Se vidare NJA 2000 s. 273 (cit. Flootek).
Hänvisas från p. 2 (s. 481)
1.Frågan om en förbudstalan skall omfattas av artikel 5(3) var föremål för diskussion redan innan tillägget eller kan inträffa infördes genom förordningen. Den tidigare tveksamheten rörde i första hand det faktum att det i samband med en förbudstalan kan vara så att en faktisk skada inte uppkommit. En förbudstalan kan syfta till att förhindra att en pågående skadegörande handling skall fortsätta, men den kan också syfta till att förbjuda ett agerande som misstänks kunna leda till skada. Inte minst i det senare fallet är det oklart om det går att tala om att en skadegörande handling verkligen företagits. Dessutom är det tveklöst så att skador som ännu inte inträffat torde vara svårare att lokalisera till en bestämd plats än skador som kommit till konkret uttryck. När det gäller anspråk i anledning av registrerade immaterialrätter bör emellertid skada såväl som risk för skada kunna lokaliseras till den aktuella immaterialrättens skyddsland.s. 481
2.Frågan om möjligheten att använda artikel 5(3) i förebyggande syfte har i Flootek-fallet kommenterats av HD. Tvisten gällde i och för sig möjligheten att använda Luganokonventionen (som var tillämplig i det aktuella fallet) till stöd för en negativ fastställelsetalan men frågan om förbud kom att indirekt behandlas. Enligt HD var tolkningen att betrakta som öppen såvitt avser möjligheterna att använda artikel 5(3) som grund för en förbudstalan. Frågan har även diskuterats av GD, bland annat i det tidigare nämnda Henkel-fallet. 136s. 481
3.Del III – Domsrätten GD konstaterade i detta fall att regeln i Brysselkonventionens artikel 5(3) (som var tillämplig i det aktuella fallet) bygger på tanken att det finns ett särskilt nära samband mellan tvisten och domstol i den ort där skada har inträffat. Samma närhet föreligger emellertid enligt GD i de fall talan syftar till att förhindra att skada skall uppkomma. Brysselkonventionens artikel 5(3) skall således tolkas så att dess tillämpning inte förutsätter att någon skada faktiskt har uppkommit. Redan innan tillägget eller kan inträffa infördes skulle således en förbudstalan i förebyggande syfte omfattas av artikel 5(3). Med förordningen tydliggörs detta förhållande. Vad beträffar GD:s uttalande i Henkel-fallet så var förordningen, som framgår ovan, inte tillämplig. Förordningstexten fanns emellertid tillgänglig, så GD fick en möjlighet att jämföra de skilda uttryck som artikel 5(3) givits. Med beaktande av detta uttalar GD i Henkel-fallet att det inte fanns skäl att tolka de två bestämmelserna på olika sätt och att kravet på enhetlighet innebär att artikel 5(3) i Brysselkonventionen skall ges samma räckvidd som motsvarande bestämmelse i (den vid tillfället ännu inte ikraftträdda) förordningen.s. 482
4.Med beaktande av att det numera är klarlagt att artikel 5(3) kan användas i förebyggande syfte på sätt som liknar regelns användning i samband med en talan om skadestånd kan det vara av intresse att analysera om de förbehåll som gäller beträffande artikel 5(3) också skall tillämpas när regeln används för att motivera domstolens behörighet att ta upp en förbudstalan till prövning. Som framkommer ovan innehåller artikel 5(3) två domsrättsprinciper med olika räckvidd, effektortens samt handlingsortens behörighet. En skadeståndstalan som väcks vid handlingsortens forum kan gälla även skada som uppkommit i andra Bryssel-/Luganoländer. Frågan blir därmed om en förbudstalan som väcks vid handlingsortens forum kan få samma extraterritoriella räckvidd och därmed gälla förbud som riktar sig mot aktiviteter som utförs i andra Bryssel-/Luganoländer än domstolslandet. Min bedömning är att det rimligen måste vara så. Det främsta skälet härför är, som jag ser det, att det inte finns någon anledning att laborera med en särskild begränsningsregel som endast gäller förbudstalan, när en sådan begränsning inte gäller för övriga fall när artikel 5(3) tillämpas till stöd för domsrätt på handlingsorten. Under alla omständigheter torde det vara möjligt att väcka en förbudstalan som avser handlingar i flera Bryssel-/Luganoländer vid svarandens hemvistforum, så ett eventuellt argument som tar sin utgångspunkt i att extraterritoriella förbud överhuvudtaget inte borde accepteras faller på denna punkt oavsett hur artikel 5(3) tolkas.s. 482
5.137s. 482
6.Del III – Domsrättens. 483