svarande

Inledande anmärkningar

1.Rättegångsbalken innehåller också bestämmelser som gäller genkäromål samt möjligheten att kumulera sammanhängande (konnexa) mål vid ett gemensamt forum. Reglerna om detta finns i första hand i 10 kap. 14 § RB. I bestämmelsen döljer sig flera skilda forumregler. I 1 st. första mening framgår att käromål mot flera svarande kan sammanläggas om käromålen stödjer sig på väsentligen samma grund. Denna regel motsvaras närmast av Bryssel-/Luganoreglernas artikel 6(1). Första styckets andra mening innehåller därutöver en regel om mål med nödvändig processgemenskap. Som exempel på sådana mål kan nämnas sådana som rör samägande. Denna regel saknar direkt motsvarighet i Bryssel-/Luganoreglerna. Regeln i artikel 6(1) har i och för sig preciserats i förordningens nya lydelse och det finns numera ett uttryckligt krav på sakligt samband mellan de käromål som skall sammanläggas. Det finns dock inte någon självständig bestämmelse om mål med nödvändig processgemenskap och följaktligen skulle det, i de fall som kan karaktäriseras som sådana, finnas ett utrymme för skilda tillämpningsområden mellan regeln i 10 kap. 14 § 1 st. RB och artikel 6(1) i Bryssel-/Luganoreglerna. Som exempel på fall där denna skillnad kan få betydelse inom varumärkesrättens område kan nämnas mål om äganderätt till ett varumärke eller mål om utnyttjande grundat på licens. Det torde emellertid inte finnas något som hindrar att dessa frågor skulle kunna omfattas av antingen de exklusiva reglerna i Bryssel-/Luganokonventionen eller regeln i artikel 6(1). Det framstår med andra ord inte som om regeln om sammanläggning av mål med nödvändig processgemenskap har någon självständig betydelse för de problem som behandlas i detta arbete.s. 590

2.Generellt kan således sägas att 10 kap. 14 § RB innehåller principer för fastställande av domstols behörighet som uppvisar stora likheter meds. 590

3.245s. 590

4.Del III – Domsrätten motsvarande Bryssel-/Luganoregler. En viktig skillnad skall dock poängteras. När det gäller tillämpningen av 10 kap. 14 § 1 st. RB har det framförts starka argument mot att överhuvudtaget använda detta stadgande som domsrättsregel. Det är med andra ord tveksamt vilken betydelse regeln har i dessa hänseenden.s. 591

En försiktig diskretionär tillämpning

1.Dennemark har ingående analyserat möjligheten att använda 10 kap. 14 § 1 st. RB som domsrättsregel. Han kommer fram till att utgångspunkten måste vara att en svarande, för att omfattas av regeln i 14 § 1 st., skall kunna sökas i Sverige självständigt med grund i någon av forumbestämmelserna i 10 kap. 1– 13 §§ RB. Det är med andra ord som huvudregel inte möjligt att tillämpa 14 § 1 st. 10 kap. RB mot en utomlands domicilierad svarande om domsrätt i övrigt inte skulle existera här i landet. Dennemark menar dock att det i vissa fall borde gå att använda regeln som domsrättsregel, om starka skäl talar för att de processekonomiska vinsterna överväger olägenheten för svaranden. En olägenhet som enligt samma författare får anses vara betydande. Dennemark ger inga exempel på situationer där det skulle vara rimligt att tillämpa 10 kap. 14 § 1 st. RB. Däremot understryker han att regeln i 14 § 1 st. aldrig får användas i dolt syfte att skapa domsrätt för ett käromål mot en svarande, bara på den grunden att det genom den i Sverige inledda processen, blir möjligt att samla också andra mål mot andra svaranden vid den aktuella svenska domstolen. Dennemark är dessutom av den uppfattningen att det måste anses rimligt att kräva att det käromål som behörigen inletts vid domstol i Sverige inte är i underordnad position i förhållande till de käromål som skall sammanläggas därmed. Utrymmet att använda 10 kap. 14 § 1 st. RB som domsrättsregel är med andra ord begränsat och användandet skall ske efter en diskretionär prövning med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Denna försiktiga, diskretionära, hållning har sedermera bekräftats av praxis.s. 591

