmodern” pâ ett sâtt som ger motsatt intryck). Metoden i Thomas Bulls avhandling ”Mötes- och demonstrationsfriheten” âr hermeneutisk, i traditionen efter Gadamer - se ocksâ Bull, Diskriminering och dekon- struktion. Modern svensk straffrâtt bygger i mycket pâ Nils Jareborgs Wittgenstein- inspirerade uppgörelse med det logiskt-positivistiska/realistiska tânkandet och har dâr- med kommit att utvecklas efter andra linjer ân den svenska civilrâtten; se tex Ulvâng, Pâföljdskonkurrens - problem och principer, ett sentida arbete som âr systematiskt inrik- tat, begreppsligt, höggradigt abstrakt och vâl förankrat i teorin. Hur hade det varit om det straffrâttsliga uppsâtsbegreppet hanterats pâ samma sâtt som avtalsrâttens viljebe- grepp? Det âr svârt att förestâlla sig, och anledningen till att det âr svârt sâger kanske nâgonting om förhâllandet mellan straff och avtal. Straffrâttens moraliska dimensioner ter sig omöjliga att tânka bort, men det har âtminstone lyckats oss att, för en tid, berrakta avtalet som ”ett fârglöst kopplingsbegrepp”. Se hârtill nedan kapitel 7.
382. 382Jfr nedan n 499 in fine.
383. 383Mitt exempel âr âterigen Hogberg, Kontraktstolkning.
384. 384Till saken hör, att detta ocksâ mâste bero pâ lâsaren. För nâgon âr det sjâlvklart att avtalsrâtten hâller sig med sin eğen version av den modernistiska myten. En sâdan person âr redan övertygad - stâr redan pâ "min" sida - och behöver bara nâgra enkla kodord för att vara med pâ noterna (för att se tillâmpningen). Nâgon annan kommer aldrig att lâta sig övertygas, oavsett hur konkret framstâllningen blir - helt enkelt dârför att han eller hon mâste tycka att sjâlva ârendet förutsâtter ett missförstând. Han eller hon kanske har byggt upp sin eğen avtalsrâttsliga identitet kring det som hâr kallats berâttelsen om den moderna avtalsrâtten. För att se min poâng mâste en sâdan person övervinna sig sjalv (och vice versa). Detta âr vad jag avsâg nâr jag i min inledande beskrivning av det sprâk- kritiska perspektivet - ovan i avsnitt 1.2.3 - i Wittgensteins efterföljd hâvdade att det kritiska arbetet âr nâgonting personligt, ett arbete med den egna viljan.
385. 385Nybergh, Avtalsfrihet - râtt till avtal s 38: ”Bilden av avtalsrâtten har blivit svâr att överblicka.” Jfr motsvarande formulering i Nybergh, Râtten till tjânster i informations- och kreditsamhâllet s 62. Knapp, An Offer You Can’t Revoke s 317: ’’Contract law at present is hopelessly split, and in some cases splintered, over many different issues and it
386. 386Jfr, for att ta annu ett par exempel, Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 405: ”One of the principal characteristics of classical contract theory was the tendency to attribute all the consequences of a contract to the will of those who made it.”; Ken­ nedy, Form and Substance in Private Law Adjudication s 1731: ”In private law, modern legal thought begins with the rejection of Classical individualism.”
387. 387Grönfors, Avtal och omförhandling s 95 f, anmârker: ’’Harmonin i helhetsmönstret kan numera, i avsaknad av en enda central utsiktspunkt motsvarande partsviljan, aldrig tankas âterstâlld.” Jfr Smith, Atiyah’s Introduction to the Law of Contract s 20: ”[I]t is clear that however much the principles of freedom of contract have been revitalized since 1980, there is no going back to the simplistic pre-1870 belief that all relations should ideally be governed by voluntary obligations.” Anmârkning: Det innebâr antagligen ett misstag att avfârda den pre-modernistiska avtalsrâtten som ’’simplistic”.
388. 388Jfr Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 115: ”En bild höll oss fângna. Och vi kunde inte slippa ut, ty den var inbyggd i vârt sprâk och detta tycktes obönhörligt upp- repa den for oss.”
389. 389Se tex Collins, The Transformation Thesis and the Ascription of Contractual Responsibility; Teubner, After Privatisation?; Wilhelmsson, Varieties of Welfarism in European Contract Law.
390. 390Atiyah, The Rise and Fall of Freedom of Contract s 778 f.
391. 391Atiyah, aa s 779, avslutar sin bok genom att förespegla lasaren att han sjâlv, nâgon gang i framtiden, skulle aterkomma med ett förslag ("The task is one to which I hope to return”). Sa blev det inte. Jfr Foucault, Vetandets arkeologi s 243: ”[A]lla vet att i det moderna teoretiska fâltet ar det inte bevisbara system man finner nöje i att uppfinna, utan discipliner vilkas möjligheter man öppnar, vilkas program man tecknar och vilkas framtid och öde man anförtror at andra. Men sa snart planritningens streckade linjer ar avslutade, försvinner de med sina upphovsman. Och det fâlt de borde ha organiserat lig- ger ofruktbart kvar for all framtid.” Jfr H Andersson, 24 preludier utan fuga s 46.
392. 392Wilhelmsson, Avtal och jamlikhet s 522: ”Vi kanske star pâ tröskeln till ett nytt kon- traktsparadigm som âr öppet for verklighetens förândring...”. Kanske det.
393. 393Wilhelmsson, Questions for a Critical Contract Law s 12. Sjâlv föreslâr Wilhelms­ son, aa s 47, en postmodernt försiktig strategi: ”[C]ontract law should not only be discu­ ssed as a product of the contradictions between traditional and modern contract models. The use of dichotomies like freedom versus solidarity or market-individualism versus consumer-welfarism is not necessarily the right way to present the real contradictions of
394. 394Jfr Negri, Postmodern Global Governance and the Critical Legal Project s 37: ”In the empty space that the crisis of legal realism has left us, we have nonetheless to conti­ nue to ask ourselves: in what way and in what direction are we to proceed in order to regain a theoretical perspective? In what manner could a material basis for law be brought within our grasp again?”
395. 395Den som tappar sin tro förkastar en livsform. Den som inte lângre tror pa den moderna avtalsrâtten kommer t ex inte lângre att föraktfullt fnysa at "begreppsjurispru- dens” och ”naturrâttsliga âskâdningar”.
396. 396Jfr J Braucher, The Afterlife of Contract s 49: "Contracts can seem like a field where nothing ever happens, which indeed would make it a dead subject. We sometimes appear
397. 397Wilhelmsson, Avtal och jâmlikhet s 523. I en not anmârker Wilhelmsson, ast, att pâstâendet att grânsen mellan offentlig râtt och privatrâtt hâller pâ att vittra bort âr for generellt och oanalytiskt emedan distinktionen ifrağa kan avse ett antal olika förhâllan- den.
398. 398Malmström, Privatrâtt och samhâllsutveckling s 244.
399. 399Stang, Viljesdogmet s 300.
400. 400Nâr man vânder sig mot distinktionen mellan privat och offentlig râtt, vânder man sig mot den romerska râtten, och, inom ramen for den râttstradition som bygger pa den tyska artonhundratalsjuridiken (dit hör vi), ocksâ mot Savigny, som brukar utpekas som ansvarig for att ha överfört distinktionen pa den tyska râtten. Den moderna râtten finner sig sjâlv i sitt avstândstagande frân Savigny; se tex Blandhol, Nordisk rettspragmatisme s 133. Och den finner sig sjâlv i sitt avstândstagande frân den romerska râtten; jfr tex Honsell, Römisches Recht s 21.
401. 401Gierke, Die soziale Aufgabe des Privatrechts s 616 f.
402. 402Jfr ovan n 154.
403. 403Gierke, aa s 614. Fritt översatt: ”Vİ behöver en privatrâtt, som, trots allt tal om indi- videns okrânkbara sfâr, later tanken pa en (samhâllelig) gemenskap leva och verka.”
404. 404Gierke, aa s 626 f. Fritt översatt: ”En grânslös avtalsfrihet upphaver sig sjâlv. Ett fruktansvârt vapen i den starkes hand, ett obrukbart verktyg i den svages, blir den ett medel för förtryck, av den ene genom den andre, den mentala och ekonomiska övermak- tens skoningslösa utsugning. En privatrâttsordning som besinnar sina sociala uppgifter, mâste tillika anstrânga sig for att materiellt skydda de samhâllsskikt som avtalsfriheten hotar, mot trycket frân den ekonomiska övermakten.”
405. 405Jfr Teubner, After Privatisation? s 52 f, som konstaterar: ”It has almost become a ritual these days to de-construct the private/public distinction. The problem is, nobody knows how to dis-place it, not to speak of how to re-place it.”
406. 406Hâr skulle man ocksâ kunna nâmna tex Franz Wieackers inflytelserika ’’Privatrechtsge- schichte der Neuzeit” som utkom i sin första upplaga 1952, och som uppmârksammar bl a det som vi kommit att kalla ”civilrâttens splittring” (efter Bengtssons uppsats ”Om civil- râttens splittring”), och de inskrânkningar i avtalsfriheten som râttsutvecklingen medfört.
407. 407Sârskilt Gilmores bok har dâligt rykte i detta hanseende. Se hârtill Hillman, The Triumph of Gilmore’s The Death of Contract; se aven Ronald K L Collins förord till 1995 ars upplaga av ”The Death of Contract”. Se tex Bergstrom, Râttshistorien och civilrâtten - dâr Bergstrom, som civilrâttare, upptrâder som râttshistorieâmnets försvarare. Den argumentering han anför - inriktad pa att motivera den râttshistoriska disciplinens existensberattigande som ’’serviceorgan” - ter sig for en nutida betraktare tâmligen anstrangd. Jfr H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 58, dâr historiens betydelse för förstâelsen av ratten framhavs.
408. 408Befınner sig de ifragavarande texterna i diskursens utkanter? Varje text ar medel- punkt for sin egen diskurs. Vad jag har litar till ar val nâgon sorts uppfattning om en enhetlig avtalsrâttslig diskurs - en uppfattning som i sammanhanget kan stödjas tex pa förhâllanden som dessa: a) Votinius disputerade i allman râttslâra; b) Holm och Norlen disputerade vid Avdelningen för râtt och râttsfılosofı pa Ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet; e) Holm, Norlen och Votinius markerar alla avstând till den tra- ditionella râttsdogmatiken; se ovan n 339; d) Recensionerna av dessa Aristoteliskt orien- terade avhandlingar synes bekrâfta att det finns ett avstând; se Hogberg, Anm av Holm,
409. 409Enligt vilken den Aristoteliska fîlosofin tillhandahâller avtalsrâttens kitt och sam- manhang. De faktiska, juridiska konsekvenser som denna teoretiska operation skall ge âr mindre radikala. Gordleys resonemang syftar till att framstâlla den faktiskt givna avtals­ râtten i bâsta möjliga Ijus.
410. 410Votinius, Varandra som vânner och fıender s 34. Âterigen (jfr föregâende not): Det som âr radikalt i detta âr inte de materiellrâttsliga konsekvenserna, utan tillspetsningen (vânner/fiender) och pâstâendet att vi kan första avtalsrâtten genom att lâsa Aristoteles.
411. 411Man skulle kunna sâga att det âr varje Aristoteliansk avtalsrâttares uppgift att över- brygga avstândet mellan Aristoteles och vâr avtalsrâtt (och det kan tyckas avsevârt) — enklast kanske genom att dra en historisk linje frân punkt A till punkt B.
412. 412Det bâsta exemplet hârpâ utgör möjligen Schultz, Kausalitet - i vilken det svenska râttskâllematerialet ordnas efter mönster frân den amerikanska râttsteoretiska debatten.
413. 413Wilhelmsson, Anm av Lehrberg, Förutsâttningslâran s 453. Se ocksâ ovan n 15 och
414. 414samt jfr ovan vid n 58.
415. 415Lindskog, Oskâlighetsbegreppet i 36 § avtalslagen s 288. Man kan frâga sig vilken normaljuridisk term som nârmast svarar mot "epistemologi". Och man skulle kunna mena att problemet hâr âr, att det normaljuridiska sprâket i alltför stor utstrâckning sak- nar teoretiska dimensioner, emedan de svenska akademiskt verksamma juristerna under nittonhundratalet mer eller mindre medvetet slipat bort de teoretiska nyanserna ur sitt sprâk, och sett till att detta inte begâvats med nya sâdana.
416. 416Termerna ”ontologi” och ’’epistemologi” förekommer tex i avhandlingar som H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans; Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund; H Gustafsson, Râttens polyvalens; Holm, Den avtalsgrundade lojalitetsplikten; Hog- berg, Kontraktstolkning; Schultz, Kausalitet. Att innebörden av termen "ontologi" inte utan vidare kan tas for given i det akademiska juridiska sammanhanget visar sig möjligen dârigenom att Schultz, aa s 65 n 80, finner for gott att definiera den. Anmârkas kan, att det âr naturligt att termerna ’’ontologi” och ’’epistemologi” figurerar flitigt i texter som vill göra upp med realismen - se tex Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildelaren - lik- som att dessa termers relevans förnekas av den realistiska traditionens försvarare; jfr ovan vid n 269. Se om relationen mellan ontologi och epistemologi nedan i avsnitt 7.3.2.
417. 417Kant, Die Metaphysik der Sitten s 36, tar avstând frân en popularisering av den kri- tiska filosofin med orden: ”Hier ist an keine Popularitât (Volkssprache) zu denken, son- dern es mufi auf scholastische Pünktlichkeit, wenn sie auch Peinlichkeit gescholten würde, gedrungen werden (denn es ist Schulsprache): weil dadurch allein die voreilige Vernunft dahin gebracht werden kann, vor ihren dogmatischen Behauptungen sich erst selbst zu verstehen.” Jfr ovan vid n 346 och nedan vid n 536; se âven nedan n 1078. Det âr ocksâ min uppfattning att man inte bör ta den normativa frâgan om râttsvetenskapens vâsen pâ alltför stort allvar.
418. 418Se hârtill t ex Apel, Etik och kommunikation s 131 ff.
419. 419Ur exegetisk synvinkel fınns det sâledes anledning att anmârka pâ Gordleys behand- ling av Kant - se t ex Byrd-Hruschka, Kant on "Why Must I Keep My Promise?” s 48 n 5, s 60 n 52 och s 73 n 124. Jfr tex Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 119 ff, som, i enlighet med vad formen kraver, stâller sin dygdeetik mot pliktetik och, som brukligt ar, later Kants moralfilosofi illustrera det pliktetiska perspektivet. Noteras kan att a) avsnittet om pliktetik âr kort, avsevart kortare an avsnittet om dygdeetik, b) fram- stâllningen bygger uteslutande pa sekundârkâllor, c) ambitionerna med densamma för- klaras vara ’’mycket begrânsade”, vilket inte hindrar författaren frân att framföra ”nâgra möjliga invândningar”, som alla d) synes utgâ frân premissen att Kants utlâggning av det rena praktiska förnuftets apriori givna struktur (i ”Grundlâggning av sedernas metafy- sik”) âr avsedd att ge konkret vâgledning i faktiska moraliska dilemman - med den pre­ missen âr det svârt att göra Kants projekt râttvisa; se pâ detta tema t ex Wood, The Final Form of Kant’s Practical Philosophy s 10 ff. Men mârk alltsâ att mitt syfte hâr inte âr att beslâ Norlen med fel, utan att visa pâ ett drag som prâglar vâr diskurs — Aristoteliker âr predisponerade att vara ogina i sin lâsning av Kant och vice versa. ”Weinrib bygger pâ Aristoteles och Kant...”. Ja, och vad krâvs for att fa det att gâ ihop? Jfr ovan n 332.
420. 420’’Mâste” — det âr i kraft av sâdana manövrar som man defınierar sig som progressiv avtalsrâttare. Âsikten bör inte tânkas som nâgonting som föregâr och styr sprâkbruket.
421. 421Jfr H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 177 n 7.
422. 422Man skulle kunna tro att den svângande pendeln bara beskriver ett förlopp, först frân form mot det materiella (en rörelse som kanske kulminerar under sent 70-tal) och sedan dess tillbaka mot det formella - vilket skulle İnnebâra att det hâr egentligen inte finns nâgon motsâttning ... men man far inte missta sig pâ det normativa i det deskriptiva. For egen del instâmmer jag i följande uttalande av Movsesian, Two Cheers for Freedom
423. 423Daremot ar naturligtvis den vetenskapliga avtalsrâtten, som praktik betraktad, just precis allt detta, pa en gang - varken mer eller mindre. Jfr Goodrich, Europe in America s 2048: ”The history of law is a history of writing - texts and others signs are all that remain. They are the law.”
424. 424Rattare sagt: I efterhand kommer historieskrivningen att kunna framstâlla saken sa.
425. 425En stâmning av vantrivsel. Jfr Movsesian, Rediscovering Williston s211 f: ”[T]here is a growing disquiet in the academy about the promise of contract theory. While the fundamental doctrines of contract law are not controversial, little agreement exists on their theoretical justification. Numerous contenders have appeared - autonomy theories,
426. 426Horwitz, Progressive Legal Historiography s 687.
427. 427Se hârtill ovan n 255 och 281.
428. 428Nâr Peter Benson i slutet av 80-talet publicerar sin stora studie i Hegeliansk avtals­ râtt - Abstract Right and the Possibility of a Nondistributive Conception of Contract - âr det, som han upplever det, ett rop i öknen. Sjâlva möjligheten av en strikt formell ana­ lys av avtalsrâtten mâste försvaras. Benson, aa s 1079: ”The impossibility of a purely nondistributive elucidation of contract is now the basic premise of most current theori­ zing about contract law.” Vinden hade dock vid det laget redan vânt.
429. 429Jfr Schultz, Kausalitet s 42 ff, som förklarar sig ha skrivit en omodern avhandling, en avhandling som âr modernistisk i en postmodern tid. Emellertid âr vâl just detta positio- nerande gentemot den âldre generationens kollektivistiska och progressiva juridik helt i enlighet med vad den innevarande tidens mode krâver. Jfr Tushnet, Critical Legal Studies: A Political History s 1540, som angâende âtervâxten, for CLS del, skriver: ”The cultural-radical strand in cls draws on images of social connection often based upon
430. 430Och det menar jag som en grammatisk anmarkning, i Wittgensteiniansk mening; se sarskilt Wittgenstein, Filosofi s 11 ff; se hartill tex Diamond, The Realistic Spirit s 39 ff; Harris, Language, Saussure and Wittgenstein s 61 ff. Jfr Jareborg, Begrepp och brottsbe- skrivning s 22 f, som tar avstlnd frân termen ’’grammatisk”, anvand pl detta satt.
431. 431Jfr tex Wilhelmsson, Om kritisk civilrattsdogmatik s 60: ”En kritisk doktrin kan inte, enligt min uppfattning, utan att bedra sig sjalv, söka efter nlgot ’enda ratta’ satt att bygga upp ett nytt system av allmanna laror. En kritisk doktrin presenterar blott en ny möjlig modell som kan utnyttjas eller förkastas av relevanta delar av det juridiska audito- riet."
432. 432Jfr Vattimo, Utöver tolkningen s 21: ”Om hermeneutiken vore enbart upptackten av det faktum att det fınns olika perspektiv pa ‘varlden' eller pa ’varat’, sa skulle just den uppfattning om sanningen sasom objektiv spegling av sakförhâllanden visa sig vara bekrâftad [...] som tolkningens fılosofı [...] tillbakavisar. Att sedan pa ett koherent satt acceptera att hermeneutiken ar en tolkning, och inte en metafysisk beskrivning, skulle i sammanhanget vara likvardigt med att reducera den till ett smakbetingat val, ja, inte ens till det, dârför att det inte heller skulle handla om ett val utan om en [...] registrering av en sinnesstâmning som ar alldeles oförklarlig (dârför att den inte kan deduceras pa nagot satt) for sig sjalv och for andra.”
433. 433Fish, Doing What Comes Naturally s 467: "[B]eing situated not only means that one cannot achieve a distance on one’s beliefs, but that one’s beliefs do not relax their hold because one ‘knows’ that they are local and not universal.” I denna riktning tex Hogberg, Kontraktstolkning s 110; Schultz, Kausalitet s 44; Tontti, Right and Prejudice s 29 f- exempel pa sentida, nordiska framstâllningar i vilka det markeras mot konstruk- tivistiskt realistiska tolkningar av hermeutiken. "All förstâelse ar tolkning” sâger Gada- mer, och kommenterar förstâelsens sjâlva struktur - det har i sig inga metodologiska implikationer.
434. 434Och da har vi nâmnt de kanske viktigaste idehistoriska kâllorna till den ifraga- varande insikten. Se hârtill t ex Gadamer, Förnuftet i vetenskapens tidsalder s 79.
435. 435Heidegger, Brev om humanismen s 5; se ocksa dens, Konstverkets ursprung s 75.
436. 436Rorty, Philosophy and the Mirror of Nature s 372. —O
437. 437Wittgenstein, Tractatus 4.112: "Filosofin âr ingen lâra utan en aktivitet.”; jfr Lyotard, The Postmodern Explained s 99 ff.
438. 438Jfr Patterson, The Pseudo-Debate over Default Rules in Contract Law s 252: ’’Something is wrong with contract law; at least that is what contract theorists would have us believe. Contract law, we are told, is in ‘crisis’. Legal academics on all sides of the question agree that the way to solve the crisis in contract law is with better theories of contract.”
439. 439Jfr Peczenik, Legal Doctrine and Legal Theory s 196, som föreslâr en ”kopernikansk vandning” i förhâllandet mellan filosofi och rattsteori — filosofin skall anpassas efter ratts- teorin, istâllet för tvârtom. Ocksâ Peczenik följer Kant i det att han reagerar med frustra­ tion pâ modets vâxlingar.
440. 440I Wittgensteins efterföljd kan vi sâga att det hâr gâller att lata teoretiserandet vara - vad Cora Diamond menar med sitt uttryck ”the Realistic Spirit”; se Diamond, The Rea­ listic Spirit s 39 ff. Eller som Patterson, The Philosophical Origins of Modern Contract Doctrine. An Open Letter to Professor James Gordley s 1436, uttrycker det, i polemik
441. 441Detta ar inte ett axiom, utan en iakttagelse - lat vara att den kan tyckas kontraintui- tiv för nâgon som alltför effektivt har internaliserat den realistiska jurisprudensens bud- skap, och som följdenligt âr benagen att upprepa det normativa postulat som kraver att juridiken skall vara ”verklighetsförankrad” och som ger râttsvetenskapliga undersök- ningar som tar avstamp i ”verkliga problem” företrâde framför ’’rent dogmatiska” fram- stallningar. Hos Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 73, heter det ju tex ”att det for rattsvetenskapen inte finns nagot annat att beakta, an vad som kan utredas av sociala realiteter”. Har ar jag emellertid inte intresserad av bur ratts­ vetenskapen bör bedrivas, utan av hur den faktiskt bedrivs - och ur denna synvinkel sett ar, i viss mening, texten juristens verklighet (i detta instammer tom Lundstedt). Se vidare nedan kapitel 8.
442. 442Jfr Tontti, Right and Prejudice s 3: ’’Human sciences deal with unique, singular matters and are operational in the field of historical, concrete (ethical) life, in Hegel’s terminology. Consequently only a particularistic and historical approach is acceptable within them.”
443. 443Termen naturligtvis efter Nietzsche, vars ’’Otidsenliga betraktelser”, fran perioden 1873-1876, numera föreligger i svensk översâttning - se Nietzsche, Samlade skrifter,
444. 444Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 15, skrev om sin strâvan i filosofin: "[D]it jag verkligen mâste komma, dâr mâste jag egentligen redan vara.”
445. 445Detta analogt den senare Wittgensteins instâllning till den "stora frâgan” om sprâkets vâsen. Jfr H Andersson, Anm av Schultz, Kausalitet s 473, som inte âr övertygad ”om vârdet av ett monistiskt fundament” för skadestândsrâtten, och som fınner det vârt att ”fundera över alla dessa vâra strâvanden efter att ge uttryck ât ett rattsomrâdes — eller hela râttsordningens —fundamentala ândamâl.”
446. 446Jfr Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 18: "Man kan berrakta vârt sprâk som en gammal stad: ett virrvarr av grânder och torg, gamla och nya hus, och hus med till- byggnader frân skilda tider;” Se ocksâ dens, aa s 7; dens, Sârskilda anmârkningar s 26.
447. 447Detta spel med skillnader âgnas stor uppmârksamhet i den dekonstruktiva filosofin, dvs det inflytelserika tânkande som har sitt upphov i Jaques Derridas grammatologi. Vad gâller brottytan dekonstruktion/râttsvetenskap se först och frâmst Derrida, Lagens kraft - en skrift som bl a innehâller texten till det foredrag som Derrida i slutet av 80-talet höll vid ett seminarium pâ Cardozo Law School och som kommit att bli symbolen for CLS postmoderna vândning/upplösning i det postmoderna; se hârtill Goodrich, Europe in America: Grammatology, Legal Studies, and the Politics of Transmission, om den ameri- kanska receptionen av Derridas tânkande och om avstândet mellan Europa och Amerika. Det mest kânda dekonstruktiva arbetet pâ avtalsrâttens omrâde âr Dalton, An Essay in the Deconstruction of Contract Law Doctrine. Det tidigaste och tydligaste uttrycket for dekonstruktivism i svensk râttsvetenskap âr H Andersson, Constructive Deconstruction.
448. 448Följde man den instruktionen skulle man ofta, men inte alltid, hamna râtt. Man skulle inte avvika frân flocken. Till uppdelningen subjektivt/objektivt âterkommer fram- stâllningen i det följande vid flera tillfâllen - emedan den âr centralt placerad i det sprâk- liga landskap som omger distinktionen mellan tolkning och utfyllning.
449. 449Anta att man helt enkelt bara postulerade att förhâllandet mellan tolkning och utfyll­ ning skall konstrueras pâ ett sâtt som, tex, minimerar transaktionskostnaderna - jfr R Posner, The Law and Economics of Contract Interpretation s 1584 ff. Vilkenfraga har man dâ besvarat? Vad betyder "tolkning” nâr begreppet hâr stâlls mot ’’utfyllning”? Vad dessa termer ân betyder kan de inte likstâllas med de termer R Posner, a st, anvânder - ”gap filling” och ’’disambiguating”. Тех heter det hos R Posner, aa s 1586: ”Gap filling and disambiguating are both [...] ‘interpretive’ in the sense that they are efforts to deter­ mine how the parties would have resolved the issue that has arisen had they foreseen it when they negotiated their contract.” Formuleringen pâminner om Windscheids förut- sâttningslâra - se vidare nedan avsnitt 9.3.2.2. - men griper egentligen alls inte in i den debatt som format vâr distinktion mellan tolkning och utfyllning.
450. 450Se sârskilt Kant, Kritik av det rena förnuftet s 74 f och 95.
451. 451Jag fınner termen ”râttsdogmatik” bâde historiskt korrekt och trâffande, som beteck- ning pâ den râttsvetenskapliga kârnverksamheten, och har alltsâ, i likhet med Jareborg, Râttsdogmatik som vetenskap s 4, ingenting att invânda mot den. Juridik âr vâsentligen teologi, och tvârtom; jfr Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 330 ff, om den juri- diska hermeneutikens exemplariska betydelse. Se vidare nedan avsnitt 5.3.5 och 8.4. Motsatt retorisk stans hos tex Sandgren, Ar râttsdogmatiken dogmatisk?; Westerlund, Miljörâttsvetenskap — med nödvândighet interaktiv, sârskilt s 202.
452. 452Jfr Sandgren, En social civilrâtt? I s 479, som talar om en ”’odogmatisk râttsdogma­ tik’ av det slag som redan utmârker en stor del av dagens râttsvetenskap, t ex i form av en tâmligen obunden râttspolitisk argumentering”. Detta âr inte vad jag hâr har i âtanke. Jag har för eğen del svârt att tânka mig nâgonting som âr mer dogmatiskt ân den moderna förmögenhetsrâttens okritiska svârmande för ”fri”, ”öppen”, "obunden” och ’’râttspoli­ tisk” argumentation.
453. 453Jfr Pavlich, Experiencing Critique s 96: "Who would deny the continued signifi­ cance of critique in contemporary academic discourses? Images of critical thinking’, ‘cri­ tique’ and ‘criticism’ have become indispensable to the very production of ‘true’ statements. Where once divine revelation served to disclose truth, criticism nowadays is the foremost equivalent contender to the task. [...] Critique and criticism are [...] ele­ mental to contexts claiming scholarly mandate.” Pa ett retoriskt plan kan det tyckas sjâlv- klart att vetenskapen inte tar nagonting for givet (att vara vetenskaplig skall vara motsatsen till att styras av fördomar). Reellt sett förutsatter emellertid all vetenskap dog- mer. I Kuhns modell av de vetenskapliga revolutionernas struktur intrader det normalve- tenskapliga skedet nâr paradigmet ligger fast. Hos Gadamer bygger all förstâelse i viss mening pâ fördomar (Vorurteile). Wittgenstein papekar ofta att aven râttfârdigandets spel har en grammatik (dvs grânser). Det kommer till en punkt vid vilken vi helt enkelt inrattar oss, dârför att det âr sa vi lever (och det gâller âven inom vetenskapen). Se exempel- vis Wittgenstein, Filosofiska undersökningar §§ 217, 219, 325—326 och 477-485; dens, Om visshet §§ 163-164, 191-192 och 204; dens, Zettel §§ 229-230 och 314-315.
454. 454Denna kritik av Hegel har givits sin numera mest kânda formulering av Popper, The Open Society and Its Enemies, vol II s 27 ff, sârskilt s 46 ff. Poppers lâsning av Hegel — som Ross, Om ret og retfaerdighed s 333 n 7 a det varmaste rekommenderade - har, pa goda grunder, ofta kritiserats i den efterföljande debatten, övertygande tex av Kauf­ mann, From Shakespeare to Existentialism s 88 ff. Jfr ocksa Russell, Vâsterlandets filo- sofi s 619 ff.
455. 455Sâ har man försökt hantera Kants, Foucaults, Gadamers ... ja, ocksa Wittgensteins tankande. Exempel frân den nordiska râttsvetenskapliga diskursen: Ekelöf, En essay om tolkning och mening s 23 (om Gadamer); Tuori, Critical Legal Positivism s 305 ff (om Foucault); Votinius, Varandra som vanner och fıender s37ff och 213 (om Wittgen­ stein).
456. 456Jfr Cornell, Taking Hegel Seriously s 141: ”To think that we are completely enclosed in our own historical horizon, is to reintroduce the conception of the form of life, langu­ age game, etc as a self-identical form with determinate boundaries; it is precisely this conception of the self-presence of form that Wittgenstein challenged.” En naturlig pen- dang till detta missförstând ar det som gör sprâkkritiken till en form av relativism. Relati- vismen ar emellertid, till skillnad frân sprâkkritiken, i sig en teori — en sjâlvmotsâgande sâdan. Enligt Spaak, Relativism i juridiken s 362, hâvdar relativister ”(i) att en utsaga, X, kan vara sann, giltig, vâlgrundad, osv endast i förhâllande till en viss utgângspunkt och (ii) att ingen sâdan utgângspunkt âr sannare, giltigare, mera vâlgrundad osv ân nâgon annan utgângspunkt”. Nâgonting sâdant hâvdar jag förvisso inte. Se hârtill t ex Feyera- bend, Against Method s 268 ff; Fish, Doing What Comes Naturally s 29 f; dens, Is There a Text in This Class? s 303 ff; Patterson, From Postmodernism to Law and Truth s 54 ff och 64; dens, Law and Truth s 163; Putnam, Ethics without Ontology s 109 ff; Rorty, Solidarity or objectivity s 23 f; Stenlund, Filosofiska uppsatser s 132 ff.
457. 457Jfr Heidegger, Identitet och differens s 27: "[Traditionen] râder nâr den befriar oss ur eftertanken [kalkylerandet] in i ett föregripande tânkande, som inte lângre âr ett plane- rande. Först nâr vi pâ ett tânkande sâtt vânder oss till det redan tânkta, kommer vi att tas i bruk av det som âterstâr att tânka.” Se hârtill Vattimo, The End of Modernity - en framstâllning som lâgger ut texten kring Heideggers uppfattning om moderniteten.
