- NJA 1996 s. 63.
- Sådana generella bedömningar har både ansetts som nödvändiga för att straffvärdet ska återspegla det personliga ansvaret, och som ett realistiskt sätt att fånga upp hur bristande mognad och erfarenhet påverkar en gärningspersons möjlighet att rätta sig efter lagen. Jämförelsen mellan en yngre och en äldre person framgår också tydligt i HDs praxis, där domstolen först konstaterar ett straffvärde för en person över 21 år och sedan kommenterar att gärningspersonens ungdom ska beaktas, vilket belyser ungas relativt lägre klandervärdhet genom en jämförelse med ett hypotetiskt identiskt brott begått av en äldre person. Även om HD sällan uttryckligen resonerat om klander har domstolen också i NJA 1996 s. 63 beaktat att de tilltalade handlat i ungdomligt oförstånd och utan att fullt inse konsekvenserna av sina handlingar och i NJA 2015 s. 948 konstaterat att det är den faktiska åldern och inte den tilltalades individuella utvecklingsnivå som ska beaktas vid tillämpningen av 29 kap. 7 §.
Rättsfall
NJA 1996 s. 63
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1996 s. 63
BibTeX
@misc{nja-1996-s-63,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1996 s. 63}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
- Efter en hänvisning till resonemanget i NJA 2000 s. 421 uttalade HD bl.a. följande. I förevarande fall är det klart att bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB bör föranleda att påföljden bestäms till böter. Till grund för RÅ:s överklagande ligger bedömningen att det behövs en schabloniserad regel om att 100 dagsböter eller mer normalt bör vara straffet för ungdomar i åldern 15–17 år i de fall straffvärdet för en vuxen person skulle ha legat på en månads fängelse. — Som RÅ anfört kan det i nu aktuella situationer finnas behov av att utnyttja bötesskalans övre del för att undvika inkonsekvenser i reaktionssystemet beträffande ungdomar. Det får vidare anses föreligga större utrymme för att tillämpa schabloner för ungdomsrabatten vid bötespåföljd än vid fängelsepåföljd. Exempelvis kan det antas att sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB mera sällan blir av betydelse när det gäller att mäta ut böter. — Att en regel av det slag som RÅ förordat innebär en knytning till straffvärdet för motsvarande brott av en vuxen person är emellertid inte helt invändningsfritt. Enligt 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB skall som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Om straffvärdet för en vuxen person är en månads fängelse kan motsvarande värde således vara lägre för en person som var mycket ung när brottet begicks. I praktiken brukar den bestämmelsen sällan behandlas särskilt, utan en allmän bedömning av vilken strafflindring som den tilltalades ungdom bör föranleda görs med stöd av 29 kap. 7 § BrB (se Munck i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 503 ff.). En schabloniserad regel som tar sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen kan emellertid behöva korrigeras med hänsyn till omogenhet och bristande erfarenhet som har samband med den tilltalades ålder. Detta skulle komplicera användningen av regeln. — Ett starkare skäl mot en normalpåföljd om 100 dagsböter i de av RÅ angivna situationerna är att en sådan påföljd måste bedömas i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut (jfr NJA 1996 s. 63). Utöver de tidigare berörda skälen har det inte framkommit något som motiverar en sådan straffskärpning. I sammanhanget måste också beaktas att straffet för en vuxen person för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Det redovisade resonemanget ledde, enligt HD, till att hovrättens domslut i fråga om påföljden borde fastställas. Kommentarer HD inleder med att hänvisa till det i föregående avsnitt kritiserade uttalandet i NJA 2000 s. 421 om betydelsen av andra faktorer, såsom brottslighetens art samt föreskrifterna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB. I den delen får vi hänvisa till vad vi anfört tidigare.
- Det står klart att ett skäl emot en regel av det slag som RÅ i rättsfallet argumenterade för kan vara att den skulle innebära en straffskärpning. Detta motargument måste emellertid vägas dels mot hållbarheten i det tidigare avgörandet NJA 1996 s. 63, dels mot behovet av generella regler för beaktandet av den tilltalades ungdom. Som vi ser det har HD i domskälen i 1996 års fall blandat ihop rena straffvärdeskäl med ett åberopande av regeln i 29 kap. 7 § BrB på ett sådant sätt att det är svårt att dra några mera säkra slutsatser om hur HD egentligen resonerade. I vart fall torde det rättsfallet inte kunna tillmätas någon särskild tyngd när det gäller straffmätningen vid brott begångna av ungdomar. Se härom mera i den kommande argumentationen.
