6 · FÖRUNDERSÖKNINGEN

1.6.1 Syftet med detta avsnitt På ett för ändamålet naturligt, bakåtblickande perspektiv utgick resningsansökan från de domskäl som kammarrätten hade åberopat till stöd för att läkarna skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp. I det följande vänder jag på perspektivet. Syftet är nu inte att visa att de utpekats som likskändare utan rimliga bevis. Detta hade redan klargjorts genom resningsansökan och blivit ännu tydligare genom skriftväxlingen inför Regeringsrätten.s. 2027

2.I stället skall nu genom ett kronologiskt, framåtblickande perspektiv förklaras hur det alls kunde uppkomma misstankar mot läkarna och hur dessa misstankar kunde utvecklas till en serie av katastrofala felbedömningar. Underlaget för framställningen är polisprotokoll med mera från förundersökningen i Stockholms tingsrätts mycket omfattande akt i brottmålet. Denna akt studerade jag i maj 2004, sedan skriftväxlingen i Regeringsrätten var avslutad, som förberedelse för en sakframställning vid en muntlig förhandling i Regeringsrätten. Visserligen innehöll redan de ingivna handlingarna i resningsmålet ett alldeles tillräckligt underlag för beviljande av resning. Vad som nu kommer att sägas har dock ett särskilt pedagogiskt förklaringsvärde och torde inte ha redovisats under någon domstolsförhandling. Såtillvida är det fråga om nya omständigheter i förhållande till kammarrättens dom. 6.2 Misstankarna mot Rein Sedan delar av Catrine da Costas döda kropp under sommaren 1984 hittats i plastsäckar på två ställen inte alltför långt från rättsläkarstationen i Solna, anmälde Reins f.d. svärfar till polisen, att Rein borde misstänkas för två mord. Reins hustru hade nämligen den 7 januari 1982 hittats död, sittande på golvet med överkroppen lutad mot långsidan av sin säng och med en snara, fäst i sänggaveln, om halsen. Enligt svärfaderns upplysningar 1984 kunde det nu misstänkas att Rein mördat inte bara sin hustru utan också Catrine da Costa.s. 2027

3.Under polisutredningen efter dödsfallet 1982 hade svärfadern inte framfört några misstankar mot Rein. Den utredningen lades ner eftersom det befanns ha varit fråga om självmord. På grund av Catrine da Costas död och de återuppväckta misstankarna mot Rein blev hustruns död 1982 undersökt på nytt inte bara 1985 (se därom mera i det följande) utan också 1991 vid tiden för rättegången i kammarrätten och till sist än en gång, den fjärde, åren 2002–2003.s. 2027

4.Undersökningen 2002–2003 genomfördes efter misstänkliggöranden av Rein som seriemördare i tv-programmet Uppdrag granskning. På ett om möjligt ännu säkrare underlag än tidigare utmynnade denna fjärde undersökning i slutsatserna, att dödsfallet 1982 utgjorde självmord, eller möjligen död av misstag i en situation som den döda kvinnan själv arrangerat (hon hade en hög halt av sömnmedel i kroppen), att det inte finns skälig misstanke mot Rein, och att han är ”oskyldig”, ett starkt ord i en polisutredning. Det kan alltså fastslås att det inte finns något rimligt skäl att anta att Rein mördat sin hustru.s. 2028

5.På grund av de väckta misstankarna mot Rein för två mord förhörde polisen på hösten 1984 en mängd prostituerade kvinnor på Malmskillnadsgatan och visade en bild på Rein. Flera tiotal av dessa kvinnor påstod sig ha haft Rein som kund eller känna igen honom. Många var narkotikapåverkade och levde i skräck eller oro efter mordet på Catrine da Costa och flera andra fall av övervåld mot prostituerade; de var också påverkade av massmedias rapportering.s. 2028