Särskilt om genkäromål

1.I 10 kap. 14 § 2 st. RB finns en regel om forum för genkäromål som närmast motsvaras av Bryssel-/Luganoreglernas artikel 6(3). När det gäller detta stadgande finns inte samma tveksamhet beträffande bestämmelsens möjliga 246s. 591

2.Del III – Domsrätten användning som domsrättsregel. Det skall i sammanhanget understrykas att en förutsättning för att ett genkäromål skall kunna prövas är att domstolen är behörig beträffande huvudkäromålet. Om det visar sig att behörigheten så vitt avser huvudyrkandet faller, faller också möjligheten att pröva genkäromålet med 10 kap. 14 § 2 st. RB som grund. Det skall därutöver understrykas att ett genkäromål dessutom inte får tas upp till prövning om det skulle röra sig om ett mål som över huvud taget inte får prövas av svensk domstol. Här kan åter reglerna om exklusiv jurisdiktion nämnas. Som exempel på fall där svensk domstol inte skulle vara behörig tar Dennemark, i detta sammanhang, upp en invändning om ett utländskt varumärkes giltighet.s. 592

3.Slutligen skall sägas att HD, när bestämmelsen använts som domsrättsregel, uttalat att det ”föreligger goda skäl att vid avgörande av fråga om svensk domsrätt begränsa den analogiska tillämpningen till sådana genkäromål som avser samma sak som huvudkäromålet eller som har gemenskap med detta.” Det kan med andra ord konstateras att HD valt att kräva konnexitet vid tillämpningen av bestämmelsen om genkäromål, trots att ett sådant krav inte uttryckligt framgår av 10 kap. 14 § 2 st. RB.s. 592

Avslutande reflexioner

1.Sammanfattningsvis kan konstateras att det, som utgångspunkt, ännu en gång handlar om bestämmelser i RB som uppvisar stora likheter med motsvarande Bryssel-/Luganoregler. Skall en jämförelse göras måste emellertid bestämmelserna i RB anses ha ett snävare tillämpningsområde än motsvarigheterna i Bryssel-/Luganoreglerna. En sådan slutsats motiveras i första hand av att det, som nämns ovan, råder osäkerhet kring frågan om 10 kap. 14 § 1 st. RB över huvudtaget kan användas som självständig domsrättsregel. Även i detta fall kan det säkert förefalla frestande att, i linje med det ovan sagda beträffande 10 kap. 8 § RB, utnyttja möjligheten att tillämpa Bryssel/Luganoreglerna analogt istället. När det gäller frågan om sammanläggning av mål är jag emellertid tveksam till en sådan lösning. I fall när domsrätt grundas med stöd i analogier, är det viktigt att hänsyn tas till svarandens olägenhet att tvingas underställa sig svensk domsrätt. I synnerhet gäller det fall där det i övrigt finns svag anknytning till Sverige. Att Bryssel-/Luganoreglernas bestämmelse om forum delicti bör användas analogt istället för den snävare interna svenska bestämmelsen i 10 kap. 8 § RB kan motiveras med att det i dessa fall finns en naturlig anknytning till Sverige, i form av handling eller effekt. När det gäller sammanläggning av mål saknas i de flesta fall sådanas. 592

2.247s. 592

3.Del III – Domsrätten naturliga anknytningspunkter. Mitt sammanfattande intryck är med andra ord att den försiktiga diskretionära prövning som förespråkats och tillämpats, också bör gälla för de fall som behandlas i detta arbete.s. 593

Om prorogation

Inledande anmärkningar

1.Även i RB erkänns parternas möjlighet att avtala om domstols behörighet. Att sådana prorogationsavtal är tillåtna framgår av 10 kap. 16 § RB. Av samma skäl som anförts beträffande förordningens artikel 23 (konventionernas 17) kommer emellertid diskussionen kring sådana avtal inte att utvecklas i detta arbete eftersom det i de tvister som här behandlas normalt sett inte finns några avtal. Också i RB finns emellertid en bestämmelse om tyst prorogation som anses möjlig att använda som domsrättsregel. Stadgandet motsvaras i princip av förordningens artikel 24 och konventionernas artikel 18. Det är den tysta prorogationen som kommer att behandlas i det följande. Inledningsvis måste tillämpningsområdet för 10 kap. 18 § RB avgränsas mot de i bestämmelsen nämnda 17 och 17 a §§. Dessa innehåller en uppräkning av fall som en domstol inte är behörig att ta upp, s.k. tvingande processhinder. Som exempel kan nämnas talan om fast egendom som exklusivt skall tas upp till prövning vid domstol i den ort där fastigheten är belägen. I detta arbete kommer emellertid inte gränserna för 17 och 17 a §§ att utredas. Dessa paragrafer innehåller dock inga bestämmelser som på 248s. 593