458. 458Se hârtill Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildelaeren s 14.
459. 459Jfr Tuori, Critical Legal Positivism s 305: ”Now it can be questioned whether ‘pure’ unmasking criticism is in general possible.” En variant av den generella frâgan om kultur- kritikens möjlighet. Med en formulering frân White, Is Cultural Criticism Possible? s 1377, gâller denna ”[h]ow we can have confidence in our capacity to judge the culture we inhabit.”
460. 460För prov pâ alternativa formuleringar av denna allmânt omhuldade förnuftskritiska grundsats (frân i vetenskapsteoretiska sammanhang kanoniska texter) se Feyerabend, Against Method s 225; Kuhn, The Structure of Scientific Revolutions s 206; Quine, Word and Object s 275. Jfr Putnam, The Collapse of the Fact/Value Dichotomy. Hos Tuori, Critical Legal Positivism s 306, heter det: ’’There is no ahistorical Archimedean point of view, to which a normative critic could elevate herself. All criticism is criticism from within a certain culture and forced to rely on the normative standards inherent in this culture.” Jfr Fish, Doing What Comes Naturally s 436 ff, som reser, den i mitt tycke befogade, frâgan utifrân vilken stândpunkt ifrâgavarande ”insikt” egentligen kan formu- leras. Vad betyder, mao, uttrycket ’’normativ” om alla omdömen âr normativa, och vil­ ken grund kan vi rimligen ha for det pâstâendet?
461. 461En frâga som har begâvats med förmâgan att besvara sig sjâlv, och som dârför inte âr sârdeles meningsfull.
462. 462För att parafrasera Heidegger, Till tânkandets sak s 8: En liten vink for lâsandet skall har ges. Det gâller inte att ta till sig en râcka utsagesatser, utan att följa visandets gang.
463. 463"Den Wittgensteinska metoden vâgar val knappast nâgon söka efterlikna", skrev en gang Hellner, Nâgra anteckningar om juridik och filosofi s 6. (Nu ar det val inte riktigt det som jag gör. Och det vore missriktat att försöka skriva som Wittgenstein. Ar det nagonting han kraver sa ar det sjâlvstândighet.) Jfr den lista med stilistiskt-metodologiska sardrag som presenteras nedan i avsnitt 3.4. ”Vad skall en jurist med filosofi till?” Rela- tionen mellan disciplinerna behöver inte alls grundas abstrakt - tex genom den befangda tankegâng som gör filosofin till alla vetenskapers drottning: ”Inom denna vetenskap âgnar vi oss at x. Vad ar x? Det ar ju en filosofisk frâga! Vi mâste gâ till filosofin for att fa ordning pâ vârt x-begrepp” - for den kan ocksâ tankas helt konkret. Man kan sâledes vara Kantiansk som jurist i det att man i nâgon utstrâckning gör som Kant (Vad ar det Kant gör? Vad kânnetecknar hans metod?) - och det kraver pâ inga satt att man bygger sin juridik pâ Kants pliktetik, eller râttsfilosofi, eller nâgot annat. Och det âr mycket frâmmande för andan i Foucaults texter att ”bygga” juridik pâ dem, precis om det âr mycket frâmmande för andan i Wittgensteins texter att bygga nâgonting, vadsomhelst, pâ nâgonting som man tror sig ha funnit i dem. Se hârtill t ex Tanesini, Wittgenstein. А Feminist Interpretation s 31 ff. Utmârkande för de texter som formar den deskriptiva kritikens kanon - sâ som jag hâr konstruerar denna kategori — âr att de inte tillâter att man bygger nâgonting pâ dem (i viss mening). Jfr Wennström, Bör den allmânna râtts- lâran omorienteras? s 49 n 99.
464. 464Ja, det âr möjligt att bedriva kulturkritik: Titta! Och det âr naturligtvis inte ett bevis i strâng mening, utan ett sâtt att avfârda problemet. N B: Jag sâllar mig pâ inga villkor till dem som tror att en praktisk demonstration, eller en rak hânvisning till nâgot empiriskt fenomen, kan slita en filosofisk tvist: Nâgon knackar i skrivbordet i akt och mening att avgöra konflikten mellan realister och idealister - se hârtill Wittgenstein, Zettel §§ 413-14.
465. 465Det âr mycket en frâga om temperament snarare ân om logik. Man kan ocksâ, som Wilhelmsson, hâila fast vid bilden av den moderna avtalsrâtten i fullt medvetande om att det rör sig om en i viss mening alltför enkel bild dârför att man vill konsekvenserna, sâ att sâga för den goda sakens skull. Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 16, har förklarat att han, i det av den postmoderne etikern Zygmunt Bauman uppstâllda valet mellan lik- giltighet och solidaritet, föredrar det senare alternativet. I likhet med H Andersson, Râttspolitiskt inkorrekt - en bra början s 28 f, vâljer jag, om Baumans etikettering tillfâlligt- vis mâste accepteras, likgiltigheten.
466. 466I civilrâtten âr denna myt grundlâggande. Den bekrâftas av alla - sâkerligen ocksâ av mig. Jfr Hellner, Râttsvetenskaplig metod s 480: ”Râttsdogmatiken betraktas som den egentliga râttsvetenskapen.” A H Persson, Förbehâllsklausuler s 48 f, uttalar: "Eftersom min avhandling inte pâ nâgot sâtt syftar till att skilja sig frân andra râttsvetenskapliga forskares arbeten, kommer râttsdogmatisk metod att anvândas för att beskriva och analy- sera förbehâllsklausulerna enligt gâllande râtt.” I detta ligger tillsynes en extrem monism, som pâ ett direkt sâtt manifesterar enhetlighetsmyten; jfr Sandgren, Juridikavhandlingar vid Stockholms universitet 1957-2006 s 454. Men âven den mest uttalade pluralism kan bygga - och bygger ocksâ regelmâssigt - pâ förestâllningen att râttsvetenskapen pâ nâgot sâtt egentligen âr enhetlig och ateoretisk. Hos t ex H Andersson blir pluralismen en öpp- ning mot nâgonting annat-sâsom narratologi. Dârmed etableras en bipolaritet - mellan den ateoreitska juridiken och det teoretiska andra. Det andra skall man vidare inte för- lora sig i, utan behârska och transformera - ”översâtta” - till juridik. Juridiken âr mate- rian, det mest konkreta, och ’’teorin” kan endast anvândas genom att materialiseras pâ juridikens konkreta nivâ. Pluralisten blir en försiktig exkursionist, som utgâr frân, och hela tiden hâller sig nâra, den juridiska basen. Kanske kan det râcka att öppna ett fönster; jfr H Andersson, Râttens narratologiska dimensioner s 11.
467. 467Notera att denna ”lârdom”, nar den som hâr presenteras kortfattat och ryckt ur sitt sammanhang, kan verka fullkomligt banal. Naturligtvis fınns det skillnader mellan dessa författare. Det âr alltid möjligt att visa pâ skillnader mellan givna texter. Att det fınns skillnader kan alltsâ aldrig i sig vara poângen.
468. 468Se vidare nedan i och vid n 581.
469. 469Âterigen: Det âr nâgonting konkret och helt trivialt som avses. Ett godtyckligt valt exempel: ”Vid strikt ansvar skall [adekvans-]bedömningen förlâggas till tidpunkten för avtalsslutet” skriver Radetzki, Orsak och skada s 44 och hânvisar till sammanlagt elva verk, det âldsta utgivet 1919, det senaste 1996; jfr Hellner, Râttsvetenskaplig metod s 484 samt ovan vid n 412.
470. 470Och det âr en parafras pâ Gadamers sentens: "Sein, das verstanden werden kann, İst Sprache."; se Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 478. Jfr Ekelöfs attityd till herme­ neutiken i allmânhet och Gadamer i synnerhet; se nedan avsnitt 10.6.
471. 471JFT 1964 s 380 ff. Vahlens İngâng till tolkningsproblematiken torde ha varit den analys av formkravets betydelse vid fastighetsköp, med avseende pâ bestâmningen av avtalsinnehâllet, som han genomförde som ett led i undersökningarna i sin doktors- avhandling frân 1951 - "Formkravet vid fastighetsköp”.
472. 472Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 381.
473. 473Vahlen, aas380.
474. 474Vahlen, aas 380 f.
475. 475Vahlen, aas 384, konstaterade att ’’râttsvetenskapen icke hunnit sâ lângt inom avtals­ râtten.” Det âr, pâ sitt sâtt, ett anmârkningsvârt pâstâende.
476. 476För sentida exempel se Lehrberg, Avtalstolkning; J Ramberg, Avtalstolkningsmeto- der; O Svensson, Tolkning och bristande finhet. Hogberg, Kontraktstolkning, undviker, med sina nedtonade ansprâk, problemet.
477. 477Till jâmförelse: Nâr Regelsberger, Pandekten. Band I s 140 n *, mot artonhundra- talets slut förklarar att: ”[e]s giebt wenige Kapitel in der Rechtslehre, wo die Theorie so weit hinter der Praxis, das Wissen hinter dem Können zurückbleibt als in der Aus- legung”, sâ âr det inte i syfte att uppmârksamma, att hâr finns ett av râttsvetenskapen försummat omrâde, som det âr hög tid att ta sig an pâ allvar, utan för att dâmpa lâsarens förvântningar pâ tolkningslâran. Tolkning, pâpekar Regelsberger, ast, âr som sprâket: ”viele Menschen sprechen richtig, ohne sich der Sprachgesetze bewufit zu sein.” Tolk­ ningslâran mâste vidare, enligt Regelberger, aas 145, vara ofullstândig, i och med att den inte kan annat ân ge en förenklad bild av tolkningsförfarandet, och den kan undvaras, âven om den har ett pedagogiskt vârde.
478. 478Karl Larenz inledde sin ”Die Methode der Auslegung der Rechtsgeschâfts” (1930) med konstaterandet: ”Die Lehre von der Auslegung des Rechtsgeschâftes ist bis heute zu keinem Abschlufi gelangt...” Pâstâendet stâr sig ân (och i detta hânseende skiljer sig inte den nordiska râtten frân den tyska).
479. 479Jfr tex Blandhol, Juridisk ideologi s 114 ff; Frângsmyr, Svensk idehistoria. Del 2 s 317 ff. Ett annat uttryck för tidsandan, förhâllandevis slumpmâssigt valt — 1953 skriver Fr Vinding Kruse, Erkendelseteori og retsvidenskab s 144: "[H]vis min opfattelse af sam- fundsvidenskabens metode er rigtig, kan al ’naturret’ og al ‘retspolitik' fremtidig forsvinde sammen med den aldre metafysiske etik og retsfilosofi og, som jeg har sogt at vise, erstattes af en retsvidenskab, der ligesom de anvendte naturvidenskaber er ligesâ videnskabelig som de beskrivende natur- og samfundsvidenskaber, idet den overalt byg- ger sine resultater pâ de praktiske erfaringers realiteter, efter en fast og konsekvent metode, den [...] eksperi mentale forskningsmetode." Detta uttalande synes i detalj bekrâfta den diagnos som i andra vârldskrigets efterdyningar stâlldes av Max Horkheimer - se sârskilt Horkheimer, Eclipse of Reason s 40 - bara för att uppmârksamma en inflytelse- rik kritiker av det instrumentella förnuftet.
480. 480Enligt Jareborg, Râttsdogmatik som vetenskap s 5, var den logiska positivismen en ”allmân filosofisk vâckelserörelse” som under mottot ”Avskaffa metafysiken!" vâxte fram under 1920- och 1930-talen. Jareborg, aa s 5, karakteriserar rörelsens budskap sâ: "Meningsfullt och vetenskapligt âr endast det som kan verifıeras eller falsifieras; veten­ skap gâller fakta; vetenskap âr vârderingsfri; vetenskap mâste bedrivas med naturveten- skapernas metod (som identifıeras med den hypotetiskt-deduktiva metoden); vârden âr inte fakta; vârdeutsagor âr kânslouttryck och kan dârför inte vara sanna eller osanna." Se hârtill tex Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 39 ff; Wedberg, Filosofins historia. Frân Bolzano till Wittgenstein s 210 ff; von Wright, Logik, filosofi och sprâk s 144 ff.
481. 481Vilket inte betyder att vi kan förstâ Ross genom att reducera honom till en logisk positivist. Sârskilt Bergo, Tekst og virkelighet i rettskildelaren s 197 ff, har markerat mot sâdana reduktiva lâsningar av Ross. Om Ross och den logiska positivismen se âven tex Blandhol, Juridisk ideologi s 40 ff; Dalberg-Larsen, Dansk retsfilosofi s 54 ff. I samman- hanget kan anmârkas att Björn Ahlander i sin ”Ar juridiken en vetenskap?”, som publice- ras 1950, umgâs med ett vetenskapsbegrepp som âr influerat av Carnap, och ansluter till diskussionen kring verifikationismen. Se Ahlander, aa s 26 ff; se ocksâ dens, Om râtt och
482. 482I en tidigare version finner man denna tanke i Vahlens uppsats ”Om fastighetsâgares skadestândsansvar” (se sârskilt s 243) frân 1953.
483. 483Se tex Vahlen, Avtal och tolknings 190, 192, 249, 253 och 271.
484. 484Se hârtill nedan avsnitt 8.4.
485. 485Drömmen har, i likhet med mörkret, ofta fatt symbolisera det âldre tânkande som det tidiga nittonhundratalets modernistiska filosofier revolterade mot. Se tex ovan n 286. Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 384, utgâr frân att det gâller att âstadkomma ett system som inte âr "metafysiskt belastat”. Jfr Vahlen, Bör förutsâttning- lâran avskaffas? s 396.
486. 486Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 384: ”För att klarhet skall kunna nâs mâste man [...] börja nâgonstans och acceptera det ofrânkomliga förhâllandet att vetenskapliga framsteg endast kunna ske i etapper.” Jfr följande uttalande av Moritz
487. 487Jfr Ross, Om ret og retferdighed s 52: ”Det er en grundsaetning i den moderne empirisk orienterede videnskabslogik, at en pâstand der praetenderer at vaere et virkelig- hedsudsagn [...] direkte eller indirekte ma implicere, at man ved at folge en vis frem- gangsmâde under visse betingelser vil gore visse umiddelbare erfaringer. Denne fremgangsmâde, som man kalder verifikationsproceduren, angâr altsa hvorledes man skal gâ frem for at efterprove udsagnets sandhed og definierer samtidig dets meningsindhold. Kan en sâdan fremgangsmâde ikke angives [...] stâr vi fuldstaendig hjaelpelose i sporgs- mâlet, om udsagnet er sandt eller falsk. Sâdanne udsagn siges at savne (logisk) mening og kaldes metafysiske.”
488. 488Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 384.
489. 489Vahlen, ast.
490. 490I sin anmalan skrev Karlgren, Anm av Vahlen, Avtal och tolkning s 212 f: ”Vahlens stora avhandling om avtal och tolkning förtjânar mânga lovord. Det rör sig om en verk- ligt gedigen prestation. Icke mânga civilrattsliga avhandlingar frân de senaste ârtiondena
491. 491Vad gör en text ”viktig”? I förevarande sammanhang tanker jag nârmast pâ râttskâlle- vârdet, och i detta hânseende torde inget arbete pâ omrâdet övertrâffa Vahlens - intres­ sant nog (se tex nedan vid n 522). Tanker man istâllet pâ hur pass nyskapande texten ifrâga varit, skulle kanske nâgon sâtta Grönfors studie ’’Tolkning av fraktavtal” frâmst - jfr Wilhelmsson, Materiell bedömning av standardvillkors giltighet s 445 f.
492. 492Jfr Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 184: ”The Vienna Circle and its associated groups were commited, as the[ir] ‘Manifesto’ had optimistically declared, to the shaping of economic and social life accordning to rational principles’.”
493. 493Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 382.
494. 494Aven detta efter Ross. Ross metodlâra syftade ju till, som Vahlen, aa s 381, uttrycker det att ”klargöra huru domstolarna faktiskt beter sig vid tillâmpningen av gâllande râtt i konkreta situationer.” Jfr Ross, Om ret og retfaerdighed s 128 ff.
495. 495Vahlen, aa s 381.
496. 496Först i avhandlingen - se Vahlen, Formkravet vid fastighetsköp s 79 ff - och sedan i ”Avtal och tolkning” (sârskilt s 193 ff). Karlgren, som recenserade bâda dessa arbeten — se SvJT 1952 s 753 ffoch SvJT 1961 s 212 ff- fann Vahlens sâtt att ange grânsen mellan tolkning och utfyllning alltför inexakt. I sina egna skrifter framhâvde Karlgren distink- tionens betydelse utan att ge sig pâ nâgon regelrâtt begreppsbestâmning - se i första hand Karlgren, Kutym och râttsregel s 34 ff. Curt Olsson, dâ verksam som professor i Helsing­ fors, hade i ett tjânstetillsâttningsârende bedömt Vahlens produktion och i det samman- hangat bl a kritiserat Vahlen för dennes oförmâga att ge raka besked i den, enligt Vahlens eğen utsago, viktiga frâgan om tolkning och utfyllning. Olssons yttrande, som till en del âterges i en notis i SvJT 1963 s 233, innehâller den skeptiska anmârkning som citeras efter rubriken till avsnitt 1.1i denna avhandling - Vahlens svar âterfınns i Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 389 n 10. Folke Schmidt hade, i sina kontroversiella försök till nyorientering av tolkningslâran frân samma tid - se Schmidt, En culparegel vid avtalstolkning; dens, Model, Intention, Fault; dens, Typfall, partsavsikt och partscu- Ipa - direkt och indirekt tagit avstând frân distinktionen mellan tolkning och utfyllning. I första upplagan till "Avtalsrâtt II” (1967) nâmner Adlercreutz distinktionen mellan tolkning och utfyllning, med hânvisning till Vahlen och Ussing, och tillagger (s 7): ”Men var grânsen skall dragas mellan tolkning och utfyllning âr oklart och omtvistat.”
497. 497Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 384.
498. 498Vahlen, aas 389 n 10.
499. 499Kontext: Den enskilt viktigaste kâllan till Wienkretsens tânkande var Wittgensteins ”Tractatus”; se Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 39 ff. Vi kan alltsâ saga att Vahlen, via Ross, stâr i en viss förbindelse med detta verk. Det kritiska tânkande som jag tillâmpar i denna avhandling âr, som framgâtt, först och frâmst modellerat pâ Wittgenstein sena tânkande.
500. 500Ingenting âr fördolt, sâger Wittgensteinianerna. Se Wittgenstein, Filosofiska under­ sökningar §§ 126, 153, 435 och 559 — och hartill Malcolm, Nothing Is Hidden. Jfr tex Barthes, Kritiska essâer s 268 ff; Foucault, Diskursens ordning s 36 ff; Heidegger, Varat och tiden, Del I s 197.
501. 501Vad som finns av senare skrifter ger intrycket att Vahlens intresse för frâgestâllningen svalnade efter publiceringen av ”Bidrag till avtalstolkningens systematik”. I Vahlen, Köp- lagen och formulârrâtten, stalls uttrycket "utfyllande râtt” mot den av Nial myntade ter­ men ”formulârrâtt”, utan att denna distinktion relateras till grânsen mellan tolkning och utfyllning - av naturliga skâl (bedömd efter den senare distinktionens kriterler âr ”for- mulârrâtten” ett oting). I Vahlens lârobok "Fastighetsköp”, som kom i sin första upplaga 1965, heter det (s 59): ’’Grânsdragningen mellan tolkning och utfyllning âr sâ komplice- rad, att den icke later sig annat ân högst allmânt beskrivas genom definitioner, savitt man âsyftar en distinktion som har anknytning till gâllande râtt och ej blott en ren abstrak- tion.” Och i den ân senare ”Köp av fastighet: Lagfart”, som gavs ut inför den nya jorda- balkens ikrafttrâdande 1972, definieras tolkningsbegreppet (s 33) utan att termen ’’utfyllning” öht nâmns. Detta skall stâllas mot den övertygelse om distinktionens vâsentlighet som kommer till uttryck i Vahlens och Karlgrens texter frân det tidiga sextio- talet. I Karlgren, Anm av Vahlen, Avtal och tolkning s 215 n 6, pâstâs t ex att det knap­ past ens âr meningsfullt att definiera termen ’’tolkning” utan att ta stâllning i frâgan om tolkningens relation till utfyllningen (udden var den gângen riktad mot Schmidt), och det förklaras (Karlgren, aa s 216) vara ”förkastligt” att ”med anlitande av ett oklart anvânt tolkningsbegrepp sudda över skillnaden mellan tolkning och utfyllning”. I Vahlen, Fastighetsköp s 58, âberopar Vahlen just den passage hos Schmidt som innehâl- ler den definition av tolkningsbegreppet som Karlgren hade kritiserat - en definition som gâr pâ tvârs med ”den traditionella distinktionen mellan tolkning och utfyllning” i det att den gör tolkningen till en ”râttslig verksamhet” (Schmidt, Typfall, partsavsikt och partsculpa s 497). Hâr upplöses, âtminstone för tillfâllet, fullkomligt den spânning som byggts upp under den relativt hâtska debatten 1959-60 mellan Schmidt, â ena sidan, och Karlgren och Holmbâck (och implicit âven Vahlen), â den andra. Plötslig verkar det inte lângre spela nâgon roll om tolkningen âr faktisk eller râttslig. Jfr den ’’metamorfos” av Karlgrens instâllning till lojalitetsplikten, som Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt s 56 f spârar till senare hâlften av 60-talet. Spekulation: Distinktionen mellan tolkning och utfyllning kan betraktas som en realistisk ide (menar jag) och lojalitetsplikten som en i förhâllande till realismen antitetisk förestâllning (menar Munukka). Vid 50-talets över- gâng i 60-tal âr Karlgrens inflytande över den svenska avtalsrâtten som störst, och Vahlen upptrâder i mycket som hans sekond. Skall vi tolka det, pâ realistisk grund vilande, Karl­ gren- Vahlenska monopolets synbara upplösning som ett tecken pâ att det realistiska paradigmet far maka pâ sig för att ge plats ât ett modernare förhâllningssâtt, artikulerat i den ”nya, analytiska filosofi” som Jan Hellner i H L A Harts efterföljd hade propagerat för? För stunden var ”vardagssprâksfilosofin” herre pâ tâppan - och vi kan se det, om vi anstrânger oss, i dâtida svensk doktrin... Kanske.
502. 502Jfr Madsen, Anm. av Bert Lehrberg, Avtalstolkning s 191, som menar att distinktio­ nen hos Lehrberg blir ”for skarp” och som kontrasterar Lehrbergs uppfattning med en ”udbredt konsensus i den juridiske teori”.
503. 503Lehrberg upptrâder ju rentav som traditionens försvarare, och tvekar inte att formana dem som avviker frân den râtta lâran, det mâ vara Axel Adlercreutz eller lagstiftaren sjalv - se tex Lehrberg, Avtalsrâttens grundelement s 237 ff; dens, Avtalstolkning s 15 ff; dens, Förutsâttningslâran s 120 ff; dens, Lagstiftaren vilse i eğen labyrint? s 326 ff.
504. 504Jag pratar om vârt problem, för problemet âr inte mitt pâfund, utan nâgonting som vi (inom avtalsrâtten) har gemensamt.
505. 505Pâ detta tema se vidare nedan kapitel 5.
506. 506Jfr Foucault, Vetandets arkeologi s 65: "[D]et saken gâller âr inte att neutralisera diskursen, att göra den till ett tecken för nâgot annat, att trânga genom djupet för att komma fram till det som tyst ligger hitom den, utan tvârtom bevara den i dess konsistens, fâ den att framstâ i en för den utmârkande komplexitet. Vi vill med ett ord verkligen klara oss utan ‘tingen'. ’Avnârvarogöra dem’ [...] Ersâtta ’tingens’ gâtfulla skatt frân före diskursen med det regelbundna utformandet av objekt som endast tecknas inom den. Defıniera dessa objekt utan att referera till tingens djupaste sanning genom att förbinda dem med den mângd regler som gör det möjligt att forma dem som diskursiva objekt och som sâlunda utgör villkoren för deras historiska upptrâdande.”
507. 507Jfr Peczenik, Vad âr râtt? s 105, som anmârker: ”Ross’ teori skapar [...] en oöverstig- lig klyfta mellan râttsvetenskap och râttspraxis.”
508. 508Jfr den "vanliga likgiltighet” som prövas av H Andersson, Râttspolitiskt inkorrekt— en bra början, sârskilt s 28 f. Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 10 skriver: "Mitt ideal âr en viss svalhet.” Svalhet, men inte utan passion. Bertrand Russell anvânde i ett sammanhang uttrycket ”kallt stâl i passionens hand” för att beteckna sitt fılosofıska ideal och Monk, Ludwig Wittgenstein s 52, har anmârkt att uttrycket perfekt karakteriserar Wittgensteins fılosofıska kynne.
509. 509Jfr Rodhe, Beskrivning - prognos - rekommendation s 2, som anmârker att râttsveten- skapsmannens förmâga ”att avspant lyssna pâ vad materialet har att sâga honom [...] stâlls pâ prov ocksâ nâr det gâller att kartlâgga mer eller mindre omedvetna terminolo- giska förskjutningar under lânga tidsperioder.”
510. 510Jag tror att Rodhes ofta, och i mitt tycke orattfardigt, kritiserade metod ungefarligen kan förstâs efter dessa linjer. Jfr t ex Ekelöf, Ar den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? s 43 ff; Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 91 ff; Sandgren, Vad âr râttsvetenskap? s 536 vid n 35; Victor, Rattssystem och veten­ skap s 156 ff; Votinius, Varandra som vanner och fiender s 49 ff. Se för övrigt angaende förhâllandet mellan deskription och rekommendation i rattsvetenskapen, Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 389 n 10.
511. 511Jfr H Andersson, 24 preludier utan fuga s 31, som gör poangen att den felfmnande kritikern riskerar att beharskas av det negativas makt, till den grad att det blir omöjligt att faktiskt förstâ det objekt som kritiseras.
512. 512Jfr Boucht, Teaching Legal Theory s 250: ”Will the structure of the system allow only critique within the accepted framework, and nothing that challenges the very basis upon which it is built? If so, the institution, which initially challenged ‘the ruling class’, may become ‘the ruling class’ itself.”
513. 513Pavlich, Experiencing Critique, har utvecklat tanken att vâr enda möjlighet att numera tanka fritt och obundet ligger i att ta avstând frân det kritiska paradigmet. Som Pavlich, aa s 102, framhâller, fınns det flera olika idehistoriskt givna ingângar till denna ide. Sjalv anknyter han till Nietzsche, Barthes, Foucault och Derrida. Se ocksâ Pavlich, The Art of Critique; dens, Nietzsche, Critique and the Promise of Not Being Thus... Schütz, Letter to Derrida/America s 890, gör gâllande att ”[d]econstruction [i Derridas mening] has operated a shift within the history of critical academic discourse, a self-puri­ fication from the routines of judgment and dismissal”.
514. 514Jfr Lyotard, The Postmodern Condition s 82.
515. 515Den radikala rattsskeptikern: ”Naturligtvis finns det ingen gâllande râtt.” Sprâkkriti- kern: ”Nâr du sâger att gâllande râtt inte finns - vilken ontologi âr det dâ som kommer till tals i ditt yttrande? Ar du sâker pâ att du kan stâ för den?”
516. 516I likhet med Habermas, Faktizitât und Geltung s 11, skriver jag "gegen jenen [...] falschen Realismus, der die soziale Wirksamkeit der normativen Prâsuppositionen beste- bender Rechtspraktiken unterschatzt.”
517. 517Jfr Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 20: ”Vi befinner oss i kamp med spra- ket.” och dens, Filosofiska undersökningar § 109: "Filosofin ar en kamp mot förhâxan- det av vârt förstând genom vârt sprâk.”
518. 518Ofelbart? Ja, endast den som tror pâ möjligheten av en heltigenom neutral diskurs, i vilken det skulle vara möjligt att râttvist medla mellan olika vetenskapliga paradigm, kan undgâ att se det. Och jag kan inte göra annat ân att skriva sâ försiktigt och lângsamt som jag förmâr.
519. 519Naturligtvis âr dessa termer meningsfulla — vi skall inte nu upprepa de ursprungliga realisternas misstag, genom att frânkânna det âldre paradigmets nyckelbegrepp İnnebörd - men de âr inte meningsfulla för mig, vilket egentligen inte betyder mer ân att jag inte âr intresserad av att spela det spel i vilket de hör hemma. "Jargong" âr det sprâk som talas av den som inte âr (som) du - se nedan vid n 536.
520. 520Eller âr det nödvândigt? Sârskilt med Lundstedt i âtanke sades det ofta att Uppsala- skolans budskap hade givits ett bâttre mottagande om dess företrâdare upptrâtt mer san- sat, och koncentrerat sig pâ att sakligt förmedla sin kritik av den râdande ordningen (se tex Strahl, Anm av Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget och Olivecrona, Lagens imperativ s 240). Ett ân bâttre mottagande? Gud förbjude! Se Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen, för en uppskattning av Uppsalaskolans betydelse för svensk râttsvetenskap. Jareborg anvânder, i det ovan i n 478 âberopade uttalandet, ordet ”vâckelserörelse” för att beskriva den logiska positivismen i allmânhet. Jag tror att feno- menet Uppsalaskolan mycket vâl kan betraktas just som en vackelserörelse och jag tror att tanken, att det fanns en kârna av sakligt innehâll i skolans lâror, som i viss mân doldes av överdrifter och opâkallad aggressivitet, pâ ett otillâtet sâtt separerar retorisk och veten- skaplig sanning samt alldeles misstar sig pâ avstândet mellan det pre-realistiska paradig- met och det realistiska. Hart, Scandinavian Realism s 233, trâffar râtt nâr han talar om ”the fiery dogmatism of Scandinavian ‘realist’ jurisprudence”.
521. 521Jfr avsnitt 1.1.
522. 522Jfr avsnitt 2.2.1.
523. 523Jfr avsnitt 2.2.2-2.2.5.
524. 524Angâende distinktionens ursprung se nedan avsnitt 5.1.
525. 525Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 41 f. Nâr HD i NJA 1999 s 629 skall dra grânsen mellan tolkning och utfyllning lyder hânvisningen: ”se tex Vahlen, Avtal och tolkning, 1960, s 193 f”. Se ocksâ t ex Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 9 f; Boström, Tolkning av testa- mente s 22; J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl s 147 n 6.
526. 526Det âr ju inte det att traditionen inte fınns, men det kanske mera âr de pâstâenden, som gör gâllande att det hâr finns en tradition, som konstituerar traditionen, ân de texter som enligt samma pâstâenden hör till den. Se hârtill nedan avsnitt 5.3.5.
527. 527Detta i ett försök att freda sig mot invândningen att han inte med tillrâcklig preci­ sion dragit denna grânslinje - se Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 389 n 10. Den som efter att ha lâst ”Avtal och tolkning” bibringats intrycket att Vahlen verk- ligen försökt att stâlla upp en tydlig distinktion mellan tolkning och utfyllning mâ i och för sig vara förlâten. Jfr Karlgren, Anm av Vahlen, Avtal och tolkning s 216: ”Vahlen understryker med kraft, att denna grânsdragning âr viktig, och han sysselsâtter sig âtskil- ligt med den. [...] Det kan knappast pâstâs att Vahlen, trots den utförlighet varmed âmnet behandlats, bestâmt grânsen mellan tolkning och utfyllning pâ ett klargörande sâtt.”
528. 528Termen efter Legrand, On the Singularity of Law.
529. 529Annu ett exempel: En av de centrala teserna i denna avhandling ar, som vi skall se, att det âr nâgonting suspekt, i grunden markligt, med den skarpa distinktion mellan tolk­ ning och rattstillampning som vi har med oss som en del av det realistiska arvet. Sa lange man mâste hâlla dessa företeelser — tolkningen och rattstillampningen — isar (sa som Eke- löf gjorde), kommer mitt övergripande argument att te sig befangt. Jag kan endast göra mig förstâdd genom att framgângsrikt rubba detta ”maste”.
