Stycket

36.Arbetsgivarna uttryckte sin oro över att skyddsombudens omfattande rätt till information kunde skada dem. Skyddsombuden kunde t.ex. lämna ut information till konkurrenter eller till pressen, som kunde skada arbets­ givarens konkurrenskraft. Arbetsmiljöutredningen föreslog därför 1972 att regler om tystnadsplikt skulle införas. LO krävde att dessa inte fick hindra ombuden från att lämna information vidare till styrelsen för den fackliga organisation som valt dem. Riksdagen gav arbetsgivarna stöd genom att anta regler om tystnadsplikt. De infördes 1973 i Arbetarskyddslagen. Tystnadsplikten innebar att skyddsombuden fick informera styrelsen i den fackliga organisationen, men att denna i sin tur skulle bindas av tystnads­ plikt.274 Tystnadsplikten innebar att skyddsombuden inte obehörigen fick röja eller utnyttja information som de fått p.g.a. sitt uppdrag. Reglerna gällde även inom den offentliga förvaltningen fram till 1981, då Sekretes­ slagen infördes. Den kom att omfatta också skyddsombudens sekretess.275 I slutet av 1980-talet togs reglerna om tystnadsplikt och sekretess åter upp. Det ledde till att riksdagen 1989 ändrade lagen så att skyddsombuden också skulle ha rätt att föra information vidare till sakkunnig på förbunds­ nivå. Förutsättningen var att de som erhållit informationen skulle under­ rättas om tystnadsplikten eller sekretessen. Samtycke från berörd skulle också inhämtas om information skulle lämnas vidare som gällde enskild person.276 Arbetstagarnas lojalitet har samband med tystnadsplikten. Den har prövats av AD (AD 1988 nr 162 och AD 1997 nr 57). Tvisterna har bl.a. gällt kränkningar av skyddsombuden, då de lämnat information till kontrollorgan m.m.277s. 120