1.En skadegörande handling har ofta de karakteristika som kännetecknar de ovan redovisade situationerna, det vill säga ett i tiden sammanhållet agerande, till ex empel utgivandet av ett gravationsbevis, antändandet av en fastighet eller emottagandet av försäkringsersättning. Emellertid kan den ”skadegörande handling en” visa sig vara sammansatt av flera olika handlingar som utförs med ett visst tidsavstånd från varandra. Sådana skadegörande handlingar måste skiljas från sådana handlingar som är perdurerande. De förstnämnda handlingarna fram kallar nämligen den ansvarsgrundande skadan vid ett tillfälle medan en perdu rerande skadegörande handling torde framkalla en perdurerande skadeeffekt. De två följande rättsfallen illustrerar beräkningen av preskriptionstiden när den skadeframkallande handlingen är av komplex eller sammansatt natur utan där för vara perdurerande. Rättsfallet NJA 1983 s. 180, visar emellertid också att det inte alltid är en enkel uppgift att dra en gräns mellan en sammansatt skade framkallande handling å ena sidan och en perdurerande skadeframkallande handling å den andra.s. 507
2.I rättsfallet NJA 1969 s. 274 var omständigheterna att en Folketshusförening år 1937 uppdrog åt en styrelsemedlem att utföra brunnsgrävningsarbete. Den ne lämnade då kvar en sprängladdning i marken vilken kom i kontakt med den borr, som hanterades av käranden år 1966. Borrningsarbetet var ett led i byg gandet av en pumpanlägning så att vattentoaletter kunde istalleras i föreningens lokaler. När borren stötte på sprängmedlet exploderade detta och skadade bygg nadsarbetaren. Han krävde ersättning av Folketshusföreningen för den skada han lidit.s. 507
3.I häradsrätten och hovrätten ogillades käromålet på materiella grunder (pre skriptionsinvändningen finns inte ens refererad). Först i HD synes preskrip tionsinvändningen ha tilldragit sig uppmärksamhet. HD:s majoritet ogillade emellertid käromålet på materiella grunder. Två justitieråd var skiljaktiga och motiverade sina ogillanden med hänvisning till frågan om preskription.s. 507
4.Justitierådet Digman fann att brunnsgrävaren underlåtit att förebygga att det kvarlämnade sprängämnet orsakade skada och fann, i betraktande av dennes ställning inom föreningen, föreningen vara skadeståndsansvarig gentemot kä randen. Detta ansvar hade emellertid preskriberats. I övrigt kunde något skade ståndsansvar inte åläggas föreningen. Justitierådet Hesser fann inte att skade ståndsansvar principiellt sett kunde åläggas föreningen genom brunnsgrävarens åtgärder 1937. Vidare fanns det under de 10 år som föregick kärandens krav på ersättning ingen i föreningen som ägde kännedom om sprängladdningen. Med hänsyn härtill och till reglerna i 1862 års KF om preskription etc. kunde något skadeståndsansvar inte åläggas föreningen på den grunden att någon i styrelsen haft vetskap om den möjliga skadeorsaken, en ansvarig person som underlåtit att tillse att föreningen vidtagit åtgärder för att förebygga skada. Inte heller i öv rigt fanns grund för åläggande av skadeståndsansvar. 508 7Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringars. 507
5.Digman tycks alltså resonera så, att från den tidpunkt då sprängämnet läm nades i marken en tioårig tidsfrist löper, under vilken borgenären haft att avbry ta preskriptionen. Eftersom detta inte skett kan ”fordringen”, som kan identi fieras till skillnad från andra fordringar och uppstår 17 år efter utgången av pre skriptionstiden, inte göras gällande. Regeln om tioårig preskription erhåller funktionen att verka som en ansvarsbegränsande omständighet av absolut na tur. Hesser synes däremot anknyta till det ögonblick då en fordran i ordets egentliga bemärkelse kan sägas ha uppkommit, det vill säga till tidpunkten för olyckan. Från denna tidpunkt lägger han ut en tioårig frist bakåt i tiden. Han konstaterar att ingen i styrelsen har haft ansvarsgrundande vetskap om olycksorsaken under denna tid och att fordringen därför är preskriberad. Detta resonemang synes strida mot tidigare rättspraxis, enligt vilken tidpunkten för den skadegörande handlingen (första rättsfaktumets princip) är utgångspunkt för preskriptionstiden. Digmans motivering synes därför bäst stämma överens med den rättspraxis som utbildat sig.s. 508
6.En skadesituation som liknar den just nämnda finns redovisad i rättsfallet NJA 1983 s. 180, som emellertid, med tanke på den långa tid som ändå förlöpt, fick en inte helt väntad utgång. Eftersom Stockholms stad under tiden 1959 1960 sprängde tunnlar för tunnelbanan, sänktes grundvattennivån inom ett visst område vilket ledde till att två fastigheter på slutet av 1960-talet uppvisade sprickbildningar. I dom som meddelades den 15 februari 1977 fann majorite ten i tingsrätten - såvitt här är av intresse - att preskription inte inträtt, en skilj aktig ledamot fann däremot att skadeståndsfordringen preskriberats. Domen fastställdes av hovrätten och inte heller HD, som ändrade hovrättens dom i an nat hänseende, fann att fordringen preskriberats. - Rättsfallet har inte refererats i NJA med hänsyn till frågan om preskriptionstidens utgångspunkt, istället an sågs fallet illustrera frågan om tillåtligheten av att ändra talan, närmare bestämt förbudet mot reformatio in pejus. Av denna anledning ger referatet ringa upp lysning om detaljerna i bedömningen av preskriptionsfrågan. Så mycket har emellertid antecknats att stämningsansökan inkom till tingsrätten den 5 juni 1973.s. 508
7.I dessa två rättsfall, NJA 1969 s. 274 och 1983 s. 180, är det skadeframkal lande händelseförloppet av komplex karaktär, vilket möjligen kan förklara do marnas i förhållande till huvudregeln något avvikande bedömningar. Komplex iteten beror på att den skadegörande handlingen eller snarare de skadegörande händelserna inte är koncentrerade till en viss tidpunkt utan så att säga utspridda i tiden. I det första fallet är det visserligen en nödvändig förutsättning för att skadan senare skall inträffa, att sprängladdningen ligger kvar i marken, men den är dock helt harmlös så länge den inte störs och exploderar. Den ”skadegörande handlingen” består således av två i tiden skilda händelser. Enligt huvudregeln borde preskriptionstiden anses löpa när sprängladdningen lämnas kvar i mar ken, vilket också var justitierådet Digmans uppfattning. Hesser argumenterades. 508