och administration

1.Som visas ovan, får domännamnet sitt funktionella värde främst genom dess numeriska utformning – IP-adressen – som gör att kommunikationen fungerar. Det största marknadsmässiga värdet får emellertid domännamnet genom dess alfabetiska utformning, helt enkelt genom att det utformats som ett kännetecken. Att domännamn har dessa dubbla funktioner försvårar bedömningen av äganderättsfrågan. Uppdelat på de olika funktionerna skulle frågan emellertid vara förhållandevis enkelt att besvara. Beträffande den numeriska adressen framstår det som sannolikt att äganderätt inte är aktuellt och när det gäller den alfabetiska utformningen av domännamnet – kännetecknet – är förhållandet snarast det motsatta.s. 566

2.Problemet är att båda funktionerna behövs för att domännamnet skall få sitt fulla värde. I och för sig fungerar den numeriska adressen (till skillnad från den alfabetiska) självständigt. En nummerserie på ett antal siffror har emellertid ett högst begränsat marknadsmässigt värde. Det avgörande blir alltså om det går att argumentera för att en innehavare av ett domännamn kan anses vara ägare till domännamnet i dess helhet. Jag ser det som tveksamt. I första hand förklaras det av att det knappast går att äga de numeriska adresserna, som snarare skall behandlas som ett telefonnummer än som etts. 566

3.221s. 566

4.Del III – Domsrätten kännetecken. Telefonnummer kan inte ägas, de utgör en del av den nationella nummerplanen och kan, om teleoperatören finner så, ändras utan samtycke från innehavaren, exempelvis genom att en ytterligare siffra läggs till redan befintliga telefonnummer. På samma sätt är det fullt möjligt att en IP-adress, i takt med den tekniska utvecklingen, kommer att ändras, helt utan domännamnsinnehavarnas samtycke.s. 567

5.Ett annat argument som talar mot att det går att äga ett domännamn är nära sammankopplat med ansvarsförhållandena rörande registreringen av domännamn. Domännamn registreras av privata aktörer som själva fattar beslut om vilka regler som skall gälla för domännamnsregistrering under de olika toppdomänerna. Varje toppdomän har med andra ord ett eget regelverk och dessa ser mycket olika ut. I vissa system krävs ett bakomliggande rättsförhållande för att en domännamnsregistrering skall beviljas, medan andra system har helt fri registrering. Med en fri registrering är det fullt möjligt att registrera domännamn som från början innebär intrång i annans skyddade varumärke. Att i det sammanhanget tala om äganderätt för intrångsgöraren förefaller orimligt.s. 567

6.Det övergripande ansvaret för domännamnsfrågor och därmed själva namntilldelningen åvilar, som nämns i kapitel 5 ovan, i första hand det privaträttsliga organet ICANN. Detta organ fattar bland annat beslut om vem som skall ansvara för registreringen av domännamn under de olika toppdomänerna. I ansvaret för administrationen av en toppdomän ligger, förutom att fatta beslut om reglerna som skall gälla för den toppdomänen, också att garantera säkerheten i den del av domännamnshierarkin som en toppdomän och de domännamn som registrerats under den utgör. Att det förhåller sig så hänger samman med hur kommunikationen fungerar. Som framgår ovan, rör det sig inte om någon rak kommunikation. Ett meddelande mellanlandar på varje nivå i domännamnshierarkin. Poängen med detta är att de olika inblandade servrarna inte behöver ha mer information än vad som krävs för att de skall kunna skicka en fråga vidare. Det innebär att de olika servrarna inte behöver hantera orimligt stora informationsmängder, något som är av avgörande betydelse för snabbheten i kommunikationen. Det innebär emellertid också att kommunikationen blir beroende av att säkerheten och funktionaliteten garanteras av alla de registreringsenheter som ansvarar för respektive toppdomänerna. Ofta krävs stora materiella och tidsmässiga insatser för att bygga upp en funktionell domännamnshantering. För att kommunikationen skall fungera friktionsfritt måste det exempelvis finnas en 222s. 567

7.Del III – Domsrätten sökbar domännamnsdatabas med korrekt information om samtliga däri registrerade domännamn.s. 568

8.Delegeringen av ansvaret för de skilda toppdomänerna har skett förhållandevis informellt genom åren och i flera fall har ”rätten” delegerats till privatpersoner. Tanken har från början varit att de nationella toppdomänerna i första hand skall användas av medborgarna i det land som de representerar. Under det sista årtiondets snabba tekniska utveckling har emellertid flera (ofta mindre) länder missat chansen att få delegeringen av det egna landets toppdomän. Som en följd av det har det visat sig att fler av de personer som pekats ut som ansvariga för olika nationella toppdomäner inte haft någon koppling till det land som toppdomänen speglar, något som är ett irriterande faktum för en del länder. I några fall har irritationen medfört att länderna i fråga begärt att ICANN måste redelegera ansvaret för den nationella toppdomänen till någon aktör med koppling till det aktuella landet. En redelegering innebär enkelt uttryckt att informationen i rotnamnservrarna ändras så att domännamnsfrågor hänvisas till servrar som står under den nya administratörens kontroll (och därmed inte längre de servar som den tidigare administratören kontrollerar).s. 568

9.Ett sådant fall gällde toppdomänen .pn som är knutet till öriket Pitcarn Island (mellan Nya Zeeland och Sydamerika). Rätten att registrera domännamn under denna toppdomän delegerades i första vändan till en privatperson vid namn Tom Christian, utan nämnvärd anknytning till landet. Regeringen i öriket Pitcarn Island ansökte om redelegering av toppdomänen och lyckades sedermera, efter en del skriftväxling, få ansvaret för den ”egna” toppdomänen överflyttat till en aktör som de själva valt. När ansvaret för en toppdomän flyttas (redelegeras) respekteras i de flesta fall de domännamn som finns registrerade under den aktuella toppdomänen. Det finns dock inget uttryckligt krav på att så skall ske, varför det i sammanhanget är fullt möjligt att domännamn som finns registrerade under en toppdomän kopplas bort från övriga delar av Internet när ansvaret redelegeras. Det hela kompliceras dessutom av att den som bygger upp ett domännamnsregister sannolikt kans. 568

10.223s. 568

11.Del III – Domsrätten åberopa ett upphovsrättsligt databasskydd till registret. Det kan därmed bli svårt att tvinga innehavaren av ett sådant register att överlåta databasen till en ny administratör. I en sådan situation är parterna hänvisade till den tidigare administratörens goda vilja.s. 569

12.Det faktum att domännamnet som objekt vilar på så ostabil grund innebär att det blir svårt att tala om äganderätt. Den förfoganderätt som en domännamnsregistrering kan medföra måste således vara av annat slag och den som i sammanhanget ligger närmast till hands är nyttjanderätten.s. 569

Om nyttjanderätt till domännamn

1.Om rätten till ett domännamn definieras som en nyttjanderätt, blir det på flera punkter enklare att finna fungerande lösningar. En nyttjanderätt är ett på avtalsrättslig grund baserat förhållande som ger nyttjanderättsinnehavaren rätt att använda upplåtarens egendom för viss tid och på avtalade villkor. En registrering av ett domännamn har flera likheter med ett hyresavtal, exempelvis sker upplåtelsen på viss tid. När det gäller registreringar av .sedomännamn krävs, precis som för de flesta övriga toppdomäner, att en årsavgift (hyra) betalas in till den som ansvarar för domännamnsregistret (registreringsenheten) för den aktuella toppdomänen för att inte avtalet om nyttjanderätt skall upphävas. Det finns i sammanhanget inga garantier för att rättigheten skall bestå efter hyrestidens utgång. Normalt sett förlängs registreringen av domännamnet automatiskt om årsavgiften betalas in, men de flesta registreringsenheter i världen förbehåller sig rätten att överflytta domännamnet till annan som kan visa bättre rätt till namnet. I en sådan situation har det i flera fall konstaterats att registreringsenheten inte har något ansvar för eventuell skada som den tidigare innehavaren av domännamnet lider. 224s. 569