6.Andra läkare vid rättsläkarstationen underrättades om misstankarna mot Rein, men hans handledare för doktorsgraden, docenten Jovan Rajs informerades inte genast. I december 1984 blev Rein gripen och anhållen som misstänkt för två mord. Efter fyra dygn blev han frigiven i brist på bevis. På grund av den omedelbara, enorma publiciteten visade det sig snart att hans liv blivit förstört.s. 2028

7.Trots att Rein måste friges, kom mordmisstankarna mot honom att kvarstå. Rein medgav att han studerat prostitutionen på Malmskillnadsgatan som företeelse; om det hade han för övrigt berättat för en annan rättsläkare. Han medgav också att han vid några få tillfällen köpt sex av prostituerade kvinnor. Dessutom hade polisen vid husrannsakan och undersökning av Reins bil gjort fynd som senare kom att åberopas mot honom. Dit hörde några s.k. splatterfilmer med grova våldsinslag, i en samling av över hundra videofilmer av vanlig underhållningskaraktär. Det påträffades också en docka med en elsladd som strypsnara. Dockan hade Rein, vilken genomfört en undersökning av strypmord, fått som en avskedsgåva av arbetskamrater vid rättsläkarstationen som en påminnelse om att han vid ett tillfälle av misstag dragit ur en elkontakt så att ett kylskåp stängdes av och innehållet förstördes.s. 2028

8.Rein hade god yrkesmässig kompetens och var på rättsläkarstationen känd för sin rentav pedantiska noggrannhet. I en personundersökning inför rättegången i tingsrätten (s.k. ”egen berättelse och inhämtade uppgifter”) liksom även i andra sammanhang, omtalades han dessutom som hjälpsam, snäll och vänlig. Sådana omdömen kom så småningom att helt glömmas bort.s. 2029

9.I stället skapades det en bild av Rein som en ond demon. Reins livsföring innan han var 30 år gammal läggs alltjämt till grund för förföljelse av honom; enligt internationella databaser är han en beryktad seriemördare.s. 2029

10.Det spelade en viktig roll för händelseförloppet att Jovan Rajs, som tidigare uppskattat och nära samarbetat med Rein, helt ändrade sin inställning när han senare än andra medarbetare på rättsläkarstationen på hösten 1984 fick reda på misstankarna mot sin doktorand. Hans hustru berättade redan i december 1984 för polisen att Rajs var orolig för att hans samarbete med Rein skulle skada hans egna framtidsutsikter som yrkesman.s. 2029

11.Rajs kom i fortsättningen att kombinera sin roll som obducent av kroppsdelarna efter Catrine da Costa med aktivt, rentav pådrivande och uppslagsrikt deltagande i polisens arbete inför ett åtal. Eftersom vitala kroppsdelar saknades kunde dödsorsaken aldrig fastställas, vilket inte hindrade Rajs från spekulationer, särskilt därför att huvudet saknades. I tingsrätten uppträdde Rajs både som sakkunnig obducent och som vittne. Senare var han återigen aktiv i kammarrätten när Thomas och Rein skulle fråntas sina läkarlegitimationer. Särskilt betydelsefullt visade sig så småningom bli att Rajs som obducent hävdade, att den som styckat den döda kroppen måste ha haft läkarkompetens. Från denna åsikt hade Socialstyrelsen genom sitt rättsliga råd (en domare och tre professorer i rättsmedicin) tagit avstånd. Detsamma gjorde senare professorerna Simonsen i Köpenhamn och Püschel i Hamburg när de av olika skäl och vid olika tidpunkter fick anledning att yttra sig.s. 2029

