1.Enligt föräldrabalkens regler (FB 6:9) är det den efterlevande föräldern som har talerätt i ärenden om vårdnadsöverflyttning efter en vårdandshavares död. I praxis har dock också barnet tilldelats talerätt i sådana ärenden. Barn har dock inte, oavsett ålder, ansetts ha processbehörighet i sådana ärenden.s. 22
2.I NJA 1968 s. 292 gällde saken återgång av vårdnadsansvaret från en särskilt förordnad förmyndare.345 Barnet, en snart 10-årig pojke, hade efter moderns (ensam vårdnadshavares) död varit placerad i fosterhem i mer än tre år då fadern yrkade att få vårdnaden om sin son mot dennes vilja. Barnet önskade att fosterfadern även fortsättningsvis skulle ha vårdnaden om honom. Fosterfadern som tidigare utsetts till särskilt förordnad förmyndare, yrkade i hovrätten att pojken skulle få ställning som part eftersom målet rörde uteslutande hans rätt. Hovrätten avslog denna begäran med motiveringen att även om saken rörde barnets rätt kunde barnet inte lagligen tillerkännas partställning i målet. Revisionssekreteraren i HD förde i sitt yttrande en diskussion där han sade att det vars. 22
3.”uppenbart att ett avgörande om vem som i förevarande fall skall ha vård-s. 22
4.naden inverkar på barnets rätt såtillvida att bestämmanderätten om honom -s. 22
5.var han skall bo, vilken skola han skall gå i etc - tillkommer den ene eller dens. 22
6.andre. Frågan huruvida han själv bör tillåtas inverka på avgörandet härutin-s. 22
7.nan får anses avhängigt av vilken grad av mognad han uppnått. Eftersom hans. 22
8.ännu icke fyllt 10 år, synes det icke finnas anledning tillåta honom uppträda is. 22
9.rättegången.” HD:s majoritet fastslog att barnet var att anse som part med fosterfadern (förmyndaren) som ställföreträdare i målet. Eftersom barnet endast var 9 år gammalt, ansågs det inte behörigt att självt föra talan. Frågan rörde således barnets talerätt som sådan inte frågan om vem som kan vara ställföreträdare för barnet i en sådan process. Eftersom fosterfadern var förmyndare för barnet var han redan enligt föräldrabalkens regler ställföreträdare för barnet. I ärendet var barnets önskningar samstämmiga med fosterfaderns (förmyndarens) önskemål. Ulla Jacobsson, har kritiserat HD för att inte ha öppnat några portar för möjligheten att använda processrättsliga regler i barnets intressen i fall då dessa avviker från den särskilt förordnade förmyndarens. Domstolens lösning att beteckna barnet som part, med den särskilt förord-s. 22
10.132 nade förmyndaren som ställföreträdare, ger ingen möjlighet att företa processhandlingar för barnets räkning som förmyndaren inte skulle ha medverkat till.346 Dessa brister åtgärdades dock till viss del i ett senare mål avgjort år 1983 vilket öppnande för att även en god man kan utses som ställföreträdare för barnet i processen. I målet, NJA 1983 s. 170, stod valet mellan att låta vårdnaden tillkomma en förälder eller en särskilt förordnad vårdnadshavare (FB 6:9 st. 2). Omständigheterna liknade dem i det ovan refererade såtillvida att vårdnadshavaren (modern) till en 10-årig pojke avlidit och att fadern då yrkade att få vårdnaden överflyttad till sig. Pojken som efter moderns död hade bott hos sin mormor, önskade istället att denna skulle förordnas som vårdnadshavare. Samma dag som tingsrätten tillerkände fadern vårdnaden, om pojken förordnades, efter mormoderns yrkande, en god man för pojken och denne överklagade å barnets vägnar både tingsrättens och hovrättens domar om att fadern skulle fa vårdnaden. Överklagandena medförde dock inte att barnet fick gehör för sitt önskemål och den gode mannen vände sig till HD med yrkande om undanröjande av hovrättens dom. HD prövade dock endast frågan om barnets talerätt och meddelade inte prövningstillstånd i vårdnadsfrågan. Vad gäller talerättsfrågan hänvisade referenten i HD till det ovan refererade målet NJA 1968 s. 292 och uttalade att genom detta avgörande hade barn tillerkänts talerätt i varje fall i sådana vårdnadsmål där bifall till yrkandet om vårdnaden enligt lag även skulle medföra en reglering av förmynderskapet. Det togs alltså fasta på att styvfadern i 1968 års fall hade ett förordnande som förmyndare för barnet. Frågan i 1983 års fall var istället om en god man kunde uppträda som barnets ställföreträdare i ärenden om vårdnad. Referenten uttalade att behovet av en ställföreträdare för barnet i vårdnadsmålet var uppenbart eftersom barnet saknade processbehörighet. Motsatsförhållandet mellan fadern och barnet ansågs ligga i att fadern genom tingsrättens beslut erhållit både vårdnaden och förmynderskapet om barnet. Med hänsyn till detta ansågs den gode mannen kunna föra talan för barnet såsom barnets ställföreträdare. HD har också prövat frågan om barnets processbehörighet i vårdnadsärenden enligt FB 6:9. I NJA 1975 s. 543 ansåg domstolen inte att ett 16årigt barn hade processbehörighet. Omständigheterna var följande: Fadern som hade haft enskild vårdnad om barnet hade avlidit och modern ansökte om vårdnaden om barnet, en dotter. Tingsrätten förordnade modern till vårdnadshavare vilket dottern anförde besvär emot, bland annat på grunden att modern var olämplig som vårdnadshavare. Hovrätten, vars beslut HD sedermera fastställde, ansåg inte att flickan självt ägde att föra talan mot ifrågavarande beslut och avvisade därför hennes talan.s. 22
11.133 Sammanfattningsvis har HD fastslagit att barn har talerätt men inte processbehörighet i ärenden enligt FB 6:9 om vårdnadsöverflyttning efter ensam vårdnadshavares död.s. 23
12.Att barnet har givits en sådan ställning i just ärendena om vårdnad kan huvudsakligen förklaras med att det annars inte skulle finnas någon som kan överklaga ett beslut som inte är i barnets intresse och att det i dessa ärenden inte finns två föräldrar med motstridiga intressen.347 Eftersom barnet inte ansetts varit processbehörigt har barnet istället haft rätt till en ställföreträdare, som har varit en särskilt förordnad förmyndare eller god man enligt reglerna i föräldrabalken. Det finns inga uttryckliga regler om barns rätt till information i relation till barnets rätt att komma till tals i vårdnadsärenden. Det är dock i sammanhanget intressant att notera att föräldrabalkens regler om förmynderskap och godmanskap innehåller en bestämmelse (FB 12:7 st. 2) som ålägger förmyndare och gode män att höra den omyndige om denne har fyllt 16 år. Denna bestämmelse har tolkats att innebära en skyldighet för gode män och förmyndare att höra också yngre barn, om barnet har nått tillräcklig mognad och det är fråga om åtgärder som är av vikt för barnet personligen.348s. 24