530. 530Feyerabend, Against Method s 18, skriver: "[W]ithout a constant misuse oflanguage there cannot be any discovery, any progress.” - och i en variant hos Lyotard, The Post­ modern Condition s xxv: ”[I]nvention is always born of dissension.” Se aven t ex Feyer­ abend, aa s 159; Horkheimer-Adorno, Upplysningens dialektik s 10; Gadamer, Wahrheit und Methode, bd II s 449. Jfr Hellner, Civilrattsforskningen och framtiden s 393; dens, Metodproblem i rattsvetenskapen s 228 n 1. Se aven Zahle, Fra polycentri til omsorg for retfaerdighet s 860: ”Jeg har erfaret tre grundfigurer, som kan indgâ i en forskerkarriere: 1) Den unge forsker, der kaernper mod dominerende antagelser, som han eller hun anser som vrangforestillinger. Han moder misforstâelse og modstand, og hans faglige kvalifika- tioner underkendes. 2) Den midaldrende eller aldre, der moder almen anerkendelse. Han har ikke blik for den modstand, der er ved at gro op, eller i hvert fald betragter han modstanden som ukvalificert. 3) Den gamle, der ser sine ideer kritiserede, forkastede, eller vasrst: glemte.”
531. 531Jfr H Gustafsson, Cyklopens öga s 18 ff. Genom att tala om ”râdande normer” i detta sammanhang befâster man ju bilden av râttsvetenskapen som ett enhetligt fâlt (antagligen med râttsdogmatiken i mitten) och defınierar ut det spretiga, i synnerhet de mer teoretiska arbeten som vi - efter vad H Gustafsson, aa s 20, pâstâr - har att tacka ”en pâtagligt yngre generation forskare” för. Anmârkning: Borde vi inte tillâmpa formeln ”det som gâller”=”det som âr sant”=”det som âr ungt” med viss försiktighet? I vilken mening âr sanning en fârskvara? Det âr visserligen den unga, arga forskarens prerogativ att defıniera sig genom att markera mot traditionen, men den som âr ung blir snart med- elâlders. Jfr Zahles i föregâende not citerade uttalande.
532. 532Foucault, Diskursens ordning s 25. Den akademiska friheten har avgjort grânser, âven om de âr svâra att förnimma. Râttsvetenskaparen far tex inte anlâgga ett rasbiolo- giskt perspektiv pâ râtten. Se hârtill Fish, The Trouble with Principle s 34 ff, om den akademiska friheten som ideologi.
533. 533Men, for att parafrasera Joakim Thâström: Det âr ni som âr abstrakta, det âr jag som âr konkret. Jfr Wittgenstein, Tractatus 5.5563: ”Vâra problem âr icke abstrakta utan kanske det mest konkreta som fınns.”
534. 534Jag skulle ocksâ i den mân det âr möjligt vilja förebygga det missförstând som varje deskriptivt kritisk text, efter vad historien visar, tycks förutbestâmd att utsâttas för - nâmligen den tolkning som gâr ut pâ att deskriptionen tânks som en teori. Klassiska exempel: ”Grundlâggning av sedernas metafysik” tolkad som moralfılosofı, "Wahrheit und Methode” tolkad som konstlâra, ’’Tractatus” tolkad som ontologi, ”Filosofıska undersökningar” tolkad som sprâkfılosofı.
535. 535I vâr pragmatiskt realistiska diskurs hânvisas ju metodologiska innovationer, och överhuvudtaget det typiskt vetenskapliga - det som âr internationellt gângbart, akade- misk frihet, det som âr svârt och det âmnesöverskridande - de facto till periferin. Jfr tex Lindskog, Oskâlighetsbegreppet i 36 § avtalslagen s 288; Sandgren, Vad âr râttsveten- skap? s 540 ff; Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen s 303. Men se hârtill tex H Andersson, Râttens narratologiska dimensioner s 11 ff; dens, Omgivningsrekvisitet i mil- jöskaderâtten - funktionell rumsbestâmning och begreppskonstruktion 3.3; Askeland, Rettskildelserens utvikling i rettsteoretisk belysning s 8; H Gustafsson, Cyklopens öga s 19 f; Kennedy, Form and Substance in Private Law Adjudication s 1737; Sundberg, Uppsalaskolan och den nationella inkapslingen.
536. 536Jfr H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 221: "Man far [...] inte gömma sig bakom hermeneutik, eller andra lâror, for att pa ett teoretiskt avancerat sâtt förklara var­ för man inte kan förklara nâgot vâsentligt.” Vad man far och inte far göra... En rekom- mendation: Misstro din kânsla for det vâsentliga.
537. 537Barthes presenteras for den svenska juridiska lâsekretsen i H Anderssons artikel ”Bar- thesianska meditationer”.
538. 538Barthes, Criticism and Truth s 9 och 11 f.
539. 539Jfr Kennedy, A Semiotics of Critique (mârk upprâkningen pâ s 1189) angâende rela- tionen mellan den hâr tillâmpade metoden och den som tillâmpas i traditionen efter CLS.
540. 540Jfr Bergo, Hoyesteretts forarbeidsbruk s 15 ” [Generaliseringer] vil alltid v^re forenk- linger, men det er ikke alltid galt â forenkle."
541. 541*77 ■ 7*1 01 1 ..1 • л n prx 71- Го • o Wittgenstein, Hilosofiska undersoknıngar > 109: [VJı rar ınte uppstalla nagon som helst teori. Det far inte fınnas nâgot hypotetiskt i vâra betraktelser. All förklaring mâste bort, och enbart beskrivning trâda i dess stâlle.” Se âven t ex dens, The Blue and Brown Books s 18; dens, Filosofı s 31; dens, Om visshet § 189. I grunden ligger har den âtskill- nad mellan det som kan sagas och det som endast kan visas, som Wittgenstein fann helt avgörande för filosofin. Denna Wittgensteinska distinktion ar det centrala temat i Edwards, Ethics Without Philosophy. Se ocksâ Conant, Elucidation and Nonsense In Frege and Early Wittgenstein; Furberg, CaOx s 86 ff; Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 240 ff; Malcolm, Wittgenstein: A Religious Point of View? s 74 ff. Jfr Heidegger, Varat och tiden, Del 1 s 26 och 199; Hruschka, Das Verstehen von Rechtstexten s 10 f. Se hartill Patterson, Law and Truth s 162. Jfr H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 220 f, som söker överbrygga skillnaden mellan hermeneutikens begrepp ”förstâelse” och "realistiska” förklaringar.
542. 542Âmnesvalet gör, som vi skall se, detta lâmpligt. Sen skriver jag ju vid Uppsalafakulte- ten.
543. 543Skulle det alltsâ inte vara juridik att, liksom Ekelöf, vânda texterna ryggen till förmân för en diskussion av ”sjâlva sakfrâgorna”. Det, vill jag sâga - och vânder dâ pâ ett argu­ ment som Ekelöf sjâlv anvânde - âr inte en metod som kan praktiseras, eller som nâgon- sin har praktiserats, utan en form av retorik, ursprungligen inspirerad av en viss, numera obsolet, fılosofî (i Ekelöfs fall Hâgerströms fılosofı). Förvisso: En typ av juridik kânne- tecknas av att den flitigt gör anvânding av en sâdan retorik - och i vâr râttskultur âr denna mycket populâr. Den juridik som praktiseras i föreliggande avhandling âr av ett annat slag.
544. 544Ungefâr som att försöka bestâmma Snövits identitet genom analys av Grimms ursprungliga text, Disneys film etc. Dârmed inte sagt att jag hâller "tolkning” och ’’utfyllning” for att vara fiktiva fenomen. Vem var Snövit? Vem var Sokrates? Vem var Winston Churchill? Dessa frâgor fâr man tackla pâ ungefâr samma sâtt.
545. 545Attityden kan kallas hermeneutisk — se sarskilt Gadamer, Förnuftet i vetenskapens tidsâlder s 74 ff. I svensk doktrin har H Andersson ofta understrukit frâgans överordnade betydelse. Se tex H Andersson, Constructive Deconstruction s 370; dens, Ekonomisk- ideell skada s 21; dens, Kausalitetsproblem - kausalitet eller problem?; dens, Skyddsân­ damâl och adekvans s 180, 210 och 233.
546. 546Det havdas i Douglas Adams "The Hitchhikers Guide to the Galaxy” att en hyper- intelligent livsform vid nagot tillfâlle i universums historia skapade den nâst mest avance- rade dator som nâgonsin existerat, i syfte att fa ett svar pa "den slutgiltiga frâgan om livet, universum och allting”. Efter drygt sju miljoner ârs berâkningstid meddelade datorn att svaret alldeles avgjort var ”42”. Man lyckades emellertid aldrig ta reda pâ hur frâgan egentligen skulle stâllas. Med hânvisning till denna episod kan vi pâpeka att det ofta spe- lar mindre roll om en insikt formuleras som en frâga eller som ett svar, och att det âr för- stâelsen som âr intressant. Vad gâller âmnet för denna avhandling âr vi bekanta med frâgan - men förstâr vi den? "Var gâr grânsen mellan tolkning och utfyllning?” Vad âr det vi vill veta nâr vi stâller den frâgan? Kan vi inte svara pâ det tjânar det kanske inte sâ mycket till att река ut var grânsen skall dras. "Har gâr den! Och vad vill du nu göra med det svaret?” Du undrar om du kan grâva upp busken som vâxer mellan ditt och grannens hus, och frâgar dârför var tomtgrânsen gâr. ”Hâr gâr den!” Det âr ett svar som har bety­ delse.
547. 547Jfr Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 30: ”... jag tânkte pâ mitt arbete inom filosofin och sade för mig sjâlv: ’I destroy, I destroy, I destroy - ’.” Och egentligen âr det svârare att riva ned ân att bygga upp; jfr Arnholm, Omkring rettshandelsteorien s 431. Nâstintill alla akademiska destruktionsförsök misslyckas. Jfr tex Lundstedts försök att krossa râttsideologin.
548. 548Det sprâkkritiken förstör, âr inte vârt att bevara. Se nedan n 549.
549. 549Se Malcolm, Wittgenstein: A Religious Point ofView? s 44.
550. 550Jfr tex Wittgenstein, Om visshet § 532: "Jag filosoferar nu som en gammal kvinna som stândigt förlâgger nagot och pâ nytt mâste leta efter det; an glasögonen, an nyckel- knippet.”; dens, Sârskilda anmârkningar s 77: ”Dar andra gâr vidare, dâr blir jag stâ- ende.”
551. 551Jfr Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 118: ”Vad gör vâr betraktelse viktig, dâ den ju tycks förstöra allt intressant, dvs allt stort och viktigt? (Sâ att saga alla bygg- nadsverk; i det att den bara lâmnar kvar stenbitar och murbruk.) Men det âr bara kort- hus vi förstör, och vi frilâgger den sprâkets grund varpâ de stod.” Se ocksâ dens, Filosofi s 21.
552. 552Man mâste följa med pâ vâgen. Den tanken âr central för Wittgenstein - se sârskilt Tractatus 4.112 — och man fınner den hos t ex Heidegger och Foucault.
553. 553Tanken âr inte att dikotomin som sâdan âr problematisk - tex dârför att den skulle vara alltför trubbig för verkligheten (som om sprâket bara vore en digital bild av en verk- lighet som egentligen âr analog).
554. 554Wittgenstein, Sârskilda anmârkningar s 31.
555. 555Bilden efter Wittgenstein, Filosofı s 21.
556. 556”Krazy Kat” publicerades i amerikanska dagstidningar under perioden 1913-1944.
557. 557Till det följande finns det gott om förlagor. Enligt analys 1 A förstâr vâl sig den moderna konsten, tex, genom att ta avstând frân den rena avbildningens princip. Ett liret mâsterverk i genren, som gör texten i detta avsnitt till en blek avbild, âr Foucaults utlâggning av Magrittes ”La Trahison des Images” i uppsatsen "This Is Not a Pipe” — se Foucault, Aesthetics, Method, and Epistemology s 187 ff.
558. 558Se hartill tex Eisner, W, Comics and Sequential Art.
559. 559För oss borde det strângt taget vara omöjligt att betrakta serien sâ, för vi âr alla bekanta med seriemediet och man kan inte vâlja att bortse frân en kontext som man kân- ner till - man kan inte vâlja att inte förstâ (annat ân i överförd bemârkelse).
560. 560Jfr Hogberg, Kontraktstolkning s 83, som vâljer ”â anse avtalen som en hybrid i spennfeltet mellom faktum og rettsnorm”. Avtalet âr sâvâl tolkningens som utfyllningens objekt. Jfr Hogberg, aa s 78 f, om relationen mellan ”avtalens status” och "tolknings- normenes plass i rettssystemet”.
561. 561Framstâllningen gör ansprâk pâ att avtâcka en frâgestâllning som i nâgon mening âr förbunden med distinktionen mellan tolkning och utfyllning, nâgonting som finns dar, och som man bara behöver bli uppmarksammad pâ, för att se. Samtidigt âr det naturligt­ vis jag som stâller frâgan, och dârmed blir det min uppgift att fa lâsaren att kânna mitt problems tyngd. Det âr mitt problem, men det âr, mâste jag hâvda, verkligt. Avhandling­ ens resonemang tar dârför gârna formen av en situationsbeskrivning: ”Men ser ni dâ inte...!”
562. 562En form av allvar ligger redan i lekens begrepp - Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 108: "Wer das Spiel nicht ernst nimmt, ist ein Spielverderber."
563. 563Jfr H Andersson, Barthesianska meditationer s 97: "Teorin kring de sprâkliga dimen- sionerna âr [...] inte ’bara ord’. Vad de sprâkliga meditationerna egentligen rör vid âr [...] tânkandets karaktârsdrag.” Denna Kantianska tanke uttryckt i den tidige Wittgen­ steins koncisa ordalag (Tractatus 4.114): "[Filosofin] skall avgrânsa det tânkbara och dâr- igenom det otânkbara. Den skall avgrânsa det otânkbara inifrân genom det tânkbara.”
564. 564Jfr tex det sâtt pâ vilket Lehrberg, Förutsâttningslâran s 24 ff, hanterar motsvarande problem (genom att defıniera sina termer). No
565. 565Motsvarande gâller naturligtvis för alla ord vars anvândning man behârskar. Fenome- net har idehistorien igenom föranlett fılosoferande. Följande passage hos Augustinus (Augustine, Confessions. Books ix-xiii s 237 ff) âr vâl kând, inte minst dârför att den uppmârksammats av Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 89 (se ocksa tex Hart, Concept of Law s 14; Hedenius, Om râtt och moral s 73): ”For what is time? Who is able easily and briefly to explain that? Who is able so much as in thought to comprehend it, so as to express himself concerning it? And yet what in our usual discourse do we more familiarly and knowingly make mention of than time? And surely, we understand it well enough, when we speak of it: we understand it also, when in speaking with another we hear it named. What is time then? If nobody asks me, I know: but if I were desirous to explain it to one that should ask me, plainly I know not.” En liknande poâng gör Hart, ast, liksom tex Arnholm, Noen metodologiske betraktninger s 520; Grönfors, Nâgra synpunkter pa tvingande râttsregler i civilrâtten s 206; Hellner, Metodproblem i râtts- vetenskapen s 20; Zahle, Omsorg for retfaerdighed s 31, genom att hânvisa till elefanten - som man kânner igen, trots att man inte kan definiera den. Se ocksa nedan n 993.
566. 566Se hârtill tex Bostrom, Tolkning av testamente s 22; Malmberg, Anstâllningsavtalet s 55 ff; Âhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrâtten s 120 f; se âven ovan vid n 523.
567. 567Jag menar inte: ”Det mâste Annas en sanning bakom de tomma formerna”, utan: ”Lât oss pa allvar stâlla frâgan, vad dessa former innebâr”. Jag âr inte ute efter det radikala avslöjandet, utan intar, hoppas jag, en vanligare attityd.
568. 568Se Adlercreutz, Avtalsratt II s 9 f; Bo Madsen, Aftalefunktioner s 43 f; Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 42; Holmbâck, Studier i förutsâttningslârans terminologi s 106 ff; Huser, Avtaletolking s 127 ff; Jorgensen, Aftalen som form s 416 n 34; dens, Kontraktsret, 1. bds 167; Lehrberg, Förutsâttningslâran s 120 f; dens, Lagstiftaren vilse i egen labyrint? s 327 f; dens, Avtalstolkning s 15; Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmaend s 374 ff; Malmberg, Anstâllningsavtalet s 55 f; Vahlen, Avtal och tolkning s 193; dens, Formkravet vid fastighetsköp s 79; Âhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrâtten s 120 f.
569. 569Det kanske basta exemplet pa detta ar utbildandet av den danska, objektiva förutsâtt­ ningslâran, varom mera nedan i avsnitt 9.3.
570. 570Efter kritik frân Viggo Bentzon. Se Bentzon, Noter til Privatrettens almindelige Del s 155 f; Lassen, Haandbog i Obligationsretten s 372 vid n 14 a).
571. 571Ussing Aftaler, 1 udg s 10 antar att Lassen inte kunnat frigöra sig frân ”sin Ungdorns Retsfılosofı”. Jfr Lassen, ast, som om de sk naturalia negotii uttalar att de som ”Pligter intraede uden at vaere lovede, og at deres Indhold ikke bestemmes ved individuel Fortolk­ ning af de foreliggende Lofter, men efter Reglerne for Udfındelsen af hvad der er objektiv Ret. Desuagtet siges de i Almindelighed at vaere stiltiende lovede, og ogsaa den Virksom­ hed som gaar ud paa at udfınde dem, betegnes som Fortolkning. Denne Terminologi kan vxre misvisende. Men alligevel fastholdes den her [...]" Anledningen till att Lassen behâl- ler den âldre terminologin, och inte tar det steg som Ussing senare tog, âr, enligt Lassen sjâlv, att naturalia negotii gâller som om de varit lovade och att de i juridiskt hanseende sâledes âr att likstâlla med det uttryckligen lovade; se Lassen, aa s 236 f. Med sikte pâ detta uttalar Ussing, Aftaler, 1 udg s 228 n 61: ”De af Lassen [...] omtalte ddre Teorier, der sogte at begrunde Saetningen om naturalia negotii i Overensstemmelse med Viljes- eller Tillidsteorierne, har formentlig ingen Interesse i Nutiden.” Motsâttningen mellan Lassen och Ussing pâ denna punkt gâr igen i deras respektive sâtt att hantera förutsâtt- ningslâran, till vilken vi skall âterkomma. Se ocksâ nedan n 1367.
572. 572Jfr Ekeberg, Biografi över Henry Ussing s 563: "Det har sagts om Henry Ussing, att hans skrifter i danskt râttsliv verkade nâra nog med lagens auktoritet. Och endast sallan har det varit en râttsvetenskapsman förunnat att se sina verk bli till sâ stort gagn utanför det egna landets grânser som hâr obestridligen âr fallet.”
573. 573Forsta upplagan s 227 f, andra upplagan s 432 f och tredje upplagan s 432 f. Som framgar av förordet till tredje upplagan skiljer sig denna frân andra upplagan endast satillvida att ny lagstiftning föranlett vissa rattelser, hanvisningar till andra verk av Ussing infogats samt tryckfel atgardats. Anmarkas kan, att redan det förhâllandet att den âtskil- jande manövern pa detta sâtt tva ganger ordagrant upprepas ar agnat att befasta distink­ tionen i den utformning Ussing givit den.
574. 574Jfr det förhâllandet att det just vad gâller tolkningslâran brukar förklaras, att nâgra systernatiskt ordnade och strikt definierade regler inte kan identifıeras, varför en nykter redogörelse mâste begrânsas till angivandet av vissa oordnade, och mer eller mindre lös- liga, riktlinjer, hâllpunkter eller principer. Exempel pâ sâdana förklaringar ger Adler- creutz, Avtalsrâtt II s 9; dens, Om avtalstolkning, s 579 och 583; Bernitz, Standardavtalsrâtt s 44; J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 6 uppl s 186 f; Vahlen, Avtal och tolkning s 190, 192, 249, 253 och 271. Jfr Bengtsson, Om tolkning av ansvarsförsâkringsvillkor s 5. Sârskilt försiktig âr Hellner, The parol evidence rule och tolkning av skriftliga avtal i svensk râtt s 205, som menar att avtalstolkningen inte kan fangas ens i nâgra allmânt formulerade synpunkter. Se âven Hellner, aa s 196; jfr dens, Râttsteori s 72. Med Husers ord: ”De teoretiske fremstillinger om avtaletolking hos oss gâr sjelden noe sarlig lengre enn til a ramse opp endel tolkingsmomenter’, som har vsert tillagt vekt i praksis.”; Huser, Avtaletolking s 37. Pâ motsvarande sâtt uttrycker sig Grön- fors, Fraktavtalet och den allmânna avtalsrâtten s 199, men Huser och Grönfors âr inte ense om hur man bör förhâlla sig till denna omstândighet; se Grönfors, Anm av Huser, Avtaletolking s 466 f.
575. 575Den bestâmmelse om tolkning av oklara villkor som âterfınns i 10 § lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhâllanden kan i sammanhanget betraktas som en ano­ mali; jfr prop. 1994/95:17 s 51. Lagstiftaren har infört detta systemfrâmmande element i avtalsrâtten för att tillgodose krav som stalls i Râdets direktiv 93/13/EEG. Hâr kunde man anvânda Wilhelmssons gubben i lâdan-metafor. Se tex Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrâtt s 196. Se ocksâ Teubner, Legal Irritants, som tar sin utgângspunkt i det för- hâllandet att just direktiv 93/13/EEG stâllde det kravet pâ den brittiska kontraktsrâtten att denna skulle omfamna den kontinentalrâttsliga skâlighetsprincipen. Teubner driver utifrân denna utgângspunkt tesen att harmoniseringsstrâvanden tenderar att generera disharmoni, âtminstone sâvitt de tar sig uttryck i försök att överföra râttsliga institut till frâmmande râttsordningar. Jfr Bernitz, En europeisk civillag? s 506 f, som framhâller att den förevarande gemenskapsrâttsliga lagstiftningen pâ avtalsrâttens omrâde i sig âr sâ pass inkoherent att den verkar fragmentiserande. Se vidare Collins, Methods and Aims of Comparative Contract Law s 397 f.
576. 576Kriiger, Norsk kontraktsrâtt s 503. Se ocksâ tex Gorton, Stödbrev rediviva s 415; J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl s 147; Wilhelmsson, Anm av Hog- berg, Kontraktstolkning s 256. Jfr Schmidt, Domaren forskar efter avtalsinnehâllet
577. 577Jfr tex Hellner, Syften och uppgifter för râttsvetenskaplig forskning s 207; Tuori, Critical Legal Positivism s 172.
578. 578Se tex H Andersson, Skyddsândamâl och adekvans s 177 ff; Eftestol-Wilhelmsson, Rettsvitenskapens oppgaver i dagens samfunn s 96; Ekelöf, Âr den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? s 45 f; Lehrberg, Râttsvetenskap i praktikens tjânst?; Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap s 322; Stang, Om retsvidenskap s 122; Wilhelms­ son, Den nordiska râttsgemenskapen och râttskâllelâran s 195. Detta synes ocksâ ha varit Savignys stândpunkt; se Hagerup, Nogle Ord om den nyere Retsvidenskabs Karakter s 21.
579. 579Det kan förvisso inte pastas att svenska domstolar fullstândigt saknar systematiska ambitioner nâr det gâller tolkningslâran. Till undantagen hör NJA 1999 s 35 dâr HD, trots att detta inte var nödvândigt för avgörandet, inleder sitt tolkningsresonemang genom att konstatera att i mâlet inte pâstâtts att parterna vid det aktuella avtalets ingâ- ende hade en gemensam uppfattning om avtalets innebörd, samt att utredningen inte heller gav stöd för att nâgon av parterna vid avtalsslutet utgick frân att avtalet hade en viss innebörd och att motparten İnsâg eller mâste ha insert detta. Nâr HD sedan pâstâr att avgörande för tolkningen darför och framst blir avtalets ordalydelse, har en hierarki av tolkningsregler befâsts, och denna âterspeglar en i doktrinen ofta angiven rangordning, nâmligen 1) gemensam partsavsikt, 2) dolusregeln och 3) viljeförklaringens objektiva innehâll; se t ex Lehrberg, Avtalstolkning s 57. Samma hierarki âberopas, om ân mindre tydligt, i NJA 1997 s 382 - i detta fall tas utgângspunkten för tolkningsresonemanget i ordalydelsen; jfr âven NJA 1991 s 319; NJA 2007 s 35.
580. 580Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 380: ”Nâr det gâller tolknings­ lârans huvudfrâgor har man för nordisk râtts del endast i begrânsad utstrâckning ledning av avtalslagen eller dess motiv. Dâ domstolarna haft att lösa de otaliga tolkningstvister som under ârens lopp förelagts dem, har de dârför i stor utstrâckning varit hânvisade till sin intuition och till common-senseresonemang. Detta har i sin tur inciterat till anvân- dande av tâmligen intetsâgande domsmotiveringar, vilket âven gâllt tolkningsspörsmâl av stor principiell râckvidd. För râttsvetenskapens del mâste det dârför vara en viktig upp- gift att ingâende diskutera och systematisera reglerna om tolkning.” Se ocksâ Schmidt, En culparegel vid avtalstolkning s 429; jfr âven Chydenius, Om tolkning af râttsârenden s 26.
581. 581Lehrberg, Avtalstolkning s 32.
582. 582Det rör (förmögenhets)râttens sjâlva vâsen - nâgonting som kan antydas genom att âkalla Savigny, i hans egenskap av anfader. Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, bd I s 262: ”Allein die Gesammtheit der [...] Rechtsquellen [...] bildet ein Gan­ zes, welches zur Lösung jeder vorkommenden Aufgabe im Gebiete des Rechts bestimmt ist. Damit es zu diesem Zweck tauglich sey, miissen wir daran zwey Anforderungen machen: Einheit und VollstandigkeitE Tidigt anslöt Schrevelius, Larobok i Sveriges all­ manna nu gâllande civil-râtt. Första delen s 23: ”Uti alla Râttskâllorna (icke blott Lagarna) betraktade sâsom ett Helt, mâste nödvândigtvis fınnas Enhet, Fullstândighet och Conseqvens.” (Om Savignys systembegrepp se Blandhol, Nordisk rettspragmatisme s 136 ff och om relationen mellan Savigny och Schrevelius se Peterson, Frân romerskrâttsligt statustânkande till en allmâneuropeisk râttssubjektivitet s 216 ff). Hur
583. 583Annorlunda uttryckt: Tolkning âr detsamma som tillâmpning. Det âr ju emedan denna praktiska sida av det juridiska sâttet att första fenomenen âr sâ tydlig som Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 330 ff, kan tillskriva den juridiska hermeneutiken en exemplarisk betydelse i sin utlâggning av förstâelsens ontologiska struktur. Mot vad som hâr sâgs naturligtvis varje i idehistorisk mening realistisk analys; jfr t ex Ekelöfs metodolo- giska uppfattning, som ju bygger pâ att tolkningen och tillâmpningen halls İsâr. Om kontrasten mellan realism och hermeneutik se nedan kapitel 9 och jfr, angâende det spe- cifıka förhâllandet mellan Ekelöf och Gadamer, nedan avsnitt 10.6.
584. 584Denna egenhet hos det juridiska sprâket förlânar Dworkins kontroversiella sk one right answer-thesis ett visst mâtt av intuitiv rimlighet. Se Dworkin, Law’s Empire, sârskilt s 266 ff; dens, Taking Rights Seriously s 81 ff och for en överblick över debatten Bix, Law, Language and Legal Indeterminacy s 77 ff. För kritik frân nordiska författare se tex Aarnio, Reason and Authority s 217 ff; Peczenik, Vad âr râtt? s 644 ff och hârtill Norlen, Oskâlighet och 36 § avtalslagen s 82 f; Sandgren, Ar râttsdogmatiken dogmatisk? s 653 f. Jfr Larenz-Canaris, Methodenlehre der Rechtswissenschaft s 135 f.
585. 585Och i vâr râttskultur ar det inte direkt positivt. Om jag inte tar miste finns det, tex, ett matt av förakt i följande uttalande av Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 10 f: ”Tyska râttslârda har under ett hundratal ar byggt upp olika lâror om avtalstolkning. Hela detta omrâde har blivit en playground for teoretiska övningar pa ganska abstrakt nivâ. Avtal­ stolkning anses som ’fin juridik’, nâgot for de verkliga finsmakarna - andra göre sig icke besvar.”
586. 586Jfr Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 11: ”En svârighet ar att det inte finns nâgon allmant accepterad begreppsbildning, terminologi eller systematik pâ detta omrâde. I jâmförelse med lagtolkning har avtalstolkning tilldragit sig ganska ringa uppmarksamhet, fast pâ senare tid betydligt mer an förr. Nâr den första upplagan av denna bok kom till, var det nödvândigt att bygga upp en eğen systematik och delvis en ny terminologi. Anvând- ningen av vissa termer överensstâmmer inte pâ alla punkter med vad som förekommer hos andra författare. Sâlunda râder det inte enighet om vad som innefattas i begreppet tolkning [...]”
587. 587Jfr O Svensson, Viljeförklaringen och dess innehall s 12, som noterar: "Domstolarna har [...] undvikit att anknyta till viljeförklaringsterminologin." Viljeförklaringsbegreppet fıgurerar i och for sig i refererad praxis — i vissa typsammanhang, som nâr 32 § 1 st AvtL diskuteras, eller nâr det motiveras av framstâllningstekniska skâl. Termen kan ju t ex före- komma i nâgonting som mâste âterges, refereras eller âberopas, sâsom ett förarbetsutta- lande, eller frâmmande râtt. Men viljeförklaringsterminologin anvânds ibland ocksâ helt otvunget, âven av HD - som om den inte vore sârskilt laddad. Se tex NJA 1984 s 482, NJA 1985 s 717, NJA 1989 s 95, NJA 1992 s 820, NJA 1994 s 34, NJA 1999 s 793 och NJA 2000 s 78.
588. 588Jag hâller med Ross, Om ret og retfaerdighed s 143 f, om att motsâttningen mellan subjektiv och objektiv tolkning inte kan förklaras med hânvisning till tolkningens inrikt- ning (mot den avsedda eller den uttryckta innebörden). Skriver Ross, ast: ”Al fortolk- ning tager sit udgangspunkt i tilkendegivelsen og soger at nâ frem til intentionen. Forskellen beror pâ de data, der tages i betragtning ved fortolkningen. Den subjektive fortolkningen er den, der medtager et hvilket som helst forhold, der er i stand til at belyse meningen [...] Den objektive fortolkning derimod begrasnser de relevante data til dem, der er kendelige for modtageren i den situation i hvilken han oplever ytringen." Och man skulle kunna tillâgga, att denna skillnad i sin tur âr betingad av tolkningsobjek- tets karaktâr. Det âr en dâlig tolkning nâr man inte beaktar omstândigheter som âr âgnade att kasta Ijus över testators vilja med hânvisning till att de inte varit synbara for förmânstagaren, och det âr, omvânt, en dâlig tolkning nâr man faststâller avtalets inne- börd med hânvisning till omstândigheter som blott varit synbara för den ena parten. Domstolarna begâr heller inte den typen av misstag. Jfr Lindell, Civilprocessen s 583, om tolkning av processrâttshandlingar.
589. 589Och det ar naturligtvis ingen invandning mot den akademiska behandlingen av tolk- ningsfrâgorna, annat an givet en mycket naiv syn pa rattsvetenskapen och dess uppgifter.
590. 590Jfr nedan n 1250.
591. 591Jfr Van Hoecke, Deep Level Comparative Law s 185, som efter att ha komparerat nâgra europeiska tolkningslaror bl a drar följande slutsats: ”So, surprisingly enough, both the English and French (highest) courts have, during most of the nineteenth and twen­ tieth centuries, applied an objective approach behind a facade of a subjective approach.” Surprise, surprise ... som man brukar saga. Men Van Hoecke kanske inte borde vara överraskad med tanke pa att han genom sin definition av den subjektiva tolkningen (gâ pa viljan, inte pâ förklaringen) sett till att denna omöjligen kan praktiseras, annat an just som lögn; se tex Van Hoecke, aa s 185 och 187.
