Stycket

6.Urkundsförfalskning, brukande av osann urkund ... 111 den gjorde oriktiga eller vilseledande uppteckningar eller bearbetningar hade en alltför stor likhet med sanningsbrott enligt 15 kap. BrB, varför de inte skulle kunna anses vara förfalskningsbrott. Domstolen konstate­ rade emellertid att det var av betydelse att bilägaren inte skulle kunna påverka den mekaniska hanteringen av stämpelkortet på annat sätt än genom körsträckans längd. Beträffande om det skulle vara fråga om ett sanningsbrott eller ett förfalskningsbrott var upphovsmannen till ur­ kunden av betydelse. Eftersom bilägaren, som ovan nyss nämnts, inte mer än på ett mycket begränsat sätt skulle kunna förfoga över stämpel­ kortet, kunde knappast han/hon betraktas som upphovsman. I stället fick, enligt Högsta domstolen, antingen Trafiksäkerhetsverket eller kilo­ meterräknaren vara den som hade skapat stämpelkortet. Oavsett vilken av dessa som ansågs ha skapat stämpelkortet innebar ett obehörigt in­ grepp i den mekaniska proceduren från bilägarens sida att urkunden delvis härrörde från en annan, nämligen bilägaren, än den som den gav sken av, nämligen Trafiksäkerhetsverket eller kilometerräknaren. Detta gällde, enligt domstolen, både om kilometerräknaren manipulerades och om en annan apparat hade använts för stämpling, vilket var fallet i det aktuella målet. På så sätt skilde sig situationen från sanningsbrotten i 15 kap. BrB och en falsk urkund fick anses framställd. Högsta domstolen har i NJA 1996 s. 63 uttalat sig om gränsdrag­ ningen mellan brotten urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB och osant intygande enligt 15 kap. 11 § andra stycket BrB. Rättsfallet hand­ lade om att några personer hade undertecknat beställningsformulär för identitetskort i syfte att kunna legitimera sig som tillhörande en annan åldersgrupp än den de tillhörde (21 år i stället för 16 och 17 år) och på så sätt få tillträde till ett diskotek. Som ovan nämnts konstaterade dom­ stolen att personerna hade gjort sig skyldiga till urkundsförfalskning. Domstolen ansåg att de tilltalade inte endast hade lämnat osanna upp­ gifter om vilka de var, vilket faller in under 15 kap. 11 § andra stycket BrB. De hade dessutom ett syfte att kunna legitimera sig. Med hänsyn till detta syfte och till att de hade försökt anskaffa falska identitetskort fick de, enligt domstolen, genom att underteckna beställningsformulä­ ren anses uppsåtligen ha framställt falska urkunder och därmed gjort sig skyldiga till urkundsförfalskning.72 Eftersom en e-legitimation troligen kvalificerar som en urkund skulle framställandet av en falsk e-legitimaNJA 1996 s. 63. 112 Brott relaterade till elektroniska deklarationer tion eller försök att beställa en falsk e-legitimation mot bakgrund av NJA 1996 s. 63 kunna falla in under brottet urkundsförfalskning.s. 111