2.Del III – Domsrättens. 570

3.Inte desto mindre har innehavaren av ett domännamn en rätt att utnyttja namnet, åtminstone under registreringens löptid. Dessutom framstår det som sannolikt att en tidigare innehavare har någon form av förtur till fortsatt registrering. I de fall domännamns egendomsstatus diskuteras är det dessutom, om något, ett på avtal grundat rättsförhållande man konstaterat att domännamnsinnehavaren har.s. 570

Avslutande reflexioner

1.Avslutningsvis kan konstateras att det råder osäkerhet om på vilket sätt domännamn skall hanteras rättsligt. Enligt min mening är det emellertid tydligt att domännamn utgör egendom av något slag. Slutsatsen har sitt stöd i ovan redovisade material, inte minst det faktum att domännamn faktiskt säljs. I och för sig är en försäljning endast ett indicium på att föremålet för transaktionen verkligen är egendom. Att en hyresrätt säljs ”svart” innebär exempelvis inte att hyresrätten därigenom blir att anse som egendom. I de fall objekt säljs, trots att de inte får säljas, håller med andra ord inte presumtionen att det som kan säljas utgör egendom. Jag bedömer emellertid att domännamnsmarknaden är legitim och att det faktiskt får anses tillåtet att omsätta domännamn. Som en följd av det kan konstateras att dessa transaktioner avseende köp av domännamn måste bokföras och deklareras och steget därifrån är inte långt till att röster höjs för att domännamn skall kunna belånas. I samband med att ett företag med en domännamnsportfölj går i konkurs måste dessutom dessa ”varor” hanteras på något sätt. Det sannolika förefaller i detta sammanhang vara att domännamnen säljs till gagn för konkursboets borgenärer som en del av rörelsen. När så sker blir det omöjligt att inte värdera dessa tillgångar på ett eller annat sätt. Man kan därmed fråga sig om överlåtbara tillgångar med ett (legitimt) förmögenhetsvärde kan finnas utan att nämnda tillgångar samtidigt utgör egendom.s. 570

2.Det faktum att det inte finns någon fri dispositionsrätt till ett domännamn torde i och för sig innebära att det inte är möjligt att äga ett domännamn. Det rör sig snarare om en exklusiv rätt att nyttja den ifrågavarande egendomen. I detta fall skulle det enligt ovan anförda resonemang närmast röra sig om en nyttjanderätt till ett kännetecken. En näraliggande liknelse blir då att se registreringen av ett domännamn som ens. 570

3.225s. 570

4.Del III – Domsrätten varumärkeslicens. Det bakomliggande rättsförhållandet är därmed att likna vid en varumärkesrättighet och avtalet gäller nyttjande inte äganderätt.s. 571

Domännamn och allmänt förmögenhetsforum[^780]

Inledande anmärkningar

1.Diskussionen har hittills rört kravet på att egendom skall ha ett förmögenhetsvärde. Som nämns inledningsvis, är det en av grundförutsättningarna för att regeln om allmänt förmögenhetsforum skall kunna tillämpas. En annan förutsättning, som snarast givits i doktrinen, är att förmögenhetsvärdet skall vara realiserbart, något som vanligen uttrycks genom ett krav på att egendomen i fråga skall kunna utmätas. Kravet är rimligt med tanke på regelns syfte att skapa förutsättningar för domsverkställighet grundad på svarandens i riket befintliga egendom. Som redan antytts, är detta krav inte längre lika aktuellt. Jag anser emellertid att det fortfarande är en rimlig utgångspunkt och, oavsett vilket, är det av intresse att undersöka huruvida den egendom som skall ligga till grund för domsrätten är realiserbar. En analys av den frågan kan, om inte annat, ge ytterligare information om domännamns status. Att domännamn kan ha ett förmögenhetsvärde är, enligt min mening, klarlagt. Den avgörande frågan blir därmed om dessa tillgångar kan utmätas eller i vart fall om de kan realiseras.s. 571

2.I det tidigare nämnda Umbro-fallet kom domstolen fram till att domännamn inte var egendom av sådant slag att de kunde beläggas med kvarstad. Ett av argumenten för detta var att åtgärden saknade stöd i lag, något som enligt domstolen skulle vara en förutsättning för kvarstadsinstitutet i den aktuella amerikanska delstaten. En utgångspunkt kan därmed bli om det finns lagstöd för att hantera domännamn som egendom i Sverige och om så inte är fallet om det verkligen krävs.s. 571

3.Som framkommer ovan, tenderar jag att likna ett innehav av ett domännamn vid ett innehav av en nyttjanderätt till ett varumärke. Att det går att utmäta registrerade varumärken framkommer indirekt av 34 § 5 st. VML. Där sägs emellertid inget om vad som gäller beträffande nyttjanderätter till varumärken. Inom varumärkesrättens område är den typiska nyttjanderätten ett licensavtal och frågan blir då om ett sådant licensavtal kan 226s. 571

4.Del III – Domsrätten ligga till grund för domsrätt enligt regeln om allmänt förmögenhetsforum. Dennemark diskuterar i och för sig inte denna typ av nyttjanderätt specifikt. Han ger emellertid, som nämns ovan, uttryck för att både nyttjanderätter och immaterialrätter kan utgöra domsrättsgrundande egendom. Det avgörande är möjligheten att realisera den ifrågavarande egendomen, något som leder över till frågan om vad som utgör realiserbar egendom eller, annorlunda uttryckt, vad som krävs för att egendom skall kunna utmätas.s. 572

5.Förutsättningarna för utmätning ges i utsökningsbalken (UB). De generella krav som ställs på egendom för att den skall vara utmätningsbar är att den skall tillhöra gäldenären, att egendomen skall kunna överlåtas samt att egendomen skall ha ett förmögenhetsvärde. Den utmätta egendomens värde skall dessutom överstiga kostnaderna för förrättningen. Annars är åtgärden inte försvarlig.s. 572

6.Kravet att egendomen skall tillhöra gäldenären framkommer direkt av både 17 kap. 4 § UB och 10 kap. 3 § RB. Överfört på exemplet som är föremål för behandling här, gäller det således att kunna konstatera att den nyssnämnda nyttjanderätten till domännamnet faktiskt tillhör gäldenären. Rent praktiskt torde det räcka att kunna konstatera att det är gäldenären som står som administrativ kontakt i domännamnsregistret. Som nämns ovan, finns en domännamnsserver för varje toppdomän där det skall finnas uppgifter om innehavare till samtliga däri registrerade domännamn. I de fall denna information är korrekt och uppdaterad skulle det med andra ord vara förhållandevis enkelt att utreda vem som får nyttja det aktuella domännamnet. Svårigheter kan emellertid uppkomma om kontaktinformationen i domännamnsdatabasen är missvisande eller helt felaktig. Då krävs ett samarbete med den aktuella registreringsenheten för att domännamnets rätta innehavare skall kunna fastställas. De flesta registreringsenheter kräver emellertid att innehavaren av ett domännamn uppger aktuell information. Det måste finnas en kontaktadress, ofta en e-post-adress, som skall bevakas. I sammanhanget kan nämnas att ICANN under senare år kommit med hårda förhållningsregler avseende kontaktinformationen i domännamnsdatabaserna. Visar det sig att den information som finns där är felaktig, är det i de flesta fall ett tillräckligt skäl till att avregistrera domännamnet. I en sådan situation kan det diskuteras om domännamnet kan presumeras tillhöra gäldenären, om det visar sig att de angivna kontaktpersonerna inte svarar. Som jag ser det framstår det som rimligt, is. 572

