Stycket

16.5.2 Adekvansläran och med den besläktade metoder culpa efter köpet — tidpunkten för avtalsbrottet vara styrande. Således skulle vid t.ex. dröjsmål p.g.a. culpa in contractu tidpunkten för dröjsmålets in­ träde vara avgörande. Det sagda innebär även att avtalsborgenären då även kan öka motpartens risk efter avtalsingåendet genom att ge motparten infor­ mation om särskilda förhållanden som föreligger i det enskilda fallet.40 Man ser således här ett klart samband mellan ansvarsgrunden och ansva­ rets omfattning.41 Ett ansvar oberoende av vållande uppvägs av en för den avtalsbrytande parten förmånligare tidpunkt för adekvansbedömningen. Man kan tänka sig en mindre grad av förutsebarhet vid tiden för avtalsingå­ endet än om bedömningen flyttas fram till tidpunkten för avtalsbrottet. Och denna skillnad i förutsebarhet blir givetvis tydligare ju långvarigare avtalet är och ju längre tid som förflutit mellan avtalsingåendet och avtalsbrottet. Vid strikt ansvar skulle härtill saknas möjlighet att efter ingåendet av avtalet öka gäldenärens risk genom information om särskilda förhållanden. Denna skillnad i adekvansbedömningen mellan strikt ansvar och culpaansvar torde även motsvara den uppfattning som av tradition har kommit till uttryck i nordisk rätt.42 Dock så att man i finsk och svensk rätt — men synbarligen inte i dansk eller norsk rätt — härtill ofta har ansett att också vid presumerad culpa tiden för avtalsingåendetbör vara styrande för adekvansbedömningen.43 40 Se även t.ex. Herre, Ersättningar s. 342 med vidare hänvisningar. Herre s. 693 ff. ställer sig själv kritisk till denna möjlighet. 41 Jfr även till detta ovan kap. 5.1 vid not 2 med vidare hänvisningar. 42 Här kan hänvisas till exempelvis Almén s. 317, Hellner, TfR 1966 s. 304 f.,Herre, Ersättningar s. 340 ff., Iversen s. 110 f., Palmgren s. 216, Rodhe s. 306, Saxén, Adekvans s. 165 f., Ussing, Obligationsretten s. 144. Men se även för svensk del NJA 1991 s. 217 (ovan kap. 5.2.1.2), där vid strikt ansvar tidpunkten för avtals­ brottet lades till grund för bedömningen. Enligt Herre, Ersättningar s. 355 synes SvHD härvid ha utgått från en felbedömning av rättsläget. Med Ramberg, JT 1991-92 s. 103 menar han dock att man knappast kan dra slutsatsen att SvHD generellt tagit ställning till den relevanta tidpunkten för adekvansbedömning­ en, och att fallet måste ses mot bakgrund av de särpräglade omständigheterna. — SvHD:s bedömning i NJA 1991 s. 217 förefaller dock även kunna förklaras av att banken visserligen hade ett strikt ansvar, men i det aktuella fallet gjort sig skyldig till vårdslöshet genom försummelsen. Ansvaret grundades därmed på konstaterad culpa. Tidpunkten för avtalsbrottet får då även enligt traditionell syn läggas till grund för adekvansbedömningen. 43 Detta är för svensk del klart uppfattningen hos bl.a. Rodhe s. 306. Jfr härom även t.ex. Herre, Ersättningar s. 343 f. För finsk del förefaller denna uppfattning även företrädas av t.ex. både Saxén, Adekvans s. 165 f. och Palmgren s. 216, mens. 17