Inom det nordiska utlämningssamarbetet har specialitetsprincipen

1.alltid getts ett mindre utrymme jämfört med dess ursprungliga ställning i AllmL. Inledningsvis kan man konstatera att specialitetsprincipen inte gäller generellt i det nordiska samarbetet. En skiljelinje går mellan svens­ ka och icke svenska medborgare.s. 31

2.283s. 31

3.Oavsett individens nationalitet slår 7 § 1 st. 1 p. NordL fast att den som utlämnas inte får åtalas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott, om det i Sverige har meddelats dom angående brottet eller beslut att inte väcka åtal för brottet med stöd av 20 kap. 7 § RB eller motsvaran­ de bestämmelse i annan författning.820s. 32

4.För den vidare tillämpningen av specialitetsprincipen görs en åtskillnad mellan svenska medborgare och övriga nationaliteter. En svensk med­ borgare kan, enligt 7 § 1 st. 2 p. NordL inte åtalas eller straffas i övrigt för annat före utlämningen begånget brott såvida inte Regeringen eller individen själv samtycker till detta. Individens samtycke måste lämnas inför domstol.s. 32

5.När det gäller icke svenska medborgare gäller en sådan ordning, dvs. att Sveriges medgivande alternativt individens samtycke krävs, enligt 7 § 1 st. 3 p. NordL, endast för det fall det aktuella brottet är politiskt. I övrigt kan alltså det nordiska landet ställa individen inför rätta eller låta denne avtjäna straff också för gärningar som inte finns upptagna i dess utläm­ ningsansökan.s. 32

6.När det gäller utlämning till ett tredje land krävs alltid, oavsett indivi­ dens nationalitet, ett svenskt godkännande enligt 7 § 2 st. NordL. Undan­ taget från kravet om godkännande är naturligtvis den situationen att det är Sverige som vid den första utlämningen har bestämt att individen se­ nare skall vidareutlämnas till ett tredje land.s. 32

7.I den mån specialitetsprincipen upprätthålls i det nordiska samarbetet är denna, liksom i det utomnordiska samarbetet, endast ett tillfälligt, inte ett varaktigt, hinder mot lagföring, straffverkställighet eller vidareutläm­ ning. För de nordiska förhållandena stadgar 7 § 2 p. och 3 p. NordL att individens skydd mot vidare lagföring, straffverkställighet eller utlämning till ett tredje land upphör om individen, utan att det föreligger hinder för denne, underlåter att lämna den ansökande staten inom loppet av en månad efter rättegång och undergående av straff eller annan påföljd som denne ådömts för brott eller om den berörde individen skulle återvända till den ansökande staten sedan han eller hon en gång lämnat denna.s. 32

Skäl för stadgandet

1.En rad olika skäl har anförts när det gäller frågan om varför specialitets­ principen skall vara en del av utlämningsrätten. I äldre litteratur finner man påståenden om ett släktskap med asylrätten. Man brukar då resone284 ra på följande sätt. Den anmodade staten har, genom att acceptera den eftersökte individen på sitt territorium, gett denne sitt oinskränkta skydd. Individen åtnjuter asyl på den anmodade statens territorium. Genom att bevilja en utlämning av individen kommer det skydd som denne tillför­ säkrats ovillkorligen att inskränkas, men hur mycket och i vilken omfatt­ ning måste den anmodade staten få avgöra. Den ansökande staten, som fått individen överlämnad till sig genom den anmodade statens försorg, är därmed beroende av den anmodade statens godkännande såväl av ut­ lämningsansökan som för ytterligare åtgärder. Med begreppet ”ytterliga­ re åtgärder” menar man i sammanhanget lagföring och straffverkställig­ het för andra brott som begåtts före utlämningen men som inte upptagits i det ansökande landets utlämningsbegäran.821 822 Numera torde specialitetsprincipen i allmänhet ha frikopplats från asyl­ rätten. Däremot lever tanken alltjämt kvar att det är den anmodade staten som möjliggjort ett överlämnande av individen och att hänsyn därför måste tas till denna stat också när individen befinner sig på den ansökan­ de statens territorium. Skälen för specialitetsprincipen i modem tid är allt­ så följande. Den anmodade staten hade kunnat vägra utlämning om sta­ ten känt till att den eftersökte individen skulle straffas också för ett annat brott än vad som uppgavs i den ansökande statens utlämningsansökan. I vart fall hade den anmodade staten kunnat vägra utlämning för detta spe­ cifika brott. Det är först genom den anmodade statens försorg som den ansökande staten får jurisdiktion in personam över individen. Utan sam­ arbetet med den anmodade staten och dess godkännande av utlämning skulle den ansökande staten enbart ha kunnat döma individen i dess utevaro och aldrig ha kunnat verkställa ett utdömt straff. Om den ansökande staten har för avsikt att döma den eftersökte individen för andra brott än vad denna uppgett till den anmodade staten handlar den ansökande staten illojalt mot den anmodade staten som har gett sig in på ett samarbete under falska förespeglingar. I modem utlämningslitteratur pekar man där­ för på specialitetsprincipen som en logisk följd av själva avtalssituatio­ nen?12 Det är de brott som den anmodade staten har beviljat utlämning för som skall beivras - inte andra brott, såvida inte den anmodade staten samtycker till ett utvidgat förfarande. Den anmodade staten skall inte lämna straffrättslig assistans till främmande stater och på så sätt belasta det egna rättssystemet för annat än vad som kunde överblickas då en ut­ lämningsbegäran beviljades.s. 32