- Som framgått av det föregående är det vår åsikt att HD:s resonemang i det senaste rättsfallet på en del punkter saknar fog för sig. Den mest aktuella frågan är väl dock, om HD har rätt i sitt påstående att en tillämpning av RÅ:s riktlinjer skulle, som HD uttalar det, i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut. Hänvisningen till rättsfallet NJA 1996 s. 63 torde, som vi framhållit i det föregående, inte räcka som stöd för ett påstående av detta slag. HD verkar för övrigt inte helt säker på sin sak, eftersom domstolen använder uttrycket ”måste bedömas”. Det framgår inte om HD stöder sig på något annat än rättsfallet från år 1996. Ur den allmänna kriminalstatistiken torde det för övrigt vara omöjligt att finna stöd för det av HD gjorda antagandet.
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I en koncern, med ett för moder- och dotterbolaget gemensamt likvidkonto, lät ställföreträdaren för dotterbolaget som var på obestånd två fakturor från moderbolaget gå i avräkning mot dotterbolagets fordringar på moderbolaget, dvs. dotterbolaget betalade genom avräkningen de två fakturorna. I NJA 1997 s. 401 var frågan om detta handlande innebar att företrädare för dotterbolaget begått mannamån mot borgenärer genom att i otillbörligt syfte gynna viss borgenär på sätt som avses i 11 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken. HD fann, bl.a. med hänsyn till att moderbolaget i en tänkt konkurs (omedelbart före tidpunkten för åtgärderna) skulle ha haft rätt att kvitta sin fordran mot sina skulder till dotterbolaget, att åtalet skulle ogillas. Ett JustR var skiljaktigt beträffande motiveringen. 4.1.9 Allmänfarliga brott (13 kap.) I NJA 1995 s. 119 dömdes en man som haft oskyddade samlag med fem kvinnor, och överfört HIV-smitta till två av dem, för försök till grovt spridande av smitta, grov misshandel och försök till grov misshandel. Att den tilltalade spridit smitta till två personer ansågs inte tillräckligt för att uppfylla kravet på allmänfara i 13 kap. 7 § brottsbalken. I kombination med att den tilltalade haft oskyddade samlag med tre ytterligare personer ansågs emellertid risk för sådan fara ha förelegat, varför försök till grovt spridande av smitta ansågs förövat. Domskälen kan, med hänsyn till att HD talar om ”risk” och inte om ”fara” förstås så att HD ansett att det inte förelegat fara för fullbordan (dvs. fara för sådan fara som avses i 13 kap. 7 § brottsbalken) men att sådan fara varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter (risk för sådan fara som avses i 13 kap. 7 §). 4.1.10 Förfalskningsbrott (14 kap.) Förfalskningsbrott kan begås genom att man i en urkund lämnar osann uppgift om vem man är (dvs. man framställer en urkund som ser ut att härröra från den vars namn man använder). I sådana fall uppkommer konkurrens mellan straffbuden i 14 kap. 1 § och 15 kap. 11 § brottsbalken (osant intygande). Denna konkurrens löses normalt, och förenklat uttryckt så att man dömer för osant intygande om undertecknandet sker öppet, utan uppsåt att annan skall lida förfång (eller att fara skall framkallas härför) och urkunden är av mindre vikt. I NJA 1996 s. 63 ansågs tre flickor som undertecknat en beställning av identitetskort med fel namn böra dömas för urkundsförfalskning med hänsyn dels till att deras syfte var att kunna legitimera sig som äldre än de var, dels till att de falska urkunder som framställts skulle användas för att framställa legitimationshandlingar (”beskaffenheten av de handlingar som de sökte anskaffa”).
- Ytterligare rättsfall som kan vara av visst intresse vad gäller bedömningen av straffvärde är bl.a. NJA 1995 s. 405, NJA 1995 s. 448, NJA 1996 s. 27, NJA 1996 s. 63, NJA 1997 s. 507, NJA 1997 s. 622, NJA 1997 s. 652, NJA 1997 s. 781, NJA 1998 s. 283, NJA 1998 s. 713, NJA 1999 s. 25, NJA 2000 s. 190, NJA 2000 s. 278, NJA 2000 s. 302, NJA 2000 s. 314 (särskilt utförligt och instruktivt) samt NJA 2000 s. 421.
- Ungdomsrabatt. 29 kap. 7 § brottsbalken har tillämpats i bl.a. NJA 1995 s. 89 I (fängelsestraff för dopningsbrott), NJA 1996 s. 63 (dagsböter för urkundsförfalskning), NJA 1996 s. 93 (fängelsestraff för bl.a. förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 509 (fängelsestraff för mord förövat av 16-åring), NJA 1997 s. 476 (dagsböter för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål; rabatten var i detta fall påfallande liten), NJA 1997 s. 538 (fängelsestraff för sexuellt utnyttjande), NJA 1999 s. 269 (villkorlig dom i förening med samhällstjänst för misshandel), NJA 1999 s. 561 (villkorlig dom respektive skyddstillsyn i förening med samhällstjänst för mened), NJA 2000 s. 278 (fängelsestraff för bl.a. misshandel förövad av 19-åring; processuella regler påverkade utgången i denna del) samt NJA 2000 s. 421 (fängelsestraff för rån och förberedelse till rån).