7.227s. 572

8.Del III – Domsrätten detta sammanhang, att lägga ansvaret för informationen i DNS-databasen på innehavaren av domännamnet. Om inte annat framgår av omständigheterna bör med andra ord den som står angiven som innehavare i dessa register kunna presumeras vara innehavare.s. 573

9.Sammanfattningsvis torde det således vara möjligt att fastställa vem som faktiskt har nyttjanderätten till ett domännamn, åtminstone i de fall gäldenären är registrerad innehavare till domännamnet. Det skulle emellertid vara nära nog omöjligt att fastslå att en gäldenär är ägare till ett domännamn. Det följer av att rättigheterna bakom domännamn, som redovisas ovan, är mycket oklart specificerade.s. 573

10.Domännamnet måste dessutom vara möjligt att överlåta. Att det är möjligt visas av att det faktiskt görs. Flera registreringsenheter har dessutom klausuler i sina avtal med domännamnsinnehavarna där det konstateras att man accepterar överlåtelser. Problemet är emellertid att det fortfarande förekommer stora skillnader mellan de olika toppdomänernas domännamnssystem. Det måste dessutom uppmärksammas att det är långt ifrån självklart att de privaträttsliga registreringsenheterna rättar sig efter ett svenskt beslut om utmätning, något som är en förutsättning för att överlåtelsen skall kunna genomföras. Det kan därför konstateras att det inledningsvis kommer att förekomma skillnader i ”överlåtbarhet” mellan domännamn registrerade under de skilda toppdomänerna. ICANN har i och för sig vidtagit åtgärder som innebär en viss harmonisering mellan de olika toppdomänernas domännamnssystem. I många domännamnssystem finns exempelvis en lyhördhet för problem där domännamn kommer i konflikt med varumärken. Om det visar sig att domännamnet utgör ett intrång i ett tidigare registrerat varumärke flyttas ofta domännamnet över till varumärkesinnehavaren. Det är emellertid, i dessa fall, ett förhållande som grundar sig på en konflikt med ett varumärke. En sådan direkt koppling till ett varumärke kan mycket väl saknas i samband med en utmätning. Det kan i dessa situationer istället röra sig om ett krav på betalning som inte har något samband med domännamnet, annat än att det anses utgöra utmätningsbar egendom och därför tas i anspråk. Det faktum att registreringsenheter erkänner domstolsavgörande gällande varumärkesintrång innebär inte att de utan vidare också kommer att erkänna avgöranden om utmätning eller andra liknande åtgärder, något som med största tydlighet visas i Umbro-fallet. Liknande resonemang har i andra sammanhang förts i samband med expropriation. 228s. 573

11.Del III – Domsrättens. 574

12.Domännamnet skall dessutom ha ett förmögenhetsvärde. Det har redan konstaterats att det kan vara så men därmed är det inte självklart att alla domännamn faktiskt har det. Skillnaderna är härvidlag mycket stora beroende på namnets utformning samt vilken toppdomän det registrerats under. En viktig faktor i bedömningen är om domännamnet är generiskt eller användarspecifikt. Som exempel kan nämnas det tidigare exemplet med business.com vars försäljningspris till stor del förklaras av att det rörde sig om en allmängiltig generisk term som förväntades ge en god exponering och därmed var attraktiv att använda. Samma sak gäller inte för ett användarspecifikt domännamn som exempelvis jur.lu.se. Värderingen av domännamn får avgöras från fall till fall och i samband därmed skall dessutom beaktas att värdet på domännamnet, för att åtgärden (utmätningen) skall vara försvarlig, måste överstiga kostnaderna för förrättningen (3 kap. 4 § UB). En konsekvens av detta är att endast ett mindre antal domännamn kommer att få ett uppskattat självständigt värde som gör en utmätning motiverad. På motsvarande sätt kommer därmed kretsen av domännamn som kan förekomma som domsrättsgrundande egendom att bli förhållandevis snäv. Dessutom skall nämnas att det finns speciella undantag från utmätning om fysiska personer, de s.k. beneficiereglerna. Även om ett domännamn knappast kan anses vara ett beneficium kan konstateras att skyddet mot utmätning är något högre för fysiska personer än vad det är för juridiska personer.s. 574

13.Det är emellertid inte orimligt att anta att några domännamn torde omfattas av regeln om allmänt förmögenhetsforum. Ett ytterligare argument till stöd för detta är att regeln om förmögenhetsforum tillkommit för att skydda borgenärer mot att gäldenärer undandrar sig betalningsansvar genom att exempelvis flytta sin egendom till ett land i vilket betalningsanspråket inte erkänns. I linje därmed framstår det som mindre lämpligt att inte klassificera domännamn som utmätningsbara. Risken är nämligen att domännamn därmed blir ett alternativt sätt för gäldenärer att göra tillgångar oåtkomliga för borgenärer, något som knappast kan anses vare sig tillrådligt eller förenligt med domännamnens funktion som Internetadress.s. 574

En jämförelse med HD:s avgörande i RGP Dental-fallet

1.Som framgår ovan, kan det konstateras att HD i RGP Dental-fallet valt en försiktig tolkning av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum. En tolkning som diskvalificerar papperslösa aktier som domsrättsgrundande egendom, trots att dessa papperslösa aktier både har förmögenhetsvärde och genom registrering är tydligt lokaliserade till Sverige. Ett centralt motivs. 574

2.229s. 574

3.Del III – Domsrätten bakom HD:s avgörande synes vara att en tolkning av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum, som kan få alltför långtgående konsekvenser bör diskuteras av lagstiftaren först, innan HD i sin rättstillämpning ger regeln detta vidsträckta tillämpningsområde. Samma motiv kan utan tvivel användas som ett argument mot att betrakta domännamn som domsrättsgrundande egendom. Innan några slutsatser kan dras, såvitt avser angörandets betydelse för frågan om domännamns domsrättsgrundande status, måste emellertid HD:s argumentation granskas närmare.s. 575

4.HD motiverar sitt ställningstagande dels med att bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum skall tillämpas restriktivt, dels med att det skulle innebära vidsträckta tillämpningsmöjligheter om bestämmelsen tolkades på ett sådant sätt att också papperslösa aktier i svenska bolag skulle beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen. När det gäller konstaterandet att en restriktiv tolkning gäller för tillämpningen av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum som domsrättsregel finns inte mycket att säga. Det är, som HD konstaterar, en allmän uppfattning och jag ser inget skäl att argumentera däremot. Beträffande konstaterandet att den i RGP Dental-fallet diskuterade tolkningen av bestämmelsen skulle få alltför vidsträckta följder finns emellertid anledning att fördjupa analysen. Som nämns ovan, kan detta ställningstagande kritiseras eftersom det innebär att tillgångar därmed kan göras oåtkomliga för såväl svenska som utländska fordringsägare. Även om det bortses från denna kritik kan emellertid konstateras att HD:s uttalanden beträffande aktier inte utan vidare kan överföras till frågan om domännamn skall betraktas som domsrättsgrundande egendom.s. 575

