Om departementspromemorior1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1995 s. 635
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 635
BibTeX
@misc{nja-1995-s-635,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 635}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
- 4.4 Förväxlingsbarhet uttryck som används inte någon motsägelse (p. 21–22). Uttrycket väl ansett som används i 6 § VmL, fick därför anses svara mot direktivets innehåll. Med hänsyn till vad EG-domstolen anfört om att rekvisitet innebar att ett varumärke i viss kvantitativ utsträckning skulle vara känt för allmänheten (p. 21–22) och att det därvid fordrades att märket var känt av en betydande del av omsättningskretsen (p. 24 och 26), fanns det enligt VKs uppfattning anledning att utforma rekvisitet som ett krav på kännedom. Ett sådant rekvisit torde också för de allra flesta framstå som mer konkret och lättare att tillämpa än ett rekvisit som hänförde sig till anseende. Vidare skapade ett rekvisit som byggde på kännedom, ett tydligt förhållande mellan kravet för utökat skydd och kravet för visad särskiljningsförmåga, eftersom ett varumärke under alla förhållanden skulle anses ha särskiljningsförmåga om det var känt inom en betydande del av omsättningskretsen. I svensk varumärkesrätt skapade ett sådant rekvisit också ett samband med inarbetningskravet, eftersom ett märke skulle anses inarbetat om det var känt av en betydande del av omsättningskretsen. En förutsättning för skydd var vidare enligt art. 4.4 a och 5.2 i direktivet att det yngre märket var identiskt med eller liknade det äldre märket. Här konstaterades att HD i NJA 1995 s. 635 (Galliano I) hade tolkat uttrycket ”liknande kännetecken” i 6 § andra stycket VmL på samma sätt som enligt äldre rätt, d.v.s. att kännetecknen skulle vara identiska eller i hög grad överensstämmande. VK var emellertid av den uppfattningen att det i vart fall inte borde krävas högre grad av likhet mellan kännetecknen än som följde av den allmänna regeln om förväxlingsbarhet inom varuslagsgränserna.
- 556 NJA 1982 s. 307 = NIR 1983 s. 320 (Mäklarbanken II)356 NJA 1985 s. 194 = NIR 1985 s. 624 (EF)288 NJA 1985 s. 563 = NIR 1985 s. 592 (Gullmarstrand)291 ff. NJA 1988 s. 183 = NIR 1989 s. 76 (Sodastream)105, 409 NJA 1988 s. 209 = NIR 1988 s. 464 (Arlanda)365 f. NJA 1988 s. 543 = NIR 1989 s. 233 (Levi’s I)404, 417 NJA 1989 s. 854 = NIR 1990 s. 273 (Securitas)306 NJA 1990 s. 469 = NIR 1992 s. 140 (Silva)297, 304, 306, 315, 317, 376, 384 NJA 1991 s. 23 = NIR 1990 s. 667 (Gatt)270 NJA 1991 s. 209 (Måleriproduktion)197 NJA 1992 s. 491 (Ell)211 NJA 1992 s. 633 = NIR 1992 s. 699 (Friskis & Svettis)304, 336 ff., 565 NJA 1995 s. 635 = NIR 1996 s. 373 (Galliano I)312, 320 f., 325, 331 NJA 1998 s. 179 (Netscape)404, 420, 548, 556 NJA 1998 s. 474 = NIR 1998 s. 758 (Volvoservice)402, 420 NJA 1999 s. 3 (Vakuumplast)286 NJA 1999 s. 749 = NIR 2000 s. 108 (Gustafsson)435 NJA 2003 s. 25 = NIR 2003 s. 402 (Tre Kronor)401, 435 NJA 2003 s. 163 (Jägarbrännvin)279 f., 539 f., 556
Marknadsrättens goodwillskydd2 hänvisningar