1.2.13.4.1 Brottsbegreppet, gärningsbegreppet och specialitetsprincipen Specialitetsprincipen kommer som bekant till utryck i 12 § 1 st. 1 p. AllmL när det gäller utomnordiska utlämningsansökningar. Av stadgandet framgår att den ansökande staten inte får lagfora eller verkställa straff för ”brott” som begåtts före utlämningen, om dessa brott inte omfattas av den ansökande statens utlämningsbegäran. Som en konsekvens av speciali tetsprincipen stadgar 24 § AllmL att en ansökande stat som vill ställa en utlämnad individ till ansvar för ”annan förövad gärning” än dess utläm ningsansökan avser därför måste ansöka om tillåtelse för en sådan åtgärd hos Regeringen. En fråga av intresse blir därmed vad som avses med ”annan förövad gärning” i 24 § AllmL. Liksom hur detta stadgande häng er ihop med brottsbegreppet i 12 § 1 st. AllmL. En naturlig utgångspunkt borde vara att det inte skall föreligga diskrepans mellan dessa två stad ganden, dvs. samtliga fall som aktualiseras i 12 § 1 st. 1 p. AllmL bör förplikta den ansökande staten att söka tillstånd enligt 24 § AllmL. I den mån specialitetsprincipen behållits i det nordiska samarbetet är vad som sägs angående brotts- och gämingsbegreppen av relevans också för nor diska utlämningsansökningar.s. 1918
2.När det gäller brottsbegreppet kan man konstatera följande. Ingen stans i förarbetena behandlas detta i anslutning till specialitetsprincipen. När det gäller skälen för specialitetsprincipens existensberättigande har jag pekat på att denna är en slags skyddsgarant för övriga utlämnings villkor. Det kan därför vara intressant att titta på hur begreppet brott be handlas hos de övriga utlämningsvillkoren. Det tydligaste exemplet där brottsbegreppet behandlas är kravet på dubbel straffbarhet. Eftersom det inte finns något utlämningsrättsligt brottsbegrepp är man, när det gäller kravet på dubbel straffbarhet, som så ofta inom utlämningsrätten hän visad till den interna rätten. Med hjälp av det interna brottsbegreppet kan man emellertid konstatera att det inte är möjligt att säga något generellt om huruvida en viss förändring av en komponent i brottsbegreppet leder till att ett annat brott föreligger. Exempelvis innebär en förändring av uppsåtet från direkt uppsåt till indirekt uppsåt inte att ett annat brott anses föreligga när någon utlämnats för mord men däremot om personen i fråga utlämnats för spioneri. Den tjänsteman som åsidosätter vad som 292 åligger honom i tjänsten anses ha begått brottet tjänstefel oavsett om hand lingen företagits uppsåtligen eller av oaktsamhet. Däremot anses den som uppsåtligen skadar någon annans egendom ha gjort sig skyldig till brottet skadegörelse men om samma gärning företas oaktsamt anses den inte brottslig. Huruvida ett annat brott föreligger beror alltså helt och hållet på lagtekniska frågor, närmare bestämt vilket omfång som respektive straff stadgande getts. I praktiken kan det vara så att vad som är ett och samma brott för en stat utgör flera brott eller kanske också vissa handlingar som inte är kriminaliserade för en annan stat. Eftersom specialitetsprincipen är tänkt att skydda den anmodade staten och dess utlämningsvillkor torde det vara denna stats brottsbegrepp som ges företräde. Det är som sagt omöjligt att ge några generella riktlinjer för när en förändring av de om ständigheter som utlämning beviljats för också kommer att leda till att ett annat brott anses föreligga. Om den ansökande staten (som får antas besitta måttliga kunskaper om den anmodade statens strafflag) vill vara säker på att inte bryta mot specialitetsprincipen torde den vara nödsakad att begära tillstånd av den anmodade staten närhelst den önskar företa förändringar avseende den gärning som utlämning beviljats för. Specialitetsprincipen behandlas också i 24 § AllmL där den ansökande staten förpliktas att ansöka om tillstånd för det fall den vill döma indivi den för en annan gärning än den som upptagits i dess utlämningsbegäran. Det finns inte någon vägledning i förarbetena för hur gämingsbegreppet skall tolkas inom utlämningsrätten. En möjlig lösning skulle naturligtvis vara att återigen