2.Del III – Domsrätten något påtagligt sätt påverkar möjligheterna att låta 18 § omfatta de fall som behandla här. Det skall dock uppmärksammas att gränsdragningsproblem kan aktualiseras i samband med prövning av varumärkens giltighet, ett område som behandlas vidare i avsnitt 9.9 nedan.s. 594

Tyst prorogation

Inledande anmärkningar

1.Frågan om 10 kap. 18 § RB får användas som domsrättsregel skall, enligt Dennemark, besvaras med ledning av allmänna internationellt processrättsliga grundsatser. Enligt nämnda författare är det ”…en allmänt vedertagen internationellt processrättslig grundsats, att svarandens förbehållslösa ingående i svaromål i princip grundar jurisdiktionskompetens också i sådana fall när tvisten ej skulle ha kunnat upptagas till prövning jämlikt i domstolslandet eljest gällande jurisdiktionsprinciper.” Regeln om tyst prorogation kan med andra ord användas som domsrättsregel och den kan ge en svensk domstol behörighet att ta upp tvister med internationell anknytning, som domstolen annars inte skulle vara behörig att pröva. Därutöver skall sägas att frågan om det är ett medvetet val från svarandens sida att inte invända mot domstolens kompetens inte har någon betydelse för möjligheten att tillämpa regeln om tyst prorogation. Att en sådan, för käranden till synes generös regel finns, motiveras i första hand av att det därmed blir möjligt att undvika s.k. negativa kompetenskonflikter (dvs. att ingen domstol, i något land, blir behörig att ta upp ett mål till prövning). Därutöver finns processekonomiska motiv, men de gör sig främst gällande när 18 § används som intern forumregel. När det gäller lösandet av den interna forumfrågan framstår det som logiskt att det kan vara processekonomiskt att låta processen avslutas där den inletts, istället för att avvisa målet och hänvisa parterna till annan svensk domstol. I internationella fall, när 10 kap. 18 § RB används som domsrättsregel, blir situationen närmast den motsatta. Här skulle ett argument för en snäv tillämpning av 18 § vara att det, för svenskt vidkommande, ur processekonomisk synvinkel skulle vara fel att pröva mål som inte har annan anknytning till Sverige än ett prorogationsavtal. När 18 § används som domsrättsregel är det med andra ord främst syftet att undvika negativa kompetenskonflikter som bör göras gällande. Enligt min mening måste de förbehåll som finns för regelns användning som intern forumregel gälla, i åtminstone samma utsträckning, när regeln används som domsrättsregel.s. 594

2.249s. 594

3.Del III – Domsrättens. 595

En försiktig diskretionär tillämpning

1.Såvitt avser de förbehåll som regeln i 10 kap. 18 § RB är behäftad med, är det till att börja med viktigt att uppmärksamma tidigare nämnda tvingande processhinder. Om något sådant fall är för handen, spelar det faktum att svaranden går i svaromål utan att framställa kompetensinvändning, ingen roll. Domstolen skall pröva dessa frågor ex officio och avvisa mål av denna karaktär. Vidare anför Dennemark att det framstår som rimligt att kräva att parterna, enligt domstolslandets lag, har förfoganderätt till det objekt som är omtvistat. Slutligen har det framförts i doktrinen att det är rimligt att ställa krav på någon ytterligare anknytning till domstolslandet. Om all annan saklig anknytning till domstolslandet saknas, skall med andra ord en domstol inte vara tvingad att ta upp ett mål till prövning, endast på den grunden att svaranden inte framställt någon kompetensinvändning. Här skall i tydlighetens namn tilläggas att en förutsättning för att en domstol diskretionärt skall kunna avvisa mål i dessa fall är att parterna kan få sin talan prövad av behörig domstol i annat land. Ett sådant krav följer, om inte annat, av behovet att undvika negativa kompetenskonflikter.s. 595

