Rättsfall

NJA 1991 s. 217

Citera

NJA 1991 s. 217

BibTeX

@misc{nja-1991-s-217,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1991 s. 217}},
  year         = {1991},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

27 hänvisningar i 14 artiklar · 27 stycken/fotnoter

Exclusions of liability for indirect or consequential loss – the road to hell is paved with good intentions1 hänvisning

James Hope · JT 2025 s. 543–558 · 1 ställe

To help the reader, a new paragraph has been inserted into the text at this point. so known and communicated. But, on the other hand, if these special circumstances were wholly unknown to the party breaking the contract, he, at the most, could only be supposed to have had in his contemplation the amount of injury which would arise generally, and in the great multitude of cases not affected by any special circumstances, from such a breach of contract. For such loss would neither have flowed naturally from the breach of this contract in the great multitude of such cases occurring under ordinary circumstances, nor were the special circumstances, which, perhaps, would have made it a reasonable and natural consequence of such breach of contract, communicated to or known by the defendants. In such cases [where the defendant is a carrier] the courts have been slow to allow loss of profit as an item of damage. This was not, it would seem, because a different principle applies in such cases, but because the application of the same principle leads to different results. A carrier commonly knows less than a seller about the purposes for which the buyer or consignee needs the goods, or about other “special circumstances” which may cause exceptional loss if due delivery is withheld. … [the defendants] knew they were supplying the boiler to a company carrying on the business of laundrymen and dyers, for use in that business. The obvious use of a boiler, in such a business, is surely to boil water for the purpose of washing or dyeing. A laundry might conceivably buy a boiler for some other purpose; for instance, to work radiators or warm bath water for the comfort of its employees or directors, or to use for research, or to exhibit in a museum. All these purposes are possible, but the first is the obvious purpose which, in the case of a laundry, leaps to the average eye. If the purpose then be to wash or dye, why does the company want to wash or dye, unless for purposes of business advantage, in which term we, for the purposes of the rest of this judgment, include maintenance or increase of profit, or reduction of loss? (We shall speak henceforward not of loss of profit, but of “loss of business.”) No commercial concern commonly purchases for the purposes of its business a very large and expensive structure like this – a boiler 19 feet high and costing over 2,000l. – with any other motive, and no supplier, let alone an engineering company, which has promised delivery of such an article by a particular date, with knowledge that it was to be put into use immediately on delivery, can reasonably contend that it could not foresee that loss of business (in the sense indicated above) would be liable to result to the purchaser from a long delay in the delivery thereof. The suggestion that, for all the supplier knew, the boiler might have been needed simply as a “standby,” to be used in a possibly distant future, is gratuitous and was plainly negatived by the terms of the letter of April 26, 1946. Swedish text: Av läran om adekvat kausalitet följer att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att det föreligger ett faktiskt eller logiskt orsakssamband mellan handling och effekt. Det krävs också att sambandet är av viss särskild beskaffenhet eller har viss kvalitet (jfr Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, s. 87 ff., särskilt s. 95 med omfattande hänvisningar). Kausalsambandet måste värderas för att utröna om, som det anförs i förarbetena till skadeståndslagen (se prop. 1972:5 s. 21 f.), skadan har framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Skadan ska alltså ha varit i någon mening förutsebar (jfr exempelvis NJA 1991 s. 217). Det som ska skäras bort från ett konstaterat skadeståndsansvar är sålunda effekter av den skadegörande handlingen som är så osedvanliga eller osannolika att den skadevållande parten inte borde ha tagit dem i beräkning. Inhouse translation: It follows from the doctrine of adequate causation that it is not sufficient for liability that there is an actual or logical causal link between the act and the effect. It is alsofotnot 22 · s. 551

Bevisfrågor i tvister om obehörig användning av e-legitimation1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2023 s. 470–498 · 1 ställe