12.Rein kunde efter anhållandet i december 1984 aldrig återkomma till rättsläkarstationen eller i arbete över huvud taget. 6.3 Misstankarna mot Thomas Thomas före detta hustru, här kallad ”mamman”, fick under 1984, då hon och Thomas ännu var gifta, misstanken att Thomas kunde ha utfört sexuella handlingar mot parets dotter (född i januari 1983). På hösten, då Thomas var AT-läkare i Alingsås men hustrun och barnet bodde kvar i Stockholm, gjordes en anmälan från ”dagis” till bl.a. socialförvaltningen, som i sin tur gjorde polisanmälan enligt de då tilllämpade rutinerna. Det hade nämligen observerats att dottern (som för övrigt flera gånger 1984 konstaterats ha ett s.k. ammoniakeksem och en svampinfektion) var röd i stjärten. Vid denna tid var benägenheten att misstänka och polisanmäla incest mot mycket små barn särskilt stark.s. 2030

13.Det kunde dock aldrig visas att den lilla flickan blivit utsatt för några sexuella handlingar.s. 2030

14.I slutet av 1984 aktualiserades skilsmässa mellan Thomas och hans hustru. Thomas har sedan mars 1985 aldrig återsett sitt barn. När polisens incestutredning var på väg att bli nedlagd på eftersommaren 1985 övergick ”mamman” till att under hösten förse en kriminalinspektör på sedlighetsroteln med helt nya uppgifter om dottern. Denna, som vid pingsten 1984 varit 1 år 5 månader, skulle enligt mammans nya berättelse ha varit med när ”pappa och farbror Tomt” tillsammans skulle ha styckat Catrine da Costas kropp. (Beteckningen ”Tomt” spelade så småningom en stor roll vid förhör i tingsrätten såsom kanske åsyftande en ”tomtebok”. Även ett par andra beteckningar, som mera liknade Reins verkliga namn, kunde förekomma enligt mammans berättelser.)s. 2030

15.Styckningen antogs av någon anledning ha skett på rättsläkarstationen i Solna, kanske under fotografering, eftersom flickan enligt mamman kunde visa rädsla för fotografering. Från tre månader under hösten 1985 finns polisprotokoll över åtta telefonsamtal, alla tillkomna på ”mammans” initiativ och närmast att beteckna som spekulativa monologer.s. 2031

16.”Mammans” idéer och hennes senare övertygelse om ”pappas och farbror Tomts” illgärningar hade fötts ur hennes vetskap, att hennes f.d. man Thomas varit bekant med Rein, som hon för egen del träffat en enda gång, liksom att Rein i december 1984 varit anhållen för två mord. Redan då hade ”mamman” ringt polisen med frågan om den anhållne rättsläkaren var Rein.s. 2031

17.De nämnda protokollen över ”förhör” med mamman överlämnades så småningom till de poliser på våldsroteln som ansvarade för utredningen av mordet på Catrine da Costa. Nu vidtog mera målinriktade förhör. 6.4 Fortsättningen från hösten 1985 till hösten 1987 I början av november 1985 hölls ett sammanträde med bl.a. chefsåklagaren Helin, två kriminalinspektörer, Jovan Rajs, psykologen Margareta Erixon och barnpsykiatrikern Frank Lindblad som då med hänsyn till ”mammans berättelse” fick uppdraget att undersöka om barnet kunde ha varit med om ett styckmord.s. 2031

18.Thomas var en person med klanderfri bakgrund och enbart goda omdömen om sin person. Visserligen trodde säkert ”mamman” själv på vad hon intalade sig att dottern skulle ha upplevt vid en ålder om ett år fem månader. Såvida förundersökningsledarna hade gjort sig besväret att alls ta reda på vad för slags människa som Thomas var och kanske rentav tagit kontakt med honom, borde det kunnat uteslutas som alltför osannolikt att Thomas skulle ha slagit sig ihop med Rein, som han inte kände så särdeles väl, för att mörda en prostituerad kvinna och därefter stycka hennes kropp, och det t.o.m. på rättsläkarstationen i Solna.s. 2032

19.Graden av mammans samlade spekulationer borde ha fått polisen att förstå, att hennes misstankar mot Thomas för först incest och senare likskändning saknade verklighetsunderlag.s. 2032