2.285s. 33

3.I den moderna utlämningslitteraturen poängteras vidare ofta att det finns ett samband mellan just specialitetsprincipen och kravet på dubbel straffbarhet.823 Specialitetsprincipen ses som en förlängning av kravet på dubbel straffbarhet. En slags garanti för att detta krav i ett senare led av förfarandet inte skall nonchaleras. Kravet på dubbel straffbarhet skulle bli ett tämligen tandlöst villkor om den ansökande staten, så snart som individen befann sig på dess territorium, skulle kunna lagfora och verk­ ställa straff också för andra brottsliga gärningar som kanske inte var straffbelagda i den anmodade staten.s. 34

4.Men frågan är om inte specialitetsprincipen i realiteten är mer än bara ett slags värn för kravet på dubbel straffbarhet. Man kan på goda grunder anta att specialitetsprincipen är tänkt att ge ett mer vidsträckt skydd än bara för detta utlämningsvillkor. Om syftet med principen är att skydda själva överenskommelsen om utlämning och därmed de villkor som den anmodade staten beaktat för att bevilja utlämning blir också utlämningsrättens övriga villkor av intresse. En förändring av den gärning som upp­ tagits i den ansökande statens utlämningsansökan eller den situationen att den ansökande staten önskar lagfora och/eller verkställa straff för ytterligare gärningar kan naturligtvis inte bara komma i konflikt med kra­ vet på dubbel straffbarhet utan även med de övriga utlämningsvillkoren. Den nya gärningen kan t.ex. möta hinder i utlämningssamarbetet om denna är ett politiskt eller militärt brott.824 Omständigheterna kring straff­ verkställigheten avseende det nya brottet skulle kunna ifrågasättas uti­ från humanitära skäl. För det fall den anmodade staten redan har dömt individen för den nya gärningen skulle principen om ne bis in idem aktua­ liseras.825s. 34

5.Specialitetsprincipens existensberättigande blir därmed snarare att vara en slags förlängd arm och garant inte bara för kravet på dubbel straff­ barhet utan också för andra utlämningsvillkor då individen väl befinner sig på den ansökande statens territorium. Dessa villkor skulle nämligen ha beaktats om den nya brottsliga gärningen eller den modifierade brotts­ liga gärningen upptagits i den ansökande statens utlämningsbegäran.s. 34