hämta tolkningshjälp från den inhemska straffprocess rätten och kanske härifrån söka riktlinjer för när den ansökande staten måste begära tillstånd. Jag vill emellertid hävda att det aktuella begreppet, dvs. ”annan förövad gärning” torde ha en betydligt snävare innebörd inom utlämningsrätten än inom den interna straffprocessrätten. Nedan följer en kort redogörelse för uppfattningen i den inhemska straffprocessrättsliga doktrinen. När Ekelöf talar om res judicata inom straffprocessrätten, förespråkar han att överensstämmelse mellan antingen handling eller angreppsobjekt (brottsresultat) är tillräcklig för att en och samma gärning skall anses före ligga.845 En överensstämmelse anses föreligga mellan gämingsbegreppet i 30 kap. 9 § RB och reglerna i 45 kap. 1 § och 5 § 3 st. RB, dvs. de gärningsmoment som omfattas av rättskraften omfattas även av litis pendens samtidigt som ett åtal under pågående rättegång fritt kan justeras inom ramen för det som omfattas av rättskraften. En justering innebär inte någon ändring av åtalet.846s. 1918
3.293s. 1919
4.Olivecrona har formulerat gämingsidentitet på ett något annorlundas. 1920
5.sätt. Han anser att samma gärning och därmed res judicata föreligger oms. 1920
6.åklagaren i det nya målet jämfört med det tidigare avviker vid beskrivs. 1920
7.ningen av den yttre situationen, gör tillägg till beskrivningen av sammas. 1920
8.händelseförlopp eller framför en alternativ rekonstruktion av samma tills. 1920
9.en viss tid och plats förlagt händelseförlopp som medfört ett visst brottss. 1920
10.ligt resultat.847s. 1920
11.Att det inom doktrinen har presenterats olika beskrivningar av identis. 1920
12.tetskriteriet innebär dock inte att det råder oenighet i fråga om hur de fless. 1920
13.ta inhemska fall bör bedömas. Tvärtom råder enighet för det mesta. Skills. 1920
14.naderna gäller undantagsfall och användningen av viktiga begrepp såsoms. 1920
15.t.ex. handlingsbegreppet. Den viktigaste meningsmotsättningen torde varas. 1920
16.att Ekelöf vänder sig mot Olivecronas uppfattning att det för ”gämingss. 1920
17.identitet” krävs en överensstämmelse beträffande tid, plats och sätt när dets. 1920
18.gäller alternativa händelseförlopp som lett till ett visst brottsligt resuls. 1920
19.tat.848 Utvecklingen i den interna straffprocessrätten synes dock gå i rikts. 1920
20.ningen att utvidga, inte inskränka, rättskraftens styrka.849s. 1920
21.Det kan vara intressant att granska några typsituationer för att sökas. 1920
22.sluta sig till om det inhemska straffprocessrättsliga gämingsbegreppets. 1920
23.enligt 30 kap. 9 § RB också kan användas när man för specialitetsprincis. 1920
24.pens räkning talar om ”gärning.” Nedan följer några illustrativa exempel.s. 1920
25.Stat A har begärt utlämning av X för stöld som begåtts den 12 marss. 1920
26.2000. Nu vill stat A också straffa individen för att han lämnat landet dens. 1920
27.20 maj 2000 utan tillstånd och dessutom för att han bedrivit omfattandes. 1920
28.spioneri under januari 2000. Enligt såväl Ekelöf som Olivercrona skulles. 1920
29.handlingen att lämna landet A och handlingen att spionera vara andras. 1920
30.gärningar än den aktuella stölden. En tillämpning av det interna straffs. 1920
31.processrättsliga gämingsbegreppet skulle inom utlämningsrätten i dettas. 1920
32.fall leda till att man, när det gäller specialitetsprincipen, skulle kräva atts. 1920
33.dessa ”nya” gärningar underställs en svensk granskning. Vid en sådans. 1920
34.granskning skulle man komma fram till att en utlämning av X för atts. 1920
35.denne olovligen lämnat land A skulle strida mot kravet på dubbel straffs. 1920
36.barhet. Ett medgivande att åtala X för spioner skulle komma i konflikts. 1920
37.med förbudet mot utlämning för politiska brott. En tillämpning av det ins. 1920
38.hemska gämingsbegreppet skulle alltid i detta fall leda till att specias. 1920
39.litetsprincipen uppfyller sin funktion av skyddsgarant för övriga utläms. 1920
40.ningsvillkor.s. 1920
41.Nästa exempel är följande. Land B begär utlämning av X för att hans. 1920
42.den 8 april 2000 skall ha gjort sig skyldig till en stöld. Utlämningsansö-s. 1920