20.Tydligen gav dock ”mammans berättelse” och hennes egna övertygelse åklagaren och poliserna på våldsroteln, i samarbete med Jovan Rajs, ett uppslag för att nu verkligen komma åt Rein, som man ännu misstänkte vara mördare i två fall. Någon kontakt med Thomas togs inte. Den information som meddelades vid sammanträdet i november 1985 inriktade barnpsykiatrikern och barnpsykologen på frågan om barnet kunde tänkas ha varit med om en sådan förskräcklig händelse som mamman rapporterat om.s. 2032

21.I november 1985 övervägde polisen också på nytt Reins hustrus död i januari 1982 på grundval av de 1984 uppkomna misstankarna mot Rein. Den 27 november 1985 genomfördes en rekonstruktion av detta dödsfall, i samma lägenhet där det inträffat och med en livs levande, kvinnlig polis placerad i en säng och föreställande den döda hustrun. Det hölls också förhör på platsen med Rein och hans sambo, som också var mor till parets nyfödda barn. Med henne hade Rein umgåtts redan i januari 1982, innan hans hustru hittades död. Vid den tidpunkten hade en ansökan om skilsmässa i Reins äktenskap redan förberetts.s. 2032

22.Rekonstruktionen den 27 november 1985 och ett polisförhör med Rein dagen därpå ledde inte till annat resultat än polisundersökningen 1982, d.v.s. det saknades stöd för att anta något annat än självmord.s. 2033

23.Ett par dagar senare sökte Rein ta sitt liv. Vid denna tidpunkt hade han också blivit slutgiltigt uppsagd från sin anställning vid rättsläkarstationen. Han efterlämnade ett brev att han, som utsatts för justitiemord, var oskyldig och inte orkade leva längre. Han blev dock återupplivad, men hade nu ådragit sig en mycket svår hörselskada.s. 2033

24.Än så länge hade ingen sagt ett ord till Rein om ”mammans berättelse” som utlöst polisens förnyade aktiviteter. I själv verket fick Rein reda på existensen av ”barnets” påstådda upplevelser först sedan han gripits och anhållits på hösten 1987! Under mellantiden tycks det, såvitt jag kunnat se, inte ha förekommit några ytterligare polisförhör med Rein.s. 2033

25.Samtidigt som polisen genom rekonstruktionen den 27 november 1985 förgäves sökte finna bevis mot Rein som ansvarig för hustruns död 1982, kom Frank Lindblad och Margareta Erixon igång med sin undersökning angående tillförlitligheten av mammans uppgifter om styckningen 1984 av Catrine da Costas döda kropp. I ett utlåtande den 27 januari 1986 fann de båda utredarna det vara mest sannolikt, att barnet verkligen varit med om skrämmande upplevelser av sexuella och våldsamma handlingar mellan vuxna. Barnpsykiatrikern hade samtalat med mamman vid olika tillfällen men träffat barnet bara två gånger utan att då tala med barnet självt om dess förmodade upplevelser. Frank Lindblad hade inte heller fått del av de bandinspelningar med flickan som mamman genomfört på uppmaning av kriminalinspektören på sedlighetsroteln. Av banden framgår att mammans frågor styrde den lilla flickans svar mot möjligheten att hon sett på de avsedda hemskheterna.s. 2033

26.Inte heller barnpsykologen hade lyssnat på banden. Däremot hade hon träffat barnet många gånger både under den tidigare incestutredningen på våren 1985 och sedan återigen efter det att Frank Lindblad och hon fått det nya, sekretessbelagda uppdraget av polisen att undersöka om barnet varit närvarande vid mord på Catrine da Costa och styckning av hennes kropp.s. 2033