Avslutande reflexioner

1.När det gäller möjligheten att använda bestämmelsen om tyst prorogation i de fall som behandlas i detta arbete kan inledningsvis sägas att likheterna med vad som sagts beträffande förordningens artikel 24 (konventionernas artikel 18) är stora. Det skall emellertid också sägas att kommentarerna kring 10 kap. 18 § RB tydligare framhåller att en domstol kan kräva någon ytterligare anknytning. En annan, för mitt arbete relevant reflexion, är att åsikten framförts, beträffande tillämpningen av 18 §, att parterna skall ha rätt att förfoga över det omtvistade objektet för att regeln skall bli tillämplig. I en tvist om domännamn är just detta en fråga som kan ställa till problem. Som behandlas ovan, avseende tillämpningen av 10 kap. 3 § RB, är frågan om vem som har rätt att förfoga över ett domännamn knappast slutligt löst. I domännamnsrelaterade situationer kan således problem av samma art som behandlats beträffande 3 § aktualiseras också vid tillämpningen av 18 §.s. 595

2.Med beaktande av det ovan sagda, ges intryck av att 10 kap. 18 § RB skulle ha ett snävare tillämpningsområde än motsvarande Bryssel/Luganoregler och följaktligen skulle dessa regler kunna tillämpas analogt istället. När det gäller frågan om tillämpningen av bestämmelsen om tyst prorogation är, av skäl som liknar de som anförs ovan beträffande 14 §, emellertid knappast motiverat att med stöd av analogier från Bryssel/Luganoreglerna utvidga svensk domsrätt. 250s. 595

3.Del III – Domsrättens. 596

Ingen specialregel för immaterialrätten

Inledande anmärkningar

1.Som nämns ovan, skall mål som rör ett varumärkes registrering eller giltighet enligt Bryssel-/Luganoreglerna exklusivt prövas av domstol inom registreringsorten. Någon motsvarande regel finns inte i RB men Bryssel/Luganoreglernas exklusiva bestämmelse om registrerade immaterialrätter gäller å andra sidan rättigheter som är registrerade i ett Bryssel-/Luganoland oavsett svarandens hemvist, så något framträdande behov av en intern svensk specialregel för immaterialrätten finns inte. Det kan dock tänkas att frågor, som rör immaterialrättigheter registrerade i andra än Bryssel-/Luganoländer, kan bli föremål för prövning i svensk domstol. För dessa fall är det av intresse att närmare undersöka frågan om vilka principer för svensk domsrätt som tillämpas av svenska domstolar i mål som gäller registrerade immaterialrätter.s. 596

2.Trots att en uttrycklig intern svensk specialregel för immaterialrätt saknas, torde det ändå vara så att principen om skyddslandets domstolars exklusiva behörighet för frågor om registrerade immaterialrätters giltighet utgör utgångspunkt för hur domsrättsfrågor skall lösas, även i de fall Bryssel/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga. Annorlunda uttryckt är det en allmänt utbredd uppfattning att en svensk domstol är behörig att pröva frågor om registrering och giltighet så vitt avser svenska varumärken och motsatsvis obehörig beträffande mål som rör ett utländskt varumärkes giltighet eller registrering. Därmed inte sagt att det är klart var gränsen för exklusiviteten skall dras. Detta problem kan diskuteras enligt samma mönster som presenteras i avsnitt 8.8.3 ovan. Härvidlag är jag i princip av den uppfattningen att det som sagts beträffande Bryssel-/Luganoreglernas artikel 22(4) (konventionerna artikel 16(4)) kan tas som utgångspunkt också för bedömningen av svensk domstols behörighet att pröva mål om utländska varumärken i de fall Bryssel/Luganoreglerna inte är direkt tillämpliga. Frågan om exklusivitetens gränser utvecklas därför inte vidare här. Däremot finns det anledning att översiktligt redovisa de svenska domstolarnas hållning när det gäller prövningen av mål om varumärken. Merparten av de avgöranden som HD haft anledning att ta upp till prövning har emellertid gällt svenska varumärken. Som nämns ovan, kan svensk domstols behörighet beträffande svenska varumärken numera direkt härledas ur Bryssel-/Luganoreglerna. Jag väljer ändå att kort redogöra för de avgöranden som finns, inte minst eftersom en sådan genomgång ger stöd för synsättet att viss exklusivitet finns såvitt avser varumärken, trots frånvaron av ett uttryckligt stadgande.s. 596