Ordet ”sammantaget” används också ofta. Se t.ex. ”Advokaten och arvodesdebiteringen” Mål Ö 2239-22 p. 7. — Ackumulerat resultat kan betyda en över tid hopsamlad mängd. I denna betydelse ligger något mer än en helhet, nämligen den hopsamling av olika företeelser som leder fram till helheten. Därmed är inte sagt att denna alltid ska betraktas som något statiskt oföränderligt. 1 2 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 50 och 251. 13 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 51. 14 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 252 med rättsfall angivna i not 785. 1 5 Føllesdal, Walløe och Elster, Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, Thales 2009, s. 109 ff. 1 6 Se till det anförda Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 270 ff. 17 Se om delresonemang Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 42 ff. och JT 2020–21 s. 25 ff. 18 Dir 2022:7 s. 13 ff. Se om rättshjälp NJA 1999 s. 465. 19 Se härtill lag (2011:1211) om Konsumentombudsmannens medverkan i vissa tvister. 2 0 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik 2007, s. 164 f. och Heuman Bevisbördan, s. 269 om läkares dokumentation. 21 INFR(2018)0099, C(2021)7160 final och prop. 2021/22:202 s. 6. Se vidare Heuman, Bevisbördan, s. 42 ff. Jfr häremot följande uttalanden i Marknadsdomstolen 2009:11: ”I motiven till KL anges att en avsikt med konkurrenslagstiftningen är att den så långt möjligt uppnår materiell rättslikhet med EG:s konkurrensregler (prop. 1992/93:56 s. 21). Vid tillämpningen av 6 § KL ska således EG-rätten vara vägledande. I förarbetena till den nya KL framhålls att den vägledning som EGrätten kan ge i första hand rör tolkningen av de materiella bestämmelserna under det att EG-domstolens och kommissionens uttalanden har mindre betydelse när det gäller frågor om förfarandet. Här får i stället vägledning främst hämtas i svenska förarbeten, praxis och doktrin (prop. 2007/08:135 s. 77 f.). Vad gäller frågor om beviskrav och bevisbörda är det således i första hand nationella regler som ska tillämpas. Enligt Marknadsdomstolens mening hindrar dock detta inte att det vid tillämpningen av nationella regler kan hämtas viss vägledning från EG-rätten i frågor som beviskrav och bevisbörda.” 22 C 460/20 p. 68, 71 och 72. 2 3 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 §. Se närmare om detta fall Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 63 ff. 24 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666, Änr 2022-04140, Änr 2022-03987 och Änr 2022-02184. 25 Se om det sammanvägda bevisvärdet av flera bevisfakta Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts Juridik 2009, s. 201 ff. 26 Heuman, Bevisbördan, s. 135 f. 2 7 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 28 HD p. 26. 29 HD p. 26. 30 Detta andra fall kan uppfattas så att en tillräcklig betingelse består av två nödvändiga betingelser. 31 HD p. 27. 32 Det rör sig om ett viktigt argument, dvs en faktor av betydelse för ansvarsbedömningen, men inte om ett rekvisit när HD uttalar att det ”vid denna bedömning får särskild betydelse till vem han eller hon uppfattade att den personliga behörighetsfunktionen lämnades ut.” HD p. 27. Rekvisit uttrycks med HD:s ord att konsumenten ska ansvara eller att särskilt klandervärt agerande föreligger. HD p. 26 och 27. 