27.Att mammans berättelse saknade grund framgick med stor tydlighet av ett utlåtande till kammarrätten av vittnespsykologerna fil.dr. Astrid Holgerson och fil.lic. Birgit Hellbom. (Tingsrätten hade litat på Lindblad & Eriksson, medan kammarrätten nödgades acceptera Holgersons & Hellboms förödande kritik.)s. 2034

28.Den 7 februari 1986 genomförde chefsåklagare Helin och kriminalkommissarien Bäckström det första polisförhöret över huvud taget med Thomas. Han delgavs först misstanke om incest. Senare på dagen fick Thomas också höra att polisen ”visste”, med hjälp av anlitade experter, att hans dotter varit med om att Thomas tillsammans med Rein hade styckat Catrine da Costas döda kropp. Dessförinnan hade inte heller Thomas haft någon aning om den fasansfulla misstanke som nu helt plötsligt presenterades. – Observera upplysningen ovan att Rein underrättades om ”barnets berättelse” först sedan han gripits på hösten 1987.s. 2034

29.Under februari 1986 genomförde polisen husrannsakan i Thomas bostäder både i Alingsås och i Stockholm, men därefter upphörde all aktivitet.s. 2034

30.Den 28 februari mördades Olof Palme. Utredningen av Catrine da Costas död kom därmed att med ens avstanna och ligga nere till januari 1987, då den återupptogs av nya kriminalpoliser med begränsade kunskaper om utredningsmaterialet angående Catrine da Costas död.s. 2034

31.Under mellantiden hade emellertid Jovan Rajs levererat ytterligare ett av sina olika bidrag till förundersökningen. Rajs daterade den 21 november 1986 ett till formen vetenskapligt utlåtande med bl.a. statistiska tabeller över tio styckmord, inkl. mordet på Catrine da Costa. Rajs något halvkvädna slutsatser var att mammans uppgifter stämde väl med att det varit just Catrines kropp, som barnet sett bli styckad i obduktionslokalen på rättsläkarstationen. 6.5 Häktningstiden hösten 1987 Under hösten 1987 anhölls och häktades först Thomas och en tid senare även Rein på – som det kan konstateras i dag – orimligt svagt underlag. Vad som fanns var ”mammans” berättelser om vad barnet skulle ha varit med om jämte det nämnda utlåtandet av en barnpsykiatriker och en barnpsykolog. Vidare fanns Jovan Rajs obduktionsutlåtande, som innebar att den eller de som styckat liket borde antas ha haft läkarkompetens. Dessutom fanns Rajs helt ovetenskapliga jämförelse mellan styckningen av Catrine da Costas kropp och det ett och ett halvt-åriga barnets förmodade iakttagelser enligt mamman. Denna jämförelse stödde barnpsykiatrikerns och barnpsykologens förmodanden; samtidigt utnyttjade Rajs deras utlåtanden till stöd för sina egna hypoteser. Slutligen fanns hos polis och åklagare kvar de allmänna misstankarna att Rein, som suttit anhållen i december 1984, nog hade med mordet på Catrine da Costa att göra. – Dödsfallet 1982, som föranlett förhören med Rein 1985 och utlöst hans självmordsförsök, fördes däremot inte längre på tal.s. 2034

32.Som framgått hade vid tidpunkten för gripandena läkarna inte haft några direkta poliskontakter, i Reins fall sedan hösten 1985 och i Thomas fall sedan början av februari 1986, som var Thomas enda tidigare kontakt med polisen över huvud taget.s. 2035

33.Polis och åklagare utgick under hösten 1987 från trosföreställningen att läkarna, eller åtminstone Rein kan man förmoda, år 1984 gjort sig skyldiga till mord på Catrine da Costa och styckningen av hennes kropp. Det gällde att få läkarna att erkänna, och att, när de envist vägrade att göra det, hoppas på att bevis skulle komma fram.s. 2036