5.Det torde vara klart att aktier har ett förmögenhetsvärde samt att det av den anledningen kan argumenteras för att dessa skall anses domsrättsgrundande, om de kan lokaliseras till Sverige. Det torde emellertid också vara klart att aktier är egendom som omsätts i stor omfattning och att aktietransaktioner inte sällan äger rum utan någon närmare tanke på i vilket land de bolag som aktierna kan kopplas till har sitt hemvist. Aktien är i det stora flertalet fall ett anonymt medel för investeringen och innehavet är inte sällan temporärt. Utifrån dessa allmänna karaktärsdrag förefaller HD:s argumentation rimlig. Det förekommer en omfattande aktiehandel över gränser, mycket tack vare förbättrad teknik och kontobaserade system för registrering av aktietransaktioner. Det kan i detta sammanhang framstå som omotiverat att denna teknikutveckling skall resultera i att samtliga köpare, flera av dem säkert omedvetna om att de företar transaktioner i svenska bolag, genom aktieförvärvet skall omfattas av svensk domsrätt. Utan att här fördjupa analysen kring frågan om betydelsen av HD:s avgörande för den finansiella rätten, kan konstateras att domännamnsmarknaden har helt andra karaktärsdrag.s. 575

6.Ett domännamn har ett annat användningsområde än en aktie. Till att börja med är det stora flertalet domännamnsregistreringar inte investeringar 230s. 575

7.Del III – Domsrätten av samma slag som ett aktieförvärv. Marknaden för domännamn har dessutom inte tillnärmelsevis samma omfattning och kan därutöver inte karaktäriseras som öppen på samma sätt som aktiemarknaden. Som nämns ovan, finns generiska och användarspecifika domännamn. I synnerhet de sistnämnda är mer eller mindre låsta för en viss grupp användare. Bland dessa kan i detta sammanhang särskilt domännamn som är kopplade till varumärken (eller andra kännetecken) nämnas. Dessa känneteckensspecifika domännamn är i princip förbehållna innehavaren av det mot domännamnet korresponderande kännetecknet. Det förekommer i och för sig att det finns flera samtidiga behöriga innehavare av likalydande kännetecken, som alla kan göra rättmätigt anspråk på det korresponderade domännamnet och i dessa fall finns givetvis en marknad, även om den är synnerligen begränsad vid en jämförelse med aktiemarknaden. Marknaden för de generiska domännamnen har fler likheter med den öppna aktiemarknaden. Här framträder emellertid ytterligare en skillnad, nämligen den att domännamn är unika och därmed bara finns i ett exemplar medan det finns otaliga aktier av likalydande slag. Därutöver kan sägas att domännamn vanligen införskaffas i syfte att på ett eller annat sätt etablera sig på en marknad. Det faktum att domännamn i flera fall dessutom kan vara investeringar är i detta sammanhang av underordnad betydelse. En aktie är å andra sidan huvudsakligen en investering, endast i undantagsfall handlar det om förvärv av så stora poster att det kan vara tal om ett aktivt ägande i ett bolag och därmed en konkret etablering på den marknad där bolaget har sitt hemvist.s. 576

8.Allt sammantaget kan konstateras att HD:s slutsats i RGP Dental-fallet förefaller korrekt, i det att det skulle få vittgående konsekvenser om bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum öppnades för papperslösa aktier, genom att det skulle vara svårt att förutse vilka som skulle beröras av en sådan tolkning. En annan sak är att det kan ifrågasättas om det är korrekt att ta sådan hänsyn vid tolkningen av bestämmelsen. Oavsett vilket kan ändå konstateras att argumentet om tolkningens vittgående konsekvenser inte har samma styrka när det gäller domännamn. Som konstateras ovan, är kretsen av möjliga domännamn som skulle kunna ha domsrättsgrundande egenskaper snäv. Det handlar om ett fåtal generiska och känneteckensspecifika domännamn och konsekvensen av att vissa domännamn beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum kan inte betraktas som vittgående.s. 576

9.En annan framträdande skillnad sammanhänger med kretsen av potentiella svarande. När det gäller aktiehandel finns ett snart sagt obegränsat utbud av potentiella köpare och därmed är den krets som kan komma i fråga för en utökad domsrätt, som HD konstaterar, vidsträckt. När det gäller handel med och registrering av domännamn handlar det om en jämförelseviss. 576

10.231s. 576

11.Del III – Domsrätten begränsad grupp aktörer. Med beaktande av vilka domännamn som kan komma i fråga för domsrätt kan denna krets begränsas ytterligare, till aktörer som medvetet riktar sig mot den svenska marknaden (eller, i fall av domännamnsstölder, mot en svensk känneteckensinnehavare) genom ett förvärv av ett strategiskt domännamn och det är denna begränsade krets av aktörer som kan blir föremål för en utökad svensk domsrätt.s. 577

12.Den främsta skillnaden i domsrättshänseende mellan domännamn och papperslösa aktier är emellertid att det förstnämnda egendomsslaget (domännamn) sammanhänger med potentiella Internetrelaterade domsrättsproblem. Syftet med att låta bestämmelserna om allmänt förmögenhetsforum omfatta också vissa domännamn skulle, åtminstone delvis, vara att bota potentiella Internetrelaterade svårigheter när det gäller att hitta en behörig domstol för prövning av varumärkesrelaterade (eller andra) tvister. Det är således i de Internetrelaterade fallen som en domsrätt grundad på ett domännamn i första hand kommer i fråga. Samma begränsning kan inte göras gällande beträffande ett förvärv av aktier och det är ytterligare ett skäl till varför konsekvenserna av att låta domännamn omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum inte torde medföra någon omfattande utökning av den svenska domsrätten.s. 577

13.Som jag ser det innebär HD:s avgörande en markering av att bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum skall tolkas restriktivt och att det därför inte är lämpligt att tolka bestämmelsen på ett sätt som får långtgående konsekvenser utan stöd av lagstiftaren (genom lag eller kommentar i förarbeten). Jag kan däremot inte se att HD:s avgörande har något direkt betydelse för bedömningen av om domännamn kan ha domsrättsgrundande egenskaper. Det följer av att en utökning av tillämpningsområdet för bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum till att också omfatta vissa domännamn inte får långtgående konsekvenser och en sådan tolkning av bestämmelsen skulle, som jag ser det, kunna göras utan hinder av RGP Dental-fallet.s. 577

Avslutande reflexioner

1.Mitt sammanfattande intryck är att domännamn kan bli föremål för utmätning. Ett sådant beslut får fattas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och det kan konstateras att det krävs ett förhållandevis högt förmögenhetsvärde för att det skall vara aktuellt. Inte desto mindre talar mycket för att en utmätning av ett domännamn skulle vara möjlig, åtminstone när det kan visas att det ifrågavarande domännamnet har ett förmögenhetsvärde samt att det går att överlåta. Det framstår således i detta 232s. 577

2.Del III – Domsrätten perspektiv som sannolikt att domännamn i vissa fall kan utgöra domsrättsgrundande egendom enligt regeln om allmänt förmögenhetsforum.s. 578