33 HD p. 28. 34 HD p. 29. 35 HD p. 34. 36 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 240. 37 Heuman, JT 2015–16 s. 760 ff. 3 8 ARN Änr 2922-01950 s. 3, Änr 2021-19593 s. 3, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339 s. 3, Änr 2021-16843 s. 3, Änr 2021-12666 s. 3 f., Änr 2022-04140 s. 3, Änr 2022-03987 s. 3 och Änr 2022-02184. 39 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 1 st. 40 Prop. 2009/10:122 s. 11 och 24. 41 Betaltjänstdirektivet artikel 60 och prop. 2009/10:122 s. 23. 42 Heuman, Bevisbördan, s. 364. 43 Betaltjänstlagen 5 a kap. 1 §. 4 4 Heuman, Bevisbördan, s. 396 ff. 45 Betaltjänstlagen 5 kap. 3 § 2 st. och prop. 2021/22:202 s. 4 och 8. Se även det andra betaltjänstdirektivet artikel 59. 46 INFR(2018)0099, C(2021) 7160 final s. 3 f. De sägs också att de personer som berörs ska, av rättssäkerhetsskäl, ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna. 47 Prop. 2017/18:77 s. 166. 48 Heuman, Bevisbördan, s. 105 f. 4 9 NJA 1975 s. 577, s. 582 och Heuman Bevisbördan, s. 61, 289, 605 och 619. Se härtill ”Smyckesköpet” NJA 2019 s. 617 p. 23 50 Prop. 2021/22:202 s. 4 f., 8 f. och 14. 51 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 §. 52 ”BankID-bedrägeriet” p. 13 och 15. 53 Prop. 2009/10:122 s. 28 och ”BankID-bedrägeriet” p. 29. 5 4 HD p. 21. 55 HD p. 22 och 25. 56 HD p. 27. 5 7 HD p. 27. 58 HD p. 29. 59 I avsiktsfall som berörs av HD under p. 26 räcker det för att en kontohavare ska vara ansvarig att denne haft anledning misstänka att det förelåg risk att kontohavarens handlande kunde medföra förlust. 60 I fallet ARN Änr 2022-02184 antyds att om det är utrett att kontohavaren uppfattade att det fanns en risk är det något annat än att kontohavaren faktiskt förstod att så var fallet. Det förklaras inte varför en persons bevisade riskuppfattning är något annat än en persons bevisade faktiska riskförståelse. — I rättsfallet ”BDO” anges att den faktiska tilliten ska bevisas men att den kan presumeras. Av detta fall om revisorsansvar kan inte dras bevismässiga slutsatser om vad som ska gälla för betaltjänsttvister. NJA 2014 s. 272 p. 28 61 Heuman, Bevisbördan, s. 537 ff. 62 HD p. 28. 63 Adlercreutz, Gorton och Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, Fjortonde upplagan, Juristförlaget i Lund 2016, s. 47. 64 Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, Andra upplagan, Iustus förlag 2013, s. 293 och NJA 2016 s. 723 p. 18 (likgiltighet som avser andra brottsförutsättningar än en effekt). 6 5 NJA 2016 s. 763 p. 13, 16 och 21. 6 6 Se ”BankID-bedrägeriet” p. 26 med hänvisning till p. 20 och upplysningen om att dansk rätt bygger på ett ansvar för vad kontohavaren insåg eller borde ha insett. 67 ARN Änr 2022-03987 s. 4 och Änr 2022-04140 s. 4. 68 Det behöver inte bevisas av leverantören att kontohavaren faktiskt var medveten om att det fanns en stor sannolikhet för att de utlämnade uppgifterna skulle komma att missbrukas. 