34.Sedan Expressen i samband med gripandet av Rein köpt skräckhistorien om händelserna på rättsläkarstationen av en läcka inom polisen, publicerades polisens misstankar under minst sagt kraftfulla rubriker. Expressens artikel den 28 oktober 1987 blev den första signalen till en flerårig och accelererande hetsjakt utan like i massmedia och en kvardröjande, offentlig förföljelse av läkarna som pågår ännu i dag på sina håll i massmedia och via s.k. sajter över internet.s. 2036

35.Thomas och Rein satt, under sträng isolering från varandra och från omvärlden, häktade under fem månader innan de frigavs av Svea hovrätt den 22 mars 1988. Polisförhören under häktningstiden inriktades enbart på att läkarna skulle erkänna att de mördat Catrine da Costa.s. 2036

36.Thomas upplyste vid en lång rad av förhör, att han inte kunde förklara vad hans dotter påstods ha varit med om. Rein förklarade för sin del att han inte hade kompetens att underkänna vad polisen meddelat honom om den lilla flickans av en barnpsykiatriker understödda berättelse, att Thomas gjort något egendomligt. Vid ett tillfälle protokollfördes att Rein sagt sig på grund av polisens upplysningar förstå att Thomas hade haft med Catrine da Costas försvinnande att göra. Rein sade sig dock inte tro att Thomas ensam skulle ha kunnat stycka kroppen, men att Rein fann det ”bisarrt”, att han själv drogs in på grund av ”barnets” påstådda upplevelser.s. 2036

37.I sammanhanget kan det också noteras att vardera läkaren vid varje förhör med honom som misstänkt åtföljdes enbart av sin egen offentlige försvarare; den andres advokat var aldrig närvarande.s. 2037

38.I detta läge inträffade vad som polis och åklagare ansåg vara ett ”genombrott”. Ett fotohandlarpar i Solna hade i Svenska Dagbladet sett Expressens uppgifter dagen innan om polisens misstankar mot två läkare för mord och likstyckning på rättsläkarstationen i närvaro av ett barn, 1½ år gammalt, och kanske under fotografering. Mannen anmälde nu till polisen att någon person, som verkade vara läkare eller polis, under hemlighetsmakeri hade lämnat in film med otäcka likdelar några år tidigare, ovisst när. Det hade nu gått 3 år 3 månader sedan likdelarna hittats och nästan 3 år sedan Rein anhållits i december 1984; båda händelserna hade omedelbart framkallat väldig publicitet.s. 2037

39.Fotohandlarparet kom i november-december 1987 att delta i tre s.k. vittneskonfrontationer med några veckors mellanrum. Hustruns uppgifter kom att anses särskilt viktiga. Efter att först ha pekat ut Rein som besökare i butiken ändrade hon sig vid ett senare tillfälle, då Thomas visades upp i en panel av poliser, till att det var Thomas som lämnat in filmen. Sitt utpekande av Rein förklarade hon nu med att Rein väl måste ha varit med på filmbilderna.s. 2037

40.Fotohandlarparets olika utpekanden kom till stånd under former som stred mot alla numera fastlagda principer för vittneskonfrontationer. Det är alldeles klart att deras utpekanden saknade bevisvärde. Jag bryr mig inte om att här närmare gå in på detta förhållande, som kan studeras med utgångspunkt i resningsansökan. Att fotohandlarparets utpekanden saknat bevisvärde sammanhänger inte bara med sättet för genomförandet av vittneskonfrontationerna. Tanken att Thomas skulle ha lämnat in någon film med likdelar för framkallning var lika befängd som att han enligt ”mammans berättelse” skulle ha medverkat i styckningen av Catrine da Costas döda kropp.s. 2037