3.Jag har, som en kontrast till detta, redan nämnt att en domstol, bland annat på grund av det allmänna förmögenhetsforumets exorbitanta karaktär, bör vara försiktig i tillämpningen av bestämmelsen om allmänt förmögenhetsforum. Denna uppfattning förstärks genom HD:s avgörande i RGP Dentalfallet. I det perspektivet kan det säkert framstå som märkligt att samtidigt förespråka att domännamn skulle omfattas av regeln. Det borde emellertid inte finnas något motsatsförhållande härvidlag. Försiktigheten vid tillämpningen av 10 kap. 3 § RB som domsrättsregel är motiverad rent generellt. När det gäller domännamn kan de i vissa fall kvalificeras som egendom och i så fall skall de jämställas med annan egendom. Min poäng är att det inte framstår som motiverat att särbehandla domännamn, på sådant sätt som HD nu valt att exempelvis särbehandla papperslösa aktier. Domännamnen skall helt enkelt, i de fall det är motiverat, behandlas som annan egendom, med samma försiktighet som i övrigt skall gälla när regeln om allmänt förmögenhetsforum skall tillämpas.s. 578

4.Om slutsatsen är att domännamn kan bli föremål för utmätning, aktualiseras med nödvändighet frågan om hur och var så skall kunna ske. Denna fråga sammanhänger med frågan om egendomens (dvs. domännamnens) lokalisering, något som behandlas vidare nedan (avsnitt 9.4.6). Det rör sig i sammanhanget om frågor som är intressanta, inte bara för regeln om allmänt förmögenhetsforum, utan också för regeln om forum rei sitae.s. 578

Domännamn och forum rei sitae[^795]

Inledande anmärkningar

1.Regeln om forum rei sitae gäller delvis andra situationer än de som omfattas av regeln om allmänt förmögenhetsforum. Bedömningen av om egendomen är domsrättsgrundande är dessutom i många avseenden enklare när det gäller tillämpningen av denna regel. Det främsta skälet härför är att det vid tillämpningen av regeln om forum rei sitae inte måste visas att egendomen är utmätningsbar eller att den har ett förmögenhetsvärde. Kravet är istället att talan skall röra den aktuella egendomen samt att denna kan lokaliseras till Sverige. Här finns således förutsättningar att väcka talan om annat än betalningsskyldighet. Det kan exempelvis röra sig om ett förbud att använda ett visst domännamn eller en tvist om ägande- eller nyttjanderätt.s. 578

2.233s. 578

3.Del III – Domsrättens. 579

4.Forumbestämmelsen måste, med tanke på dess vida syfte, anses tillämplig beträffande varumärken. När det gäller varumärken kan det, som framgår av avsnitt 3.3, diskuteras om de verkligen befinner sig i ett särskilt land eller om de är universella. För närvarande får det emellertid anses stå klart att ett varumärke skall betraktas som befintligt i registreringslandet och samma sak gäller beträffande firma. Rör saken ett varumärke som registrerats i Sverige torde med andra ord svensk domstol vara behörig, även om svaranden saknar hemvist här. I sammanhanget skall understrykas att det därmed inte är sagt att det handlar om någon exklusiv domsrätt. Käranden ges med andra ord ett tämligen säkert val, men kan om alternativ finns, välja annan behörig domstol för att där få sina anspråk prövade.s. 579

Domännamn som domsrättsgrundande egendom

1.Såvitt avser domännamn kan i analogi med principerna för varumärken konstateras att det bör gå att grunda domsrätt på domännamn som registrerats i Sverige. Svårare blir bedömningen beträffande domännamn som registrerats i andra delar av världen. Problemet är att dessa domännamn i flera fall faktiskt används i Sverige, något som inte är fallet i samma utsträckning beträffande varumärken som registrerats utomlands. Ett varumärke registreras i varje land för sig och har en nationellt begränsad giltighet. Samma uppdelning omöjliggörs beträffande domännamn på grund av det tekniska kravet att alla namn måste vara (globalt) unika för att kommunikationen skall fungera. Utan att föregripa behandlingen i nästa avsnitt, kan konstateras att diskussionen om vilka domännamn som skall vara föremål för ett svenskt rättsskipningsintresse rimligen måste föras med delvis andra argument än de varumärkesrättsliga.s. 579

2.Mitt sammanfattande intryck är, trots eventuella lokaliseringsproblem, att mycket talar för att domännamn bör anses uppfylla de krav som ställs på ett objekt för att det skall kunna vara domsrättsgrundande egendom, också vid tillämpning av forum rei sitae-regeln. Således skulle det vara möjligt att föra talan om ett domännamn, exempelvis en talan om bättre rätt eller en talan om avregistrering, med stöd av denna regel. En viktig fråga kvarstår dock, nämligen frågan om var domännamnet (egendomen) är beläget, en fråga vars svar har betydelse för såväl forum rei sitae-regeln som regeln om allmänt förmögenhetsforum. 234s. 579

3.Del III – Domsrättens. 580

Frågan om domännamns lokalisering[^798]

1.Domännamn är, som nämns ovan, globala och därmed skulle det vara möjligt att argumentera för att de finns överallt, i alla världens länder. En annan ståndpunkt är att de kan anses finnas enbart där de registrerats. Att låta registreringsorten vara avgörande i detta sammanhang är dock vanskligt. Som exempel kan nämnas domännamn registrerade under toppdomänen .nu under vilken det finns ett stort antal svenska aktörer registrerade (exempelvis den svenska pensionsmyndigheten, pension.nu). Om domännamn är egendom enligt 10 kap. 3 § 1 st. första och andra meningen RB, skulle då dessa .nudomäner inte vara att betrakta som egendom i Sverige, när dessa bestämmelser skall tillämpas, i de fall det är svenska företag som har registrerat domännamnen samt bedriver verksamhet som är kopplad till dem? Frågan låter sig inte besvaras med ett enkelt ja eller nej.s. 580

2.Till att börja med kan konstateras att en naturlig utgångspunkt skulle vara att använda toppdomänen som indikation på anknytning till ett bestämt land. Som redan behandlats ovan, är detta emellertid inte någon bra lösning. Främst beror det på att flera toppdomäner saknar naturlig nationell anknytning. Det gäller både de generiska toppdomänerna och en lång rad nationella, exempelvis .nu, som används på ett generiskt sätt. Ett annat sätt att lösa lokaliseringsfrågan skulle vara att utgå ifrån den ort där domännamnsregistret finns. Det rör sig i detta fall om en mer konkret anknytning, men inte heller registerorten bör vara ensamt utslagsgivande när frågan om ett domännamn skall anses lokaliserat till Sverige avgörs. Med beaktande av de speciella omständigheter som gäller beträffande domännamn, bör hänsyn tas till hur det används samt var dess innehavare är verksam. Som framgår av det ovan sagda, ansvarar nämligen i flera fall privaträttsliga aktörer för registreringen av domännamn. I exemplet med .nu domäner är det inte ögruppen Niue (som är det land till vilket toppdomänen .nu egentligen hör) som ansvarar för registreringen, utan en privaträttslig aktör med hemvist i USA. Konsekvensen skulle, om registreringsorten används som enda avgörande anknytningsmoment, i detta fall bli att alla domännamn som registrerats under toppdomänen .nu skall anses finnas i USA. Om ägaren till registret väljer att flytta detta till ett annat land – något som redan inträffat bland annat beträffande tidigare berörda exempel med toppdomänen .pn – flyttas därmed all egendom, dvs. samtliga registrerade domännamn och därmed ändras förutsättningarna för domsrätten. Att låta lokaliseringen av domännamn och därmed i dessa fall domsrätten vara beroende av en så tillfällig anknytning kan knappast vara rimligt.s. 580