6 9 ARN Änr 2022-01950 s. 4, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843 samt Änr 2021-12666. 70 ARN Änr 2022-02184. Se även det likartade fallet ARN Änr 2022-04140 (76 år gammal, flera strokes och funktionsnedsättningar.) 71 Kontohavarens vägran och hennes ålder och sjukdom kan anses utgöra relevanta bevisfakta för väsentligen samma bevistema, nämligen riskinsikt och likgiltighet. 7 2 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666. 73 ARN Änr 2022-03987 s. 6. 7 4 Se även ARN Änr 2022-0410 s. 4. 75 ”BankID-bedrägeriet” p. 27. 76 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-0389. 7 7 Betaltjänstlagen 5 a kap. 3 § st. 1 och 2. 78 HD p. 23. 79 HD p. 24. 8 0 NJA 1992 s.130, s. 137 f. och prop. 2009/10:122 s. 30 (bevisning om faktisk vetskap om en obehörig transaktion). 81 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, Elfte upplagan, Norstedts juridik 2021, s. 146 f. 82 NJA 1996 s. 118, s. 127. 83 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-19593, Änr 2022-03828, Änr 2022-03339, Änr 2021-16843, Änr 2022-12666 och Änr 2022-02184. Se även Änr 2022-03828 (konsumenten lämnade tillåtelse till fjärrstyrning och motargumentet pressande förhållanden). 8 4 Heuman, Bevisbördan, s. 360. 85 Det andra betaltjänstdirektivet artikel 72. 86 ARN Änr 2022-01950, Änr 2021-16843, Änr 2021-12666 och Änr 2022-04140. Se även Änr 2022-03828 där det inte rörde sig om kodutlämnande utan tillåtelse till fjärrstyrning. Se även det likartade fallet Änr 2022-03339. 87 ARN Änr 2021-19593. Se även det likartade fallet Änr 2022-02184. 88 ”BankID-bedrägeriet” p. 23 och 24. 89 SOU 2007:26 s. 211 och SOU 2014:47 s. 322 samt Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, s. 21 och 571 ff. 90 ARN Änr 2022-04140 och Änr 2022-02184. 9 1 NJA 1991 s. 217 och Heuman, Bevisbördan, s. 571 f. 92 Betaltjänstlagen 5 kap. 47 §. 93 Andra betaltjänstdirektivet artikel 72.1 första stycket samt prop. 2021/22:202 s. 14 och prop. 2017/18:77 s. 165. 94 ”Låneavtalet med 4Finance” NJA 2017 s. 1105 p. 16. 95 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, artikel 1. 9 6 Prop. 2015/16:72 s. 36. 97 Se härtill Förordningen preambel (18). 98 Lag (2016:561) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om elektronisk identifiering. Ingen av de åtta paragraferna innehåller någon bevisbörderegel. 99 HD p. 15. 1 00 Prop. 2017/18:77 s. 165 f. 101 Prop. 2021/22:202 s. 4 ff. 102 Europaparlamentets och Rådets förordning EU nr 910/2014 artikel 13 om skadeståndsansvar och bevisbördan för avsikt och oaktsamhet hos en icke kvalificerad tillhandahållare avser inte tvister om obehörig användning av en elektronisk underskrift. 103 Heuman, Bevisbörda, s. 84 ff., s. 234 och 695 samt NJA 2021 s. 983 ”Bilbranden i Sollentuna”. 104 HD p. 19. 1 05 Heuman, Bevisbördan, s. 410 ff. 106 Heuman, Bevisbördan, s. 398 ff. 107 HD p. 16. 108 HD p. 16. 1 09 HD p. 19. 110 HD p. 23. 111 HD p. 19. Se härtill Heuman, Bevisbördan, s. 362, 548 och 639 om det aktiebolagsrättsliga fallet NJA 1995 s. 437. 112 HD p. 20 och 9 samt NJA 1992 s. 263. 113 Se härtill Rødvei Aagard, JT 2022–23 s. 77 med not 36.fotnot 11 · s. 472