3.251s. 596

4.Del III – Domsrättens. 597

Problemets behandling i praxis

1.Det faktum att frågan rör upphävande av en svensk varumärkesregistrering har av HD ansetts räcka för att svensk domstol skall vara behörig i ett mål där ingen annan domsrättsgrundande anknytning fanns. Däremot har i äldre praxis ansetts att ett förbud mot användning av kännetecken som innebär intrång i en svensk varumärkesrättighet, inte kan tas upp till prövning i Sverige enbart på den grunden att förbudet avser att skydda ett svenskt varumärke. Fallet har kritiserats, enligt min mening med rätta, ”ty var skall (för att citera Pålsson) varumärkeshavaren vända sig, om inte till svenska domstolar, med en förbudstalan som avser svenskt territorium?”.s. 597

2.Det skall därutöver sägas att det i doktrinen framförts synpunkten att också frågan om fastställelse av en rättighets bestånd anses omfattas av skyddslandets exklusiva behörighet. Uppfattningen stämmer väl överens med mitt ovan anförda resonemang om tillämpningen av Bryssel/Luganoreglernas motsvarande artiklar. Fastställelse om en rättighets bestånd gäller tvivelsutan rättighetens giltighet och bör därför omfattas av den exklusiva behörigheten. Pålsson anför i detta sammanhang att det kan tänkas uppstå särskilda problem i samband med fastställelsetalan. I dessa fall finns nämligen inte något reservforum, som fallet är beträffande talan om registrerings hävande och följaktligen kan ovisshet uppkomma beträffande vilken svensk domstol som skall ta upp ett mål om fastställelse till prövning. Problemet har inte aktualiserats i svensk praxis. Mycket torde emellertid tala för att detta inte skulle medföra några problem i de fall en prövning verkligen kom till stånd. I andra sammanhang har HD nämligen accepterat att svensk domsrätt föreligger, utan att någon särskild svensk domstol är utpekad.s. 597

3.En svårighet i dessa sammanhang är att det fortfarande, i svensk intern rätt, kan anses oklart hur varumärkesrättigheter skall lokaliseras. Om varumärken på ett tydligt sätt kunde lokaliseras till Sverige skulle nämligen regeln om egendomsforum i 10 kap. 3 § RB medföra att en behörig domstol alltid fanns i fall som rör dessa, även om det då inte skulle röra sig om någon exklusiv bestämmelse. Ett ytterligare skäl till att jag inte ser att frånvaron av 252s. 597

4.Del III – Domsrätten ett reservforum för fastställelsemål är ett reellt problem är att det, enligt min mening, är klarlagt att registrerade varumärken måste kunna lokaliseras till registreringslandet. Följaktligen ger regeln om egendomsforum saklig behörighet såvitt avser en talan riktad mot ett svenskt varumärke men någon motsvarande domsrätt föreligger inte beträffande utländska varumärken.s. 598

Avslutande reflexioner

1.Vid en sammanfattande bedömning av frågan om exklusiv behörighet beträffande varumärken måste först sägas att rättsläget inte är helt klarlagt såvitt avser exklusivitetens gränser. Att frågor om varumärkesrättigheters giltighet omfattas av exklusiviteten är en sak, men det innebär inte nödvändigtvis att också frågor som rör ett varumärkes skyddsomfång skall omfattas av nämnda princip. Oklarheterna på denna punkt är problematiska av flera skäl. Till att börja med kan det konstateras att de frågor som betraktas som exklusiva vid tillämpningen av Bryssel-/Luganoreglerna inte automatiskt kan betraktas som exklusiva i en situation när sådana regler saknas. Även om det i och för sig bör gå att anlägga samma synsätt när frågor om exklusivitet diskuteras i ”icke lagreglerade fall” som det i avsnitt 8.8 tidigare redovisade, så är situationen än mer osäker vid en eventuell analog tillämpning. Denna osäkerhet får i sin tur konsekvenser inom andra områden, exempelvis när det gäller möjligheten att avtala om domstols behörighet samt när det gäller möjligheten att lägga samman mål. Rent allmänt är jag dock av den uppfattningen att det också i de fall när exklusivitetens konsekvenser för andra domsrättsregler skall utredas är lämpligt att söka vägledning i hur motsvarande problem löses vid tillämpningen av Bryssel-/Luganoreglerna. Det främsta skälet härför är att det skulle vara högst olämpligt att upprätthålla två skilda synsätt vid behandlingen av dessa gränsöverskridande problem.s. 598