592. 592En övning: Ta vilket refererat tolkningsavgörande som helst. Identifiera tolkningsun- derlaget och stall frâgan hur det spelar roll om detta betraktas "subjektivt” eller ’’objek­ tivt”. Vad mâste man göra for att fa dessa termer operationaliserbara? Man kan konstruera olika svar pa den fragan - men vi kanner inte svaret pa förhand. Och det sager oss att termerna egentligen ar frammande i detta sammanhang, trots att vi tycker att de inte borde vara det.
593. 593Ett vanligt praktiskt problem, som inte har med den nu diskuterade fragan att göra, star man inför nâr man mâste avgöra om individuella tolkningsdata i mâlet tillrâckligt konkret manifesterar en innebörd som avviker frân den som följer av annars tillâmpliga generella normer (i t ex ett standardavtal). Se hârtill nedan n 1235.
594. 594Se tex Adlercreutz, Avtalsratt II s 47.
595. 595Vi far med andra ord inte blanda ihop det subjektiva (i bemarkelsen det individuella) med det subjektiva (i bemarkelsen det inre, det psykiska). Maximens objektiva karaktar kommer tydligt till uttryck i följande uttalande av HD i NJA 1991 s 319: ”Det har i malet inte gjorts gallande att avtalsparterna i samband med tillkomsten av avtalet [...] diskuterat den nârmare innebörden av de nu aktuella avtalsklausulerna. Inte heller före- ligger nâgra andra omstândigheter vid sidan av sjalva avtalstexten som kan bidra till att klargöra hur avtalsparterna vid denna tidpunkt tolkade dessa klausuler. Avgörande for bedömningen blir dârför, forutom den sprakliga utformningen av klausulerna, dessas rattsliga bakgrund och allmanna syfte samt det sammanhang i vilket de forekommer.” For en illustration (godtyckligt vald), se hur HD hanterar partsavsikten i NJA 2005 s 309.
596. 596Med ’’tolkning” menas da tolkningsresultatet.
597. 597Se tex Danz, Die Auslegung der Rechtsgeschafte s 2 f; Chydenius, Om tolkning af rattsarenden s 3; Stang, Innledning til formueretten s 445 n 1. Nagonting motsvarande har fram till ganska nyligen gâllt i engelsk ratt. Som Van Hoecke, Deep Level Compara­ tive Law s 178, anmarker: "In England, interpretation of contracts does not seem to be a subject in its own right. In some publications on contract law it is hardly mentioned, and if so, it is in the context of another topic: implied terms, misrepresentation, fraud, duress, consideration and so on.” I den helt moderna rattsvetenskapliga engelska littera- turen har dock amnet agnats âtskillig uppmarksamhet; jfr Mitchell, Interpretation of Contracts s 1.
598. 598Se tex systematiken i Reuterskiöld, Ueber Rechtsauslegung - en ar 1899 utgiven översikt över den tyska doktrinen i amnet. Reuterskiöld laborerar med en systematik dar begreppet Rechtsauslegung, som inordnas under ett allmant begrepp Auslegung, indelas efter andamal, medel, objekt och subjekt. Indelningen efter objekt ger underklasserna Thatsachenauslegung, Gesetzesauslegung och Rechtsgeschaftsauslegung. Se tex hur Reuter­ skiöld, aa s 59, betonar de gemensamma dragen mellan de olika typerna av tolkning.
599. 599Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, bd I s211. Fritt översatt: ’’Tolk­ ning ar en konst, som man bast tillagnar sig genom studium av de föredömliga monster fran aldre och nyare tid, som vi i sa rik mângd besitter. [...] [D]enna konst later sig lika lite som nagon annan förmedlas eller förvârvas genom regler.” Se ocksa tex Jhering, Geist des römischen Rechts. II.2 s 310; Larenz-Canaris, Methodenlehre der Rechts- wissenschaft s 67; Regelsberger, Pandekten. Band I s 145; Reuterskiöld, Ueber Rechts­ auslegung s 85; Schrevelius, Larobok i Sveriges allmanna nu gallande civil-râtt. Första
600. 600Ussing, Aftaler, 2 udg s 424, upprepar den gamla maximen om tolkningens karaktâr av konst som endast lârs i praxis. Hellner, Tolkning av standardavtal s 266, liksom Schmidt, Bör de nordiska avtalslagarna revideras? s 33, tar dock explicit avstând frân det- samma. Ussings uttalande citeras med gillande i Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmand s 376; jfr Grönfors, Ândamâl och funktion s 537.
601. 601Lassen, Haandbog i Obligationsretten, 3 udg s 369.
602. 602Ussing, Aftaler, 2 udg s 425 f.
603. 603Vahlen, Avtal och tolkning s 272 f.
604. 604Vahlen, a a s 273.
605. 605Se Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 100 f; Hogberg, Kontraktstolkning s 316 ff; Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmasnd s 402 ff; J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl s 154; Woxholth, Avtaletrett. Viss upprâttelse ges minimumregeln av Lehrberg, Avtalstolkning s 171 ff.
606. 606Lehrberg: ”De râttsfall frân vilka mer generella och preciserade slutsatser rörande tolkningsreglerna [min kurs] kan dras...”; se ocksâ Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 9. Öppningsmeningen i Vahlens ”Avtal och tolkning” lyder: "Syftet med denna bok âr att
607. 607Utgangspunkten for Carl Martin Roos uppsats ”Tvetydigheter i avtal”, publicerad i SvJT 1972, var förkastandet av sjâlva iden att tolkningslaran mâste förankras i ratten. Roos, aa s 639, anmarkte avslutningsvis att han tvivlade ”pa möjligheten att fânga in [tolkningen] i generellt skrivna lagregler. Sadna skulle troligen bli ganska innehâllslösa. Risken for att dylika regler skulle fora vilse i det enskilda fallet kan nog inte heller elimi- neras helt. En semantiskt skolad konfliktlösare skulle sakert kunna na goda resultat med stöd av typfall och gott omdöme.”
608. 608Det svar pa denna fraga som Alf Petter Hogberg i sitt relativt nyutkomna arbete "Kontraktstolkning" erbjuder, utgör ett alternativ till den traditionella modernistiska analysen. Genom att rikta uppmarksamheten mot de i praktiken förekommande ”tolk- ningsstilarna”, slipper författaren att spekulera i förekomsten av bakom texten liggande tolkningsregler. Se sarskilt Hogberg, aa s 15 ff och 86 ff.
609. 609Den samlade mângden avgöranden med baring pa tolkningsfragorna ter sig oöver- skâdlig, sârskilt om man utgâr frân art tolkningen av nâgon anledning borde kunna fattas systematiskt. Detta intryck skall man inte lâta komma i vâgen för det faktum att domarna i tolkningsmâl hanger samman genom det sâtt pâ vilket de âr avfattade. Det âr, som Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 9, anmârker, âven pâ detta omrâde sâ, att domstolarna sin vana trogna efterstrâvar en viss regelmâssighet i sin verksamhet. Man knyter stândigt an till tidigare avgöranden. Bara för att ta ett exempel kan nâmnas att den formulering av principen, att ett avtal skall ses som en sammanhângande helhet, som HD anvânder sig av i NJA 1990 s 24 nâstintill ordagrant âterkommer i NJA 1992 s 403 (utan att det âldre fallet nâmns) och sedan i NJA 2007 s 35 (denna gâng med hânvisning till tidigare praxis).
610. 610Hogberg, Kontraktstolkning s 86, anmârker: ”For en rettsvitenskapsmann er det â trekke frem andre deler enn det som fremgâr av den enkelte teksts overflate en nodvendig handling med et normativt preg.” Ja, det âr riktigt. Men frâgan âr (hâr) med vilka ansprâk man genomför sin vetenskapliga analys - och pâ vilken grund.
611. 611Jfr Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 8 f, som reagerar mot domstolars och prakti- kers ”slappa” sprâkbruk.
612. 612J Ramberg-C Ramberg, Allman avtalsrâtt s 173.
613. 613Jfr Lehrberg, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande râttsfakta s 467: "I sâdana teorier som ligger bakom râttsreglerna bör man hâlla sig till realiteterna. Och realiteterna i manskliga mellanhavanden har en oerhört central subjektiv dimension som man inte kan bortse ifrân. Dârför forefaller inte den av Grönfors förordade utvecklingen mot det objektiva alldeles övertygande. Teorierna bör stâ pâ en realistisk - nog sâ ofta subjektivis- tisk - grund.”; se âven dens, Avtalsrâttens grundelement s 203.
614. 614I NJA 2001 s 191 fann HD med hânvisning till ett yttrande av Svenska Bankfören- ingen det vara utrett, att sedvânjan var sâdan att en bankdirektör fick anses ha intagit en stallning varmed följde behörighet att for bankens râkning ingâ ett kreditavtal av viss beskaffenhet. De övervâganden av Bankföreningen som HD explicit hânvisar till âr vâsentligen av ândamâlskaraktâr — det talas om ’’verksamhetens behöriga gâng” och om bankernas organisationsstruktur. HD utelâmnar dock de passager i Bankföreningens
615. 615Det âr vâsentligt för varje modern (anti-traditionalistisk) avtalsrâtt. Se tex P S Atiyahs under rubriken till detta avsnitt âtergivna uttalande.
616. 616Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 4. Se âven Adlercreutz, Om avtalstolkning s 579.
617. 617Adlercreutz, aas 15.
618. 618Se J Ramberg-C Ramberg, Allmân avtalsrâtt, 7 uppl s 171, för ett annat exempel (kursiveringarna âr mina): ”Domsmotiveringar innehâller anmârkningsvârt ofta ett avsnitt dâr man pâpekar vem som skrivit eller tillhandahâllit avtalstexten, trots att detta egentligen âr irrelevant i det aktuella mâlet. I en del râttsfall förekommer tydliga uttalan- den av HD att man anser sig ha tillâmpat oklarhetsregeln.”
619. 619Gâr vi hâr inte över grânsen till râttssociologin? Jfr tex Saldeen, Skadestând vid âktenskapsskillnad s 114, som anger inriktningen för sin jurimetriska undersökning med orden: ”[V]ad vi âr intresserade av âr att söka faststâlla ’the true ratio decidendi’ (dvs de verkliga’domskülen). Att söka faststâlla detta genom ett studium enbart av de av domsto­ larna redovisade domskâlen har vi menat vara otillrâckligt. För det första âr nâmligen domskâlen ej sâllan sâ knapphândiga, att man svâvar i tvivelsmâl om vilken eller vilka faktorer, som varit av avgörande betydelse för utgângen i mâlet. För det andra kan det icke uteslutas, att faktorer, som icke direkt âberopats eller betonats av domstolen, spelat roll för domstolens stâllningstagande.”
620. 620Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 9: ”De regler för förfarandet som sâlunda kan faststâllas, âr till stor del sâ vaga att det snarare âr frâga om principer eller metoder ân om regler uppbyggda pâ bestâmda rekvisit.”
621. 621Adlercreutz, ast.
622. 622Adlercreutz, ast.
623. 623Jfr Lord Mansfields berömda omdöme om the common law, att denna har förmâgan att ”work itself pure”. Man kan tânka sig att det âr râttsvetenskapens uppgift att under- lâtta processen.
624. 624Ett exempel pâ denna typ av resonemang ger Lehrbergs omtolkning av JustR Bengts­ sons sârskilda yttrande i NJA 1977 s 717. Se Lehrberg, Förutsâttningslâran s 157 f. Râttskâllelâget pâ förutsâttningslârans omrâde pâminner i mycket om det för föreva- rande avhandling aktuella.
625. 625Se hârtill Tuori, Critical Legal Positivism s 29, som gör motsvarande poâng genom att fastslâ att ”[i]mmanent criticism cannot expand to л fundamental criticism of the law”.
626. 626I NJA 1999 s 629 lât dock HD pa visst satt fragan hur tolkning skall skiljas fran utfyllning bli avgörande för utgângen. Denna pa omrâdet centrala dom behandlas for sig strax nedan i avsnitt 5.3.4.
627. 627Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 385: ”Den allmanna reflexionen kan icke undgâs att domstolarna icke skiljer sâ noga mellan tolkning och utfyllning [...]”. Jfr Karlgren, Passivitet s 10, som hâvdar att domstolarna har en benâgenhet att, av praktiska skal, vilja sudda ut gransen mellan de fall dâr passivitet verkar som en viljeför- klaring och de fall dâr den ges legal verkan; jfr Hellner, Scandinavian Legal Realism in the Law of Contract s 68. Se ocksâ Lehrberg, Förutsâttningslâran s 128 f; dens, Lagstifta- ren vilse i egen labyrint? s 332.
628. 628De fall i refererad praxis i vilka orden "tolkning” och ’’utfyllning” (eller "utfyllnad") alls kommer till anvandning ger inte intrycket att domstolarna strâvat efter att iaktta den av rattsvetenskapen genomförda distinktionen. Ett undantag utgör möjligen HD:s skal i NJA 1997 s 382, dâr det avslutningsvis konstateras att det inte kunde anses befogat att ”genom utfyllnad av villkoren i avtalet” komma till nagot annat slut an det man nâtt tolkningsvâgen (JustR Hâstad anvânder ocksâ distinktionen korrekt, ur traditionell civil- râttsvetenskaplig synvinkel sett, i en passus i sin skiljaktiga mening i NJA 2006 s 53). Ibland valjs uttryckssâtt som gör det möjligt att undvika att ta stallning till vari skillna- den mellan tolkning och utfyllning nârmare bestamt bestâr; se tex NJA 1980 s 145; NJA 1980 s 188. I det senare fallet uttalade HD:s majoritet att frâgan i mâlet fick ”bedömas med ledning av vad som enligt allmanna regler om tolkning och utfyllnad far anses utgöra avtalets innebörd”. Ibland slâtas skillnaden ut - i NJA 1987 s 553 talas om att ”tolkningsvis utfylla” avtal. I det âlderstigna avgörandet i NJA 1939 s 101 râknar HovR:n i sin av HD faststâllda dom "utfyllande av luckor” som en form av ”tolkning”. I det ovan nâmnda referatet i NJA 1997 s 382 laborerar TR:n med en tolkningen nârlig- gande "avtalsutfyllnad". ”Intolkning” âr en term som kan anvândas för att utpeka en tolkning som alltför lângtgâende. Se HD:s domskâl i NJA 1963 s 643 samt JustR:n Hed- feldts och Alexanderssons skiljaktiga motivering i NJA 1965 s 427. I NJA 2005 s 142 skriver HD: ”om detta framgâr av avtalet eller enligt vanliga tolkningsregler kan anses vara vad parterna âsyftat” - en formulering som sedd för sig âr fullt logisk och begriplig, men som inte tycks vara förenlig med den specifıka logik som kommer till uttryck i dis­ tinktionen mellan tolkning och utfyllning.
629. 629Om det nu kan accepteras att avtal inte âr en râttskâlla. Se hârtill Hogberg, Kon- traktstolkning s 78 ff; Jorgensen, Aftalen som form s 415 ff; dens, Kontraktsret, 1 bd s 51 ff. Jfr debatten om standardavtalens betydelse för civilrâtten (t ex Hellner, Avtals- och köprâtt under 1900-talet s 762; dens, Civilrâttsforskningen och framtiden s 396 f, dens, Kommersiell avtalsrâtt s 89 ff; dens, Lagstiftning och forskning inom den centrala förmögenhetsrâtten. Inledning s 177; Sundberg, Avtalstyper och typavtal; Vahlen, Köp- lagen och formulârrâtten).
630. 630Jfr Victorin, Dissens och tolkning s 59, som stâller en liknande frâga.
631. 631Tanken att de subjektiva elementen i avtalsrâtten skall förstâs utifrân en eller annan icke-juridisk vetenskaplig disciplin (dvs just faktiskt) har en stolt tradition, som kan spâ- ras tillbaka till, âtminstone, Zitelmanns âr 1879 utgivna "Irrtum und Rechtsgeschâft. Eine psychologisch-juristische Untersuchung". Och inte heller Zitelmanns resonemang har uppstâtt i ett vakuum. Björne, Patrioter och institutionalister s 8, nâmner att det i traditionen efter Christian Thomasius var vanligt att bifoga en upprâkning av juridikens hjâlpvetenskaper, de sk prscognita iuris. För exempel pâ sâdana upprâkningar se Dell- den, Studie-plan för den Svenske Juristen s 100 ff; Schrevelius, Lârobok i Sveriges all- mânna nu gallande civil-râtt. Första delen s 54 ff. Det kan vara intressant att notera att Schrevelius fınner teologin vara juridikens frâmsta hjâlpvetenskap (”Sâledes pâ samma sâtt som Theologien har sin Exegetik, sin Dogmatik, sin Hermeneutik; sâ âfven Râttsve­ tenskapen.”). Schrevelius stâr pâ andra sidan om den skiljelinje i râtsvetenskapens utveckling som det moderna tânkandet drog upp och som, i det sârskilda avseende som stâr i folkus i denna avhandling (textens relation till viljan), började att defınieras vid tiden for samt i och med Zitelmanns ”psykologiska” undersökningar. Jfr Arnholm, Omkring rettshandelsteorien s 408: ”Det virket direkte overraskande da Zitelmann frem- hevet at en teori som bygde pâ psykologiske kriterler, selv mâtte vsre psykologisk under- bygd [...]". Men har har utvecklingen gâtt varvet runt. Idag verkar det for den râttsvetenskapliga allmânheten lika överraskande att havda att juridiken ar som teologin, det âr lika radikalt, och lika insiktsfullt, bedömt efter var forskningsfronten nu befinner sig, som nâr Zitelmann krâvde en psykologisk grundlâggning av râttshandlingsteorin.
632. 632Nâr Zitelmann ger sig i kast med att konstruera en psykologiskt grundad misstags- lâra - ett projekt som for honom motiveras av insikten att misstaget âr ett psykiskt sak- förhâllande, som inte lâter sig âterföras pâ ett rent râttsligt begrepp - sâ gör han det utan att anlita den dâtida psykologins hjâlp. Psykologin fınner Zitelmann i ett förvirrat till-
633. 633Se vidare nedan n 1269.
634. 634Denna uppgörelse skildras med avseende pâ förhâllandena i de nordiska lânderna i Carl-Göran Heidegrens relativt nyutkomna arbete ”Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi 1860-1915”.
635. 635Leiter, Rethinking Legal Realism s315: "The 1920s and 1930s marked the heyday of positivism’ in philosophy and the social sciences: natural science was viewed as the
636. 636Se tex Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 68: ’’Juri­ diken som vetenskap mâste vara empirisk, grunda sig pa erfarenhet och sâtillvida vara naturvetenskap. Erfarenheten tillhör och faller fullstandigt inom verkligheten, inom naturen.” Jfr Hâgerström, Begreppet viljeförklaring pâ privatrattens omrâde s 99: ”[J]uridiken [har] blivit en specialvetenskap, som liksom exempelvis fysik och kemi har till uppgift blott att pâ visst omrâde konstatera fakta, genom induktion vinna allmanna satser och ur de induktivt vunna resultaten göra deduktioner.”
637. 637Stang, Om rettsvidenskap s 129.
638. 638Med nâgra formuleringar ur Carnaps betydelsefulla "Der logische Aufbau der Welt” (1928) - som nu lâter sig betraktas som en av de mest pregnanta poetiska illustrationerna av epokens akademiska idevarld: Carnap, aa s 4 ”[E]s giebt nur ein Gebiet von Gegen- standen und daher nur eine Wissenschaft”; dens, aa s 252: ’’Indem die Gegenstande der
639. 639Stang, a a s 130 f.
640. 640Tankemönstret ar fortfarande aktivt, men det ar inte sa dominerande som det var pa 30-talet. Jfr vara dagars Cognitive Legal Studies, eller Richard Posners tes att ratten mâste anpassas efter de ”riktiga” vetenskaperna. O Svenssons avhandling ”Viljeförklaringen och dess innehâll” bygger pa en uppfattning som, ytligt sett, liknar Stangs. O Svensson, aa s 12, definierar sitt projekt: ”I det följande kommer att göras gallande att kritiken mot viljeförklaringsbegreppet i allt vasentligt ar felaktig. Det behövs dock en förnyad analys och bestamning av begreppet. Den klassiska analysen ar fran 1800-talet, och en battre begreppsförstâelse kan vinnas om man beaktar senare forskningsrön, sarskilt inom sprak- filosofi, kommunikationsteori och psykologi.”. Cognitive Legal Studies har en nordisk företrâdare i Minna Grans, som frâmst intresserat sig for mekanismerna bakom den ratts- liga argumentationen och beslutsfattandet - se Grans, Some Aspects of Legal Decision Making in the Light of Cognitive Consistency Theories.
641. 641Jfr Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 37: ”[Vid tydningen] âr sprâkvetenskapen och logiken till hjâlp. Mâhânda âr det riktigast att sâga, att tydningen enligt en allmân sedvanerâttslig tolkningsregel baseras pâ liknande normer som sprâkvetenskapen, nârmare bestâmt bety- delselâran (semantiken), samt logiken, ehuru detta i allmânhet sker intuitivt pâ grundval av allmânmânsklig erfarenhet av sprâket.”
642. 642Jfr Eckhoff, Juss og samfunnsforskning s 211, som 1972 om Stangs i avskedsförelâs- ningen uttryckta vision skriver: ”Da jeg forste gang, som student, leste dette, ble jeg begeistret. Men senere er begeistringen kjolnet endel. [...] Stangs optimistiske tro pâ at rettsvitenskapen pâ denne mâten skal kunne gjeres til noe helt annet og bedre enn den har vart, virker idag naive.”
643. 643Vi tânker inte lângre pâ Stangs vis. Jfr Stang, Om rettsvidenskap s 128: ”Et begrep opstilles i et bestemt oiemed. Begrepet er riktig, forsâvidt det gir et adekvat uttrykk for det det skal betegne. Og det er verdifullt eller ikke verdifullt, eftersom det oiemed det forfolger er verdifullt eller ikke verdifullt. Men derfor er ogsâ dets liv forgjenglig. Med det oiemed hvori det er opstillet, forsvinner ogsâ dets livsrett.”
644. 644I Grönfors avtalsrâtt, som ju syftar till att stalla det ”klassiska” systemet pa huvudet, förlorar distinktionen mellan tolkning och utfyllning hela sitt berâttigande. Tolkningen fattar Grönfors som en process genomtrângd av râttsliga övervâganden, och det kan da inte komma İfrağa att av principiella skal uppratthalla ett reservat for det ”rent faktiska” betydelseutrönandet. Se Grönfors, Almen om handelsbruk s 130 vid och i n 14; dens, Tolkning av fraktavtal s 39 ff.
645. 645Denna övergângs historia - frân ”râttskritik” (Uppsalaskolan) till ”râttsfunktiona- lism” - beskrivs nedan i kapitel 7.
646. 646Vahlen var inte sâ radikal, att han kunde överge eller ifrâgasâtta den grundlâggande logik som den traditionella distinktionen mellan tolkning och utfyllning bygger pâ. Sâle- des fınner han det sjâlvklart, att domstolarna, ”nâr ett avtal förklaras râtteligen ha viss innebörd, ej sallan överskrider grânsen till en rent utfyllande verksamhet”. Och sâledes utgâr han i sin analys av förhâllandet mellan tolkning och utfyllning frân ”i nordisk dok­ trin vanlig terminologi", varmed han tydligtvis avser Ussings klassiska begreppsbestâm- ning: ”[I nordisk doktrin vanlig terminologi] innebâr som bekant att med tolkning avses det förfarande, varigenom man faststâller den betydelse i varje sârskilt fall av en râtts- handling eller ett avtal som skall laggas till grund för fastsstâllandet av râttshandlingens eller avtalets râttsverkningar. Med utfyllning avses dâremot den ytterligare verksamhet som kan erfordras för att faststâlla râttshandlingens eller avtalets verkningar inom ramen för tvingande râttsregler.”; Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 387; jfr Ussing, Aftaler, 2 udg s 432. Han anser sig kunna bibehâlla denna terminologi emedan det ”uppenbarligen [âr] mest ândamâlsenligt att anvânda vedertagen terminologi sâ lânge den ej befînnes ohâllbar eller olâmplig vid saklig prövning” och emedan han fınner den vara tâmligen innehâllslös — tillrâckligt för att hans egna preciseringar skall rymmas inom densamma; se Vahlen, ast.
647. 647Fiktionsbegreppet synes vara i det nârmaste lika gammalt som ratten sjalv - se tex Honsell, Römisches Recht s 13 ff- men innebörden har (föga förvânande) förskjutits. I artonhundratalets tyska framstallningar av den romerska ratten figurerar fiktionen som nagonting positivt, ett praktiskt verktyg i juristens hander. Genom fiktionen kan ett nytt fall, som inte later sig inpassas i de till buds staende rattsliga formerna, hanteras, genom att det fastslâs, att detta skall betraktas som om det vore fraga om ett av rattsordningen redan kant fall. Skriver Savigny, System des heutigen Römischen Rechts, bd I s 295: ”Die Formen, unter welchen diese organische Erweiterung des Rechts bewirkt wird, sind vorzüglich Fictionen und utiles actiones. Dadurch wird zugleich der innere Zusammen- hang des Neuen mit dem Alten gesichert, und so die systematische Einheit des gesamm- ten Rechts erhalten.” Fiktionsinstitutets förtjânster och brister kom seklet ut att flitigt debatteras av de tyska juristerna. Se Jhering, Geist des römischen Rechts III.1 s 301 ff; Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts I s 307 n 5 med hanvisningar. Anmarkas kan att Jherings installning till fiktionerna var pâtagligt pragmatisk — sammanfattningsvis uttalar han (Jhering, aa s 306): ”Besser Ordnung und freie Beweglichkeit mit Fiktion, als Unordnung und Unbeweglichkeit ohne Fiktion!” En sâdan pragmatism kan inte accepte- ras av en juridik som gör ansprâk pa att vara "vetenskaplig" i modern mening. Gör man det till dogm att ratten skall vara ”sakligt grundad” bestams fiktionen per automatik som nagonting entydigt negativt. Ett sâdant sprâkbruk anvander exempelvis Lundstedt (kan- ske den framste modernisten i svensk juridik). Lundstedt, Fiktion eller sanning i juridi- ken? s 260, kan skriva: "Det synes mig, att tiden snart borde vara inne for jurisprudensen att antligen vanda sitt intresse bort fran fiktionerna och gâ till verkligheten sjalv for undersökande av de faktiska sammanhang, som râda emellan vissa principala rattsregler och tillvaron av ett samhalle, som erbjuder möjligheter for ej blott existens utan ocksâ för civilisation och kultur.” Mark att fiktionen hos Lundstedt inte ar en rattslig fıgur, utan den aldre jurisprudensens sjalva grund. Noteras kan att Lehrberg, Anm av Grönfors, Avtalsgrundande rattsfakta s 467, redovisat en installning till rattsfiktionerna som medlar mellan den gammeltyskt konstruktiva och den radikalt realistiska.
648. 648Allt vi har ar Vahlens skiss i "Bidrag till avtalstolkningens systematik” — som i sin konkreta materialbehandling uteslutande rör frâgan hur tolkningen förhâller sig till utfyllningen; se hur Vahlen, aa s 384 f, bestammer sin uppgift. Jfr dock Lehrberg, Förut- sâttningslâran s 129, som synbarligen instammer i Vahlens metodologiska grundide pâ denna punkt: ”För att kasta ljus over vad distinktionen mellan förutsâttningar och avtals- villkor [i Lehrbergs systematik ett uttryck for distinktionen mellan tolkning och utfyll­ ning] innebar i praktiken ar en diskussion i anslutning till rattspraxis oundganglig.”
649. 649Vahlen, a a s 381.
650. 650Och inte heller i valet av startpunkt far man tanka efter för noga. Nâr det gâller metodfrâgor — och hâr har vi att göra med en metodfrâga - skall man inte förvâxla den faktiskt tillâmpade metoden och de metodologiska förklaringarna. Detta mâste man naturligtvis ha i âtanke âven vid studiet av tolkningslâran; se tex Hogberg, Kontrakt- stolkning s 85. Vad HD sâger om distinktionen mellan tolkning och utfyllning har sâle- des inte nödvândigtvis nagonting att göra med det faktiska "tolkande" och "utfyllande" som domstolen eventuellt âgnar sig ât.
651. 651Fallen kommenteras utförligt, ur processuell synvinkel, i Westberg, Överraskande râttsbildning pâ grundval av handelsbruk eller allmânt tillâmpade standardvillkor.
652. 652Men man gjorde inte sin klagan beroende dârav, utan anförde, som separata grunder, att HD grundat sitt avgörande pâ icke âberopad omstândighet, och att HD grundat domen pâ handelsbruk trots att ingen utredning om handelsbruk företagits; jfr nedan n 656.
653. 653Ett exempel. Den i processrâtt obevandrade lâsaren far av Westbergs ovan i not 650 âberopade arbete intrycket, att det kan ifrâgasâttas om det ur processrâttslig synvinkel sett âr rationellt att alls undanta normer som utbildats utanför ramen för den offentliga râttsbildningen - det gâller handelsbruk sâvâl som allmânt tillâmpade standardvillkor - frân det i RB 17:3 uppstâllda kravet pâ âberopande. Det synes handla om hur den pro- cessrâttsliga dispositionsprincipen skall förstâs. Domstolen skall företa sin prövning inom de grânser parterna stâllt upp, och frâgan âr var dessa grânser gâr, eller med andra ord hur partsautonomin râttsligt skall konstrueras. Det âr tydligt att den processrâttsliga varianten inte âr kongruent med den avtalsrâttsliga. Handelsbruk omfattas inte av parts- viljan i den bemârkelsen att de inte, âtminstone inte typiskt sett, utgör del av avtalet (avtalsrâtt), men domstolen krânker partsautonomin nâr den grundar domen pâ icke âberopat handelsbruk (processrâtt). I avtalsrâttens perspektiv âr, skulle man kunna sâga, endast tvâ personers autonomi relevant, nâmligen de faktiska parternas. Sâvitt tolk- ningen förstâs som faststâllandet av de direkta följderna av parternas handlande inom avtalsfrihetens ram mâste rimligen tillâmpningen av allmânt tillâmpade, men av parterna vid avtalets ingâende icke âberopade, standardvillkor pâ parternas inbördes förhâllande hânföras till utfyllningen (naturligtvis förutsatt att det i det enskilda fallet saknas skâl att beakta sâdana standardvillkor som tolkningsdatum). Se sâledes Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmaend s 29, 30 och 36, men jfr Hellner, Speciell avtalsrâtt II. Kon- traktsrâtt, 1 hâftet s 126. Jfr Westberg, aa s 365 som fınner det ”lâmpligt och riktigt att hâr jâmstâlla alla former av privat râttsbildning (taget i vid mening) med varandra; han­ delsbruk och annan sedvânja, standardavtal, branschpraxis, partsbruk etc.”
654. 654Oundvikliga effekter. Min poâng âr förvisso inte att HD "har dörnt fel". Jag vill blott i detta konkreta fall synliggöra de diskrepanser som mâste intrâda nâr ett juridiskt omdöme falls. Omvânt kan varje juridiskt omdöme betraktas som ett ârligt menat försök att lâka râtten samman. Uppgiften âr oândlig, men det gör den inte meningslös. Jfr ovan n 581.
655. 655Sedan dess har ju den svenska avtalsrâttsliga diskursen splittrats i tvâ huvudfalanger: en traditionalistisk och en anti-traditionalistisk. Och den senare falangen, som har anförts av Grönfors, har varit mycket skeptisk till bl a distinktionen mellan tolkning och utfyllning.
656. 656Se sârskilt citatet under rubriken till detta avsnitt, som hâmtats frân Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 388 f.
657. 657I överensstâmmelse med en traditionell uppfattning, enligt vilken förekomsten av handelsbruk ar att berrakta som en sâdan omstândighet som mâste âberopas. Se Ekelöf- Boman, Râttegâng IV s 242 n 48; Lehrberg, Avtalstolkning s 197; Lindell, Sakfrâgor och râttsfrâgor s 375; Westberg, Överraskande râttsbildning pâ grundval av handelsbruk eller allmânt tillâmpade standardvillkor s 364.