43.294 kan beviljas. När X väl befinner sig i det ansökande landet upptäcker åklagaren att X förvisso stulit det aktuella föremålet men att man skrivit fel i utlämningsansökan. I själva verket skall stölden ha ägt rum redan den 8 april 1990. Med Ekelöfs gämingsbegrepp föreligger det samma gärning, medan Olivecrona skulle hävda att det föreligger olika gärningar eftersom det inte råder tidsidentitet. Om man utifrån specialitetsprinci pens gämingsbegrepp skulle hävda att samma gärning föreligger skulle man inte behöva medgivande från den anmodade staten. Detta får emel lertid som konsekvens att specialitetsprincipen inte uppfyller sin roll av skyddsgarant, eftersom förändringen av den ursprungliga utlämningsbegäran i detta fall leder till att en förfrågan från den ansökande staten skulle avslås med hänvisning till de svenska preskriptionsreglerna. Antag slutligen att land C begär att X skall utlämnas då han uppsåt ligen den 16 augusti 2002 har krossat ett fönster och därmed gjort sig skyldig till skadegörelse. Vid rättegången mot X står det klart att denne av oaktsamhet har förstört det aktuella fönstret. Åklagaren önskar därför förändra åtalet till att avse ett brott som i den ansökande staten benämns oaktsam skadegörelse. Med en tillämpning av såväl Ekelöfs som Olivercronas gämingsbegrepp skulle man hävda att det rör sig om samma gär ning. För utlämningsrättens del skulle det betyda att den ansökande staten inte skulle vara tvungen att begära tillstånd från Sverige för att i stället döma individen för ett oaktsamt handlande. En sådan tolkning av specia litetsprincipen leder emellertid till att denna inte skyddar kravet på dub bel straffbarhet. I svensk straffrätt har vi som bekant ingen form av oaktsamhetsbrott när det gäller skadegörelse. För att försäkra sig om att specialitetsprincipen verkligen kommer att skydda utlämningsrättens villkor torde det vara nödvändigt att kräva att varje förändring av ett presenterat gämingsmoment liksom varje nytt gämingsmoment underställs en svensk granskning. Detta kommer för visso att leda till att en rad omständigheter bedöms som egentligen inte skapar hinder enligt utlämningsvillkoren, t.ex. måste ytterligare hand lingar som är straffbara i båda staterna underställas en bedömning lik som en åtalsjustering som i sig inte leder till att gärningen med svenska mått mätt anses preskriberad. Den ansökande staten, som inte kan antas besitta fullständig kunskap om den anmodade statens straffrätt, måste emellertid inlåta sig på att generellt begära tillstånd för att på så sätt också täcka in de situationer då utlämningsvillkoren verkligen skulle åsidosättas. Sammanfattningsvis torde krävas att varje gämingsmoment som den utländska domstolen önskar döma över, men som inte framkommit i lan dets utlämningsansökan, underställs prövning i Sverige. Ett rättsfall som stöder en sådan snäv tolkning är NJA 1962 s. 467. I ärendet hade Tysk-s. 1920
44.295 land sedan tidigare beviljats utlämning av en individ för att denne skulle ställas till svars för ett grovt rån mot en butik. När den utlämnade mannen väl befann sig i Tyskland önskade den tyske åklagaren också väcka åtal mot honom för mordförsök avseende det våld mannen utövat mot kas sörskan då han tog hennes dagskassa. HD uttalade att ett svenskt medgi vande var nödvändigt för att Tyskland inte skulle bryta mot specialitets principen för det fall man också önskade döma mannen för våldsbrottet. Medgivande krävdes alltså, trots att handlandet med beaktande av Ekelöfs gämingsbegrepp skulle ha ansetts som en och samma gärning. Våldsmomentet vid rånet var ju detsamma som vid mordförsöket.s. 1921
45.Det faktum att gämingsbegreppet bör tolkas olika beroende på om ut gångspunkten är den inhemska straffprocessrätten eller utlämningsrätten torde kunna förklaras och rättfärdigas genom en granskning av syftena bakom rättskraftsinstitutet respektive specialitetsprincipen.s. 1922