3.235s. 580

4.Del III – Domsrättens. 581

5.I det tidigare nämnda (avsnitt 9.4.3.2) tillägget till den amerikanska varumärkeslagen öppnas för möjligheten att låta käranden leda i bevis att det inom domstolens jurisdiktion finns kontroll över ett visst domännamn, oberoende av under vilken toppdomän det registrerats. Det sägs emellertid inte något om vilken typ av kontroll det rör sig om. Där talas dessutom om att registreringsorten, såväl som registerorten skall vara domsrättsgrundande.s. 581

6.Ett annat sätt att se på det är att försöka bedöma till vilken marknad domännamnet är riktat. I detta sammanhang kan såväl amerikanska idéer om minimum contact som WIPO:s rekommendation om varumärkesanvändning på Internet ge viss vägledning. Rör det sig om ett domännamn som används av aktörer som riktar sig till den svenska marknaden, där svenska används som språk på webbplatsen samt där enda möjliga valuta för köp är svenska kronor, skulle det vara indikatorer på att domännamnet, oberoende av under vilken toppdomän det är registrerat, är att anse som egendom belägen i Sverige. Situationen kompliceras emellertid av att det inte räcker att domännamnet används i Sverige. Reglerna i 10 kap. 3 § RB har, som nämns ovan, det praktiska syftet att garantera domsverkställighet. Den aktuella egendomen måste därför rent faktiskt göras åtkomlig. Liknande principer kommer till uttryck i samband med insolvensbedömning vid konkurser. I dessa situationer, som i och för sig är annorlunda jämfört med de situationer då frågan gäller domsrätt grundad på en immaterialrätt eller ett domännamn, har det i svensk praxis fastslagits att det åvilar konkursgäldenären att styrka att tillgångar utanför Sveriges gränser är disponibla för gäldandet av de skulder som ligger till grund för ansökan om konkurs, om tillgångarna skall få betydelse vid insolvensbedömningen.s. 581

7.Att låta frågan, om ett domännamn kan göras åtkomligt för svensk jurisdiktion, avgöras av innehavarens (svarandens) goda vilja är emellertid med största sannolikhet inte ett framgångsrecept. Istället borde det gå att ställa ett krav på käranden att förelägga bevis om att den domsrättsgrundande egendomen kan lokaliseras till Sverige. Ett sådant krav kan käranden uppfylla, exempelvis genom att avkräva besked från den registreringsenhet som ansvarar för den toppdomän under vilken det aktuella domännamnet är registrerat, om en svensk dom som rör det aktuella domännamnet kommer att efterlevas. I detta sammanhang skall åter poängteras att de flesta registreringsenheter har avtalsklausuler i sina registreringsavtal med domännamnsinnehavarna, vilka i flera fall fastslår att ett domstolsavgörande om ett domännamn vilket lyder under det aktuella avtalet, kommer att respekteras. Det bör således vara 236s. 581

8.Del III – Domsrätten möjligt för käranden att, genom förevisande av ett registreringsavtal eller annan dokumentation beträffande registreringsenhetens hållning i frågan, presentera bevis på att den aktuella registreringsenheten kommer att rätta sig efter den svenska domstolens beslut.s. 582

Avslutande reflexioner

1.När det gäller den inledningsvis ställda frågan, om domännamn kan tänkas utgöra domsrättsgrundande egendom, kan sammanfattningsvis konstateras att det tvivelsutan finns ett förmögenhetsvärde kopplat till domännamn. I vissa fall är detta stort, i andra fall är det väsentligt lägre, i några fall säkert försumbart. Det faktum att värdet på domännamn varierar avsevärt innebär emellertid inte något problem vid tillämpningen av 10 kap. 3 § RB. Det spelar nämligen ingen egentlig roll vilket värde den aktuella egendomen har, även om det i och för sig kan sägas att egendom som har alltför obetydligt värde inte kan vara domsrättsgrundande. Det krävs inte heller att den aktuella egendomen tillhör svaranden med äganderätt. Det räcker att svaranden kan förfoga över domännamnet med nyttjanderätt för att reglerna om förmögenhetsforum skall kunna tillämpas. Det rekvisit som verkligen ställer till problem blir därmed kravet på att egendomen skall kunna lokaliseras till Sverige (domstolsorten).s. 582

2.Som framgår ovan, är det inte helt enkelt att finna några klara och tydliga principer för lokalisering av domännamn. Ett alternativ är att helt enkelt diskvalificera detta ”flyktiga” egendomsslag från de aktuella forumreglernas omfattning. Det skulle emellertid vara olyckligt, inte minst eftersom stora värden då undandras svensk domsrätt. Därigenom skapas förutsättningar för aktörer att med förhållandevis enkla medel dölja annars utmätningsbara tillgångar genom att investera i attraktiva domännamn. Jag förespråkar därför ett synsätt där domännamn kan utgöra domsrättsgrundande egendom på samma sätt som det kan anses att domännamn i vissa fall måste kunna vara föremål för utmätning. Däremot ser jag inte att denna uppfattning måste manifesteras i lag på motsvarande sätt som gjorts i USA, där det i lag uttryckligen stadgas att domännamn ger domsrätt samt där det bestäms hur lokaliseringsfrågan skall lösas. Det borde nämligen vara fullt möjligt för domstolarna att lösa dessa frågor i rättstillämpningen. Det skall dock samtidigt sägas att HD:s uttalande i RGP dental-fallet, om att det bör vara en uppgift för lagstiftaren att ta ställning till frågan huruvida regeln oms. 582

3.237s. 582

4.Del III – Domsrätten allmänt förmögenhetsforum skall tillämpas på papperslösa aktier, talar för att förändringar på detta område bäst genomförs genom en lagstiftningsåtgärd. Det är emellertid tveksamt om HD:s uttalande kan tolkas så generellt att det skall ses som ett allmänt krav att lagstiftaren bör ta initiativ till förändringar i tillämpningsområdet för regeln om allmänt förmögenhetsforum. Det skulle i så fall vara en olycklig utveckling som kan försvåra möjligheterna att anpassa rättstillämpningen efter de behov som skapas av de snabba förändringarna inom IT-området.s. 583

5.Avslutningsvis skall understrykas att både regeln om allmänt förmögenhetsforum och den om forum rei sitae kan användas i andra situationer än de domännamnsrelaterade. Det är följaktligen möjligt att använda ett varumärke eller annan egendom som grund för en talan om betalningsskyldighet enligt regeln om allmänt förmögenhetsforum och i de fall saken rör ett varumärke kan en talan som rör detta tas upp till prövning i Sverige med stöd av regeln om forum rei sitae, om varumärket kan lokaliseras till domstolsorten. Det är emellertid främst användningen av domännamn som kan betraktas som problematisk och följaktligen har behandlingen av detta specifika problem givits ett stort utrymme ovan. Vad beträffar den likaledes svårlösta frågan, om hur inarbetade varumärken skall lokaliseras, hänvisas till i kapitel 10 nedan.s. 583

Etableringställets forum –10 kap. 5 § RB

Inledande anmärkningar

1.I 10 kap. 5 § RB finns ett stadgande som, i likhet med Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(5), tar sikte på möjligheten att väckas talan där svaranden har ett fast driftställe, under förutsättning att tvisten uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen. Regeln i RB anses vara tillämplig också när utländska rättssubjekt bedriver verksamhet här i landet och har med andra ord betydelse också som domsrättsregel. Det skall dessutom sägas att bestämmelsen i 10 kap. 5 § RB är fakultativ i förhållande till huvudregeln i 10 kap. 1 § RB. Här rör det sig således inte om någon komplementär regel som kan tillämpas endast när svaranden saknar hemvist i Sverige. 238s. 583