658. 658De standardvillkor som HD fann ge uttryck för de tillâmpade ’’allmânna principerna för avbrottsförsâkring” har, anmârker HD, ”införts i mâlet av [tappande part] som skrift- lig bevisning till stöd för [tappande parts] tolkning av det omtvistade avtalet mellan par­ terna. Det kan inledningsvis anmârkas, att principen betrâffande bevisfakta âr att râtten kan ta hânsyn till all bevisning som införts i mâlet, sâledes âven till nackdel för den part som förebringat bevisningen. Kravet pâ âberopande hânför sig endast till râttsfakta.” Jfr Westberg, aa s 365 f, som nârmare utför tolkningen, utan att defınitivt stanna för den, att det HD gjorde i NJA 1998 s 448 var att tolka avtalet.
659. 659Jfr tex detta uttalande hos Vahlen, Avtal och tolkning s 223: ”Vidare kan det antagas att hela systemet av utfyllande râttsregler har betydelse ocksâ för tolkningen, bl a pâ sâ sâtt att man, nâr bedömningen av föreliggande tolkningsdata icke leder till nâgot sâkert resultat, ofta torde föredraga den lösning som framgâr av en utfyllande râttsregel eller som följer av eljest tillâmpligt handelsbruk eller sedvana.”; se ocksâ Ussing, Aftaler, 2 udg s 438. Jfr Hellner, Kommersiell avtalsrâtt s 92 f.
660. 660Jfr Lehrberg, Avtalstolkning s 188 f; J Ramberg-C Ramberg, Allman avtalsrâtt,
661. 661uppl s 27. Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmsnd s 457 behandlar kutymer som utfyllande râttskâlla och konstaterar att de processuellt skall sorteras ”under sagens faktum (ikke jus)".
662. 662Vahlen, Avtal och tolkning s 194. Vahlen följer Ussing, Aftaler, 2 udg s 437: "En overordentlig stor Betydning som Hjalpemiddel til Udfyldning af Kontrakter har Sad- vane (Coutume, Skik og Brug). Ganske sarlig galder det de i Handelslivet udviklede Sad- vaner, Handelssaedvane eller Handelsbrug (Usancer).” Se aven Stang, Innledning til formueretten, 3 utg s 454. Se ovan n 656.
663. 663Anmarkas kan att Lehrberg avviker frân traditionen pa denna punkt. Se sâledes Lehr­ berg, Avtalstolkning s 187: "Vid utfyllning tillampas i forsta hand tvingande rattsregler, nâr sâdana fınns. De tvingande reglerna skiljer sig frân de utfyllande, eller dispositiva, genom att de blir normerande ocksâ i strid med det vid tolkningen faststâllda avtalsinne- hâllet. Nâr tvingande regler tillâmpas i situationer dâr utfyllning behövs, fyller de emel- lertid samma funktion som utfyllande regler.” Jfr Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 15; Vahlen, Avtal och tolkning s 193.
664. 664Denna poâng gör Lehrberg, Avtalstolkning s 197. Lehrberg, ast, framhâller ocksâ ”att utfyllning inte alltid âr ett förfarande av rent râttslig natur som innebâr att ofullstân- diga viljeförklaringar kompletteras enligt allmânna normer. Utfyllning kan ocksâ ske individuellt, efter en lâmplighetsbedömning utifrân omstândigheterna i det enskilda fal- let (s k individuell utfyllning)”.
665. 665Detta kan i och för sig diskuteras. Nâgon kanske hellre skulle vilja lyfta fram ett fall i vilket domstolen tydligtvis avfârdar ett tolkningsresonemang till förmân för en tillâmp­ ning av utfyllande râtt. Se tex det klassiska avgörandet i NJA 1949 s 134 och hârtill sâr- skilt Lehrberg, Förutsâttningslâran s 115 f Frâgan âr dock vad av relevans för den râttsvetenskapliga grânsdragningsfrâgan som egentligen kan utlâsas av ett sâdant enskilt avgörande.
666. 666Se ovan vid n 493. Mârk att Vahlens eğen skiss till lösning byggde pâ att tolknings- begreppet knöts till misstagslâran, sârskilt 32 § 1 st AvtL. Ytligt sett i strid med sina egna utgângspunkter lât han grânsdragningsfrâgan bli beroende av en tolkning av lagtexten. Vahlen, Bidrag till avtalstolkningens systematik s 389: ’’Eftersom enligt den av mig till- lâmpade systematiken grânsen mellan tolkning och utfyllning anknyter till avtalslagens misstagsregler blir den nârmare bestâmningen av densamma att avgöra genom en tolk­ ning av dessa stadganden. Mest vâgledande synes dârvid vara att uppstâlla frâgan, om i
667. 667f.
668. 668Dârmed inte sagt att distinktionen âr falsk. Ingen kunskap âr vâl bâttre grundad ân den som hârdnat till myt.
669. 669Se och jfr Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning s 68 och 71 f.
670. 670Möjligen. Problemet hâr âr vâl det, att âven om vi mycket vâl vet vad avtalstolkning, â ena sidan, och tillâmpning av dispositiv lagstiftning, â den andra, âr, sâ kan inte den tra- derade ’’distinktionen mellan tolkning och utfyllning" utlâsas ur dessa verksamheter som sâdana. Med vilken râtt kallar vi dâ ett klart fall av avtalstolkning - ett fall i vilket vi kân- ner oss bekvâma med att tala om ’’avtalstolkning” - för tolkning i distinktionens mening? Jfr tex NJA 1997 s 382, ett referat vars rubrik kort och gott lyder: ’’Avtalstolkning.” — och som i flera avseenden âr just sâ typiskt som rubriken antyder. Men till och med hâr tycks tolkningsargumentationen vara genomtrângd av râttsliga övervâganden, och det pâ ett sâtt som gör det svârt att frilâgga ”tolkningen”. Avgörande i detta mâl var huruvida det ifrâgavarande avtalet kunde klassas som ett efterstâllningsavtal, dvs om det skulle ges det typiska efterstâllningsavtalets râttsverkningar - skall vi anta att parterna rent faktiskt haft denna juridiska klassifıkationsfrâga ”uppe i medvetandet” vid tiden för avtalsslutet?
671. 671Att detta gâller de râttsliga fenomenen i allmânhet âr vedertaget - och dâ brukar man hânvisa till att dessa âr ”normativa” snarare ân ’’faktiska”. Se tex Sandgren, Vad âr râtts- vetenskap? s 537.
672. 672Wittgenstein, Om visshet § 94.
673. 673Wittgenstein, aa § 95.
674. 674Relationen mellan det râttsliga och det mytiska belyses av Fitzpatrick, The Mytho­ logy of Modern Law. Jfr Grâzin, Law is Myth; dens, On Myth, Considered as a Method for Legal Thought, som driver tanken att ratten ar mytisk som tes, vilket inte ar vad som efterstrâvas hâr. Inte desto mindre fınns det klara paralleller mellan Grâzins texter och den föreliggande. Jag ar tex benâgen att acceptera ett pâstâende som det följande (Grazin, Law is Myth s 44): ”Law does not represent anything but itself as a myth.” — men dâ bara som en pâminnelse, eller en ungefârlig anvisning. För tydlighets skull bör mâhânda betonas att det ”mytiska” vare sig hâr, hos Fitzpatrick eller hos Grâzin har de negativa konnotationer som begreppet fıck i det tidiga nittonhundratalets empiristiska realism, vars projekt ju var att avslöja râtten genom att pâvisa dess mytiska/metafysiska/ fıktiva/ideologiska karaktâr (jfr Vattimo, The End of Modernity s 24 f). Vi kânner genren frâmst genom Hâgerström, Lundstedt, Olivecrona och Ross, men den var internationellt gângbar. Hâr kan nâmnas Theodor Jaehners, av Lundstedt uppmârksammade, âr 1933 utgivna ”Der Mythos vom Recht und seine empirischen Grundlagen” och Felix Cohens "Transcendental Nonsense and the Functional Approach”, ett sârskilt tydligt exempel frân den amerikanska debatten vid samma tid. Cohens artikel behandlas av Kinander, The view from within s 57 ff.
675. 675Se Lassen, Haandbog i Obligationsretten (1908) s 305; dens, Haandbog (1917-1920) s 372; Karlgren, Kutym och râttsregel s 37; Knoph, Nogen ord om dommerens stilling til kutymene; Lehrberg, Förutsâttningslâran s 120; J Ramberg-C Ramberg, Allman avtalsrâtt, 7 uppl s 147; Stang, Innledning til formueretten s 448; Ussing, Aftaler, 1 udg s 227; Vahlen, Avtal och tolkning s 193. Bentzons "Noter til Privatrettens almindelige Del”, som har markerar kedjans slut, utgavs 1898. Bilden skall illustrera en epistemolo- gisk princip och utgör lângt ifrân en râttvisande eller heltâckande beskrivning av den hel- het av hânvisningar som ger distinktionen mellan tolkning och utfyllning dess liv. Lâgg ocksâ mârke till att kronologin hâr âr hânvisningarnas, vilket tex placerar Knoph före Stang trots att den senare var nâra tre decennier âldre. Stang anpassade sin terminologi till distinktionen mellan tolkning och utfyllning i ett sent skede av sitt författarskap; se Stang, a st; jfr dens, Handelskoutumer s 304 f.
676. 676Foucault, Vetandets arkeologi s 35, ville utmönstra traditionsbegreppet, ty: ”med dess hjalp kan man göra sig nya förestâllningar om historiens spridning i form av likhe- ter, det ger oss ratt att reducera den i all begynnelse inneboende olikheten och att utan avbrott forflytta oss bakât i tiden för att dar utpeka ett allt avlagsnare ursprung”.
677. 677Se tex Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 10; Arnholm, Privatrett II s 37; Bryde Andersen, Grundlaggende aftaleret s 320 f; Giertsen, Avtaler s 96; Gomard, Almindelig kon- traktret s 245 ff; Hov, Avtalerett s 71 f; dens, Avtaleslutning og ugyldighet s 137 och 167; Lehrberg, Avtalsrattens grundelement s 206 ff; Lynge Andersen-Madsen, Aftaler og mellemmaend s 374; Woxholth, Avtaleinngaelse, ugyldighet og tolkning s 411 ff; dens, Avtalerett s 432.
678. 678Jfr Lyotard, The Postmodern Condition s 26: ”A statement of science gains no vali­ dity from the fact of being reported.”
679. 679Just nu later detta uttryck - ”2000-talet” - sa modernt. Jfr C Rambergs nedan vid n 1099 atergivna uttalande.
680. 680Jfr tex Foucault, Diskursens ordning s 19 f.
681. 681Jfr tex argumentationen i Sandgren, Ar rattsdogmatiken dogmatisk?
682. 682Bygger vi İnte Far pa just den förvirrande motsattning mellan ett "skolastiskt under­ lag” och ”realitetsstrâvanden” som Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 151, ville göra oss uppmârksamma pâ?
683. 683Amnet for klassiska skrifter som Jherings ”Ist die Jurisprudenz eine Wissenschaft?", Lundstedts ”Die Unwissenschaftlichkeit der Rechtswissenschaft” och Ekelöfs ”Ar den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?" Se hârtill Victor, Rattssystem och vetenskap s 145 ff, for en genomgang av ett antal inflytelserika inlagg i den svenska debatten under nittonhundratalet.
684. 684Se nedan n 1284.
685. 685Lyotard, The Postmodern Condition s 28.
686. 686Lyotard, a a s 29.
687. 687Se vidare nedan i avsnitt 7.6.2.
688. 688Eller, för den delen, nâr det gâller att göra reda för historiska förlopp. Jfr den större berâttelse som binder samman de avslöjande beteckningarna ”medeltid”, ’’renâssans”, ”vetenskaplig revolution” och ”upplysning”. Historieforskningen synes âtminstone sedan artonhundratalets slut ha varit medveten om att den illa dolda normativa agenda som fınns nedlagd i denna berâttelse inte kan tas pâ fullt allvar. Ett exempel, som mâste bli godtyckligt, men som inte saknar relevans i det hâr aktuella sammanhanget: Lindberg, The Beginnings of Western Science s 213, beklagar sig över att: ”[t]he stereotype of the Middle Ages pictures the professor as spineless and subservient, a slavish follower of Aristotle and the church fathers (exactly how one could be a slavish follower of both, the stereotype does not explain), fearful of departing one iota from the demands of authority.”
689. 689Se hârtill Fitzpatrick, The Mythology of Modern Law s 92 ff.
690. 690Se tex Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 276 ff.
691. 691Habermas, Faktizitât und Geltung s 246, framhaller att, i den realistiska analysen: ”[d]ie Rechtsproduktion der Vergangenheit verliert ihre Herrschaft über die aktuelle Entscheidungen, weil diese weitgehend im Ermessen des Richters liegen.”
692. 692Jfr Sandgren, Âr râttsdogmatiken dogmatisk? s 654: ”Man kan [...] havda att alla râttskâllor har argumentationens halt som yttersta grund för sin auktoritet.”
693. 693Auktoritetens har antydda mystiska karaktâr âr temat för utlâggningarna i Derrida, Lagens kraft.
694. 694Jfr t ex Atiyah, Essays on Contract s 119.
695. 695Graver, Keiserens garderobe s 455, pâpekar att den konsekvensen följer av Eckhofifs râttskâllelâra. Nâgot motsvarande kunde sagas om Ekelöfs teleologi. Se Madsen, Aftale- funktioner s 5, för en intressant variant: Omdömet i râttsfrâgan mâste kunna inordnas i det pâ förhand existerande râttssystemet, men den juridiska metoden sâtter juristen i stand att skönsmâssigt ta till vara "accepterede samfundshensyn”.
696. 696Sâledes tex Kleineman, Principerna for bindande avtalslöften och frâgan om formal- avtals ogiltighet s 59: ”Medan man vid tidpunkten for lagens tillkomst inte torde ha varit benâgen att besvara denna frâga med fristâende râttspolitiska argument sâ torde vi idag ha större benâgenhet att snarare lösa frâgan med ândamâlsargument ân auktoritetsargu- ment.”
697. 697Sprâkligt sett kan det naturligtvis vara ’’sakligt”, i bemârkelsen rationellt, att utgâ frân râttskâlletexterna (och auktoritetsskâl âr ocksâ skâl). För Peczenik, t ex, handlar kra- vet pâ saklighet frâmst om koherens - till sin natur ett vitt begrepp, som nâr det tillâm- pas pâ juridiken kan fâs att omfamna samtliga juristens argumentationsvanor. Se tex Peczenik, Vad âr râtt? s 610 ff.
698. 698Allra minst de radikala realisterna sjâlva. Kampen förutsâtter att utopin ar utopisk. Se hârtill Broekman, Legal Subjectivity as a Precondition for the Intertwinement of Law and the Welfare State, sârskilt s 93.
699. 699Vilket vill saga att den inte skall förstâs som en teori - utan kanske snarare som en retorisk trop.
700. 700Jfr R Posner, Frontiers of Legal Theory s 145 ff, som, föga överraskande, fınner detta faktum outhârdligt. Posner ser inga rationella skâl att lyssna till "auktoriteter" i det för- gângna. R Posner, aa s 162: ”[E]ven if the lawyers and judges of the fabled past were abler than the current crop, they knew so much less than we about conditions today that it is ludicrous to accord them a mystical power over the present.”
701. 701Jfr Sandström, Râtt eller vetenskap? s 286, som framhâller att den enskilda rattsveta- rens auktoritet de facto har ett mycket konkret - ekonomiskt — vârde.
702. 702Se hârtill H Andersson, Barthesianska meditationer s 76 f. Vad som hâr avses âr ing- enting mystiskt (vârldsfrânvânt). Jurister tânker, talar och skriver om texter. Under mina första veckor som juridikstudent försökte jag och nagra av mina medstudenter lösa en seminarieuppgift, som gâllde priset for en byggkran eller liknande, genom att ringa upp en byggfirma och frâga efter priset. Nâr vi anvânde den aktuella prisuppgiften i vâr argu­ mentation avfârdades vi av seminarieledaren, Staffan Rylander, med orden: "Verklighe- ten?! Juridik har inte med verkligheten att göra.” Jfr Zahle, Praktisk retsfilosofi s 344: ”Retten eksisterer som en masngde tekster i vekslende harmoni eller konflikt.” Se hârtill White, The Edge of Meaning s 221 ff; dens, Heracles’ Bow s 77 ff; Zahle, aas 285 ff.
703. 703Larenz-Wolf, Allgemeiner Teil des Biirgerlichen Rechts § 28 Rn 128, uttalar att ”die eigentliche normative Auslegung” âr en ”dem Richter obliegende Rechtsfrage”, och till tolkningen râknas dâ ”die richtige Anwendung der Auslegungsregeln und die Entschei- dung der Frage, ob eine bestimmte Bedeutung der Erklârung unter den festgestellten Umstâmden als die rechtlich makgebliche anzusehen ist”.
704. 704Se tex Whitford, The Role of the Jury (and the Fact/Law Distinction) in the Inter­ pretation of Written Contracts, med hanvisningar.
705. 705Som om Ussing, eller vem man nu vill река ut, hade upptâckt att tolkning skiljer sig frân utfyllning.
706. 706"Fragewürdig", med ett av Heideggers uttryck - det som gör undersökningsobjektet vârt att utfrâga.
707. 707Hâr kan vi verkligen tala om en "ideologi” - nâgonting som man bekânner sig till och som man visar vördnad, utan att det med nödvândighet âterspeglas i det faktiska livets praktik pâ nâgot annat sâtt. Vi mâste pâminna oss: Aven Grönfors anvânde ord som ”klassisk” och ”traditionell” i positiv bemârkelse, âberopar auktoriteter, hânvisar till romersk râtt, bygger resonemang pâ ren textanalys, sâger sig anvânda en ”râttsgenetisk förklaringsmodell”... han kan kalla en ikon som Nial ”mâsterlig”. Med andra ord: Aven Grönfors var jurist. Finns det för övrigt i sentida svensk juridik ett tydligare exempel pâ auktoritetsdyrkan ân den som ligger till grund för kanoniseringen av Grönfors. Jfr S O Johansson-C Ramberg, Kurt Grönfors in memoriam s 1122: ”Nâgra dağar före sin bort- gâng pâ sjukhuset sade Kurt Grönfors med svag röst och stor pondus: ’Avralslagen âr en ruin.’”.
708. 708Jfr Tuori, Critical Legal Positivism s 162: ’’Modern society is a post-traditional society, and modern law is post-traditional law.” Se ocksâ Wilhelmsson, The Ethical
709. 709I denna riktning J Ramberg, Avtalsautonomi och den dispositiva ratten s 512: ”Ett envist fasthâllande vid traditionella juridiska begrepp och strukturer, nâr de med hansyn till förândrade förhâllanden i form av standardiserad och kollektiviserad avtalsteknik och krav pa differentiering i ett allt mer komplicerat samhâlle upphört att fungera for sina ândamâl, âr emellertid ingen lâmplig utvâg. I stallet far vi finna oss i att under en sanno- likt ganska lang övergângstid avvakta utformningen av lâmpliga lösningar for olika typ- fall. Det far bli rattsvetenskapens uppgift att pa grundval av en mângfald av olika sâdana bedömningar finna nya ândamâlsenliga juridiska begrepp, strukturer och indelningar.”
710. 710Jfr Atiyah, Essays on Contract s 385: "This entire problem, concerning the relations­ hip of consensual and non-consensual liabilities, is obviously a matter of great impor­ tance [...] it does very vividly illustrate the profound importance of some overall theoretical structure to the law of obligations.”
711. 711Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap s 315, talar om ”den svenska ratts­ vetenskapens principlöshet”.
712. 712Jfr Koskenniemi, Introduction: Alf Ross and Life Beyond Realism s 658: ’’Some­ times resistance to changing the idiom has followed from a healthy self-assurance. ‘If it works, do not fix it.’ This is the ground from which today’s legal pragmatism grows.”
713. 713Vi vill satta distinktionen ifrâga dârför att den inte bars upp av sakskâl, dârför att den saknar reell, praktisk betydelse.
714. 714Jfr Lehrberg, Praktisk juridisk metod s 140 f.
715. 715Jfr Ulfbeck, Fortolkning af ansvarsfraskrivelser s 498, som menar att utmaningen for avtalsrâttens del, i en tid som prâglas av spânning mellan invand pragmatism och neo- klassisk formalism, bestar i att komma vidare: ”Ogsâ i kontraktsretten ma det vere muligt at springe ud - med eller uden faldskarm - lande pa begge ben og finde ’den tredje vej’”.
716. 716Vi kan lâsa oss till att distinktionen mellan tolkning och utfyllning âr viktig, men vi kan knappast künna det. Atminstone inte som det var tânkt.
717. 717J Ramberg, Avtalsautonomi och den dispositiva râtten s 505 och 512; J Ramberg- C Ramberg, Allman avtalsrâtt, 7 uppl s 148; se ocksâ J Ramberg, Avtalstolkningsmeto- der s 502 n 6. Jfr Jorgensen, Kontraktsret, 1 bd s 168; Madsen, Anm av Bert Lehrberg, Avtalstolkning s 191.
718. 718Jfr kapitelrubriken. Denna fixering vid termernas relation till objekten - som âr en specifik variation av den Kantianska frâgan efter kunskapens grund - fınner antagligen sin förklaring i det förhâllandet att detta tema var centralt för Wittgenstein (vars texter âr min primâra inspirationskâlla). För den idehistoriska kontexten se t ex Hacker, Wittgen­ stein: Connections and Controversies s 242 ff. Det âr i detta Ijus som man far se avsnitt 8.5 (sârskilt 8.5.3) nedan — dâr resonemanget hârifrân och dit knyts samman.
719. 719Det handlar nog inte sâ mycket om undersökningsföremâlet, som om sâttet att stâlla frâgan. Anmârkning: Det âr mycket vanligt att teoretiker, i juridiken och i övrigt, noterar att just det begrepp som de för stunden försöker analysera âr vagt, undflyende och svâr- definierat. Vad man kanske ofta glömmer âr dock, att precis alla begrepp kan göras vaga pâ detta sâtt — bara man stirrar tillrâckligt stint pâ dem.
720. 720Mânga civilister skulle instinktivt havda motsatsen, sârskilt de som âr benâgna att tanka i râttssystematiska termer — men det âr nâgonting annat som hâr avses. Jag bestri­ der inte att distinktionen mellan tolkning och utfyllning âr av stor râttssystematisk bety- delse, utan vill река pâ det förhâllandet att vâr civilrâtt i praktiskt hanseende tydligtvis fungerar utmârkt trots att den râttssystematiska/râttsteoretiska frâga som âr förbunden med distinktionen mellan tolkning och utfyllning aldrig har fâtt nâgon lösning (men: vad innebâr det överhuvudtaget att om en sprâklig praktik sâga, att den fungerar mer eller mindre vâl?). Jag vill markera mot en viss typ av överskattning av teorins betydelse; inte dârför att jag vill ta ifrân râttsteorin dess vârde (hur det nu skulle gâ till), utan dârför att jag menar att vi kanske borde lâra oss att uppskatta den bâttre, dvs utan orealistiska förvântningar.
721. 721Motsvarande torde gâlla för de flesta râttsvetenskapliga undersökningar, vilket vill sâga att det innebâr ett missgrepp att ta den nyttoretorik som râttsvetenskapliga projekt regelmâssigt sveps in i under det att de sjösâtts (medeltilldelning, tjânstetillsâttning etc) pâ fullt allvar. Monografıns vârde ligger helt visst inte i att juridiken behöver den - men det hindrar inte att en enskild monografi, nâr den vâl föreligger, kan komma att fa en oerhörd betydelse för sitt âmne. Man kan pâminna sig om att âtskilliga râttsfigurer har sitt upphov i râttsvetenskapliga framstâllningar, figurer sâsom förutsâttningslâran, culpa in contrahendo och kombinationsfullmakten.
722. 722Se Agell, Anm av Lehrberg, Avtalstolkning s 747; Karlgren, Anm av Vahlen, Avtal och tolkning s 216; dens, Kutym och râttsregel s 33 n 4 in fine-, Vahlen, Bidrag till avtals- tolkningens systematik s 388 f; se âven Stang, Handelskoutumer s 305.
723. 723Se Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 11, 16 och 53; Bengtsson, Om tolkning av ansvarsför- sâkringsvillkor s 6; Bentzon, Begrebet Vis Maior s 311; Bryde Andersen, Grundlaggende aftaleret s 322; Bostrom, Tolkning av testamente s 11, 23, 31 och 299; Ekelöf-Boman, Râttegâng IV s 240; Giertsen, Avtaler s 96; Gomard, Almindelig kontraktret s 248; Guldberg, Om bristande förutsâttningar vid avtal s 11; Haaskjold, Kontraktsforpliktelser s 100; Hellner, Anm av Grönfors, Tolkning av fraktavtal s 149; Hov, Avtaleslutning og ugyldighet s 137 och 169; Jorgensen, Kontraktsret, 1 bd s 168; Karlgren, Passivitet s 10; Knoph, Nogen ord om dommerens stilling til kutymene s 179; Lehrberg, Avtalstolkning
724. 724Sa far vi tanka oss saken, om vi vill halla fast vid iden att inbegreppet av de i litteratu- ren forekommande uttalandena om tolkning och utfyllning skall betraktas som en lara i âmnet.
725. 725Jfr ovan vid n 48.
726. 726Men detta uttryckssatt leder pa sitt satt fel. Vi far inte förledas att tro att det finns givna granser for ordens betydelser, som kan vara mer eller mindre skarpa. Det ar denna fördom som far oss att anta att ett ord som ’’decimeter” har en innebörd som ar skarpare avgransad an innebörden hos ett ord som ”rattvisa”. Antagligen ar det rimligare att berrakta jâmförelsen som absurd, och det ar denna absurditet vi förlitar oss pa nâr vi som jurister böjer rygg inför företrâdare for ”mer exakta” vetenskaper. Men, for att parafrasera en formulering hos Heidegger, Varat och tiden, Del 1 s 199: Inte ens matematiken ar strangare an juridiken; jfr Gadamer, Wahrheit und Methode, bd II s 449; Wittgenstein, Om visshet §§ 43-47, 447 och 651-657. Se hartill Patterson, Normativity and Objectivity in Law; Rorty, Philosophy and the Mirror of Nature s 155 ff, och jfr tex Lundstedt, Grund- linjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 68 f. Jhering, Geist des römischen Rechts II.2 s311 f, rakar ha skrivit: ”Mit derselben apodiktischen Gewifiheit, mit der man behaupten kann, dafi die Grundsatze der mathematischen Methode fur alle Zeiten unwandelbar dieselben bleiben werden, lafit sich ein Gleiches auch für die der juristischen Methode behaupten.” Aven om Jhering avsag att uttrycka motsatsen - i syfte att ratt- fardiga sitt studium av de romerska juristernas teknik - kan passagen lasas sa, att den till sin innebörd överensstâmmer med det budskap jag vill se i ovan anförda textstallen hos Heidegger och Wittgenstein: Ja, det kan med samma apodiktiska visshet havdas, att den matematiska metodens principer transcenderar historien, som detta kan havdas for den juridiska metodens del - namligen ingen alls. Matematik och juridik ar bâda spel vi spelar efter regler som ytterst saknar annan grund an den de förlânas av det förhâllandet att vi lever efter dem. Jfr Stang, Viljesdogmet s 284. Se ocksâ ovan i och vid n 61.
727. 727Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 88.
728. 728Inom juridiken finns det förvisso gott om begreppsliga konstruktioner som har rykte om sig att vara knepiga — pâ avtalsrâttens omrâde t ex begreppet avsiktsförklaring, oklar- hetsregeln, oskalighetsrekvisitet i 36 § AvtL och viljeförklaringsbegreppet. Nu ar det inte dessa som studeras. Av vad som nu sagts följer dock att man i dylika sammanhang bör beakta skillnaderna. Begreppslig oklarhet ar inte en sak.
729. 729Vilket vill sâga att den semantiska frâgan och den ontologiska frâgan hâr löses upp i varandra.
730. 730Jfr Lindblom, Processens arktiektur s 174: ”Man brukar tala om gransen mellan sak- frâgan och râttsfrâgan, mellan faktum och râtt. Detta sâtt att uttrycka saken kan ge ett felaktigt intryck av att konkreta râttsfakta bara behöver avgrânsas ât ett hâll.”
731. 731Motsvarande gâller ju, som framhâllits av Arnholm, Omkring rettshandelsteorien s 399, defınitioner i allmânhet: ”Selv om man aldri sâ klart pointerer at definisjonen er ens subjektive, underforstâr man jo normalt - og bor man normalt underforstâ - en for- maning: ’Gâ du hen og gjor likesâ’. Men former ikke begrepene for â drive privat tanke- gymnastikk, men fordi man söker â skape det beste redskap - for seg selv og presumtivt ogsâ for andre.”
732. 732Jfr figuren ovan s 277. Vad betyder uttrycket "tolkning och utfyllning” om cirkeln till höger visar sig vara tom?
733. 733Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 293. Jfr tex Ross, Tû-Tû, for en pâmin- nelse om att tematiken inte ar frammande, att den ryms inom ramen for var rattsveten- skapliga tradition. Nasta kapitel agnas at att relatera förevarande resonemang till den skandinaviska rattighetsdebatten - och som vi dar kommer att se ar avstandet mellan Wittgenstein och Ross inte sa stort som man kanske kan tro.
734. 734Inte for att det skulle vara meningsfullt att betvivla den saken.
735. 735Den tanken utgör den andra sidan av Wittgensteins beryktade ’’private language argument” (som det strax ovan, vid n 731, atergivna citatet hör till), saval som ett cen- tralt tema hos Saussure. Förhâllandet mellan Wittgenstein och Saussure granskas med utgangspunkt i spelmetaforen i Harris, Language, Saussure and Wittgenstein. How to play games with words; en framstallning som har den förtjânsten att den förmâr ge en kansla for det sarpraglade i tanken att sprâket kan betraktas som ett spel. Texten fargas mâhânda av att författaren först och frâmst ar Saussure-kannare. En annan introduce- rande text i âmnet ar Segerdahl, Sprâkteorier och sprâkspel, dar Wittgensteins spelmeta- for konstrasteras mot den traditionella filosofins stravan att teoretisera över sprâket. Wittgensteins spelbegrepp kan jâmföras med Gadamers, sa som det laggs ut i Gadamer, Wahrheit und Methode, bd I s 107 ff; se hartill tex Horn, Gadamer and Wittgenstein on the Unity of Language s 73 ff och 111 ff; Lawn, Wittgenstein and Gadamer s 21 ff. I sin artikel ’’There Are Nothing But Hard Cases” hanterar Wennström Gadamers spelmeta- for som ett uttryck for den for Wittgenstein kannetecknande metoden.
736. 736Minda, Postmodern Legal Movements s 238. I scientistiskt orienterade analyser ten- derar sanningsfrâgan och meningsfrâgan att pa detta satt gâ upp i varandra. (Lyotard, The Postmodern Condition s 25: "Scientific knowledge requires that one language game, denotation, be retained and all others excluded.”) Semantiken antas vara ’’referen- tiell” - orden antas ha mening i kraft av att de refererar till föremâl ”ute i verkligheten”. Exempelvis förklarar A P Martinich, i inledningen (s 14) till Martinich (ed), The Philo­ sophy of Language, semantikbegreppet sâ: ’’Semantics is the study of the meaning of words and sentences. The chief ideas used in semantics are reference and truth. It is plau­ sible that the function of language is to connect words with the world. The connection or relation between words and the world is often said to involve reference. [...] In the twentieth century, the most popular formal semantic theory has been what is called a referential semantics’. The basic idea behind such a semantic theory is that the meaning of a word or sentence is the object that it refers to or denotes.” Sprâket (form) skiljs frân verkligheten (materia). Detta ar, som framstallningen i nasta kapitel skall visa, alltjamt premissen bakom den i svensk förmögenhetsrâtt gângse synen pâ förhâllandet mellan sprâk och verklighet.
