Rättsfall

NJA 2000 s. 273

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2000 s. 273

BibTeX

@misc{nja-2000-s-273,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2000 s. 273}},
  year         = {2000},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

8 hänvisningar i 6 artiklar · 8 stycken/fotnoter

Svensk domstols behörighet vid gränsöverskridande varumärkestvister - särskilt om Internetrelaterade intrång2 hänvisningar

Ulf Maunsbach · 2005, s. 2–707 · 2 ställen

EU:s internationella privat- och processrätt - den femte friheten2 hänvisningar

Lea Hatzidaki-Dahlström · 2004, s. 1–2023 · 2 ställen

Redarens miljöskadeansvar1 hänvisning

Peter Wetterstein · 2004, s. 1–564 · 1 ställe

142 I det i föregående not nämnda avgörandet Kalfelis v Bankhaus Schröder anförde EG-domstolen: ”The term ’matters relating to tort, delict or quasi-delict’ used in Article 5(3) of the Convention must be regarded as an independent concept covering all actions which seek to establish the liability of a defendant and which are not related to a ’contract’ within the meaning of Article 5(1).” Jfr även domstolens avgörande Réunion Européenne SA and Others v Spliethoff's Bevrachtingskantoor BV and The Master of the Vessel Alblasgracht V002’, (1998) ECR 1-6511, och kommentaren av Honka 2000 s. 80 ff. Också det svenska avgörandet ND 2001 s. 13 (Göteborgs tingsrätt) är här av intresse. Tingsrätten konstaterade att artiklarna 5(1) och 5(3) i 1988 års Luganokonvention är av sedda att komplettera varandra så att ingen lucka eller överlappning finns mellan reglerna. Antingen är tvisten inom avtalet eller utomkontraktuell. I det föreliggande fallet bedömde tingsrätten att kärandens talan mot den franska redaren grundade sig på ett utomkontraktuellt ansvar, samt att skadan ostridigt hade inträffat vid lastning i Göteborg, vilket medförde att tingsrätten var behörig att pröva målet. Och i avgörandet NJA 2000 s. 273 ansåg Sveriges HD att artikel 5(3) i Luganokonventionen inte var tillämplig på en talan om fastställelse av att viss teknik inte faller inom skyddsområdet för annans patenträttigheter.Domstolsbehörighet · p. 196 · s. 446