6.Det kan vara intressant att se något på hur specialitetsprincipen be­ 286 handlats i förarbetena till den svenska utlämningslagstiftningen. I 1913 års lag infördes ett stadgande, 11 § 1 p., som behandlar specialitetsprinci­ pen i det svenska utlämningssamarbetet. Stadgandets ordalydelse antyder ett vidare samröre än enbart med kravet på dubbel straffbarhet. Av stad­ gandet framgår det explicit att Sverige på förhand måste påtala för den ansökande staten att för det fall gärningen är av militär karaktär får den ansökande staten inte bestraffa individen i vidare mån än brottet varit av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning. När det gäller brottsliga gär­ ningar, som i Sverige varit föremål för en bedömning om de är av poli­ tisk karaktär och en sådan bedömning har lett till ett nekande resultat, stadgar 1913 års lag att den ansökande staten inte har rätt att döma indi­ viden för ett politiskt brott. I förarbetena till 1913 års lag betonas att specialitetsprincipen skapar ett skydd för själva avtalsförhållandet. Specialitetsprincipen beskrivs som en slags skyddsmekanism mot illojalt förfarande från den ansökande sta­ tens sida. Vidare betonas ett samröre mellan principen och de olika vill­ koren för utlämning, kanske främst kravet på dubbel straffbarhet, så till vida att det slås fast att Sverige inlåter sig på ett utlämningssamarbete för handlingar som man från svensk sida anser straffvärda och att tanken inte är att Sverige överlämnar en individ till den ansökande staten för att indi­ viden skall kunna behandlas efter den ansökande statens eget gottfinnande. Det påpekas att de angivna skälen självklart äger lika stor bärkraft när det rör sig om förhållandet att den ansökande staten har för avsikt att utlämna individen till ett tredje land.826 I AllmL:s förarbeten behandlas specialitetsprincipen mycket knapp­ händigt. Departementschefen hänvisar till att principen finns upptagen redan i 1913 års lag och att den nya utlämningslagstiftningen också bör innefatta ett särskilt stadgande för specialitetsprincipen. Någon ingående diskussion kring principens existensberättigande företas däremot inte i förarbetena.827 Liksom i 1913 års lag finns en särskild erinran i 12 § p. 3 AllmL med innebörd att Sverige särskilt skall ange till den ansökande sta­ ten att denna inte får straffa individen enligt bestämmelser som avser brott av krigsman eller såsom för politiska brott. Genom den nordiska utlämningslagstiftningen kom specialitetsprin­ cipen att inskränkas. En sådan inskränkning förklarades med en önskan om att göra villkoren i det nordiska utlämningssamarbetet så enkla som möjligt.828 Även om det inte sägs uttryckligen i anslutning till speciali­ tetsprincipen så anses det nordiska samarbetet som helhet vila på ens. 34

7.287 stark tilltro till de olika ländernas rättssystem. De förenklingar som utar­ betats för utlämningssamarbetet har förklarats och rättfärdigats utifrån det faktum att de olika nordiska länderna har en gemensam värdegrund. Eftersom ett stort antal traditionella utlämningsprinciper tagits bort i det nordiska samarbetet, såsom ett generellt förbud mot utlämning för poli­ tiska och militära brott liksom kravet på dubbel straffbarhet, blir behovet av specialitetsprincipen såsom en väktare för utlämningsvillkoren natur­ ligtvis mindre. Ju färre utlämningsvillkor, desto mindre behov av en all­ män garant för utlämningsvillkorens uppfyllande. Det nordiska utläm­ ningssamarbetet med få utlämningsvillkor har emellertid rättfärdigats eftersom de nordiska länderna, i varje enskilt utlämningsärende och trots att utlämningsvillkoren är uppfyllda, har rätt att vägra utlämning med hänsyn till sin fria prövningsrätt. En inskränkning av specialitetsprincipen i det nordiska utlämningssamarbetet innebär därmed inte att en väktare för en rad utlämningsvillkor försvinner (eftersom de flesta traditionella utlämningsvillkoren är avskaffade) utan i stället att den fria prövnings­ rätten inte kommer att omfatta förändringar av den gärning som presente­ rats i den ansökande statens utlämningsbegäran eller nytillkomna gärning­ ar som den ansökande staten önskar döma över eller verkställa straff för.s. 1913