737. 737Jfr Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 68 ff.
738. 738Den som pâ detta sâtt vânder sig till sprâket kan inte ta förhâllandet mellan ”sprâk” och ’’verklighet” för givet. Instâllningen öppnar dârmed för en problematiserande hâll- ning visavi det râttsvetenskapliga projektet, sâ som detta konstruerats av den modernis- tiska/realistiska jurisprudensen. I svensk civilrâtt har antagligen Hâkan Andersson gâtt lângst i denna riktning - se tex dens, 24 preludier utan fuga s 20 ff; dens, Barthesianska meditationer s 75 ff, sarskilt s 83; dens, Juridisk verklighetsbild - realitet eller simula­ crum?, sarskilt s 903 n 20; Likhetsargumentation - analogi och metamorfos s 36; dens, Ratt och fel ... och ”fel” pâ ”ratt” satt, Del II.2. Om den sprâkliga vandningen i norsk râttsvetenskap, under det senaste decenniet, se Hogberg, Kontraktstolkning s 58 ff, med hanvisningar. For utvecklingen i Danmark se Dalberg-Larsen, Dansk retsfilosofi s 85 ff- notera jâmförelsen med svenska förhâllanden s 205.
739. 739Jag sâger inte att sprâket nödvândigtvis skall betraktas sâ. Hâr framförs inga uppfatt- ningar om vad ’’sprâket” ar. Det âr en befângd frâga, och det âr poângen - den poâng som spelanalogin anvânds för att driva hem, av Wittgenstein. Jfr det förhâllandet att Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 307, fann anledning att framhâlla att han inte var behaviorist (den âskâdningen tillskriver honom bl a Wedberg, i inledningen till sin översâttning av ”Tractatus”). Sprâkkritik âr inte sprâkfılosofı, dvs, inte ett försök att âstadkomma en teori om sprâket. I det ögonblick man reifıerar sprâket genom att uttala sig om det, skiljer man detta frân de livssammanhang i vilka det har mening (och redan detta âr för mycket sagt — för pâstâendet att nâgonting inte bör skiljas frân nâgonting annat innebâr i sig en sâdan âtskillnad; se hârtill Heidegger, Identitet och differens s 57 f). Se Wittgenstein, Filosofiska undersökningar §§ 19 och 65; dens, Om visshet § 501, och hârtill Anscombe, A Theory of Language?; Diamond, The Realistic Spirit s 14 ff; Malcolm, Wittgenstein. A Religious Point of View? s 40 ff; Patterson, Against a Theory of Meaning; Rorty, Wittgenstein, Heidegger and the Reification of Language; Wilhelmi, Sprâk och mânsklig förstâelse s 81 ff.
740. 740Med alla problem som det innebâr. Jag âr ju tex inte fîlosof.
741. 741Jfr Fish, The Trouble with Principle s 293 f: "Some people do philosophy, some people (lots more) don’t, and those who do have not ascended to some rarified realm of reflection or critical self-consciousness from which they bring back the news to their less enlightened brethren; they merely have a knack of doing a trick some others can’t do, and the competence they have acquired travels no further than the very small arenas in which that trick is typically performed and rewarded.”
742. 742Detta ar inte en renlârig applikation av Tuoris rattsmodell. Framst av tvâ skâl: 1) Tuori gör sin nivâindelning pa det rattssystematiska planet, han beskriver alltsa en rela­ tion mellan normer, 2) Nâr jag relaterar filosofi till râttssystematik blandar jag samman Tuoris tva underliggande nivâer (râttskulturen och djupstrukturen), alternativt gör jag gâllande att distinktionen âr konstlad (och jag âr mycket riktigt av den uppfattningen, att de vanemâssiga försöken att placera filosofin langst bort frân juridiken — den far vara det mest abstrakta, det djupaste - bygger pa en ren fördom (förestâllningen att praktiken âr ytlig och teorin djup âr hart prâglad i oss)).
743. 743Allt detta âr ju sadant som pa ett eller annat sâtt ifrâgasâtts i denna avhandling.
744. 744I den internationella civilrâttsvetenskapen efter 1950 âr den stora hândelsen den omformulering av den i vid mening realistiska râttskritiken som sker under vânstervâgen pâ 70-talet - först och frâmst i USA. Av detta mârker vi inte mycket i Sverige - förrân vi mot slutet av âttiotalet konfronteras med den progressiva civilrâtten i finsk tappning. Nâgot egentligt alternativ till den hos oss hâvdvunna dikotomin râtt/verklighet, hann dock nynormativisternas dikotomi liberal/social aldrig bli. Svensk civilrâtt förhöll sig överlag oförstâende - se hârtill ovan avsnitt 2.2.2 till och med 2.2.4.
745. 745Denna tro proklameras öppet - i avtalsratten hos tex Grönfors, J Ramberg och Adlercreutz; se ovan n 221, nedan n 1175 och 1547 - men den tar sig ocksâ andra uttryck, sasom tex nâr Sandgren, Om teoribildning och râttsvetenskap, efterlyser en rattsvetenskaplig teoribildning. Jfr tex Sandgren, aa s 297: ”I denna artikel drivs tesen att teoribildning om den materiella ratten, dvs om râttsreglernas innehâll, ar bâde möjlig och önskvârd.”
746. 746i "Filosofiska undersökningar” hânvisar Wittgenstein vid flera tillfallen just till schackspelet; se tex Wittgenstein, aa §§ 31, 197 och 205.
747. 747Saussure, Kurs i allman lingvistiks 116 f: ”Den mest fruktbara jâmförelsen ar mellan sprâkets funktion och ett schackspel. I bâda fallen stalls vi inför ett system av vârden och deras förândringar. Ett schackparti ar som en artificiell framstâllning av vad sprâket erbjuder i naturlig form.” Se Harris, Language, Saussure and Wittgenstein s 121 ff, om spelanalogin hos Wittgenstein och Saussure och reaktionen mot den inomakademiska scientismen.
748. 748Carnap, On the Character of Philosophic Problems s 57: ”The formation and trans­ formation of propositions resembles chess: like chess figures words are here combined and manipulated according to definite rules. But thereby we do not say that language is nothing but a game of figures; it is not denied that the words and propositions have a meaning; one merely abstracts methodically from meaning. One may express it also thus: language is treated as a calculus.”
749. 749Schackmetaforen ar intimt förbunden med den moderna râttspositivistiska traditio- nen. I en nyligen publicerad artikel med titeln ”How Law is Like Chess” behandlar, bara for att ta ett exempel, Andrei Marmor den gamla frâgan, om Harts "rule of recognition” ar att föredra framför Kelsens ”Grundnorm”, genom att undersöka hur analogin till schackreglerna bast skall förstâs.
750. 750Se Ross, Om ret og retferdighed s 22 ff; Strahl, Idealism och realism i râttsvetenska­ pen s 316 f; dens, Till frâgan om râttighetsbegreppet (1947) s 496 ff; Unden, Nâgra syn- punkter pâ begreppsbildning inom juridiken s 176. Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen s 314 f, jâmför ocksâ med kortspel, sârskilt bridge.
751. 751Bakom bâda stâr Kelsen. Bâda behandlade âganderâttsproblematiken och kunde bygga pâ Carl Torps analyser; se hârtill nedan n 773. Unden hade i sin uppsats ”Nâgra synpunkter pâ begreppsbildning inom juridiken” efter den tyske vetenskapsteoretikern Ernst Cassirer skiljt pa "substansbegrepp" och ”funktionsbegrepp” (en distinktion som Kelsen, enligt Unden, aa s 170 n 2, hade överfört pâ râttsbegreppen); se vidare nedan avsnitt 7.2.2. Och denna distinktion tar Ross efter Unden till tema for inledningskapitlet i sin ’’Ejendomsret og Ejendomsovergang”; se hânvisningarna till Unden hos Ross, aa s 11 n 1 och s 21 n 7.
752. 752Unden, Nâgra synpunkter pâ begreppsbildning inom juridiken s 176.
753. 753I den internationella rattsteoretiska debatten har spelanalogin anvânts sâ flitigt och för sâ mânga olika syften att den nâstan förlorat all innebörd - eller, snarare borde man vâl konkludera, att det âr nödvândigt att vara mycket precis nâr man talar om att ratten, eller det juridiska sprâket, ”kan liknas vid ett spel”. Analogins popularitet âr naturligtvis till stor del beroende pâ Wittgensteins inflytande. Ingen enskild tankare har varit av större betydelse for det analytiskt-filosofiska paradigmet och det âr detta som anger ramarna for den anglosaxiska vârldens mainstream-filosofı. Följaktligen fınner man i
754. 754Jfr Sundberg, fr Eddan t Ekelöf s 7: ”Det pejorativa har förmâtt bita sig fast lângt battre an insikten i sjâlva lâran. Att ’naturrâtt’ och ’begreppsjurisprudens’ âr nâgot fult, det vet varje student i dag, men vad det âr som âr sa fult, dârom kan han sâllan lâmna besked och ân mindre varför lâran en gang florerade.”; se ocksâ dens, aa s 175 f.
755. 755t T 1 •• • 1.1 • 3 7 1. 1 2) 1* • 1 » 122. 1.. 1 Vad gor en innebord egentlig: Vad jag menar med egentlig ınnebord just har kan inte framgâ pâ nâgot annat sâtt ân genom sammanhanget. Och hânsyn mâste tas till det sâtt pâ vilket resonemanget utvecklas i de kommande kapitlen. Dârutöver menar jag ing- enting med ’’egentlig innebörd”.
756. 756Heidegger, Identitet och differens s 27.
757. 757Heidegger, aas35.
758. 758Zahle, Den vitenskapelige narrativitet s 840 f, beskriver det râttsvetenskapliga pro- blemets lösning som det som gör det möjligt att komma vidare: ”Som en knude loses op, sâledes at den fastbundne kan bevaege sig frit”.
759. 759Jfr Wittgenstein, Filosofiska undersökningar § 51: ”För att se klarare mâste vi hâr, liksom i otaliga liknande fall, uppmârksamma detaljerna i hândelseförloppen: berrakta vad som sker pâ nâra hâli."
760. 760Jfr Petrusson, Patent och industriell omvandling s 315, som för sin del fınner att ”förstâelsen för den kommunikativa omvandlingen av uppfinningsbegreppet, patentbe- greppet och âven patentinstitutet rimligen bör ta sin utgângspunkt i diskussionen om râttighetsbegreppet inom den skandinaviska realismen.” Jag ser alltsâ i likhet med Petrus­ son râttighetsdebatten som en nyckel till förstâelsen av min specifıka materiellrâttsliga problematik. Och jag hâller med Petrusson, ast, om att ”[d]en livliga diskussion som genererades av de râttsrealistiska râttighetsanalyserna frân 20-tal fram tom 60-tal har givit nordisk râttsvetenskap en relativt unik position i förhâllande till andra sprâkomrâ- den.”
761. 761Denna frâga besvaras slutligen, för denna framstâllnings del, nedan i avsnitt 8.5 (”Det sâtt pâ vilket râtten âr som schack”), som markerar det nu skisserade resonemang- ets slutpunkt.
762. 762Se Heidegren, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfılosofi 1860-1915 s 344 ff och 504 f. Jfr Nordin, Frân Hâgerströrn till Hedenius s 37 ff.
763. 763Unden, Nagra reflexioner om termen gallande ratt s 290 f, framhaller att Hâgerström for sin del undvek att dra rattsdogmatiska konsekvenser av sina filosofiska resonemang. Och det ar val riktigt. Vad göller t ex viljeförklaringsbegreppet deklarerade Hâgerström, Om begreppet viljeförklaring pa privatrâttens omrâde s 106, uttryckligen att hans slut- sats, att viljeförklaringen var en förklaring som ”i imperativistisk form uttrycker en fanta- siförestâllning angaende intradande rattigheter och skyldigheter”, inte hade nagon baring pa fragan huruvida en sâdan förklaring har rattslig effekt eller inte. Se hartill Olivecrona i inledningen till ’’Ratten och viljan” s 46 och 50; haremot Eng, Hva er en viljeserkUring s 9.
764. 764Se Lundstedt, Obligationsbegreppet. Förra delen s 71, 85, 107 och 121. Se ocksa tex dens, Grundlinjer i skadestandsratten. Senare delen, bd II:2 s 123 ff; dens, Har rattsve- tenskapen behov av rattsideologi?
765. 765Lundstedt, Obligationsbegreppet. Förra delen s 107. Jfr tex Ekelöf, Om begagnan- det av termen rattighet inom juridiken s 162 f; dens, Om interventionsgrunden s 49.
766. 766Hâgerström, vars filosofiska ambitioner för juridikens del sammanfattas i titeln pâ Max Lyles doktorsavhandling: ”A Call for Scientific Purity”.
767. 767Se hârtill Olivecrona, Râtt och dom s 92 ff. Den Hâgerströmska begreppsanalysen presenteras for en juridisk lâsekrets, tillrâttalagt och kortfattat, i Hâgerström, Begreppet viljeförklaring pâ privatrâttens omrade s 99 f. Se ocksa t ex Helin, Den skandinaviska rea- lismen och râttighetsbegreppet s 72; Lyles, A Call for Scientific Purity s 99 ff; Sand­ strom, Axel Hâgerström och realismen s 853 ff. För en kritisk utlâggning av Hâgerströms analytiska metod se Bjarup, Epistemology and Law according to Axel Hâgerström, sârskilt s 26 ff.
768. 768Jfr tex Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 133 n 1, dâr det hâvdas att râttighetsbegreppet ”genom seklerna anvants [min kurs] sasom nagot sannfârdigt”, men att det nu "upptâckts vara osannfârdigt”. Att vetenskapen endast skulle anvânda sig av sanna begrepp var ett axiom för Lundstedt.
769. 769Jfr denna karakteristik av Hâgerströms metod hos Cassirer, Axel Hâgerström s 21 f: "All vetenskap hânför sig [...] enligt sitt vâsen till en verklighet som den strâvar efter att gripa, beskriva och utlâgga. I varje vetenskapligt omdöme förutsâtts realiteten av det som omdömet gâller. Men som begreppsanalysen visar saknas ett sâdant stöd i realiteten, ett fundamentum in re, just i de omdömen vi trâffar pa inom metafysiken. Dessa âr utsagor endast till sin sprakliga, grammatiska form; nâr de analyseras visar de sig emellertid vara utsagor som gâller inte ett ’nagot’ utan ett ’intet’.”
770. 770En korrespondensteori. Om Hâgerströms korrespondensteori se Lyles, A Call for Scientific Purity s 232 ff. Se vidare Bjarup, Reality and Ought s 85, och allmânt om faran i att projicera meningsteorier pâ âldre filosofiska skrifter Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy s 43 ff.
771. 771I amerikansk debatt var Felix Cohen en av de mest aggressiva företrâdarna för det nya tankandet. I sin berömda uppsats ’’Transcendental Nonsense and the Functional Approach” (1935) avskrev han hela den traditionella rattsvetenskapen som nonsens. Cohen, aa s 821: "Legal concepts (for example, corporations or property rights) are super­ natural entities which do not have a verifiable existence except to the eyes of faith. [...] Jurisprudence then, as an autonomous system of legal concepts, rules, and arguments, must be independent both of ethics and of such positive sciences as economics or psycho­ logy. In effect, it is a special branch of the science of transcendental nonsense.” Anmârkas kan att de exempel pa juridiska begrepp som Cohen hâr ger — juridisk person och agande- ratt - ar desamma som Unden anvânder sig av i sin analys av problemet; se nasta avsnitt. Det ar inte vagat att gissa att det inte rör sig om en slump.
772. 772Jfr Jareborg, Rattsdogmatik som vetenskap s 6.
773. 773Se hârtill Unden, Nagra reflexioner om termen gallande ratt s 288.
774. 774Se tex Hult, Juridisk debatt s 11 ff, som med hânvisning till "vanligt sprakbruk” tar avstand fran tesen att det inte finns nagon ratt. Det heter bl a - Hult, aa s 12: ”[D]et [ar] lâtt att förstâ, att juristen, da han hör fılosoferna bestrida existensen av bindande rattsreg- ler, finner dem förneka existensen av sjalva det arbetsmaterial, som ar for honom sa val förtroget, och han kan inte undga att finna pastaendet orimligt.”
775. 775Helin, Den skandinaviska realismen och rattighetsbegreppet s 73, kallar Undens analys ”[e]tt av de första svaren pâ Hâgerströms kritik”. Dialogen med realisterna âr tyd- ligast i Unden, Nagra synpunkter pa begreppsbildningen inom juridiken (i festskriften till Hâgerström). Se ocksa Unden, Juridik och politik s 9 ff. Om utvecklingen av Undens analys se (den antipatiskt instâllde) Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 109 f. Jfr Andreasson, Inlösen, âganderâttsövergâng och ’’legal transplants” s 526, som sparar ”den sâregna nordiska synen pâ âganderâtten” till ett arbete utgivet ar 1892 av den danske sakrâttaren Carl Torp, och dârifrân tillbaka till Orsted; se ocksa Arnholm, Privatrett I s 26 ff; Hastad, Infor en europeisk sakrâtt - nagra principfragor s 753. Det sena arton- hundratalets danska objektivism âr förvisso vâl förenlig med Undens lâra om funktions- begreppen.
776. 776Se hârtill Unden, Juridik och politik s 23.
777. 777Unden, Nagra synpunkter pa begreppsbildningen inom juridiken s 171. De exempel Unden uppehâller sig vid ar rattighetsbegreppet och begreppet juridisk person.
778. 778Frândberg, Nagra drag i svensk allman rattslara och râttsfilosofı efter Hâgerström s 378, anmârker: "Gentemot den hâgerströmska ontologin hâvdade Unden att de ratts­ liga begreppen, sasom âganderâttsbegreppet, inte ar ’substansbegrepp’ utan ’funktionsbe­ grepp’ [...]. Distinktionen hârstammar frân Ernst Cassirer (Substanzbegriff und Funktionsbegriff, 1910).”
779. 779Se hârtill Unden, aa s 170.
780. 780Givet den korrespondensteori som ocksa (se ovan n 768) Unden utgick frân. Se sâr- skilt Unden, aas 173.
781. 781Unden, ast; se hârtill dens, Juridik och politik s 11 ff. Kopplingen till naturrâtten kan tyckas anakronistisk, men finner sin förklaring i dâtidens strâvan efter renhet. I denna strâvan spârade man naturrâttsliga element i juridiken frân vâsterlandets begyn- nelse och in i samtiden. Unden anknyter sârskilt till Hâgerström. Mer om detta i det föl- jande.
782. 782Douzinas-Goodrich-Hachamovitch, Politics, Postmodernity and Critical Legal Studies s 20. I linje harmed skulle Lehrbergs avstândstagande frân det fenomen han kallar ”avtalsrâttens avintellektualisering” - ett fenomen som bl a tar sig uttryck i en ”oreserverad framtidsoptimism” och ett förakt for den aldre jurisprudensen - mycket val kunna betecknas som postmodernt. Etiketteringen indikerar da att relationen mellan modernitet och postmodernitet kan betraktas som cyklisk, vilket gör det möjligt att projicera den- samma pa ett otal diskursiva sammanhang (övergângen frân modernitet till postmoder­ nitet har inte en plats i historien). Douzinas-Goodrich-Hachamovitch, aa s 3: ”The prognosis of failure, of dissolution or decay both within and without the legal institution has returned quite as often as doctrine, prejudice, faith or some other species of modernity have promulgated the language of progress...”.
783. 783Unden, Nâgra synpunkter pâ begreppsbildningen inom juridiken s 170. Jfr ovan n 724.
784. 784Unden, aas 172 foch 176.
785. 785Se Unden, aa s 176.
786. 786Unden, ast.
787. 787Lundstedt agnar sidorna 109-149 i "Obligationsbegreppet. Senate delen” at att ved- erlagga Undens teorier - enligt egen utsago inte dârför att han fann detaljerna i just Undens analyser sa intressanta, utan dârför att det gâllde att avvarja en fara. Lundstedt, aa s 109: ”Saken ar den, att Unden tillhör en nurnera allt vanligare kategori av rattslarare, vilkas sociala intressen kommit dem att fa en viss blick för den traditionella rattsveten- skapens bristfallighet och fort dem till metoder av förment beskaffenhet att komma det verkliga livet narmare an den aldre vetenskapen. Pa grund av otillracklig kunskap om samhallsmaskineriets verkliga struktur hava dock de anlagda metoderna blivit odugliga för sitt syfte."
788. 788Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 108.
789. 789Jfr Lundstedt, aa s 146: "Ett koncentrerat uttryck for, hur Unden misslyckats i sadana stravanden, har han givit med sitt uttalande, att ’juridiken ar, sasom bade Vaihinger och Kelsen framhallit, inriktad pa det rattsliga regelsystemets innehâll’. Det som
790. 790Lundstedt hade synbarligen svârt att forsta detta. Lundstedt, aa s 133 n 1, anmarker bla att det âr ”högst mystiskt, att rattighetsbegreppet, som genom seklerna anvants sasom nagot sannfardigt, alltjamt skall vara anvandbart, sedan det nu upptackts vara osannfârdigt.”; se ocksa Lundstedt, aa s 294.
791. 791Lundstedt, aa s 133: "Darigenom representerar [Unden] en halvmesyr, i intet avse- ende nyttigare an den gamla jurisprudensens stândpunkt, men sarskilt skadlig genom den extraordinara förvirring, den ar agnad att âstadkomma.” Se ocksa Lundstedt, Obli­ gationsbegreppet. Förra delen s 123.
792. 792Jfr Unden, Nâgra synpunkter pâ begreppsbildning inom juridiken s 173: ”Begreppet bör ej prövas efter sitt sanningsvârde, eftersom det aldrig gör ansprâk pâ att âterspegla ett natursammanhang, utan efter sin ândamâlsenlighet.”
793. 793Jfr tex Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 129: "Unden skriver sâsom om han sjalv vore frigjord frân [naturrâttslig vidskepelse], en godtrogenhet som [...] nâstan gâr vâl lângt.” Pâ ett annat stâlle heter det att Ünden ohjâlpligt sitter fast i den naturrâtts- liga metafysiken; se Lundstedt, aa s 156. Se ocksâ Lundstedt, Grundlinjer i skadestânds- râtten. Senare delen, bd II:2 s 61; dens, Om den s k tillitsteorien s 427.
794. 794Nâr Lundstedt i sina skrifter gâr i svaromâl med sina mânga kritiker âr innebörden hos begreppet naturrâtt ett litet men âterkommande tema. Lundstedt irriterar sig över att man inom juridiken allmânt tror sig ha lâmnat de naturrâttsliga âskâdningarna bakom sig - ett misstag, enligt Lundstedt, som kan bero pâ att man med ’’naturrâtt” förstâr den historiska naturrâtten. Jfr Lundstedt, aa s 9: "Man tror visserligen, att naturrâtten skulle pâ nâgot sâtt ha övervunnits redan av den historiska skolan. Men sâdan tro âr lika meningslös som iden att söka driva ut djâvulen med Belzebub." Lundstedt, Det Hâger- ström-Lundstedtska misstaget s 77 n 2, förklarar: "Jag anvânder ordet naturrâttslig i vid- strâcktaste mening sâsom ungefârligen tâckande den râttsvetenskapliga metafysiken (= övertron) i det hela.” Naturrâtten hârskar, efter Lundstedts uppfattning, nu.
795. 795Se ocksâ tex Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 103. Jfr Olivecrona, Om lagen och staten s 52.
796. 796Likt Lundstedt, men tydligen till skillnad frân tex Kelsen — Lundstedt, Obligations­ begreppet. Senare delen s 147, anmârker att "Kelsen icke har den kunskap om râttsmaski- neriet, som gör det möjligt för honom att uppfatta de râttsliga realiteterna.”
797. 797Lundstedt, aa s 142; se âven dens, aa s 293; jfr dens, Obligationsbegreppet. Förra delen s 29. Jfr Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 171: ”Det ar sâ enligt min mening, att den hittillsvarande râttsvetenskapliga litteraturen [...] icke kan ha nâgot vârde annat ân som makulatur.”
798. 798Hârom vittnar inte minst den monumentala ”Der römische Obligationsbegriff im Lichte der allgemeinen römischen Rechtsanschauung" I-II (1927—1947) - dar Hâger­ ström i ingâende detalj behandlar det romerska förpliktelsebegreppet. För ett mer till- gângligt exempel se Hâgerström, Om handslagets ursprungliga innebörd. Se ocksâ sammanfattningarna hos Lundstedt, Grundlâggning av en ny râttsvetenskap; dens, Obli­ gationsbegreppet. Förra delen s 9 ff; Olivecrona, Om lagen och staten s 116 ff. Se hârtill Cassirer, Axel Hâgerström s 106 ff; Lyles, A Call for Scientific Purity s 375 ff.
799. 799Jfr Lundstedt, Grundlâggning av en ny râttsvetenskap s 460, dâr det psykologiska vâr- det av just Hâgerströms romerskrâttsliga studier framhâvs. Om inte logik och sakargu- ment biter pa juristerna, sâ mâste detta göra det, menar Lundstedt.
800. 800Som pâpekats av Schmidt, Arbetsuppgifter och tankevagar i râttsvetenskapen s 556 n 13, sökte Oliver Wendell Holmes pâ ungefâr samma sâtt som Hâgerström, och i unge- fâr samma syfte, avslöja den romerska râttens magiska karaktâr. Och har vill jag sâga, att strategin var gângbar tack vare nâgonring som nu gâtt förlorat.
801. 801Lundstedt, Grundlâggning av en ny râttsvetenskap s 460 f. Jfr Lyles, A Call for Scientific Purity s 308 ff.
802. 802Jfr Unden, Nagra synpunkter pa begreppsbildning inom juridiken s 173, som uttryckligen presenterar sin distinktion som ett sâtt att möta den av Hâgerström i "Der römische Obligationsbegriff” framlagda kritiken mot râttsvetenskapen.
803. 803Jfr Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 149: "Det Undenska fılosofe- randet föranleder [...] den allmânna anmârkningen, att det for det vetenskapliga forsk- ningarbetet âr av tvivelaktig nytta att sla omkring sig med ogenomtânkta och oförstâdda pâstâenden, med lösryckta omdömen utan inbördes sammanhang, âvensom med en mângd auktoriteter, som man sjâlv icke âr mâktig att penetrera.”; se ocksâ Lundstedt, aa s 145.
804. 804Jfr Lundstedt, aas 109.
805. 805Lundstedt, ast; jfr ovan n 773.
806. 806Lundstedt, ast.
807. 807Jfr ovan n 286.
808. 808Se tex Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 145: ”[...] frâgor, för vilkas prövning tarvas de mest djupgâende kunskaper i filosofiens historia och den mest ingâ- ende förtrogenhet med nutida filosofiskt tânkande. För eğen del har jag endast att tillstâ min fullkomliga inkompetens att vetenskapligt befatta mig med dessa frâgor [...]"; se hârtill Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 72 och 171 f; dens, Beak- tandet av samhâllsnyttan inom juridiken s 130.
809. 809Helt i enlighet med Lundstedts uppfattning om den lâmpliga arbetsfördelningen mellan filosofer och râttsvetenskapare. Se ovan n 86.
810. 810Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 147.
811. 811Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 37, skriver om nyckelarbetet "Das Prinzip der Wissenschaft": ”Pa en punkt ar kommentatorerna [...] helt ense - att det hâr rör sig om ett av de svârbegripligaste filosofiska verk som överhuvudtaget skrivits.” Jfr Karlgren, Avtalsrâttsliga spörsmâl s 185 n 4.
812. 812Jfr Lundstedt, Legal Thinking Revised s 6. Bland de skrifter av Hâgerström som Lundstedt dâr nâmner (”Of fundamental importance for me, my teachings and writings since 1918 have been the following works of Hâgerströms [...]”) finns inget av de ”tyngre” verken.
813. 813Jfr Ekelöf, Ett stycke vetenskapshistoria s 263. Olivecrona vagar jag inte uttala mig om i detta avseende.
814. 814Se sârskilt Nordin, aa s 50 f. I detta avseende synes Hâgerström inte ha stâtt Wittgen­ stein lângt efter.
815. 815Frândberg, Nâgra drag i svensk allmân rattslara och râttsfilosofi efter Hâgerström s 392, konstaterar att den svenska râttsteorin efter Hâgerström befunnit sig i den interna- tionella strömfârans mitt och tillagger: "naturligt nog; lika lite som det finns nâgon sâr- skild svensk fysik, finns det nagon unikt svensk râttsteori”. Vetenskaplighet och internationell spridning gar for filosofins (râttsteorins) del synbarligen hand i hand.
816. 816Se tex Nordin, aa s 97, 173 och 192; dens, Ingemar Hedenius s 81 ff.
817. 817En god och personligt hallen introduktion till den analytiska filosofin och dess historia ger Furberg, CaOx. Det engelska standardverket framför andra torde vara Hacker, Wittgen­ stein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy. Se âven t ex Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy?; Lübcke (red), Var tids filosofi. Del 2 Vetenskap och sprâk - anglosaxisk filosofi; von Wright, Logik, filosofi och sprâk.
818. 818For skojs skull, och som Uppsalabo, kan man fundera över vad som gjorde det ena lârosâtets filosofi till en vetenskapsgren och det andra lârosâtets filosofi till en idehistorisk parentes. Bâda dessa filosofier har - av sin respektive tillskyndare - sagts innebâra en andra kopernikansk revolution i filosofin (efter Descartes epistemologiska vândning, alternativt Kants transcendentalfilosofiska dito), men man far vâl tillstâ att den analy­ tiska filosofins brott med det hârskande paradigmet, dvs den tyskaidealismen, var mer
819. 819Lundstedt sjâlv var förtvivlad över detta omgivningens sâtt att ta emot och oskadlig- göra hans lâror.
820. 820Termerna "kopplingsbegrepp", ’’funktionsbegrepp” och ’’mellanbegrepp” hör till den svenska förmögenhetsrâttens "final vocabulary”, för att anvânda ett av Rortys uttryck. Rorty, Contingency, irony and solidarity s 73: ”It is ‘final’ in the sense that if doubt is cast on the worth of these words, their user has no noncircular argumentative recourse. Those words are as far as he can go with language; beyond them there is only helpless passivity or a resort to force.” Harmed avses ingenting negativt. Varje vetenskaplig dia­ lekt, aven min, har en ’’final vocabulary”.
821. 821Och nu menar jag inte - som om det vore en teori - att vara ords innebörder ligger, eller kan ligga, i det förflutna. Jag vill blott река pa den paradox som ligger i att vara anti- traditionalistiska maner ar inlarda.
822. 822Cambridgeskolan tog form i öppen konflikt med Hegelianerna och Hâgerström hade att tampas med Christopher Jacob Bostroms efterföljare — Bostroms tânkande för- utsatter Hegels, aven om Boström sjâlv ansag sig ha övervunnit det senare; se t ex Heide- gren, Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi s 299 ff och 317 ff. Om ideklimatet i Cambridge vid tiden for Cambridgeskolans tillkomst se t ex Hacker, Witt­ genstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 1 ff.
823. 823Jfr tex Wedberg, Filosofins historia. Fran Bolzano till Wittgenstein s 44 f: ”Den ana­ lytiska filosofins första frâga inför ett pâstâende ar icke frâgan: Ar det riktigt eller icke? utan den âtminstone till synes försiktigare frâgan: Vad innebâr det egentligen?”
824. 824Vilket pâ ett intressant sâtt placerar utgângspunkten för den anglosaxiska, analytiskt- filosofiska idetraditionen i en för denna tradition frâmmande filosofisk kultur. Följdrik- tigt âr frâgan om relationen mellan Freges tânkande och den analytiska filosofins pro­ gram som vi skall se kringgârdad av exegetiska förvecklingar och akademiska stridigheter.
825. 825Russell pekade tidigt ut Frege som den förste analytiske filosofen. I förordet till sin ”Our Knowledge of the External World”, frân 1914, talar Russell om ”the logical-analy­ tic method in philosophy” och hâvdar att ”the first complete example is to be found in the writings of Frege”.