46.I den inhemska brottmålsprocessen är rättskraftsreglema tänkta att verka till förmån för den tilltalade. Den som en gång blivit dömd eller fri känd skall inte behöva leva i ständig oro för att saken skall kunna tas upp på nytt. Också processekonomiska skäl har visserligen anförts till stöd för rättskraftsregleringen. Eftersom åklagaren, liksom den målsägande som önskar väcka enskilt åtal, vet att det inte är tillåtet att återkomma med en prövning av samma gärning, leder rättskraftsreglema till att brottmålsutredningen bedrivs omsorgsfullt och att talan inte väcks förrän den aktuella gärningen är tillräckligt väl utredd.850 Ibland har rättskrafts reglema också motiverats utifrån en önskan om stabilitet och respekt för avkunnade domar. Man har hävdat att det är olämpligt att motstridiga domar avseende samma gärning skall kunna existera samtidigt.851 Hu vudsyftet med rättskraftsreglema får emellertid anses vara att skapa en skyddsgaranti för den tilltalade. Ju vidare tolkning som tillåts av gämings begreppet i den inhemska brottmålsprocessen, desto större skydd åtnju ter den enskilde mot att på nytt behöva ställas inför rätta.s. 1922
47.Även specialitetsprincipen kan verka till förmån för den tilltalade, men då, enligt min mening, genom att man tillämpar ett så snävt gämingsbe grepp som möjligt. Specialitetsprincipen kan inledningsvis aktualiseras då man från den ansökande statens sida önskar kumulera flera åtal varav alla gärningar (här används gämingsbegreppet i intem straffprocessrättslig bemärkelse) som är uppe till bedömning inte omfattas av en tidigare framställd utlämningbegäran. Individen skyddas mot en mer omfattande prövning genom att den ansökande staten inte utan tillstånd från den an modade staten kan döma för andra gärningar än de som omfattas av den egna utlämningsansökan. Vidare kan specialitetsprincipen bli aktuell i de 296 fall man från den ansökande statens sida önskar justera den gämingsbeskrivning som ligger till grund för ett beviljande av statens utlämningsframställning. Av specialitetsprincipen följer nämligen att också i en sådan situation får den ansökande staten inte utan tillstånd från den anmo dade staten pröva gämingsmoment som faller utanför den egna utlämningsbegäran.852 På grund av den ansökande statens rättskraftsregler kan detta samtidigt innebära att de moment som inte utan tillstånd får beak tas vid en rättegång ändå omfattas av domens rättskraft. Det är viktigt att man vid tolkningen av specialitetsprincipen inte glöm mer bort dess koppling till kravet på dubbel straffbarhet. Ett tankefel skulle kunna vara att man vid tillämpningen av specialitetsprincipen, i dess funktion av skydd för individen, utgår ifrån premissen att det större omfattar det mindre. Det skulle vara ett misstag att tro att sluteffekten för individen blir mer förmånlig (acceptabel) än vad den anmodade staten lämnat samtycke till i de fall den ansökande staten väljer att lagfora för en mindre allvarlig form av den gärning som presenteras i landets utlämningsframställning. En justering av den gämingsbeskrivning som presenterats i utlämningsärendet och som leder till att individen ställs till svars för ett brott som är mindre allvarligt, t.ex. ett försök då utlämningsbegäran avsåg ett fullbordat brott eller ett oaktsamhetsbrott då ansökan avsåg ett uppsåtligt brott, kan leda till en konflikt med kravet på dubbel straffbarhet. Så sker under förutsättning att försök till det aktuella brottet inte är kriminaliserat i den anmodade staten853 eller att ett visst handlande bara är kriminaliserat då det föreligger uppsåt.854 Slutresultatet blir inte mer förmånligt för dens. 1922
48.297 utlämnade individen. Om ansvarstalan i den ansökande staten endast hade tillåtits avse ett fullbordat brott eller ett uppsåtligt brott skulle individen i stället ha frikänts.s. 1923
49.För att uppnå ett effektivt skydd för kravet på dubbel straffbarhet måste därför ett medgivande från Sverige i egenskap av anmodad stat krävas vid varje förändring som företas av gämingsmoment vilka fanns i den ursprungliga utlämningsbegäran. Till skillnad från behandlingen av det inhemska gämingsbegreppet innebär detta att ett svenskt medgivande bör krävas också om den utländske åklagaren önskar förändra åtalet på ett sådant sätt att det med svenska mått mätt skulle falla inom ramen för vad som är en tillåten åtalsjustering enligt 45 kap. 5 § RB.s. 1924
