Stycket

359.4.4 Förväxlingsbarhet uttryck som används inte någon motsägelse (p. 21–22). Uttrycket väl ansett som används i 6 § VmL, fick därför anses svara mot direktivets innehåll. Med hänsyn till vad EG-domstolen anfört om att rekvisitet innebar att ett varumärke i viss kvantitativ utsträckning skulle vara känt för allmänheten (p. 21–22) och att det därvid fordrades att märket var känt av en betydande del av omsättningskretsen (p. 24 och 26), fanns det enligt VKs uppfattning anledning att utforma rekvisitet som ett krav på kännedom. Ett sådant rekvisit torde också för de allra flesta framstå som mer konkret och lättare att tillämpa än ett rekvisit som hänförde sig till anseende. Vidare skapade ett rekvisit som byggde på kännedom, ett tydligt förhållande mellan kravet för utökat skydd och kravet för visad särskiljningsförmåga, eftersom ett varumärke under alla förhållanden skulle anses ha särskiljningsförmåga om det var känt inom en betydande del av omsättningskretsen. I svensk varumärkesrätt skapade ett sådant rekvisit också ett samband med inarbetningskravet, eftersom ett märke skulle anses inarbetat om det var känt av en betydande del av omsättningskretsen. En förutsättning för skydd var vidare enligt art. 4.4 a och 5.2 i direktivet att det yngre märket var identiskt med eller liknade det äldre märket. Här konstaterades att HD i NJA 1995 s. 635 (Galliano I) hade tolkat uttrycket ”liknande kännetecken” i 6 § andra stycket VmL på samma sätt som enligt äldre rätt, d.v.s. att kännetecknen skulle vara identiska eller i hög grad överensstämmande. VK var emellertid av den uppfattningen att det i vart fall inte borde krävas högre grad av likhet mellan kännetecknen än som följde av den allmänna regeln om förväxlingsbarhet inom varuslagsgränserna.s. 335