826. 826Dummett, Frege. Philosophy of Language s 669. Jfr Rorty, Philosophy and the Mir­ ror of Nature s 262 ff, som mot Dummett invânder att Descartes problem inte var Freges och att det âr missvisande att framstâlla epistemologiska teorier som misslyckade försök att lösa problem som borde hanteras pâ det meningsteoretiska planet. T Johansson har, i en förhâllandevis ny, uppsaliensisk avhandling âgnad studiet av Frege - ”Frege och iden om det givna” - i opposition med Dummett i synnerhet, och med gângse uppfattning i analytisk-filosofiska kretsar i allmânhet, betonat kontinuiteten mellan den Kantianska traditionen och Freges tânkande. Se sârskilt T Johansson, aa s 11 ff. Anmârkas kan att
827. 827Anmârkas kan, att det knappast lângre âr möjligt att se saken pâ Dummetts sâtt. Det âr nu lânge sedan den sk meningsfrâgan var fashionabel i fılosofin. En inblick i âmnet ger den av Richard Rorty redigerade antologin ”The Linguistic Turn. Essays in Philo­ sophical Method”. Se sârskilt Rortys inledning och hans tvâ retrospektiva uppsatser. Se ocksâ Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy?
828. 828Vi kan sâledes anvânda Frege i historieskrivningen, nârmast som ett framstâllnings- tekniskt hjâlpmedel. Sâ gör Hacking, aa s 49 ff och 170 ff. Hacking, aa s 51: ”I use Frege to designate a specific kind of interest in meaning that has become dominant in one branch of philosophy, just as I might use Weber to characterize a certain concern with meanings that has preoccupied one limb of sociology.”
829. 829I svensk översâttning âterfınns uppsatsen - ”Om mening och betydelse” - i Frege, Skrifter i urval s 34 ff.
830. 830Om översâttningen av dessa termer se T Johansson, Frege och iden om det givna s 101 ff.
831. 831Tidstypiskt nog. I den tidiga modernistiska kulturen befann sig överlag - torde man kunna saga - subjektivismen, subjektiviteten och subjektet i kris - jfr t ex Cassirer, Axel Hâgerström s 37 ff; Horkheimer, The Eclipse of Reason s 87 ff; Vattimo, Utöver tolk- ningen s 165 ff Furberg, CaOx s 25, noterar: ”Analytisk filosofi inleds i extas over att inte vara insparrad i medvetandet.” Om Freges anti-psykologism se Cerbone, How to do things with wood s 295 ff; T Johansson aa s 37 ff.
832. 832Freges sjuttonde kârnsats om logiken lyder: ’’Logikens lagar kan inte râttfârdigas genom psykologiska undersökningar.”; se Frege, 17 kârnsatser om logiken s 12. ’’Logi­ ken” ar Freges intresseomrâde och det forskningsfâlt han stakade ut ât sig sjâlv. Jfr T Johansson, aa s 23: ”Det vâsentliga for Frege âr [...] det begreppsliga, kunskapsteoretiska innehâll som hâvdas eller pâstâs, och hur det som hâvdas förhâller sig till sanningen.”
833. 833Se dock Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy? s 51; T Johansson, aa s 24. Den tendens att överdriva Freges originalitet som möjligen kan förmârkas i (âldre) anglosaxisk, analytiskt inriktad litteratur har vâl nâgonting att göra med att man kom att
834. 834Frege, Om mening och betydelse s 37.
835. 835Nâr jag valjer att kalla den form av kritik som jag bedriver för ”sprâkkritik” âr det för övrigt, skulle man kunna sâga, i anslutning till denna distinktion (och till den utveckling av tânkandet kring det privata och det offentliga i sprâket som sker i Wittgensteins sena skrifter).
836. 836Om Freges metod se T Johansson, aa s 91 ff.
837. 837Terminologisk anmârkning: Begreppsligt innehâll (begriffliche Inhalt) i Freges tidiga skrifter âr = mening (Sinn) + betydelse (Bedeutung) efter 1892. Se T Johansson, aa s 23.
838. 838Med ett uttryckssâtt som vore frâmmande för Frege, men som jag tror âr trâffande, skulle man kunna sâga att meningsfrâgan stâr öppen.
839. 839Jfr Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy? s 170: ”Frege nicely isolates the beginning of a certain tradition of analysis that has been popular with Anglo-Ameri­ can analytical philosophers.”
840. 840Inte desto mindre blir framstâllningen i det nârmast följande teknisk. Just det ar emellertid poângen. Den analytiska filosofin var teknisk, och jag tror att det âr avgörande för förstâelsen av det historiska förlopp som har intresserar - och darmed for den större poang om relationen mellan fakticitet och râttslighet i juridiken som ar temat for denna avdelning i avhandlingen - att vi upparbetar nagon form av kânsla for den analytiska filosofins karaktar, inte blott genom att tala om den, utan genom att vi, sâ att saga, tvingar oss att i nagon man uppleva den. Jag vill inte tappa bort poangen i alltför manga ungefârligheter. Vâra begrepp om de förflutna âr redan tillrâckligt luddiga - och det har konsekvenser, ocksâ pâ det konkreta materiellrâttsliga planet. Ja, det âr sjâlva poângen. Âtererinringens materiellrâttsliga relevans.
841. 841Flera av Freges brev till Wittgenstein och Russell finns översatta i Frege, Skrifter i urval. Om Wittgensteins och Freges korrespondens se ocksa Monk, Ludwig Wittgen­ stein s 136 och 155 ff.
842. 842Monk, aas43.
843. 843Se Blackwell, The Early Wittgenstein and the Middle Russell; Monk, aa s 43 ff.
844. 844I förordet till ”Tractatus” skriver Wittgenstein: "Jag vill [...] nâmna, att jag fatt inci- tament till en stor del av mina tankar frân Freges storartade verk och min van Bertrand Russells skrifter.” Se hârtill Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 22 ff. Att man inte bör reducera "Tractatus” till ett inlâgg i den debatt om logikens grundvalar som Frege och Russell var involverade i poângteras av Janik-Toul­ min, Wittgenstein’s Vienna s 23 och 167 ff.
845. 845Som Rorty, Wittgenstein, Heidegger and the Reification of Language s 53, pâpekar: "Wittgenstein’s Tractatus became the model around which the disciplinary matrix of ana­ lytic philosophy was molded.” Jfr Janik-Toulmin, Wittgenstein’s Vienna s 256: "After 1920, the philosophical techniques introduced in the Tractatus Logico-Philosophicus were taken over by the logical positivists of Vienna and the philosophical analysts of Cam­ bridge; and those techniques acquired a central place in the corpus of technical skills and doctrines around which the new and specialized academic enterprises of ‘professional philosophy’ was growing up.”
846. 846Har ar vi inne pa den omdiskuterade frâgan huruvida det âr nâgon mening med att göra skillnad pâ den tidigare och den senare Wittgenstein; se ovan n 373. Sâ mycket kan vâl numera konstateras, att förestâllningen om ett brott i Wittgensteins tânkande var, sâ som den sâg ut, beroende av att man först placerade ’’Tractatus” i en mycket snâv och specifik kontext. Och av detta skâl tvingades man förklara bort mycket av det som âr vâsentligt för texten - sâ som den aforistiska stilen. Om nu "klarhet” var sâ viktigt — och man kunde citera "Tractatus” till stöd för uppfattningen att klarhet var absolut avgö- rande (se citatet under avsnittsrubriken ovan) - varför gav ’’Tractatus”, förment den nya filosofins viktigaste skrift, ett sâ dunkelt intryck? Jfr Carnap, Der logische Aufbau der Welt s 261: ’’[Tractatus] İst zwar teilweise schwer verstândlich und ungenügend durch- geklârt, aber sehr wertvoll sowohl durch ihre logische Ableitungen als auch durch die
847. 847Frege-exeges ar i det nârmaste en egen vetenskap, som jag naturligtvis saknar forut- sâttningar att ge mig in i - det skall inte heller vara nödvândigt. I det följande hâller jag mig till Freges egen text. Startpunkten for diskussionen om Freges skrifter ar sedan för- staupplagans publicering âr 1973 Michael Dummetts ovan nâmnda ”Frege: Philosophy of Language”. Mycket av forskningen, sârskilt i senare tid, synes handla om att pâvisa bristerna i Dummetts framstâllning. Se for en diskussion av flera centrala punkter i Fre­ ges tânkande samt för litteraturhânvisningar T Johansson, Frege och iden om det givna. Se, angâende distinktionen Sinn/Bedeutung, Dummett, aa s 81 ff; T Johansson, aa s 109 ff. Mârk att Wennström, The Lawyer and Language s 88 ff, behandlar denna dis- tinktion som ett led i sin utlâggning av Wittgensteins diktum ’’meaning is use”.
848. 848Frege, Om mening och betydelse s 34.
849. 849Hâr glider jag av pedagogiska skâl över den distinktion mellan egennamn och pâstâ- enden som Frege iakttar i sin framstâllning.
850. 850Att sâ âr fallet tycks Frege ta för givet, âven om han stâller frâgan.
851. 851Frege, ast: ”Om vi nu betraktar likhet som en relation mellan det som namnen ’a’ och ’b’ betyder, sâ verkar İnte a = b och a = a skilja sig ât, om a = b âr sant.”
852. 852Frege, ast: "[D]enna relation skulle bara bestâ mellan tecknen eller namnen i den mân de benâmner eller betecknar nâgot. Den vore en förmedlad relation genom att vart och ett av de bâda tecknen förknippats med ett och samma betecknat.”
853. 853Frege, ast.
854. 854Jfr Wittgenstein, Filosofıska undersökningar § 216: ”’Ett ting âr identiskt med sig sjalvt.’ - Det fınns inget vackrare exempel pâ en oanvândbar sats som ândâ âr förknippad med en förestâllningslek. Det âr som om vi i förestâllningen lade tinget i dess eğen form och sag att det passade.”
855. 855Terminologiskt betyder hâr godtyckligt. Frege, aa s 34 f: ”Man kan inte förbjuda nâgon att fatta vilket som helst skeende eller föremâl som ett tecken för nâgot annat.”
856. 856Frege, aa s 35: ”En olikhet [mellan a = a och a = b] kan bara komma till stand genom att skillnaden vad gâller tecknet motsvarar en skillnad i det sâtt pâ vilket det betecknade âr givet.”
857. 857Frege, ast.
858. 858Se hârtill Frege, aa sârskilt s 36 och 39.
859. 859Se Frege, a a s 40 f.
860. 860Frege, a a s 35.
861. 861Frege satter likhetstecken mellan pâstâendesatsens mening och dess tanke — den tanke satsen uttrycker. Inte heller tanken âr alltsâ nâgonting subjektivt, som framgâr redan av den ovan vid n 832 citerade passagen. Frege, aa s 40 n 7, preciserar: "Med tanke förstâr jag inte tankandets subjektiva handling, utan dess objektiva innehâll, som kan vara en gemensam egendom for flera.” Jfr den svenska avtalsrattens bruk av termerna "subjektivt" och ”objektivt” med avseende pâ râttshandlingens innehâll.
862. 862Frege, aa s 40.
863. 863Notera detta ”följaktligen”. Den som ar alldeles obekant med filosoferande av det slag som Frege bedriver kan mâhânda finna att Frege genom sin analys pâ ett fullkomligt makalöst satt lyckas krângla till nâgonting som faktiskt ar alldeles sjâlvklart. Frege avser emellertid naturligtvis inte att förneka nâgra trivialiteter - tvârtom utgâr han frân dem i sina försök att finna förklaringar. Vad det for hans del hâr gâller âr idel stora, avgörande saker: Aritmetikens grundvalar, logikens beskaffenhet och konstruerandet av ett idealt vetenskapligt sprâk som skall vara fritt frân motsagelser och andra bristfalligheter. Jfr nedan vid n 871.
864. 864I den tradition efter Leibniz - den s k logicismen - som aven Frege arbetade inom (se föregâende not).
865. 865Russell, On Denoting s 207 n 1: ”The theory there advocated [i ’’Principles of Mat­ hematics”] is very nearly the same as Frege’s [...]” Man anser dock numera att Russell överskattade likheterna. Se Butler, The Scaffolding of Russell’s Theory of Descriptions s 350; Furberg, CaOx s 56 f; Geach, Russell on Meaning and Denoting s 69.
866. 866Furberg, aa s47: ’’Bertrand Russells ’On Denoting’ fran 1905 ar Cambridge och ofta ansedd som praktexemplet pa analytisk filosofi da analytisk filosofi ar som bast.”; jfr von Wright, Logik, filosofi och sprâk s 117 f: ”[’On Denoting’] ar en milstolpe i den analytiska filosofins historia. Russell har sjalv kallat den sitt viktigaste bidrag till filoso- fien.” Russell, Vasterlandets filosofi s 704, skriver om sin teori att den ”reder upp tva artusendens förvirring rörande begreppet ’existens’, som börjar med Platons Theaitetos.”
867. 867Terminologin ger ett tekniskt intryck och föranleds av tekniska skal: Russell utesluter egennamnen fran undersökningen. Se Butler, aa s 351 f; Furberg aa s 51 f; von Wright, aa s 118. De var dessa som Frege for sin del utgick fran i ”Om mening och betydelse”.
868. 868Ibland ser man i svensk litteratur översâttningen "bestamda beskrivningar” - sa tex hos von Wright, aa s 118 - men den ar strangt taget oegentlig. De bestamda beskriv- ningarna (definite descriptions) ar hos Russell en delmangd, lit vara den viktigaste, av de denoterande fraserna. I det foljande ignorerar jag skillnaden av pedagogiska skal. Deno­ tation brukar ju stallas mot konnotation, ett begreppspar som i filosofiska sammanhang vanligen ges en annan innebörd an den allmansprakliga. Se t ex Mautner (ed), A Dictio­ nary of Philosophy s 80: ”The connotation of a term, often called its meaning, is made up of one or more properties which belong to each of those things to which the term applies. The denotation of a term is sometimes said to be any object to which the term applies, sometimes the class to which it applies. Thus the denotation of ‘white’ is any white object, or the class of all white objects.”
869. 869Russell, On Denotings 199.
870. 870En förenkling av Russell, aa s 201: ’’difficulties which seem unavoidable if we regard denoting phrases as standing for genuine constituents of the propositions in whose verbal expressions they occur.” Se hartill Butler, aa s 354.
871. 871Jfr rattighetsbegreppet.
872. 872Intresset för dessa kan nu bara vara historiskt.
873. 873Se hartill Black, Russell’s Philosophy of Language s 144 ff.
874. 874Se Black, aas 138 ff; Butler, aas 363 f.
875. 875Jag menar inte att nâgon annan form av rationalitet skulle vara mindre strang, i abso­ lut mening. Se ovan n 724. Jag försöker bara att karakterisera Russells stil (jfr Furberg, a a s 55 f). Andan i hans texter (och nu kan vi ta Russell som symbol for det analytiska para- digmet) ar avgjort annorlunda an tex den som kannetecknar den svenska civilrattens. Det ar tex fullkomligt irrelevant for avtalsratten, att viljeförklaringsbegreppet kan sagas vila pa ett cirkelresonemang. Sadant imponerar mer pâ fılosofer. Jfr Lundstedt, Grund- linjer i skadestandsratten. Senare delen, bd II:2 s 19, som anmarker att företrâdare for râttstridighetsteorin antagligen varit medvetna om att rattstridighetsbegreppet bygger pa ett cirkelslut, men avhallits fran att ga in pa detta ”pa grund av den vetenskapligt kata- strofala konsekvensen”. Jag tror for egen del att Lundstedt missbedömer tyngden av sin invandning, och jag misstanker att det har att göra med att han tanker alltför fılosofıskt (att han har spenderat alltför mycket tid i Hâgerströms begreppsvarld). Jfr Hellner, Legal Philosophy in the Analysis of Tort Problems s 176.
876. 876Jfr Furberg, aa s 59: ”[Bâde Moore och Russell] bars av övertygelsen att filosofi ar upptâckt av nâgot okant samt att det finns en analys som ar Den Ratta och upptacks. Russell menar t ex att filosofin kan avslöja att ‘existera’ i predikatposition (’NN existerar’) ar en chimar. Ty den Ratta Analysen lyder ’Âtminstone en sak ar F och högst en sak ar F’. Dar har ’existera’ som logiskt predikat försvunnit.”
877. 877Russell, On Denoting s 201.
878. 878Russell, ast. Russells reaktion antyder att hans ”logik” ocksâ har ett materiellt filoso- fiskt innehâll. Jfr Butler, The Scaffolding of Russell’s Theory of Descriptions s 355: "Indeed, Russell has made no secret of the fact that it was the desire to avoid Meinongs unduly populous realm which led him to the theory of descriptions.”; Geach, Russell on Meaning and Denoting s 70: "Russell’s motive [...] was clearly his ‘robust sense of rea­ lity’ - his laudable dislike of such Meinongian monstrosities as the round square [...]”; se ocksâ Black, Russell’s Philosophy of Language s 139; Hacking, Why Does Language Matter to Philosophy? s 70 ff. Jfr Russell, Vâsterlandets filosofi s 704, som angâende sin teori om de denoterande fraserna skriver: ”En av följderna av den forskning vi har berör âr den, att matematiken detroniseras frân den upphöjda stâllning den intagit sedan Pythagoras’ och Platons tid och att de fördomar mot empirismen skingras som berott dârpâ.”
879. 879Den som söker skall antagligen finna en idehistorisk förbindelse mellan Vaihingers skrifter, den primâra kâllan till Undens teoretiserande, och Meinongs.
880. 880Russell förklarar inte varför sâ âr fallet, men det följer av hans utlâggning att han anser att distinktionen mellan mening och denotation i de problematiska fallen ger slut- satsen att de ifrâgavarande uttrycken âr meningslösa - dârmed försvinner behovet av att postulera de icke-existerande men utpekade objektens existens.
881. 881Russell, ast.
882. 882Russell, ast.
883. 883Som framgâtt presenterar Russell sin analys som en kritik av Freges uppfattning. Om lâsaren har svârt att fa detta att gâ ihop sâ âr lâsaren inne pâ râtt spâr. Kritiken trâffar alls inte Freges distinktion mellan Sinn och Bedeutung, redan av det skâlet att Frege mycket vâl kunde tanka sig Sinn utan Bedeutung. Se Frege, Om mening och betydelse s 40 f. Geach, Russell on Meaning and Denoting, har havdat att Russells kritik bast förstâs som en kritik riktad mot den distinktion mellan ’’meaning” och ’’denoting” som han sjalv tidigare hade försvarat. Geach, aa s 72: ’’Considered as criticisms not of Frege, but of Russell’s own [...] theory [frân ’’Principles of Mathematics”], the arguments in On Deno­ ting take on a quite different force and relevance. Whether they are valid I shall not here try to determine. It is unfortunate that Russell, like Aristotle, so often distorts others’ thought into his own mould; readers of On Denoting will find it best simply to ignore his use of Frege’s name.”
884. 884Inom ramen för den analytiska traditionen âr den mest kânda uppgörelsen med Rus­ sells syn pâ denotation P F Strawsons âr 1950 publicerade uppsats ”On Referring” (âven den i Mind). Se Furberg, CaOx s 45 ff, som stâller Russells uppsats mot Strawsons i syfte att âskâdliggöra den analytiska filosofins utveckling (frân Cambridge till Oxford, frân ”On Denoting” till ”On Referring” m fl symboliska förskjutningar).
885. 885Anmârkas bör att exempel av detta kontextualiserande och subjektiviserande slag âr frâmmande for Russells tânkande - men hâr âberopar jag ju ”det sunda förnuftet”, inte Russell. Jfr Russells sâtt att göra motsvarande poâng - med en konditional sats hâmtad ur Shakespeares ”Stormen” - i Russell, On Denoting s 202.
886. 886Russell, ast.
887. 887Tillampning av formeln hos Russell, aa s 205, som - anmarker Russell, aa s 207 n 12 - blott utgör en förenklad variant. Kvalifikationen "nuvarande” skall ta hand om tidsproblematiken. Angâende tillampningen av Russells analys jfr Black, Russell’s Philo­ sophy of Language s 139; Strawson, On Referring s 217; von Wright, Logik, filosofi och sprak s 118.
888. 888Som Black, aa s 140, uttrycker det, kommer Russells analys utan "prior commit­ ment to any epistemological theses”.
889. 889Russell, aa s 200. Jfr Russell, aa s 204: ’’According to the view which I advocate, a denoting phrase is essentially part of a sentence, and does not, like most single words, have any significance on its own account.”
890. 890Jag bortser har ifrân att Russell inte diskuterar egennamnen i ”On Denoting”.
891. 891Russell, aa s 205, kunde nöjt konstatera: "The whole realm of non-entities, such as ‘the round square’, ‘the even prime other than 2’, ‘Apollo’, ‘Hamlet’, etc., can now be satisfactorily dealt with. All these are denoting phrases which do not denote anything.”
892. 892I förordet till Tractatus skriver Wittgenstein: ”Boken behandlar de filosofiska proble- men och visar - som jag tror - att formuleringen av dessa problem beror pa ett missför- stand av vart spraks logik.”
893. 893Furberg, CaOx s 16, satter i detta avseende Moore framför Russell: ”[Moore] ar den analytiske filosofen i styrka och svaghet.”
894. 894Med dessa hallpunkter kan man projicera en viss bild av ”den analytiska filosofin”. I litteraturen finner man manga olika sâdana bilder. I tex ”CaOx” fokuserar Furberg pa Moore, Austin och Strawson - det ger en annan bild. Jfr Wennström, Bör den allmanna râttslâran omorienteras? s 9 ff, som utgâr frân Carnap. En sak âr de symboler man anvân- der. An viktigare âr antagligen syftet med historieskrivningen. Furberg skriver inifrân och retrospektivt, för yngre forskare och för eftervârlden om spânnvidden och de gradvisa förskjutningarna i det som var ’’analytisk filosofi”. Wennström skriver mot den analy­ tiska filosofin. Hans beskrivning âr ett led i en argumentation i en stridsskrift och syftar till att pâvisa att den analytiska filosofin hörde modernismen till, varför âmnet allmân râttslâra, enligt Wennströms uppfattning, bör överge den analytiska filosofins klassiska ideal. Jag hoppas att lâsaren inte kânner sig osâker pâ vilka mina syften varit. Det skall framgâ av texten - jag hânvisar dit (hit).
895. 895Det âr antagligen inte râttvist mot Frege - att det inte âr râttvist, âr en av de bârande tankarna i T Johansson, Frege och iden om det givna - men det ger, tror jag, ett korrekt uttryck för den analytiska filosofins sjalvbikl. Dummetts stora verk om Frege bâr ju den talande titeln ”Frege: Philosophy of Language”.
896. 896Jfr den senare Wittgensteins vilja att förlika sig med sprakets beskaffenhet.
897. 897Den analytiska filosofins dogmer ligger pa ett annat plan. Rorty, Philosophy as Sci­ ence, Metaphor, Politics s 21: ’’Analytic philosophers are not much interested in either defining or defending the presuppositions of their work. Indeed, the gap between ‘ana­ lytic’ and ‘non-analytic' philosophy nowadays coincides pretty closely with the division between philosphers who are not interested in historico-metaphilosophical reflections on their own activity and philosophers who are.” Har tex nagon tânkare nâgonsin strâvat efter nagonting annat ân klarhet Hegelianernas tânkande âr inte oklart i absolut mening, men de företrâder ett annat klarhetsideal... Jfr Wennström, aa s 11 f. Se hârtill ovan vid n 536.
898. 898I framstallningen ovan skymtar G E Moore blott förbi. I framstallningen nedan för- tiger jag Adolph Phalens roll, just som jag förtiger âtskilligt som det vore nödvândigt att nâmna för att bilden av de ifrâgavarande historiska förloppen skulle bli komplett. Jag efterstrâvar dock inte fullstândighet, utan försöker driva ett resonemang - pâ det för den "deskriptiva kritiken” kânnetecknande indirekta, uppvisande, sâttet.
899. 899Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 173 f.
900. 900Nordin, Ingemar Hedenius s 120: "Marc-Wogau, Hedenius och Wedberg kânner vi som gamla vânner, vilka tillhört [Uppsalaskolan] men som strax före och under kriget orienterat sig bort frân den ortodoxa Uppsalafilosofin i riktning mot anglosaxisk analy­ tisk filosofi. Detta gâllde i synnerhet om Hedenius och Wedberg, men aven Marc-Wogau hade följt med, om an med lângsammare steg.” Jfr dens, aa s 9: ”Jag minns [Hedenius] utlâggningar om hur [...] engelska namn uttalats i Uppsala pa trettiotalet. Hume uttala- des just sâ och da Hedenius vid ett tillfâlle försökt förbâttra uttalet till Jume blev han uttittad.” Jfr Olivecrona, Anm av Lundstedt, Legal Thinking Revised s 553, som konsta- terar att Lundstedt, i det arbete som skulle sammanfatta dennes râttsteoretiska livsgâr- ning, pa engelska helt oavsiktligt talar bla om den bakgrund for ratten som befinner sig lângst fran kroppens mittlinje.
901. 901Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 150: ”[I] efterhand star det klart att har [tillâmpas] den internationella analytiska filosofins (frâmst Cambridgeskolans) arbetsme- toder för första gângen pa ett genomtankt satt och pâ bred front [...] av en svensk filosof. [...] [D]en stâr i portalen till en ny epok i svensk filosofi.” Som framgâr av Hedenius för- ord till ”Om râtt och moral” hade mycket av materialet i annan form tidigare publicerats i tidskriften Tiden.
902. 902Hedenius, Om râtt och moral s 14 f, lyfter ut denna aspekt med hânvisning till att det âr i denna som Hâgerström har sin styrka. Hedenius, aa s 14: ’’Hâgerströms bestâ- ende insatser [âr] icke att söka bland hans teoretiskt-filosofiska resonemang.” Nordin, aa s 150 f, har anmârkt, att grunden för Hâgerströms kritiska vârdelâra försvinner med denna separation. Jfr Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 130 ff.
903. 903Hedenius, aa s 15: ”Den sk vârdenihilismen skall [hâr] formuleras annorlunda ân vad som brukas hâgerströmianer emellan.”
904. 904Hedenius, aa s 14.
905. 905Hedenius, ast.
906. 906İnte för att Hedenius sjâlv âberopar Frege (dâremot âberopar ban Russell).
907. 907Hedenius, a a s 75.
908. 908Anders Wedbergs huvudarbete âr en fılosofıhistoria i tre band, som spânner över filo­ sofins hela historia frân antiken till Wittgenstein. Det som utmârker arbetet âr dock den konsekvent analytiska hâllningen. De filosofier Wedberg behandlar omtolkas till att gölla just den ’’teoretiska meningen” hos vara grundbegrepp - "sanning", "kunskap", ”râttvisa” etc. Historieskrivningen âr medvetet ahistorisk, och föranledde - som framgâr av en efterskrift till andra upplagan av Wedberg, Filosofins historia. Antiken och medeltiden - frân idehistoriskt hâll kritiken ”att boken bröt mot ‘god (humanistisk) historisk metod' och dârigenom pâ nâgot sâtt var fundamentalt inadekvat”.
909. 909För detta exempel se sârskilt Hâgerström, Âr gâllande râtt uttryck av vilja?
910. 910"Men vari bestâr lânken mellan metafysiken och terminologin? Varför mâste kopp- lingen vara nödvândig?” För att förstâ Uppsalakolans stândpunkt hâr hjâlper det att tânka tyskt - i termer av begrepp och begreppsanalys. Order "röttighet" visar tillbaka pâ begreppet och detta kan visas vara ”omöjligt” - genom en begreppsanalys av Hâger- strömskt slag. Sâger vi ”râttighet” ger vi sâledes uttryck för en logiskt omöjlig (och dâr­ med ovetenskaplig) ide.
911. 911Om denna metafor se sârskilt Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 15 f.
912. 912Lundstedt, Obligationsbegreppet. Förra delen s 119.
913. 913Lundstedt, aas 120.
914. 914Lundstedt, aa s 121 (hos Lundstedt star hela passagen i sparrad stil). Jfr tex Hâger­ ström, Om social râttvisa; Olivecrona, Om lagen och staten s 90 ff; se hartill Hellner, Scandinavian Legal Realism in the Law of Contract s 55 ff.
915. 915En konkret illustration av tanken att vi inte kan forcera sprakets granser. Strahl, Ide­ alism och realism i rattsvetenskapen s 311, anmârker: ”Till och med anhângare av Upp- salaskolan argumentera ju med rattigheter och skyldigheter i stort sett som alla andra.” Se ocksâ Ross, Virkelighed og Gyldighed i Retslaren s 228 f; Unden, Nagra reflexioner om termen gâllande râtt s 291 f.
916. 916Se tex Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 129.
917. 917Se tex Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 121.
918. 918Lundstedt, aa s 124; se for andra ex dens, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 30 och 35; dens, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 127.
919. 919Jfr Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 29: ”Pâ grund av arten av min kritik av râttsvetenskapen har terminologien stundom mast bliva besvârlig.” Lundstedt fortsâtter i en fotnot: ”Nâr man utför en vetenskaplig kritik av den genomgri- pande art, som jag företagit mig, âr det ganska tydligt, att tankarnas formulering ofta mâste valla svârigheter, ocksâ bortsett frân dem som sammanhânga med terminologien. En ordryttare skall dârför sakerligen finna ett givande fâlt i mina skrifter.”; Lundstedt, aa s 29 n 1. Jfr ovan vid och i n 550.
920. 920Unden, Nâgra reflexioner om termen gâllande râtt s 288: "[Lundstedts] sprâkliga puritanism [...] har gripit omkring sig bland en del yngre författare i Sverige. Man bevi- sar sin inblick i mysterierna genom att göra en allman reservation mot begreppen ’rattig­ het’, ’gâllande râtt’, ’materiell râtt’ etc för att sedan med lâttat samvete bruka de förkastliga begreppen till klarlâggande av sina tankar, stâllvis kanske med tillfogande av citationstecknet sâsom besvârjelseform mot den fruktade ordmagins inflytande.”; jfr Horkheimer, Eclipse of Reason s 15 f. Se t ex Malmström, Till frâgan om villkor vid fast- İghetsköp. Del II, som driver sina analyser genom att konfrontera den dittillsvarande doktrinens begrepp med olika "praktiska" problem, vilket föga förvânande leder till ett underkânnande av begreppens giltighet. I processen sâtter han de traditionella termerna inom citationstecken - ”âganderâttens övergâng”, "râttsverkan”, "överlâtelse” etc. Den forsta kâllhânvisningen gâr till Lundstedt och utgângspunkten för resonemanget âr tan­ ken att den âldre juridiken felaktigt antagit existensen av ”en sârskild ’râttslig’ vârld”; se Malmström, aas 8 f.
921. 921Se tex Olivecrona, Lagens imperativ s 54 f.
922. 922Hedenius, Om râtt och moral s 79 f, nâmner samtliga de tekniker som jag uppmârk- sammar i föregâende stycke.
923. 923Hedenius, aa s 69 f.
924. 924Det finns en betydande kontinuitet mellan mycket av den akademiska filosofi som idag bedrivs i den anglosaxiska vârlden och den tradition som utgick fran Russell och Moore, men förândringarna i syftning och metodologi har varit stora. Dagens ’’analy­ tiska filosofi”, har inte mycket gemensamt med det historiska fenomen som jag försökt ringa in hâr och i det föregâende (Frege, Russell, meningsfragan, Cambridge etc). Jfr Furberg, CaOx s 8: "‘Analytikerna' har sjâlva funnit svagheter i ursprungspositionerna och andrat sig for att rada bot pa dem. Det finns ingen anledning att tro att omvand- lingen tar slut dâr min bok satter punkt [i Oxford vid sjuttiotalets slut]. Men den som bevarar beteckningen analytisk filosofi för âterstoden âr sentimental. Den kognitiva inne- börden âr sin kos.” Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philo­ sophy s 264 och 267: ”By the mid-1970s Oxford’s sun was setting. [...] By the mid- 1980s, Anglophone philosophy had lost any distinctive marks.” Manga av de ledande amerikanska filosoferna, som influerats av bla Quine, amerikansk pragmatism, den senare Wittgenstein och Heidegger, brukar man ibland sortera in under beteckningen postanalytisk filosofi - hit far man râkna namn som Davidson, Cavell, Putnam och Rorty.