8.Specialitetsprincipen tillämpas alltjämt för det fall den som begärs ut­ lämnad är svensk medborgare eller det nya brottet är ett s.k. politiskt brott. Härmed lämnas alltså ett skydd för den diskretionära prövningsrät­ ten när det gäller svenska medborgare. Dessa särbehandlas också i utläm­ ningssamarbetet genom att utlämning endast beviljas om en svensk med­ borgare vid tiden för det aktuella brottet sedan minst två år vistats i den ansökande staten eller gärningen motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år enligt 4 § AllmL.829 För de poli­ tiska brotten uppställer vidare NordL ett förbud mot utlämning om den eftersökte individen är svenska medborgare. Det krävs även i dessa fall att den aktuella gärningen motsvarar brott enligt svensk lag.830 I övrigt upp­ ställer emellertid NordL inga restriktioner för utlämningssamarbetet av­ seende de politiska brotten. Vid remissbehandlingen av lagförslaget väck­ te detta på sina håll stark kritik såvitt det avsåg tanken att i stort sett lämna fältet öppet för utlämning avseende politiska brott.831 Lagförslaget i denna del försvarades dock med att utlämning alltid kunde vägras med hänvis­ ning till den fria prövningsrätten om stötande resultat skulle uppstå.832 1 och med att specialitetsprincipen skall tillämpas när de nytillkomna brot­ 288 ten är s.k. politiska brott tillåts den anmodade staten i praktiken att använ­ da sin fria prövningsrätt också beträffande denna typ av brott. Vid införandet av NordL framfördes även kritik mot förslaget avseen­ de ett generellt avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet.833 Kritiken bemöttes på samma sätt som den kritik som framförts mot en uppluck­ ring av förbudet mot utlämning för politiska brott, nämligen med att den fria prövningsrätten skulle kunna förhindra stötande resultat.834 När det gäller nytillkomna brott, som inte motsvarar brottsliga gärningar i den svenska straffrätten, har man dock inte lämnat något utrymme för spe­ cialitetsprincipen i det nordiska utlämningssamarbetet. Någon fri pröv­ ningsrätt existerar alltså inte i dessa fall. Även i övrigt innebär NordL att nytillkomna brott helt faller utanför den anmodade statens kontroll. Också beträffande EU-statemas utlämningssamarbete rättfärdigas en inskränkning av specialitetsprincipen med att en sådan är acceptabel i kretsen av EU:s medlemsstater, eftersom länderna har en grundläggande tilltro till varandras rättsordningar. Såväl en förenkling som en effekti vi­ sering av utlämningssamarbetet har vidare anförts som skäl för att inskrän­ ka prövningen.835 Hur väl kan en grundläggande tilltro till andra länders rättssystem läka det förhållandet att specialitetsprincipen såsom ett skydd för utlämningsrättens villkor bortfaller? En grundläggande tilltro till andra länders rätts­ system kan t.ex. göra det obehövligt att beakta frågan om humanitära skäl för avtjänandet av ytterligare fängelsestraff, då man generellt kan utgå ifrån att standarden i den ansökande statens fängelser är godtagbar, lik­ som att man generellt kan utgå ifrån att ett rättegångsförfarande, oavsett vilket åtal som behandlas, kommer att uppfylla vissa minimikrav. Ett grundläggande förtroende för ett annat land och dess samhällsinstitutio­ ner innebär naturligtvis också att man inte behöver befara att individen utsätts för svår förföljelse i den situationen att hon skulle straffas för ytterligare gärningar. I den mån utlämningsvillkoren i stället handlar om att vissa brottskategorier, t.ex. militära brott, inte bör omfattas av ett samarbete eller att gärningen skall anses straffbar även i Sverige, innebär ett slopande av specialitetsprincipen emellertid alltid att det finns en risk för att vissa utlämningsvillkor inte kommer att respekteras. Detta kan mycket väl bli fallet i enskilda ärenden trots att man från svensk sida rent generellt hyser tilltro till rättssystemen i nuvarande och framtida stater som omfattas av EU-samarbetet.s. 1914

9.289s. 1915

I vems intresse är stadgandet uppställt?

1.I vems intresse är eller bör specialitetsprincipen vara uppställd? Av vad som sagts tidigare, nämligen att principen är ett skydd för avtalsförfarandet, är ett naturligt svar självfallet att principen är uppställd i den anmo­ dade statens intresse. Det är ju trots allt denna som är en avtalspartner. Traditionellt har specialitetsprincipen också starkt förknippats med stats­ intresset i en snäv bemärkelse och setts som en slags uppföljning av frå­ gan om en överenskommelse mellan två stater verkligen har respekte­ rats.836 Men i takt med att individens roll i utlämningsförfarandet allt mer uppmärksammas kan det finnas anledning att också revidera svaret på frågan i vems intresse specialitetsprincipen är eller bör vara uppställd.s. 1916