41.Sedan fotohandlarhustrun den 7 december 1987 pekat ut Thomas som inlämnare av film med bilder på likdelar, intensifierades ansträngningarna att få läkarna att erkänna. Vid ett förhör med Thomas den 8 december sade sig förhörsledaren och åklagaren med säkerhet veta, att Thomas och Rein tillsammans mördat och styckat Catrine på pingstaftonen den 9 juni. Bland många andra, integritetskränkande påståenden fick Thomas också reda på att han ”oavsett vad som händer vid en domstolsförhandling” skulle ”för evigt vara styckmördaren”. Uttalandet har dessvärre än så länge varit profetiskt korrekt.s. 2038

42.Beskyllningen mot Thomas innebar att han och Rein, enligt vad polisen säkert visste, ägnat sig åt mord och styckning just på pingstaftonen, den 9 juni. Detta var ett minst sagt fatalt misstag. Valet av dagen för mord och styckning förlades till pingstaftonen, eftersom Thomas enligt ”mamman” varit borta hemifrån med barnet hela dagen, och barnet varit uppskrämt vid hemkomsten. Förhörsledarna hade emellertid inte uppmärksammat, att polisen i sina egna protokoll från hösten 1984 hade uppgifter (av ”arkitekten”) att Catrine levt åtminstone på pingstdagen den 10 juni. När det förhållandet uppenbarades i början av den första rättegången i tingsrätten, ändrade åklagaren ”hastigt och lustigt” den påstådda dagen för illgärningarna från pingstdagen den 9 till annandagen den 11 juni.s. 2038

43.Förhörsledarnas förbiseende av existensen av ”arkitektens” berättelse till polisen var emellertid ännu värre än så. Man hade också ”tappat bort” protokollförda berättelser till polisen på eftersommaren 1984 inte bara av den sedermera mycket omtalade Ragnar Lindgren utan också av tre personer till. Dessa berättelser sammantagna gör det sannolikt att Catrine da Costa levde även efter pingsthelgen 1984. Berättelserna av Ragnar Lindgren med flera ”upptäcktes” emellertid så småningom av vetenskapsjournalisten och författaren Per Lindeberg i hans arbete för boken Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren (1999).s. 2038

44.Läkarnas konsekventa svar präglade det s.k. konfrontationsförhöret med dem båda den 10 december 1987. Detta förhör ägde alltså rum tre dagar efter det att ”fotohandlarhustrun” den 7 december ”med bergsäkerhet” pekat ut Thomas som inlämnare av film föreställande likdelar. När Thomas den 8 december framhärdat i sina förnekanden, genomfördes alltså två dagar senare ett förhör med honom och Rein tillsammans. Förhöret började kl. 15 och slutade kl. 23. Under den senare delen av detta förhör ställde Rein upprivande frågor och Thomas gav uppgivna svar. Mot bakgrunden av bristen på bevis, alldeles särskilt mot Rein, kunde jag i resningsansökan (avd. 6.9) konstatera, att dessa frågor och svar rimligen måste tolkas så att två oskyldiga människor talade till varandra. Denna slutsats vinner starkt stöd av alla de andra förhör då läkarna satt häktade var för sig.s. 2039

45.Mot den förmodade illgärningsmannen Rein har det aldrig funnits några bevis, enbart smutskastning av hans person. Mot Thomas utnyttjade man under förundersökningen av Catrine da Costas död ”mammans” befängda idéer för att få Rein fast. I slutet av förundersökningen blev rollerna ombytta, något som jag understrukit i resningsansökan (6.9). Nu blev plötsligt Rein misstänkt därför att han kände Thomas som utsatts för den befängda misstanken. Resultatet blev en ohygglig serie av rättsliga felbedömningar. 6.6 Sammanfattning av händelseutvecklingen Av den gjorda kronologiska beskrivningen fram till årsskiftet 1987–88 bör framgå att något åtal aldrig borde ha väckts. Emellertid uppenbarade sig, när ödesdramat fick fortsätta, ytterligare, hjälpsamma vittnen vilka, liksom fotohandlarparet, framlockades av vad de hört eller läst angående skräckhistorien om de två läkarnas illgärningar 3½–4 år tidigare.s. 2039