2.Del III – Domsrätten Som synes är rekvisiten i detta stadgande snarlika, men inte identiska, med motsvarande rekvisit i Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(5). Det kan därför finnas anledning att kommentera detta något, även om det til syvende og sidst inte rör sig om några avgörande skillnader i praktiken.s. 584

3.På motsvarande sätt som gäller beträffande artikel 5(5) i Bryssel/Luganoreglerna kan bestämmelsen i 10 kap. 5 § RB sägas stå på två ben. Dels krävs det att det rör sig om ett fast driftställe, dels måste tvisten ha uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen. Motsvarande rekvisit i artikel 5(5) är filial, agentur eller annan etablering samt att det skall röra sig om en tvist som hänför sig till verksamheten. Den följande diskussionen koncentreras kring dessa båda rekvisit, så som de uttrycks i 10 kap. 5 § RB.s. 584

Rekvisitet ”fast driftställe”

1.Begreppet fast driftställe kan uppfattas som besläktat med reglerna som gäller domsrätt vid forum där svaranden har sitt hemvist. Trots att det rör sig om skilda regler kan därför en jämförelse med bestämmelserna om hemvist utgöra utgångspunkt för en vidare diskussion om hur etableringsbegreppet skall uppfattas vid tillämpningen av 5 §. Spontant kan tyckas att kraven på etableringen borde kunna ställas något lägre såvitt avser bestämmelsen i 10 kap. 5 § RB, jämfört med de krav som kan ställas på hemvist (i detta fall huvudkontorets) för tillämpning av huvudregeln i 1 § 10 kap. RB. Till stöd för ett sådant synsätt kan anföras att regeln i 10 kap. 5 § RB syftar till att ge käranden alternativ till att väcka talan vid svarandens hemvistforum. Oavsett om det är på det viset, skall under alla omständigheter understrykas att det som tidigare sagts beträffande fastställandet av hemvist vid tillämpningen av 10 kap. 1 § RB inte har någon omedelbar relevans för fastställandet av om ett etableringsställe existerar i enlighet med 10 kap. 5 § RB. Etableringsställets domicil fastställs således enligt delvis andra principer, även om de tidigare Internetrelaterade problemen som gäller fastställandet av hemvist till stora delar torde vara samma vid fastställandet av det fasta driftställets lokalisering.s. 584

2.I sin kommentar till 10 kap. 5 § RB jämför Dennemark med den reglering som finns inom skatterätten när han skall bestämma vad som ligger i begreppet fast driftställe. Inom skatterätten är detta ett känt begrepp som är tämligen väl definierat. Det finns emellertid inget som hindrar att den internationella processrätten, i här aktuellt hänseende, laborerar med en egen definition.s. 584

3.239s. 584

4.Del III – Domsrättens. 585

5.Det skall dessutom nämnas att utländska juridiska och fysiska personers i Sverige bedrivna näringsverksamhet är underställd särskild reglering. I lagen om utländska filialer anges under vilka former näringsverksamhet kan bedrivas i Sverige av utländska näringsidkare samt utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. Lagen omfattar enligt kommentarerna all verksamhet av ekonomisk natur som bedrivs yrkesmässigt. Som huvudregel gäller att verksamheten skall vara registrerad för att få bedrivas. Vid bedömningen av om den i Sverige bedrivna verksamheten lyder under svensk lag skall dessutom den aktuella verksamheten betraktas som ett svenskt rättssubjekt. Samma förhållande gäller vid bedömningen av om den utländska filialen är skyldig att svara inför svensk domstol i ett rättsförhållande som följer av verksamhet som bedrivits vid den svenska etableringen. Lagen om utländska filialer torde innebära att det blir lättare att fastställa huruvida en fast etablering föreligger. Det rör sig emellertid inte om någon internationellt privat- och processrättslig reglering. Följaktligen måste under alla omständigheter domsrätt grundas med stöd i 10 kap. 5 § RB, eller någon annan tillämplig domsrättsregel.s. 585

6.Det är således fortfarande relevant att diskutera gränserna för tillämpningen av 10 kap. 5 § RB. Dennemark framhåller i detta sammanhang att de uppräknade ”associationsformerna” i bestämmelsen inte är uttömmande samt att det framstår som osäkert var gränsen går för vilka verksamheter som bestämmelsen skall omfatta.s. 585

7.HD har vid ett begränsat antal tillfällen haft anledning att pröva 10 kap. 5 § RB. Någon närmare klarhet kring frågan om vad som är den internationellt processrättsliga definitionen av begreppet fast driftställe kan emellertid inte utläsas av dessa avgöranden. En förklaring till det är att de avgöranden där 5 § diskuteras, i första hand har fokuserat på bestämmelsens 240s. 585

8.Del III – Domsrätten ”andra ben”, dvs. kravet att tvisten skall ha uppkommit omedelbart på grund av den, vid det fasta driftstället bedrivna, rörelsen.s. 586

Rekvisitet ”omedelbart på grund av”

1.I samband med tolkningen av ”omedelbarhetsrekvisitet” har en av de mer omdiskuterade frågorna varit huruvida etableringsstället måste ha en självständig rätt att ingå förbindelser för moderbolagets räkning.s. 586

2.När det gäller tolkningen av 10 kap. 5 § RB är det, som alltid, viktigt att se bestämmelsen i sitt sammanhang. Här måste därför upplysas om bestämmelsen i 10 kap. 4 § RB som enkelt uttryckt ger domsrätt vid den ort där ett omtvistat kontrakt har ingåtts. Om reglerna i 10 kap. 4 och 5 §§ RB ses tillsammans kan således konstateras att 5 § skulle få en marginell självständig betydelse om ett krav skulle ställas på att avtal skall ingås genom filialens försorg, där denna agerar i moderbolagets namn. I dessa fall blir nämligen normalt också 4 § tillämplig. Att ställa ett sådant krav kan med andra ord rimligen inte överensstämma med regelns syfte.s. 586

3.Skall något sägas får det därmed bli att det inte finns något krav på självständig behörighet att sluta avtal men att aktören i fråga, utåt sett, skall framstå som representant för moderbolaget.s. 586

4.Det kan således konstateras att det inte uppställts något krav på att det måste röra sig om en tvist grundad på avtal som det fasta driftstället ingått för moderbolagets räkning vid tillämpningen av 10 kap. 5 § RB. Denna slutsats är viktig, inte minst eftersom det understryker att också andra rättsförhållanden kan prövas vid etableringsställets forum. Ett utomobligatoriskt anspråk som kan hänföras till verksamheten torde därmed omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde liksom en fastställelsetalan, positiv såväl som negativ.s. 586

5.241s. 586

6.Del III – Domsrättens. 587

Avslutande reflexioner

1.Som framgår är likheterna mellan 10 kap. 5 § RB och Bryssel/Luganoreglernas artikel 5(5) stora. Samma resonemang om Internetrelaterade aktiviteter, som fördes i avsnitt 8.6.4 ovan, kan således anföras också här. Värt att uppmärksamma är dock att kravet på självständighet kan ställas högre vad gäller Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(5). När det gäller dessa regler finns nämligen inte någon motsvarighet till den svenska principen om kontraktsforum i 10 kap. 4 § RB. Istället talas det i Bryssel-/Luganoreglerna om domsrätt vid domstol inom den ort där en avtalad förpliktelse skall uppfyllas och uppfyllelseorten är i internationella sammanhang inte sällan en annan än kontraktsorten. Därmed kan artikel 5(5) sägas ha en självständig betydelse även om ett strängare krav på behörighet att ingår avtal ställs.s. 587