2.Med utgångspunkt i det som sägs ovan, beträffande exklusivitetens gränser, kan konstateras att domsrätt beträffande mål om svenska registrerade varumärken direkt kan härledas ur Bryssel-/Luganoreglerna. Situationen beträffande utländska varumärken är den motsatta. När det gäller denna grupp av varumärken är utgångspunkten att någon svensk domsrätt inte kan motiveras såvitt avser en talan som gäller det utländska varumärkets giltighet eller registrering. I sammanhanget skall understrykas att det sagda gäller för de fall då frågan om det utländska varumärkets giltighet eller registrering är formulerad som ett självständigt yrkande i målet. I de fall frågor om registrering och giltighet uppkommer som en prejudiciell fråga torde en svensk domstol, i likhet med vad som sägs i avsnitt 8.3.3 ovan, vara oförhindrad att pröva saken.s. 598

3.253s. 598

4.Del III – Domsrättens. 599

En kommentar om interimistiska åtgärder

Inledande anmärkningar

1.En allmän utgångspunkt är, som nämns ovan, att ett interimistiskt beslut får fattas endast om verkställigheten av en kommande dom avseende målets huvudyrkande hotas. Interimistiska beslut kan således aktualiseras enbart i samband med skilda former av yrkande på fullgörelse, i här aktuella fall närmast förbud eller skadestånd. Bestämmelser som reglerar möjligheterna att i dessa sammanhang framföra yrkanden om säkerhetsåtgärder, däribland interimistiska sådana, finns både i 15 kap. RB och i de olika immaterialrättsliga speciallagarna.s. 599

2.Ett interimistiskt yrkande framställs, i enlighet med 15 kap. 5 § RB, vid den domstol där den redan inledda rättegången är anhängig. Samma förhållande gäller oavsett om tvisten har internationell anknytning. Om domstolen i fall med internationell anknytning har ansett sig behörig att pröva huvudyrkandet, med stöd av 10 kap. RB eller någon annan regel, föreligger således också behörighet att ta upp ett interimistiskt yrkande till prövning. I de fall yrkandet om interimistiska åtgärder framställs, innan rättegången i det huvudsakliga målet inletts, får frågan om domstolens behörighet, såvitt gäller framställan om provisoriskt rättsskydd, avgöras direkt med tillämpning av aktuella domsrättsregler, vanligen 10 kap. RB. Det sagda måste gälla även interimistiska åtgärder som kan verkställas i Sverige. Mer omdiskuterat är huruvida samma sak kan sägas beträffande interimistiska åtgärder som förutsätter verkställighet utomlands.s. 599

Åtgärder som förutsätter verkställighet utomlands

1.Historiskt sett har frågan om det är möjligt för svensk domstol att besluta om interimistiska åtgärder, exempelvis ett förbud mot att utföra viss handling som förutsätter verkställighet utomlands, besvarats nekande. Anledningen till att så är fallet är att det, innan Bryssel-/Luganoreglerna blev gällande i Sverige, knappast var troligt att någon sådan verkställighet skulle komma i fråga. Situationen är nu, som redan behandlats, en annan. Alla avgöranden, inklusive interimistiska beslut, som faller inom ramen för Bryssel-/Luganoreglernas sakliga tillämpningsområde erkänns, och skall verkställas, i samtliga länder där dessa regler gäller. Argumentet att de interimistiska besluten inte 254s. 599

2.Del III – Domsrätten skulle kunna verkställas utanför Sveriges gränser framstår således som ogrundat idag. Det torde därför vara så att en behörig svensk domstol kan besluta om interimistiska åtgärder med extraterritoriell verkan. Följaktligen framstår det beträffande de interimistiska åtgärderna, för att citera Pålsson, som ”svårt att förstå varför man från svensk sida skulle lägga hinder i vägen genom att laborera med en ”självbegränsning” av beslutet till åtgärder som kan verkställas i Sverige”. En helt annan fråga är om det dessutom är möjligt att ta upp ett mål om interimistiska yrkanden i fall när det huvudsakliga målet prövas utomlands.s. 600

Interimistiska beslut i Sverige när det huvudsakliga målet