Nordiska konsumenträttsliga principer under omförhandling1 hänvisning

Torbjörn Ingvarsson · SvJT 2023 s. 597–612 · 1 ställe

Konsumentskyddet har också förstärkts på andra sätt genom domstolarnas dömande. Lägger man vissa avgöranden bredvid varandra, framträder ett mönster där höga krav ställs på finansiella aktörers professionalitet och rutiner. Exempelvis innehåller NJA 1999 s. 575 en del där det går att utläsa att Högsta domstolen förväntat att en bank skall ha och följa vissa på förhand uppställda rutiner för att kontrollera transaktioner. I NJA 1991 s. 217 framhölls att banken visserligen kan behöva genomföra vissa kontroller innan utbetalningar sker, men att dessa kontroller bör följa uppställda rutiner och dessutom med modern teknik kan utföras snabbt. Tidsspillan som enbart beror på brister i bankens egna rutiner skall därför inte gå ut över bankkunden. Även NJA 2010 s. 468 innehåller ett element där banker och andra aktörer på det finansiella området förväntas ha kännedom om rutinerna hos andra aktörer i sektorn. I det konkreta fallet handlade det om hur ett löpande skuldebrev hanteras under lånetiden, i vilken mån anteckningar om avbetalningar görs på själva skuldebrevet eller bara noteras på annat sätt vid sidan om och om skuldebrevet lämnas tillbaka då skulden återbetalats. En innehavare av ett löpande skuldebrev kan enligt vad som framgår av avgörandet inte påstå sig vara okunnig om en välkänd rutin som i stort sett alla långivare i finanssektorn följer och på grund av påstådd god tro om att inga betalningar skett få göra skuldebrevet fullt ut gällande. Fallet skapar en form av skydd för alla kredittagare när ett löpande skuldebrev överlåtits inom den finansiella sfären. Det handlar inte i något av dessa fall i snäv mening om konsumentskydd, men kraven på aktörerna på det finansiella området kommer även konsumenter tillgodo.Nordiska strategier för att åstadkomma konsumentskydd · p. 9 · s. 604

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2019–20211 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2022 s. 1045–1055 · 1 ställe

Jfr här även NJA 1991 s. 217 om banks ansvar för försenad utbetalning, också omtalat av HD.fotnot 9 · s. 1051

Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt1 hänvisning

Johan Adestam, Niklas Arvidsson1 · SvJT 2021 s. 48–60 · 1 ställe

Se Förslag till lag om skuldebrev m.m., 1935, s. 65, NJA 1991 s. 217 och om denna fråga S. Lindskog, Betalning, Norstedts, 2 uppl., 2018, avsnitt 11.5.1.fotnot 24 · s. 54

Skadestånd vid avtalsbrott4 hänvisningar

Christina Ramberg · SvJT 2020 s. 589–604 · 4 ställen

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20192 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 2 ställen

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen

Licensavtal, allmän avtalsrätt och Eric M Runesson2 hänvisningar

Christina Ramberg · SvJT 2015 s. 125–140 · 2 ställen

Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20043 hänvisningar

Johnny Herre · SvJT 2005 s. 550–760 · 3 ställen

Logistikavtalet - allmän kontraktsrätt i transporträttslig miljö1 hänvisning

Jakob Heidbrink · 2005, s. 3–313 · 1 ställe

NJA 1904 s.180 NJA 1913 A 164 NJA 1917 s.58 NJA 1922 s.205 NJA 1924 s.134 NJA 1932 s.353 NJA 1937 A 413 NJA 1938 s.524 NJA 1951 s.1 NJA 1960 A 16 NJA 1973 s.70 NJA 1978 s.618 NJA 1981 s.1091 NJA 1985 s.172 NJA 1987 s.692 NJA 1988 s.363 NJA 1989 s.156 NJA 1991 s.217 NJA 1991 s.643 NJA 1991 s.808 NJA 1992 s.194 NJA 1992 s.439 NJA 1994 s.473 NJA 1994 s.598 NJA 1996 s.564 NJA 1996 s.700 NJA 1997 s.5 NJA 1998 s.792 NJA 1999 s.71Nytt Juridiskt Arkiv · p. 1 · s. 293

Säljarens kontrollansvar - skadeståndsansvarets grund och omfattning enligt köplagen och CISG4 hänvisningar

Björn Sandvik · 2004, s. 3–2021 · 4 ställen

Kreditsäkerhet i fakturafordringar - en förmögenhetsrättslig studie2 hänvisningar

Claes Martinson · 2002, s. 1–656 · 2 ställen