2.När det gäller tillämpning i här aktuella fall spelar dock denna distinktion mindre roll. Såvitt avser utomobligatoriska anspråk framstår det som om bestämmelserna i Bryssel-/Luganoreglerna och RB i princip har identiska användningsområden.s. 587

Forum delicti – 10 kap. 8 § RB

Inledande anmärkningar

1.När det gäller kärandens möjlighet att väcka talan i anledning av en skadegörande handling finns även i detta fall en bestämmelse i RB som har sin motsvarighet i Bryssel-/Luganoreglerna. Det rör sig om 10 kap. 8 § RB som närmast motsvaras av artikel 5(3). Bestämmelsen i 8 § har ansetts vara tillämplig som domsrättsregel oberoende av svarandens hemvist. Med utgångspunkt i regelns lydelse är det viktigt att notera att uttrycket talan i anledning av indikerar att det är möjligt att föra talan, inte endast mot skadevållaren, utan också mot tredje man, exempelvis en försäkringsgivare, som kan anses ansvarig för skadan, ett förhållande som för övrigt är detsamma beträffande Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(3).s. 587

2.När det gäller regelns utformning i övrigt kan konstateras att rekvisiten, vid en jämförelse med motsvarande bestämmelse i Bryssel-/Luganoreglerna, 242s. 587

3.Del III – Domsrätten skiljer sig åt något. Såvitt avser forum delicti-bestämmelsen i Bryssel/Luganoreglerna och i RB synes det emellertid i huvudsak inte vara någon praktisk skillnad. De båda bestämmelserna har mer eller mindre identiska syften och avser båda att skapa domsrätt för domstolar inom de orter där skadegörande handlingar företagits, eller där effekt av sådana handlingar uppkommit. I båda fallen kan domsrätt i sådana situationer motiveras med att domstolarna inom dessa orter har en nära anknytning till tvisten. Skillnaden mellan de båda reglerna ligger främst däri att RB 10:8 uttryckligen anger, det som endast framgår av GD:s praxis när det gäller Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(3), att domstolar både på effektorten och handlingsorten är behöriga.s. 588

4.Det finns emellertid också andra skillnader. En uppenbar sådan är att det i 10 kap. 8 § RB inte finns ett tillägg om ännu ej inträffade skador. En annan skillnad är Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(3) varit föremål för GD:s prövning vid ett flertal tillfällen. Något motsvarande prövning har inte skett beträffande användningen av 8 § som domsrättsregel. I sammanhanget väcks därför frågor om det kan vara antagligt att samma förtydliganden som gjorts beträffande artikel 5(3), också skulle göras beträffande tillämpningsområdet för 10 kap. 8 § RB, i de fall saken blev föremål för prövning i svensk domstol. Förutom frågan om talan i preventivt syfte kan nämnas de tydliggöranden som GD gjort beträffande omfattningen av effektortens behörighet när det gäller tillämpningen av artikel 5(3).s. 588

Omfattningen av effektortens behörighet

1.I de få fall som HD avgjort, där domsrätt grundats på 10 kap. 8 § RB, har inte frågan om effektortens behörighet varit föremål för någon mer ingående diskussion. Jag menar att det ändå får anses sannolikt att 8 §, om regeln analogt används som domsrättsregel, kommer att ges en försiktig tolkning. Att låta regeln omfatta skada som uppkommit i flera länder framstår i det sammanhanget inte som troligt. Det framstår som mer sannolikt att en svensk domstol skulle tolka regeln på sätt som överensstämmer med GD:s tolkning av artikel 5(3) i Shevill-fallet. Således skulle 10 kap. 8 § RB utgöra grund endast för domsrätt beträffande den effekt som uppkommit i Sverige. Enligt samma resonemang, och i likhet med GD:s uttalande i fallen Marinari och Dumez, tyder mycket på att följdskador och indirekta skador inte heller skulle kunna prövas vid nämnda forum.s. 588

2.243s. 588

3.Del III – Domsrättens. 589

Talan i förebyggande syfte

1.När det gäller möjligheten att använda 10 kap. 8 § RB i förebyggande syfte är det enligt min uppfattning inte lika självklart att finna övertygande argument för att HD skulle följa GD:s tolkning av Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(3) med hänsyn tagen till den nuvarande lydelsen i förordningen. Anledningen till detta är att analogier skall göras med försiktighet. Att låta 8 § omfatta exempelvis en förbudstalan skulle vara ett tydligt uttryck för en extensiv tolkning av bestämmelsen. En sådan tolkning låter sig rimligen inte göras i samband med ett analogislut. När det gäller 10 kap. 8 § RB finns inte heller det stöd, i förarbeten och doktrin, för en tillämpning i förebyggande syfte som finns beträffande artikel 5(3). Det skulle således vara olämpligt om HD valde att tolka 10 kap. 8 § RB på ett sådant sätt att talan i förebyggande syfte skulle omfattas, när bestämmelsen avvänds som domsrättsregel. Lösningen, för den som vill hitta stöd för en talan i förebyggande syfte, står istället att finna i en argumentation som tar utgångspunkt i en möjlig analogi från Bryssel/Luganoreglerna. Där Bryssel-/Luganoreglerna har ett vidare tillämpningsområde än motsvarande regler i 10 kap. RB, är det, som jag ser det, bättre att domsrätten grundas på analogi från Bryssel-/Luganoreglerna, än att den finner sitt stöd i en extensiv analog tolkning av reglerna i RB. Att denna lösning är att föredra får ytterligare stöd av det faktum att artikel 5(3), i jämförelse med 10 kap. 8 § RB, i högre grad är färdigtolkad. HD skulle därmed undslippa tolkningsuppdraget att ge 8 § ett tillämpningsområde som motsvarar GD:s tolkning av artikel 5(3) och samtidigt kan intresset av att skapa förutsättningar för preventiva taleformer tillgodoses.s. 589

Avslutande reflexioner

1.Som framgår ovan, uppvisar 10 kap. 8 § RB stora likheter med den näraliggande bestämmelsen i Bryssel-/Luganoreglernas artikel 5(3). När det gäller 8 § kan emellertid slås fast att tillämpningsområdet framstår som snävare. Min slutsats blir därmed att det generellt sett är bättre att göra analogier från Bryssel-/Luganoreglerna i de fall alternativet annars skulle vara att analogt tillämpa 8 §. Min avslutande konklusion blir därmed att 10 kap. 8 § RB har spelat ut sin roll som domsrättsregel för det stora flertalet fall där en tillämpning av bestämmelsen kan komma ifråga. Det skall i och för sig understrykas att svenska domstolar på inget sätt är förhindrade att använda forum delicti-regeln i RB analogt som domsrättsregel och det finns situationer, exempelvis när svaranden saknar känt hemvist, där det kan vara aktuellt att utgå från RB:s bestämmelse vid fastställandet av domstolens behörighet. Också i dessa situationer är det emellertid möjligt (och enligt min mening bättre) att göra analogierna från Bryssel-/Luganoreglerna i stället. 244s. 589

2.Del III – Domsrättens. 590

Om genkäromål och om gemensamt forum för flera