50.I praxis har specialitetsprincipen och frågan om medgivande för att döma över ytterligare brottsliga gärningar aktualiserats i NJA 2000 s. 363.1 rättsfallet ansökte Estland om tillstånd för att ställa en redan ut lämnad person till svars för ytterligare gärningar som begåtts före utlämningen. I det tidigare utlämningsärendet hade Estland begärt utlämning för narkotikasmuggling vid 12 tillfällen från hösten 1995 t.o.m. den 15 augusti 1996. Till stöd för framställningen hade Estland åberopat ett häktningsbeslut som avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och på svensk förfrågan hade estniska myndigheter uppgett att det inte fanns ytterligare häktningsbeslut. Utlämningsframställningen bifölls därför enbart såvitt avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och avslogs för övriga brott efter som Estland inte inkommit med några handlingar (häktningsbeslut) av seende de brotten. Estland framställde, sedan den eftersökte individen utlämnats till landet, en begäran om att få döma denne också för narko tikabrott från hösten 1995 till juni 1996. Till framställningen fogades bl.a. ett häktningsbeslut från den 3 mars 1998 och en stämningsansökan från samma dag. Den eftersökte mannen gjorde gällande att häktnings beslutet inte kunde läggas till grund för ett medgivande eftersom det till kommit sedan han utlämnats till Estland. Mannen gjorde alltså gällande att den tidpunkt som angivits för häktningsbeslutet var felaktig. HD erin rade om att specialitetsprincipen inte enbart innebär att den utlämnade inte får åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen om tillstånd saknas från den anmodade staten utan även för annan in skränkning i den personliga friheten (t.ex. häktning) som grundar sig på annat före utlämningen begånget brott än det som avsågs i utlämningsansökan. En prövning av frågan om medgivande skall ges avseende yt terligare lagföring måste i sådana fall få grunda sig på annan utredning än ett häktningsbeslut. Om häktningsbeslut meddelats före utlämningen kan dock häktningsbeslutet ligga till grund för ett medgivande. HD, som erinrade om att det konventionsfästa samarbetet angående utlämning in nebar att staterna i stor utsträckning godtagit varandras rättsordningar, 298 slog fast att Sverige skulle godta uppgiften från Estland om tidpunkten för häktningsbeslutet såvida inte alldeles särskilda förhållanden skulle föreligga. Häktningsbeslutet ansågs inte uppenbart oriktigt enligt 9 § 3 st. AllmL och HD ansåg inte att det förelåg hinder för att medge att den ut lämnade mannen ställdes till svars också för de ytterligare gärningar som omfattades av häktningsbeslutet. Specialitetsprincipen har också behandlats när det gäller det motsatta förhållandet, dvs. att Sverige står som ansökande part. Slutsatsen från dessa rättsfall torde vara av betydelse också när det gäller Sveriges syn på hur långt specialitetsprincipen sträcker sig när Sverige står som an modade part. I NJA 1983 s. 441 har ett brott mot specialitetsprincipen inte ansetts föreligga. Vid brottmålsförhandlingen i Sverige gjorde den svenske åklagaren gällande att den utlämnade mannen genom vilseledan de förmått företrädare för ett svenskt bolag att mot viss ersättning låna ut olja till ett schweiziskt bolag som aldrig återlämnade oljan. Påståendet från åklagaren var i överensstämmelse med den gämingsbeskrivning som framgick av det svenska häktningsbeslutet i utlämningsärendet. Åklaga ren presenterade också ett andrahandspåstående mot mannen; det schweiz iska bolaget hade meddelat det svenska bolaget att det ingått ett avtal med en tredje oljeleverantör för att säkerställa framtida leveranser. Man nen måste ha insett att detta avtal utgjorde en väsentlig förutsättning för att det svenska bolaget skulle låna ut olja. När det schweiziska bolaget senare erbjöd den tredje oljeleverantören att återköpa sin olja underrät tades inte det svenska bolaget, härigenom hade mannen framkallat vill farelse hos det svenska bolaget som under senare