46.Det avslöjade så småningom en fundamental brist på kompetens vid bevisvärdering enligt principerna för brottmål, att kammarrätten, när ”barnets berättelse”, som enbart återgetts av ”mamman”, visade sig inte förtjäna tilltro, ändå i så hög grad ansåg sådana uppgifter från andra, hjälpsamma och sent uppdykande vittnen vara tillförlitliga. En annan sak är att vittnena själv trodde att de sett mördarna eller någon av dem här eller där.s. 2040

47.Hetsstämningen i massmedia spelade säkert en roll för människors stora hjälpsamhet att redovisa sina iakttagelser. Dessvärre hade nog samma hetsstämning också sin betydelse för den välvilja med vilken dessa vittnesberättelser blev bedömda, alldeles särskilt av kammarrätten i Stockholm.s. 2040

48.Ett särfall är ”den prostituerade med dagboken” som, sedan förhållandena utretts av Solnapolisen 1999, borde ha åtalats för mened. Hon hörde efter den första rättegången i tingsrätten av sig till polisen i mars 1988 med en helt annan berättelse än vad hon på eget initiativ delgett polisen på eftersommaren 1984. Av flera skäl är det numera tydligt att hennes senare historia 1988 var påhittad och skräddarsydd för att passa in på Rein och Thomas. Hennes vittnesmål fick tingsrätten att anta, att läkarna varit ”sexuellt avvikande” varvid tingsrätten ”då särskilt tänker på att Catrine da Costa bundits och på att de båda (alltså läkarna, min anmärkning) varit på varandra och haft samlag med Catrine da Costa vid samma tillfälle i (barnets) närvaro”! Även kammarrätten ansåg vittnet vara mycket trovärdigt men fann ändå, att hennes berättelse var utan säkert bevisvärde. Berättelsen byggde nämligen på ”hörsägen” (nämligen från Catrine), varför det enligt kammarrätten var osäkert vilka läkare som Catrine kunde ha avsett! Kammarrätten räknade här tydligen med att det kunde finnas andra lika svåra illgärningsmän inom läkarkåren som också alldeles skulle passa in på ”den prostituerades med dagboken” rövarhistoria.s. 2041

49.Eftersom mammans uppgifter om barnets upplevelser måste underkännas, har egentligen ingenting förändrats i förhållandet till november 1985, då protokollen över mammans berättelser överlämnades till våldsroteln vid Stockholmspolisen och där uppfattades som en möjlighet att få fast Rein som förmodad illgärningsman.s. 2041

50.Bevisvärdet av det som åberopats mot läkarna är i dag så obefintligt, att det inte finns – och knappast någonsin har funnits – vad som på juridiskt språk kallas ”skälig anledning” till misstanke för att de skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp, än mindre att de skulle ha mördat henne. Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ligger fullständigt utom räckhåll.s. 2041

51.Att någon av läkarna skulle ha styckat kroppen ensam har inte ens påståtts, än mindre bevisats. Anklagelserna mot dem har haft som en nödvändig förutsättning att Thomas och Rein skulle ha agerat tillsammans. Enligt vanligt språkbruk finns det gott underlag för påståendet, att de är oskyldiga till anklagelserna för att de gemensamt skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp.s. 2042

52.Som också redan berörts ovan hade kammarrätten inte någon som helst kunskap om när, var eller hur läkarna skulle ha styckat kroppen eller när, var eller hur Catrine da Costa skulle ha mördats eller, även om det är osannolikt, dött på annat sätt. Kammarrätten ställde inte ens dessa frågor och hade följaktligen inte någon gärningsbeskrivning i sin dom.s. 2042

53.Kammarrätten kombinerade dessutom sin aningslösa tilltro till osäkra vittnesuppgifter och sina antaganden, att läkarna ljög, med ett för lågt och ogenomtänkt beviskrav för bevistemat, styckningen.s. 2042