Revisionen av Bryssel- och Lugano-konventionerna1 hänvisning

Lennart Pålsson · SvJT 2001 s. 373–396 · 1 ställe

OJ 1979 C 59/1 och 59/71. 1 0 Se Pålsson 1995 s. 67–70. 1 1 1980 års Romkonvention, i Sverige inkorporerad genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 1 2 Dessa tre kriterier är desamma som används i EG-fördragets regler om etableringsrätt, se art. 48 i det fördraget. 1 3 Jfr Pålsson 1995 s. 138. 1 4 För utveckling av denna kritik se t.ex. Pålsson i Festskrift til Ole Lando (København 1997) s. 259–282. 1 5 För en ingående diskussion om reformeringen av BK art. 5.1 se Jan Kropholler/Michael von Hinden i Gedächtnisschrift für Alexander Lüderitz (München 2000) s. 401–414. 1 6 Enligt GD:s rättspraxis till den hittillsvarande BK art. 5.1 är den relevanta förpliktelsen den som ligger till grund för käromålet. Den ståndpunkten, som går tillbaka på fallet 14/76, de Bloos [1976] ECR 1497 (REG specialutgåva, vol. III s. 187), har vidhållits även när talan avser en betalningsförpliktelse, se tex. målet C288/92, Custom Made Commercial [1994] ECR I-2913 (REG specialutgåva, vol. XV s. I-261). 1 7 Detta har hittills varit den av GD påbjudna metoden att bestämma uppfyllelseorten, se målet 12/76, Tessili [1976] ECR 1473 (REG specialutgåva, vol. III s. 177). Ståndpunkten har nyligen bekräftats i målet C-440/97, Concorde, REG 1999 s. I6307. 1 8 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 168–169. 1 9 Se målet 56/79, Zelger I [1980] ECR 89. 2 0 Se målet C-106/95, MSG, REG 1997 s. I-911. 2 1 Jfr från svensk rättspraxis till art. 5.1 i Luganokonventionen NJA 1999 s. 673, som gällde försäljning av aktier. 2 2 Så enligt kommissionen, se motiveringen till art. 5 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 12 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 2 3 Se art. 57 i 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor, i Sverige inkorporerad genom lagen (1987:822) om internationella köp. 2 4 Se Tessili-domen, ovan not 17. 2 5 Se de Bloos-målet, ovan not 16. 2 6 Se målet 266/85, Shenavai [1987] ECR 239 (REG specialutgåva, vol. IX s. 1). 2 7 Jfr målet C-420/97, Leathertex, REG 1999 s. I-6747, kommenterat av Pålsson i SvJT 2000 s. 713–715. 2 8 Jfr Jan Kropholler/Michael von Hinden (ovan not 15) s. 409; Erik Jayme/Christian Kohler i IPRax 1999 s. 401, 405. 2 9 Om tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse se Pålsson 1995 s. 90–95. 3 0 Det är mycket möjligt att BK art. 5.3 rätteligen bör tolkas på samma sätt som uttryckligen anges i F art. 5.3). Se Schlosser-rapporten (ovan not 9), punkt 134, och ur litteraturen t.ex. Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozeßrecht (6. Aufl. Heidelberg 1998) s. 125. Jfr från svensk rättspraxis NJA 2000 s. 273. 3 1 Jfr Pålsson 1995 s. 107–109. 3 2 Se målet 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG specialutgåva, vol. IX s. 729). 3 3 Se Pålsson 1995 s. 117. 3 4 Rådets första direktiv (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, EGT 1973 L 228/3. Definitionen av begreppet stora risker finns i art. 5 punkt d i direktivet. För den aktuella lydelsen av art. 5 punkt d se art. 5 i direktiv 88/357/EEG, EGT 1988 L 172/1, och art. 2 i direktiv 90/618/EEG, EGT 1990 L 330/44. Jfr i svensk rätt 9 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och där givna hänvisningar till 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 5 Om konventionens regler se Pålsson 1995 s. 122–125. 3 6 Ett bidrag till tolkningen ges av Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 169–170. 3 7 Se motiveringen till art. 15 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 14–15 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 3 8 Se hänvisningen i föregående not. 3 9 Se s. 5 och s. 10 (skäl 14a) i kommissionens ändrade förslag, ovan not 3. 4 0 Om dessa bestämmelser se Pålsson 1995 s. 83–85 och 151. 4 1 Se beträffande försäkringstvister F art. 8 och 9.2 samt beträffande konsumenttvister F art. 15.1 och 2. Jfr Pålsson 1995 s. 114–115. 4 2 Däremot finns det en mindre skillnad mellan art. 5.1, andra ledet, i Luganokonventionen och motsvarande del av den nya bestämmelsen. 4 3 En annan sak är naturligtvis att denna ort oftast sammanfaller med arbetstagarens hemvist. 4 4 Motsvarande regel finns för försäkrings- och konsumenttvister, se F art. 12.2 och 16.3. 4 5 Se motiveringen till art. 42 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 22 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 4 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, EGT 1997 L 18/1. Direktivet har i Sverige implementerats genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. 4 7 Jfr Pålsson, Romkonventionen (1998) s. 88–89. 4 8 Såvitt avser Sverige, får talan föras vid tingsrätten i den ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, se 10 § 2 st. lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Jfr prop. 1998/99:90 s. 33–35, 42–43 och 68–69. 4 9 Hänvisningen i direktivet till ”internationella konventioner” inbegriper Bryssel I-förordningen. Se F art. 68.2. 5 0 Se Pålsson 1995 s. 126–137. 5 1 Se Pålsson 1995 s. 143–165. 5 2 Se målet 23/78, Meeth [1978] ECR 2133. 5 3 Dessvärre dock inte i den svenska texten till förordningen, något som måste bero på ett förbiseende. 5 4 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 173–174. 5 5 Jfr från GD:s praxis målet 22/85, Anterist [1986] ECR 1951. 5 6 Se Pålsson 1995 s. 165–168. 5 7 Så första gången i målet 150/80, Elefanten Schuh [1981] ECR 1671. 5 8 Se Pålsson 1995 s. 173–182. 5 9 Se Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II (1997) s. 709, 718–722. Ett omfattande otryckt material rörande rättsläget på denna punkt i de olika konventionsstaterna ingår i underlaget för arbetsgruppens förslag (ovan not 1). 6 0 Mål 129/83, Zelger II [1984] ECR 2397 (REG specialutgåva, vol. VII s. 601). 6 1 Se målen C-391/95, van Uden, REG 1998 s. I-7091, och C-99/96, Mietz, REG 1999 s. I-2277. Angående rättsläget efter dessa avgöranden se Pålsson i J. Basedow et al. (eds.), Private Law in the International Arena — Liber Amicorum Kurt Siehr (The Hague 2000) s. 621–638. 6 2 Se Pålsson 1995 s. 208–209 jämte hänvisningar samt från nyare rättspraxis målen C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, och C-38/98, Renault, REG 2000 s. I-2973. 6 3 Se Pålsson 1995 s. 200–202. 6 4 Se målet C-305/88, Lancray [1990] ECR I-2725. 6 5 Jfr motiveringen till art. 41 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 21 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 6 6 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 172–173. 6 7 Se Pålsson 1995 s. 206–207. 6 8 Se Pålsson 1995 s. 203–206. 6 9 Se däremot om rättsläget enligt konventionen GD:s avgörande i målet C432/93, SISRO, REG 1995 s. I-2269. 7 0 I och med att exekvatur beviljas har sökanden liksom hittills (BK art. 39.II) automatiskt rätt till säkerhetsåtgärder, se F art. 47.2. 7 1 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 385, 406. 7 2 Se BK art. 60, som visserligen har upphävts genom 1989 års tillträdeskonvention med Portugal och Spanien men som fortfarande torde vara av betydelse. Jfr Pålsson 1995 s. 35–37. 7 3 Se F art. 22.4).II, art. 52, art. 57.2 samt art. 61–65.fotnot 9 · s. 376

Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna1 hänvisning

Lennart Pålsson · SvJT 2001 s. 578–594 · 1 ställe

Denna slutsats är så uppenbart välgrundad att man frestas beteckna den som självklar. Närmast kan man undra varför frågan över huvud ansågs behöva ställas och varför GD, av domskälen att döma, spillde en inte obetydlig möda på att besvara den. 2.2 Forum delicti (art. 5.3) NJA 2000 s. 273: Ett norskt bolag (K) var innehavare av ett svenskt patent. Ett svenskt bolag (F) väckte talan mot K med yrkande om fastställelse att användningen av en av F utvecklad teknik för vattenrening inte föll inom skyddsområdet för K:s patent. F:s talan var av det slag som avses i 63 § 2 st. patentlagen (1967:837). Enligt den bestämmelsen kan den som driver eller avser att driva verksamhet föra talan mot en patenthavare om fastställelse huruvida hinder mot verksamheten föreligger på grund av patentet, förutsatt att ovisshet råder om förhållandet och att ovissheten länder käranden till förfång.Behörighetsreglerna · p. 3 · s. 579

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Lennart Pålsson · SvJT 2001 s. 770–804 · 1 ställe

I sistnämnda del innebär HD:s avgörande viktiga preciseringar på punkter där det tidigare inte har rått full klarhet. Det framgår inte bara att en främmande stat genom ett avtal kan med bindande verkan avstå från sin immunitet redan innan någon tvist har uppkommit utan också att ett sådant avstående inte nödvändigtvis behöver ske genom en uttrycklig förklaring utan också kan ske konkludent, förutsatt att avtalet otvetydigt ger vid handen att den främmande staten har velat avstå från rätten att åberopa immunitet (jfr Pålsson 1989 s. 31–40). 5.1.2 Rättsfall i anknytning till Bryssel- och Luganokonventionerna Till Bryssel- och Luganokonventionernas behörighetsregler hänför sig följande rättsfall, vilka redan tidigare har behandlats i SvJT: ND 2000 s. 1, se SvJT 2001 s. 589; NJA 1997 s. 415, se SvJT 1998 s. 558; NJA 1998 s. 747, se SvJT 1999 s. 991, jfr nedan avsnitt 5.1.6; NJA 1999 s. 660, se SvJT 2000 s. 710; NJA 1999 s. 673, se SvJT 2000 s. 709 och 715; NJA 2000 s. 3, se SvJT 2001 s. 583; NJA 2000 s. 273, se SvJT 2001 s. 579; RH 1996:86, se SvJT 1998 s. 556; RH 1997:96, se SvJT 1998 s. 559; RH 1997:100, se SvJT 1998 s. 566; RH 1999:53, se SvJT 2000 s. 717; RH 2000:89, se SvJT 2001 s. 582. 5.1.3 Förmögenhetsforum I NJA 1998 s. 361 väckte ett svenskt konkursbo vid Göteborgs TR återvinningstalan mot ett engelskt bolag (P). Som grund för TR:s behörighet åberopades att P hade en i konkursen bevakad fordran mot konkursgäldenären, en fordran som enligt 10 kap. 3 § 2 st. RB ”fanns” i Göteborg. P invände att någon utdelning för denna fordran, som var oprioriterad, inte kunde påräknas och att fordringen därför inte hade något förmögenhetsvärde.Civilprocess- och exekutionsrätt · p. 7 · s. 793