925. 925Hedenius, a a s 70 f.
926. 926Hedenius, ast.
927. 927Det âr just denna premiss hos Frege, hans antisubjektivism, som har gjort det möjligt att râkna honom som den moderna sprakfilosofins upphovsman.
928. 928Jfr Hedenius, aas 73.
929. 929Hedenius, aa s 72: ”Att första en teoretisk sats âr att första dess mening, att liksom begripa sig pa vad som minimalt fordras for att satsen skall vara sann.”
930. 930Det rör sig alltsa inte egentligen om en filosofisk fraga. Om relationen mellan filoso­ fin och ”specialvetenskaperna” - som han kallar dem och dârigenom utser han samtidigt filosofin till allmân vetenskap - se Hedenius, aa s 75 f.
931. 931Hedenius, a a s 73.
932. 932Hedenius, ast: ”Det ar inte möjligt för mig att hâr klargöra den utomordentliga betydelse, som denna tolkning har ur vetenskaplig synpunkt, utan mâste be lâsaren att i fılosofıens namn tro mig ânda.” Jfr Olivecronas syrliga kommentar i Olivecrona, Lagens imperativ s 64 f. Olivecrona, aas 64, sâger sig bl a vilja ”lâmna fullkomligt öppet om detta yttrande [Russells analys] innefattar nâgot annat ân vad det for lekmannen synes innefatta, nâmligen ett sârdeles krystat nonsens”.
933. 933Se hârtill Wittgenstein, Tractatus 4.1 med undersatser.
934. 934Rorty, Philosophy as Science, Metaphor, Politics s 23: "Analytic philosophy has little influence on other academic disciplines, and little interest either for practitioners of those disciplines or for intellectuals. But analytic philosophers are not distressed by this fact. It is natural, given their scientistic metaphilosophy, that analytic philosophers are content to solve philosophical problems without worrying about the source of those pro­ blems or the consequences of their solution.” Jfr Nordin, Ingemar Hedenius s 107: ”Det Hedenius gör i Om râtt och moral âr att omtolka [Hâgerströms] omskakande teori till en vârdesatsteori i den analytiska filosofins anda [...] Vârdeteorin reduceras dârmed frân en angelâgenhet för folk och nationer till en angelâgenhet frâmst för fackfilosofer.”
935. 935Jfr Olivecrona, Lagens imperativ s 65: ”Ifall icke satsen om duvorna pâ taket âr enkel, sâ finns det förvisso ingenting enkelt och lâttbegripligt pâ denna jorden. Alltsâ bör lâsaren en gâng för alla uppge alla pretentioner pâ att sjâlv begripa nâgonting alls och dârför helt anförtro sig ât den trygga ledning docenten Hedenius sâ vâlvilligt erbjuder.” Se hârtill Hacker, Wittgenstein’s Place in Twentieth Century Analytic Philosophy s 11.
936. 936Jfr Russell, Our Knowledge of the External World s 40: "The philosophy, therefore, which is to be genuinely inspired by the scientific spirit, must deal with somewhat dry and abstract matters, and must not hope to find an answer to the practical problems of
937. 937Omvânt blir det naturligtvis kaffeved av Hedenius analys nâr den bedöms efter den ortodoxa Uppsalaskolans principer. Se Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska miss­ taget. Men utvecklingen var inte pâ vâg at det hâllet.
938. 938Se sârskilt Olivecrona, Nâgra synpunkter pâ de juridiska begreppen; dens, Om lagen och staten. Hedenius hânvisar vid flera tillfâllen till Olivecronas uppfattningar och han- terar dem som ett uttryck for den kritiserade Uppsalafilosofin, men talar tex inte om ”det Hâgerström-Lundstedt-Olivecronska misstaget” Detta skall inte tolkas sâ, att Hede­ nius frikânner Olivecrona frân detta misstag, utan betyder snarare att Hedenius anser att Olivecrona inte förtjânar att behandlas som en sjâlvstândig tânkare. Hedenius, aa s 67: "Olivecrona följer som râttsfılosof sina lârare med stor osjâlvstândighet [...]”; jfr Olive­ crona, Om lagen och staten s 7: ”För svenska lâsare âr det knappast nödvândigt att pâpeka, i huru hög grad min möjlighet att taga itu med uppgiften varit betingad av Axel Hâgerströms och Vilhelm Lundstedts arbeten.” Senare skulle Olivecrona vidareutveckla de tankar han lagt fram i ”Om lagen och staten”. Redan i ’’Lagens imperativ” frân 1942, som han ville berrakta som ett komplement till ”Om lagen och staten”, stâr Olivecrona i viss mân pâ egna ben. I sin anmâlan av Lundstedts postumt publicerade ’’Legal Thinking Revised” i SvJT 1957 tog Olivecrona bestâmt avstând frân flera av Lundstedts lâror. I dess slutliga form finner man Olivecronas râttsfılosofı i ”Râttsordningen”, vars första upplaga utkom 1966 (den andra upplagan, frân 1975, âr ”i huvudsak ett fotostatiskt nytryck”). Jfr Frândberg, Nâgra drag i svensk allmân râttslâra och râttsfılosofı efter Hâgerström s 377, som betonar Olivecronas bristande sjâlvstândighet. Sâ gör âven Pecze- nik i Nergelius (red), Râttsfılosofı s 138; jfr dock t ex Arnholm, Fra diskusjonen om ret- tighetsbegreppet s 118 ff. Se Frândberg, Rules, Rights and Judgments in Karl Olivecronas Theory of Law, for en analys av Olivecronas ’’definitive theory of law”.
939. 939Hedenius, a a s 74 f. Jfr Wedberg, Some problems in the logical analysis of legal sci­ ence s 273.
940. 940Hedenius, aas 84, hâvdar, att man for att kunna tillâmpa Uppsalaskolans doktriner mâste ’’begagna ett dubbelt tankefel: identifıera tvâ saker, som âro skilda, och skilja mel­ lan tvâ saker, som âro identiska. İdentifıera de râttsvetenskapliga termernas mening med en verklighetsfrâmmande teori om deras mening och skilja mellan de râttsvetenskapliga termernas verklighetsunderlag och deras mening.” Hâr âr det i mina ögon sârskilt tydligt att Hedenius driver sin sak genom att trumfa igenom en ny (och mera teknisk) definition av meningsbegreppet.
941. 941Kritikens betydelse försvinner. Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 171 f: ”Jag har frân allra första början framstâllt min râttsâskâdning sasom fullkomligt omvâlvande [...] Vad jag [...] strâvar efter âr ju att fa fram sanningen i en frâga, vars bedömande mâste ha de mest vittgâende konsekvenser icke blott för vârt svenska sam- hâlle utan for samhâllena och samfârdseln mellan dessa.”; se hartill t ex dens, aas 190 ff.
942. 942Jag har i redogörelsen for Hedenius uppfattning bortsett frân hans behandling av den s k vardenihilismen och hans dârmed sammanhângande positiva bidrag till ”teorin om de râttsliga satsernas mening” - dvs hans distinktion mellan âkta och oâkta râttssatser.
943. 943Hâgerström hade avlidit 1939, i juli. Olivecrona svarade, mindre ursinnigt an Lundstedt, men kanske vassare, i en bilaga till sin lilla skrift ”Lagens imperativ” fran 1942, betitlad ”Vidrâkning med docenten I Hedenius i anledning av dennes skrift Om ratt och moral".
944. 944Se Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 33, 47, 61 och 135. Olive­ cronas stil âr sakligare. Angâende tonlâget i debatten skriver Olivecrona i förordet till ”Lagens imperativ”: "Vad betrâffar det sprak Hedenius anvander mot mig, föredrar jag att överlâmna at andra att vederbörligen vârdesâtta detsamma.” Hedenius, Om râtt och moral s 155, hade bl a talat om "en hysterisk eller annars pervers sjâlslâggning” med tyd- lig syftning pa Olivecrona (och det kan man bara första mot bakgrund av det pâgâende kriget, med anledning av vilket ju Olivecrona plâderat for Tysklands sak - se Olivecrona, England eller Tyskland). Se ocksâ Olivecrona, Lagens imperativ s 56 n 1.
945. 945Lundstedt, a a s 11.
946. 946Lundstedt, aas 12 f: "Svenska Dagbladet skriver i sin recension av hr Hedenius bok, citerande förf, att ’professor Lundstedt har flera egendomliga ideer, bl a den att svenska sprakets normala fraser om râttsregler, rattigheter osv ha god mening endast nâr de före- komma hos Lundstedt!’ Dylika perfiditeter skola sâkerligen komma att hagla emot mig i pressen, om jag icke genom dessa förelâsningar - vilkas innehâll torde kunna förvântas bliva nödtorftigt spritt kort efter deras hâllande — lyckas bringa densamma till besin- ning.”; se vidare dens, aa s 175 ff.
947. 947Lundstedt, aas 13. Den incident som Lundstedt hâr anspelar pâ hade sin upprinnelse i ett debattinlâgg av Hedenius och Wedberg i Svenska Dagbladet 1934 dâr debattörerna
948. 948Lundstedt, aas 179.
949. 949I en not föklarar Lundstedt, aas 138, att det varit hans taktik att ”lâgga fram inne- börden av min râttskritik för att pâ sâ sâtt visa, att hr Hedenius i sitt angrepp aldrig kom- mit i kontakt med denna.”
950. 950Lundstedt, aas 34.
951. 951Jfr Lundstedt, aa s 33.
952. 952Lundstedt, aas 13. Jfr Olivecrona, Lagens imperativ s 48: "Man frâgar sig ovillkorli- gen hur det âr möjligt, att författaren [Hedenius] kunnat framlâgga en sâdan kritik, till pâ köpet med sâ stora ansprâk. Tror han verkligen att Hâgerströms och Lundstedts vâl- diga, nydanande arbete inom râttsfılsofıen och juridiken âr rena rama tanklösheten?”
953. 953Dâremot tycks âtminstone en av âhörarna ha varit med pâ noterna. I en artikel i Ergo, som citeras av Lundstedt, aa s 175 f, skriver en av hans studenter: ”Jag mâste dock tillstâ, att [Lundstedts] kritik för mig, liksom för flera andra âhörare var en besvikelse. Det sakliga innehâller trâffade inte alls kârnan i den kritik docent Hedenius levererat, nâmligen den för hela kritiken grundlâggande distinktionen mellan vad man menar och vad man tror att man menar.”
954. 954Jfr Olivecrona, The Legal Theories of Axel Hâgerström and Vilhelm Lundstedt s 142 ff, som, inifrân paradigmet, ger den kanske mest moderna och avancerade utlagg- ningen av Hâgerströms lâra om râttigheter och plikter, som vi har tillgâng till. Olive­ crona polemiserar med Ross och H L A Hart, och tar avstând frân deras semantiska analys av râttighetsbegreppet till förmân for den for Uppsalaskolan kânnetecknande psykologistiska ansatsen. For den stândpunkt som Olivecrona sjâlv slutligen kom att inta, se Olivecrona, Râttsordningen s 214 ff.
955. 955Lundstedt, aas 27 f, 40 foch 201 f.
956. 956Olivecrona, Lagens imperativ s 51.
957. 957Ett knappt decennium tidigare hade Ross, Samfundsnytteprincippet s 120, beklagat sig over att "Lundstedt paa Grund af Omstaendighederne i den almindelige Opfattelse lange har staaet som den, der paa autoritativ Maade repraesenterer Retsfilosofien i Nor­ den”. Det ar vart att besinna detta. Tiden har gatt hart fram med Lundstedts skrifter. Nâr vi hâr och nu lâser Lundstedt âr det mycket svart att förstâ att han under ansenlig tid i praktiken var nordisk râttsfılosofı. Jfr Ross, ast, som sade sig vilja "udrydde Fore­ stillingen om, at Professor Lundstedt og nordisk Retsfilosofi er identiske Begreber.” Jfr Lundstedt, Beaktandet av samhâllsnyttan inom juridiken s 130, som erkânner sig smick- rad, men tar avstând frân Ross omdöme med hânvisning till att han lârt all sin râttsfılo- sofı av Hâgerström. Jfr ovan n 806.
958. 958Jfr ovan n 795.
959. 959Just ”Der römische Obligationsbegriff", som mâste ha kostat oerhörda mödor att fâr- digstâlla, denna "odödliga bragd" (Lundstedt, Grundlâggning av en ny râttsvetenskap s 479), som slutgiltigt skulle undanröja alla tvivel om den Hâgerströmska râttsfılosofıns giltighet, borde kunna vara det minst lâsta av Hagerströms alla arbeten. Det skulle inte lângre handla om den romerska ratten. Man skulle inte lângre skriva pâ tyska.
960. 960Se Bolding, Juridik och samhâllsdebatt s 11 f; se hârtill Helin, Den skandinaviska realismen och rattighetsbegreppet s 77; Nordin, Frân Hâgerström till Hedenius s 152. Jfr Nordin, Ingemar Hedenius s 114: ”Hos Hagerströms, Lundstedts och Olivecronas mot- stândare bland juristerna vâckte Hedenius bok givetvis förtjusning. De hade nu fâtt en bundsförvant som i frâga om filosofisk skolning och talang var Lundstedt uppenbart överlâgsen.” Bland de svenska jurister som fram till denna punkt hade tagit avstând frân Lundstedts lâror marks Bjorling, Nial, Strahl, Thyren och Unden.
961. 961Jfr Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 156, som talar om ”den numera hâr i landet praktiserade metoden att fâ min râttslâra reducerad under den pre- texten, att den vâsentligen icke vore nâgot annat ân ’nutida juridik’”; se vidare nedan n 990. Jfr Lundstedt, Obligationsbegreppet. Senare delen s 312 f.
962. 962Jfr tex Strömholm, Allmân râttslâra s 157 ff.
963. 963Jfr Ahlander, Om râtt och râttstillâmpning s 19 ff; Frândberg, Naturalism and Posi­ tivism s 321 ff; Olivecrona, Râttsordningen s 21 ff; Ross, Om ret og retferdighed s 310 ff; Strahl, Makt och râtt s 57 ff, 79 ff och 136 ff, dâr naturrâtten i grund och bot- ten framstâlls som en oförnuftig fix ide som plâgat râttsvetenskapen frân försokratikerna fram till nutiden. Tydligast kanske Ross, Om ret og retfaerdighed s 310, som menar att "modsatningen mellem naturretsfilosofi og en realistisk reislere pâ sociologisk grundlag ikke kan betragtes som en divergens mellem afvigende videnskabelige teorier, men i vir- keligheden er udtryk for en langt mere dybtgâende divergens, nemlig mellem en magisk- religios-metafysisk og en videnskabelig tilnsrmelse til liver og dets problemer”; jfr nedan vid n 1055. Som lâsaren kanske kunde gissa, âr min eğen hâllning rakt motsatt den som Ross İntar hâr.
964. 964Sâvâl som, naturligtvis, alla nutida râttstraditioner som inte nâtts av den realistiska upplysningen.
965. 965Detta âr inte en orsaksförklaring, utan en beskrivning av vârt sâtt att hantera Uppsala- skolan historiskt. ) Oo
966. 966Jfr Unden, Nâgra reflexioner om termen gâllande râtt s 287: ”Naturrâttens hydra har under skilda perioder av râttsvetenskapens historia blivit skoningslöst förföljd och stun- dom till synes förintad. Men hon lever upp igen i den mest ovântade gestalt. En segrande riktning befınnes av en ny opposition ha omedvetet nârt ormen vid sin barm.”
967. 967Jfr Votinius, Varandra som vânner och fıender s 218, som, pâ tal om effekterna av Hagerströms kritik av viljeförklaringsbegreppet, skriver: "Inom civilrâtten var, och âr, det business as usual”.
968. 968Antagligen fınner man de första exemplen hos Unden redan pa 20-talet. Jfr Lundstedt, Om den sk tillitsteorien s 423: "Undens âlsklingstanke âr fö, sâ snart en skrift av undertecknad publicerats, att min kritik av jurisprudensens lâror âr överflödig, alldenstund mina synpunkter (i den man de nu icke skola vara alldeles omotiverade) blott âro ett upprepande av ’nutida juridikens’ av Unden givetvis omfattade lâror.”
969. 969Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen s 304. I ett annat sammanhang skriver Strahl, Anm av Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget och Olivecrona, Lagens imperativ s 240: "Framför allt har [Uppsala]skolans kamp mot naturrâttsliga förestâllningar varit âgnad att bringa den svenska râttsvetenskapen till att bâttre ân tidi­ gare besinna sina mâl och medel. Man âr nu mindre benâgen ân förr att fatta râttsveten­ skapens uppgift vara att fınna det enda ratta och mera benâgen att inrikta sina anstrângningar pâ att utbilda den svenska ratten till en för vârt folk tillfredsstâllande organisation.” Lâgg mârke till hur Strahl gör skillnaden mellan "nu" och ”förr” till en frâga om samhallelig rationalitet. Hâmmas man av dogmatiska lâsningar eller stâr man fri att tânka mâlrationellt? Det âr en folkhemsideologi som hâr tar form. Vi moderna och rationella.
970. 970Ett annat exempel ger följande uttalande av Ekelöf, Âr den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap? s 13: "[Begreppsjurisprudensen] har ju âtminstone hâr i landet utsatts för sâ mycken kritik att den förefaller att vara pâ avskrivning.”
971. 971Hellner, Civilrâtt s 117.
972. 972Pâ forskningsfronten inter nytt ... frestas man att konkludera, men det âr vâl, lyck- ligtvis, inte riktigt sant.
973. 973Strahl, ast.
974. 974Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget s 41: "[lag har dâ for min del icke funnit nâgot battre an att behâlla ’rattighet’ sâsom etikett, i stallet for att införa ett annat ord. Kanske beror denna min instâllning pâ bristande energi.”
975. 975Lundstedt, ast. Det krâver en viss anstrangning att faktiskt följa Lundsteds tanke- gâng. Han behandlar relationen mellan termen och begreppet som om den vore godtyck- lig. Det spelar for honom egentligen ingen roll vilken term man anvânder, sâ lange som man dârmed avser râtt förestâllningsinnehâll. Dârför kan han kosta pâ sig att behâlla ter­ men ”râttighet”. Vi kan tycka att det var mindre taktiskt, för vi torde ha en intuitiv kânsla av att det faktiskt hanger pâ orden. Men hade det hjâlpt Lundstedt att kalla sina ’’râttigheter” för t ex "x"? Nej - det âr inte bara ordet ”râttighet” som Lundstedt har att kâmpa mot, utan hela det ”sprâkspel” som detta hör till. Han hade inte kunnat krâva att vi skulle lâgga ned sjâlva spelet, för hans eğen beskrivning av de relevanta realiteterna parasiterar uppenbarligen pâ detta. Lundstedts resonemang fungerar bara om man bort- ser frân sprâket. Han vill helt enkelt att vi skall sluta tro pâ dumheter - och tânker sig tron som en förestâllning man gör sig oberoende av sprâkets praktik.
976. 976Olivecrona, Lagens imperativ s 56. Jfr dens, The Legal Theories of Axel Hâgerström and Vilhelm Lundstedt s 142.
977. 977Olivecrona, Lagens imperativ s 56 f.
978. 978Olivecrona, aas 57.
979. 979Mark dock den förbindelse som Olivecrona upprâtthâller mellan formell klassifika- tion och praktisk tillâmpning, genom antagandet att "handlingsreglerna" âsyfias genom lagen. Det âr fortfarande tolkning det handlar om.
980. 980Strahl, Anm av Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget och Olivecrona, Lagens imperativ s 239.
981. 981Dârmed inte sagt att ”Om râtt och moral” kan utpekas som orsaken till den ifrâgava­ rande förândringen — i bemârkelsen den ensamt kauserande faktorn. Den ortodoxa Upp- salafilosofins tid var inne, och ”Om râtt och moral” gjorde det tydligt. Jfr ovan vid n 970.
982. 982Se Strahl, Idealism och realism i râttsvetenskapen s 308 ff och 313 ff.
983. 983För Uppsalaskolans hâllning till Kelsen se tex Hâgerström, Âr gâllande râtt uttryck av vilja? s 92 ff; Lundstedt, Grundlinjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 181 ff; dens, Obligationsbegreppet. Senare delen s 58 ff; Olivecrona, Om lagen och staten s 18 ff. Se hârtill Frândberg, Die skandinavische Reaktion auf Hans Kelsens Reine Rechtslehre s 334 ff.
984. 984Sâ tex Kelsen, What Is the Pure Theory of Law? s 270: ’’According to the Pure Theory of Law, law is norm, or, more exactly, a set of norms, a normative order. Since a normative order is the object of jurisprudence, and the meaning of norms is that something ought
985. 985Angaende den for tidens vetenskapsteoretiska tankande centrala uppdelningen i ”naturligt”/”andligt” se vidare nedan vid n 1669.
986. 986Se Strahl, a a s 317 f.
987. 987Jfr Strahl, aa s318: ”PI liknande sâtt anvander man inom matematiken stundom bokstavsbeteckningar for att slippa upprepa en lang talsammanstallning.” I denna rikt- ning tankte, som vi sett, aven Unden; se ovan vid n 781.
988. 988Se hartill Strahl, aa s 318 ff, dar Strahl söker visa att hans uppfattning ar kompatibel med ”ett realistiskt betraktelsesatt” genom att lagga ut en teleologisk tolkningslara. Mark dock att Strahls teleologi hela tiden hâller sig inom systemet och att den i denna bemar- kelse ar en tolkningslara. Den teleologi som Ekelöf utvecklade skulle - sarskilt i sin slut- liga form - ligga narmare Olivecronas synsatt. Se vidare nedan avsnitt 10.6.2.
989. 989Nâstan tvâ decennier senare - nâr râttighetsdebatten var ett avslutat kapitel - skulle Olivecrona, The Legal Theories of Axel Hâgerström and Vilhelm Lundstedt s 142, anga­ ende receptionen av Hâgerström râttskritik skriva: "But there is one point where Hâger- ström’s criticism has not been understood and where, therefore, much confusion has ensued. This is, indeed, the most important point of all: the analysis of the concepts of rights and duties.”; se âven Olivecrona, Râtt och dom s 92 ff. Aven Lundstedt, Grund- linjer i skadestândsrâtten. Senare delen, bd II:2 s 177, avvisade râttighetsdebattens resul- tat. Glavâ-Petrusson, Illusionen om râtten! s 111, talar om det râttsrealistiska misslyckandet: ”Försöken att ersâtta râttsideologin med en funktionell gâllande râtt, dvs med en râtt som faktiskt appliceras, har endast resulterat i en rekonstruktion av râttside­ ologin.” Se ocksâ Andreasson, En funktionell syn pâ râttigheter och juridisk argumenta­ tion, sârskilt s 439 n 7; Glavâ, Arbetsbrist och kravet pâ saklig grund s 53 ff; Petrusson, Patent och industriell omvandling s 18 ff. Jfr tex Lundstedt, Grundlinjer i skadestânds­ râtten. Senare delen, bd II:2 s 17 f, 68 ff och 172 ff; dens, Har râttsvetenskapen behov av râttsideologi? s 140 ff; dens, Nâgra râttssystematiska reflexioner, sârskilt s 332; Olive­ crona, Nâgra synpunkter pâ de juridiska begreppen s 221. Se hârtill Koskenniemi, Intro­ duction: Alf Ross and Life Beyond Realism.
990. 990Möjligen stod detta fullt klart for Olivecrona först senare, nâr râttighetsdebatten hade mynnat ut i slutsatsen att râttighetsbegreppet saknade "semantisk referens”. Att stanna vid denna slutsats vore for Olivecrona att slarva bort den realistiska insikten. Olivecrona, Râtt dom s 102: ”Âr ’râttigheten’, sâdant ordet allmânt anvândes, ett ord som ingenting betecknar, hur kan det dâ komma sig att ordet med sâ stor fördel kan anvândas i lagstiftning, i domstolspraxis, vid allehanda avtal osv. Den frâgan mâste ovill- korligen ha ett svar. Annars förblir den givna förklaringen otillfredsstâllande.”
991. 991Och det visade sig ju, i Uppsalaskolans analys, vara samtliga begrepp. Det sâger nâgonting om Uppsalaskolan och det sâger nâgonting om det juridiska sprâket. Jfr ovan s 19 ff.
992. 992Strahl, aa s 311. Jfr Ussing, Retstridighed s 8 f: ”Nâr jurister talar om en fremstilling av ’guldende ret’, har de en rent praktisk forstâelse af, hvad der menes, men i konturerne er betydningen af ordene usikker, og de fleste jurister ville ikke kunne give en definiton af gidende ret. [...] Den, der fremstiller visse retsregler som galdende ret i et land, kan gore det uden at tage stilling til retsbegrebet.” Poângen gjordes redan av Kant, Die Metaphysik der Sitten s 65: "[Was ist Recht?] Diese Frage möchte wohl den Rechtsgelehr- ten, wenn er nicht in Tautologie verfallen oder statt einer allgemeinen Auflösung auf das, was in irgend einem Lande die Gesetze zu irgend einer Zeit wollen, verweisen will, ebenso in Verlegenheit setzen, als die berufene Aufforderung: Was ist Wahrheit? Den Logiker.”; se ocksâ Kant, Kritik av det rena förnuftet s 652 (i noten); jfr Zahle, ”Hvad skal jeg gore i denne sag?” s 83 och 92. Lundstedt torde ha varit av en annan uppfatt- ning; jfr hans ovan i n 74 âtergivna uttalande.
993. 993Den tidens modefılosofı. Se Olivecrona, Râttsordningen, vars stora tema âr det râtts­ liga sprâket. För Olivecronas sâtt att anvânda Austin se Râttsordningen kap VI. Rörelsen frân Cambridge (Moore och Russell) till Oxford (Austin, Strawson m fl) kan beskrivas som en förskjutning i attityden till sprâket. Initialt âr det egentliga intresseomrâdet logi- ken - âtminstone for Frege och Russell - och det s к naturliga sprâket studeras dârför att det genererar logiska problem. Logiken angâr primârt, antog man, en viss typ av sprâk- liga uttryck: de s k pâstâendena (propositions). Ett pâstâende kan vara antingen sant eller falskt - det har vad man kallar sanningsvârde, och pâ sâ sâtt kunde man, i ett tâmligen ambitiöst projekt, koppla logiken till vârlden. Nâr man söker översâtta det naturliga
994. 994Se Olivecrona, Om lagen och staten 26 ff. Jag vâljer att inte gâ in nârmare pâ denna lâra hâr.
995. 995Se Strahl, a a s 311 f.
996. 996Strahl, Anm av Lundstedt, Det Hâgerström-Lundstedtska misstaget och Olivecrona, Lagens imperativ s 239.
997. 997Strahl, aa s 240.
998. 998I detta skede var det synbarligen inte möjligt att helt enkelt lata frâgan vara. Det fanns ett behov av teori. 1000 I nutida förmögenhetsrâtt hanterar vi frâgan som avgjord och blickar bakât - som om frâgan pâ nâgot sâtt faktiskt och slutgiltigt avgjordes genom râttighetsdebatten. Det âr anmârkningsvârt redan av det skâlet, att vi strângt taget inte lângre vet vad frâgan egentligen gâllde. Olivecrona, Lagens ımperatıv s 57. 1002 Olivecrona sjâlv skulle senare dra slutsatsen att râttsvetenskapen misslyckats i detta avseende; se ovan n 990. För hans eget försök att bygga vidare pâ Hâgerströms analys av râttighetsbegreppet se Olivecrona, Râtt och dom s 92 ff; dens, Râttsordningen s 204 ff. 1003 Vilket vill sâga att vi, âtminstone i detta hânseende, vill likna râttsvetenskapen vid naturvetenskaperna, snarare ân vid filosofin. Filosofin kommer, som bekant, ingenvart. Russell, Our Knowledge of the External World s 13: "Philosophy, from the earliest times, has made greater claims, and achieved fewer results, than any other branch of learning.” Som de flesta filosofer trodde dock Russell att han sjâlv stod pâ tröskeln till en rid da filo- sofin skulle kunna göra faktiska framsteg. Med en formulering hos Dilthey: ”In einem unermeflichen Reichtum von Lebensformen hat die Metaphysik sich ausgebreitet. Sie geht rastlos von Möglichkeit zu Möglichkeit vorwârts. Ihr geniigt keine Form, sie setzt jede um in eine neue. Ein geheimer innerer Widerspruch, der in ihrem Wesen selbst liegt, tritt in jedem ihrer Gebilde neu heraus und zwingt sie, die gegebene Form fallen zu lassen und eine neue zu suchen.”; Dilthey, Das Wesen der Philosophie s 115. Men vad âr ett "framsteg"? Wittgenstein, Sârskilda anmarkningar s 99: "Filosofin har inte gjort
999. 999”Vı behover inte overge râttighetsterminologin! vârt sprâk för veten- ı skapens skull.” det juridiska sprâket 4 UPPSALASKOLAN frân 1920 ’’Metafysik! Falsk ideologi!" 1130 Jfr Legrand, On the Singularity of Law s 524: ’’These traces are the archive of the law. What does not immediately show itself (say, the historicity of the discourse) belongs to what shows itself (the word of the statute) and belongs to it so crucially as to be consti­ tutive of its very identity.” 1131 Jag sâger ”harmoniseringş^rrö^”, för det âr inte givet att ens en gemensam lagtext, om man skulle lyckas enas om en sâdan, âstadkommer en reell harmonisering — som Gunther Teubner framhâllit i sin berömda uppsats ’’Legal Irritants”. 1132 Jfr ovan n 1114. I sin ”Lârobok i immaterialrâtt” (2007) skriver Marianne Levin: ” Âganderâtt uppstâr pâ naturlig vâg och förutsâtter varken lagstiftning eller râttsveten­ skap.”; Levin, aa s 25; jfr dens, aa s 30, dâr det hânvisas till ”naturrâttslâran”. I sina res- pektive sammanhang âr dessa uttalanden inte sârskilt uppseendevâckande, men Levin hade nog inte kunnat tillâta sig sâdana formuleringar om hon varit inskolad i den sak­ râttsliga kulturen.
1000. 10007 Jfr Diamond, The Realistic Spirit s 21 f, om det vanliga missförstând som ligger i antagandet, att Wittgenstein âr inkonsekvent nâr han hâvdar att allt skall lâmnas som det âr samtidigt som han kritiserar och vill övervinna den traditionella filosofin.
1001. 10012 Jfr Lehrberg, Avtalsrattens grundelement s 20: ’’Egentligen borde det kanske inte vara sa originellt att skriva om avtalsrâtten ur ett i grunden formellt och till ej obetydlig del juridiskt-tekniskt perspektiv. Anda framstar nog detta for manga svenska jurister som bade udda och kontroversiellt. Det ar helt enkelt - for att nu anvanda ett modeord - inte ’inne’ att syssla med denna typ av fragor pa det sattet. Det ar omodernt.” 1363 Nâr författare som Ernest Weinrib i slutet av attiotalet tar sig for att försvara ’’for­ malismen” tar de pa sig en roll som skrivits utan rollinnehavare i atanke. Det horde vid tillfâllet inte till spelet att kritiken mot formalismen faktiskt besvarades. Weinrib, Legal Formalism: On the Immanent Rationality of Law s 950, skriver 1988: ”In current acade­ mic discussion, the avowed formalist is the missing interlocutor. Formalism is like a heresy driven underground, whose tenets must be surmised from the derogatory com­ ments of its detractors.”
1002. 1002ff och 289. Stândpunkten att den subjektiva förutsâttningslâran pâ nâgot sâtt âr omöjlig, i psykologiskt hânseende, förenar Lenel, Moller och Ussing. Förestâllningen om viljeteorins allmânna omöjlighet synes ha varit vâl spridd. Hos t ex Stang, Innledning til formueretten s 244, heter det: ”Ingen rettsforfatning i verden kan imidlertid oprettholde de konsekvenser viljesdogmet forer til.” 1503 Windscheid, Die Voraussetzung s 199 n 74. En direkt modern parallell: Grönfors, Ussings fullmaktslâra s 292.