leveranser alltjämt trodde att säkerheten bestod. HD ansåg att den beviljade utlämningsansökan skulle omfatta inte bara det ingivna häktningsbeslutet utan även vad som, enligt häktningsprotokollet, åklagaren anfört till utvecklande av sin talan. Ovanstående omständigheter hade nämnts i det svenska häkt ningsprotokollet varför den anmodade statens (Costa Rica) samtycke till utlämning ansågs omfatta åklagarens andrahandspåstående. Brott mot specialitetsprincipen förelåg inte. Däremot har brott mot specialitetsprin cipen ansetts föreligga, enligt Svea hovrätt i RH 1992:18, då en man som utlämnats från USA åtalades för grovt bedrägeri. Den gämingsbeskriv ning som åklagaren presenterade i rättegången avsåg bedrägeri under en längre period än det amerikanska utlämningsbeslutet och de överlämna de handlingarna, t.ex. häktningsprotokollet, avsåg. Endast den tidsperiod som presenterats i utlämningsansökan ansågs kunna ligga till grund för ett ansvarsyrkande. Att ett flertal målsägande inte namngivits i den sven ska ansökan utan hänvisades till som ”ett antal personer” utgjorde inte hinder för att åklagaren i en kommande rättegång preciserade vilka dessa människor var.s. 1924
51.299s. 1925
52.Utlämningssamarbetet blir onekligen mindre tungrott om man anser att en beviljad utlämningsbegäran inte enbart avser den gämingsbeskrivning som framgår av det ansökande landets häktningsbeslut utan också av samtliga de handlingar som ingetts i ärendet. När den anmodade sta ten granskar utlämningsframställningen t.ex. utifrån kravet på dubbel straffbarhet och preskriptionskravet, torde det dock inte vara alltför våg halsigt att utgå ifrån att själva häktningsbeslutet utgör ramen för pröv ningen. Om en beviljad utlämningsansökan undantagslöst anses innefatta också den övriga dokumentation som getts in i utlämningsärendet finns det naturligtvis en risk för att det ansökande landet kommer att döma in dividen för en gärning som, om den skulle ha presenterats i utlämnings ansökan, utlämning inte skulle ha beviljats för. 2.13.4.2 Exempel på situationer som faller utanförs. 1926
53.specialitetsprincipens skydd Hittills har jag behandlat det tillfälliga skydd som specialitetsprincipen ger. Det kan vara intressant att också peka på några situationer där speciali tetsprincipen inte ger något skydd, utan att jag för den skull gör anspråk på att vara heltäckande.s. 1926
54.En första, tämligen självklar, reflektion är naturligtvis att skyddet endast omfattar brott som begåtts före utlämningen. I den mån den eftersökte individen begår brott sedan denne utlämnats finns det inga begränsningar för den ansökande staten, som kan både lagfora och verkställa straff för sådana brott utan att vara skyldig att begära tillstånd från den anmodade staten.s. 1926
55.Ytterligare exempel torde vara själva påföljdsbestämningen i den an sökande staten så vitt avser beaktande av återfall. Även om specialitets principen skulle hindra en straffverkställighet av en brottmålsdom som inte finns upptagen i den ansökande statens utlämningsbegäran, torde specialitetsprincipen så som den är utformad, i och för sig inte hindra att detta brott beaktas vid själva påföljdsbestämningen avseende det brott som utlämning beviljats för.855 Vad jag avser kan illustreras med följande praktiska exempel. I den ansökande staten finns det gentemot individen dels en brottmålsdom som inte verkställts avseende brott A, dels ett häkt ningsbeslut av vilket det framgår att individen är på sannolika skäl miss tänkt för att ha gjort sig skyldig till ytterligare ett brott B. Den ansökande staten begär utlämning för brott B och individen utlämnas för detta brott. Den ansökande staten väljer att inte begära tillstånd hos den anmodade staten också för straffverkställighet avseende brott A. Alternativt får den 300 ansökande staten avslag på en sådan begäran. Specialitetsprincipen hind rar i ett sådant läge den ansökande staten från att verkställa brottmålsdomen avseende brott A. Däremot torde specialitetsprincipen, så som den är utformad, inte uppställa något hinder mot att den ansökande statens inhemska domstolar, vid påföljdsbestämningen avseende brott B, beaktar att individen har återfallit i brott eftersom denne sedan tidigare är dömd för brott A. I doktrinen har det vidare hävdats att en ändrad påföljd avseende en brottslig gärning för vilken utlämning en gång beviljats inte i sig är en fråga som berör specialitetsprincipen. Principen anses enbart ta sikte på förändringar avseende själva gärningen.856 En sådan tolkning överens stämmer i och för sig väl med stadgandets ordalydelse men mindre väl med dess syfte, nämligen att vara ett skydd för att den anmodade statens villkor för utlämning inte träds för när. I en sådan situation att ett mode rat straff ändras till ett drakoniskt straff i den ansökande staten kan man hävda att den anmodade staten säkerligen, om det i stället varit så att det drakoniska straffet varit känt redan vid bedömningen av utlämningsansökan, skulle ha vägrat utlämning med hänsyn till humanitära skäl. För det fall man anser att påföljden avseende det för utlämning bevilja de brottet inte omfattas av specialitetsprincipen blir det viktigt att den an modade staten, som kan tänkas hysa synpunkter med tanke på en framtida påföljd, också ställer upp särskilda villkor med hänsyn till påföljdsfrågan.857 Specialitetsprincipen torde nämligen också ålägga den ansökande sta ten ett ansvar för att övriga villkor som den anmodade staten har uppställt respekteras. I fallet Einhorn mot Frankrike, som behandlats av Europa domstolen, framgår det att domstolen också ger specialitetsprincipen en sådan tolkning. I fallet uppkom frågan om Frankrike kunde lita på att den eftersökte individen verkligen skulle komma att erhålla en förnyad rättegång i USA. Detta hade varit ett väsentligt villkor för att Frankrike skulle bevilja utlämning. Frankrike hade nämligen tidigare nekat USA utlämning, eftersom man underkänt den utevarodom som låg till grund för den amerikanska utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen gjorde inför Europadomstolen, gällande att Frankrike inte kunde lita på att han verkligen skulle få rätt till en ny rättegång. Mannen påstod att den nyin förda lagstiftning som gav honom en sådan rätt stred mot den amerikan ska konstitutionen och att en inhemsk domstol därmed kunde neka honom rätt till en ny rättegång. Europadomstolen tog fasta på att Frankrike fåtts. 1926
56.301 en garanti från USA om att mannen verkligen skulle få en ny rättegång och att specialitetsprincipen därmed också ålade USA att se till att man nen verkligen kunde få sin sak behandlad på nytt.s. 1927
57.Ett tredje exempel som visar specialitetsprincipens begränsningar inom utlämningsrätten är följande situation. Den utlämnade individen hörs i den ansökande staten angående andra brottsliga gärningar än vad som framgår i den ansökande statens utlämningsbegäran, men då inte som till talad utan i stället upplysningsvis för att brottsmisstankar avseende andra individer skall kunna prövas.858 Dessa andra individer kan naturligtvis ha ett mer eller mindre nära samröre med den utlämningsbegärde individen, kanske är de t.o.m. brottskumpaner. Specialitetsprincipen, så som den är utformad inom utlämningsrätten, torde formellt inte hindra ett sådant för farande från den ansökande statens sida. Därmed inte sagt att förfarandet också utifrån ett vidare perspektiv är helt problemfritt. I den mån den utlämningsbegärde individen egentligen har begärts utlämnad med hu vudsyfte att i stället upplysningsvis höras i en annan rättegång, kan man naturligtvis hävda att den ansökande staten har uppträtt illojalt och i stäl let borde ha begärt att få höra individen genom en ansökan om rättslig hjälp. Särskilt känsligt blir naturligtvis ett sådant förfarande då den ut lämnade individen hörs om brott som den anmodade staten inte skulle ha beviljat rättslig hjälp för. Detta problem faller i och för sig utanför mitt arbete, men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att specialitetsprin cipen inom utlämningsrätten är snävt utformad i den bemärkelsen att den endast utgör ett skydd när det gäller dömande och straffverkställighet av seende den utlämnade individen.s. 1928