2.En lämplig metod för att avgöra den här frågan är, enligt min mening, att för vart och ett av de villkor som specialitetsprincipen skyddar söka slå fast i vems intresse respektive villkor är uppställt. I den mån de villkor som specialitetsprincipen skyddar också är uppställda i individens intres­ se, kanske t.o.m. primärt i dennes intresse, blir det naturligt att också se specialitetsprincipen som delvis eller kanske t.o.m. till övervägande del uppställd i individens intresse.837s. 1916

3.Om specialitetsprincipen anses uppställd i individens intresse är det oerhört viktigt att individen på egen hand har rätt att åberopa principen inför den ansökande statens domstolar för att på så sätt kunna åtnjuta specialitetsprincipens särskilda skydd. I svensk rättspraxis torde utveck­ lingen numera ha gått i denna riktning, dvs. att individen tillerkänns rätt att åberopa specialitetsprincipen också inför de inhemska domstolarna, då individen överlämnats till Sverige efter ett utländskt utlämningsförfarande.838s. 1916

4.För det fall individen inte tillerkänns denna rätt hos andra utländska stater är det viktigt att Sverige i det internationella samarbetet verkar för att övriga länder i sin inhemska straffprocessrätt ger individen rätt och möjlighet att åberopa specialitetsprincipen inför dess inhemska domsto­ lar839 antingen som ett hinder mot en utvidgning av det aktuella åtalet 290 eller, vilket är att föredra eftersom en utvidgning inte nödvändigtvis är oacceptabel, som ett krav på att en ändring av ett åtal, en åtalskumulation eller ytterligare straffverkställighet måste underställas en svensk gransk­ ning. När individen inte ges rätt att åberopa specialitetsprincipen inför den ansökande statens inhemska domstolar är det än mer betydelsefullt att man från svensk sida åtar sig att mer aktivt bevaka att principen inte träds för när i ett enskilt utlämningsärende.840 Beträffande själva rättegångsförfarandet i den ansökande staten kan man tänka sig olika lösningar. En möjlighet är naturligtvis att begära att egna observatörer får närvara vid den kommande rättegången.841 En annan föga arbetskrävande metod, som ändå torde ha potential att vara en stark påtryckning för respekteran­ det av specialitetsprincipen, är att man från svensk sida generellt begär ett utdrag av den framtida domen med motiveringen att man från svensk sida alltid vill försäkra sig om att specialitetsprincipen respekterats. För närvarande sker ingen allmän kontroll av att specialitetsprincipen inte nonchaleras i det svenska utlämningssamarbetet. Man utgår i dagsläget i stället ifrån att den ansökande staten inte handlar illojalt.842 Kanske vågar man sig på att redan i dag ifrågasätta om inte individen, då den ansökande staten har tillträtt EKMR, har en möjlighet att fram­ föra klagomål för det fall en rättegång eller en straffverkställighet skulle komma att omfatta gärningar som inte finns upptagna i landets utlämningsframställan. Det har nämligen ifrågasatts om inte ett rättegångsför­ farande eller en straffverkställighet som strider mot specialitetsprincipen i sig innebär ett brott mot EKMR art. 5, vilken behandlar individens rätt till personlig frihet.843 Man torde här kunna dra en parallell med den indi­ vid som olovligen, t.ex. genom kidnappning, har förts från ett land till ett annat land för att dömas och avtjäna straff i det sistnämnda landet.844 Utifrån individens perspektiv torde det emellertid vara betydelsefullt att en klagomöjlighet finns också inom det inhemska rättssystemet. Genom att ge individen möjlighet att åberopa specialitetsprincipen inför inhemska domstolar ökar man dennes möjligheter att omedelbart hindra ett brott mot specialitetsprincipen. Man skapar så att säga en preventiv åt­ gärd. Ett klagomål till Europadomstolen är naturligtvis en mer omständ­s. 1916

5.291 lig väg. Visserligen kan det inhemska målet vila i väntan på avgörande men detta i sin tur innebär ofta att individen måste vara frihetsberövad (dvs. häktad) längre tid än om det funnits en möjlighet att få frågan prö­ vad i den inhemska brottmålsprocessen.s. 1917

Tolkning av stadgandet

1.2.13.4.1 Brottsbegreppet, gärningsbegreppet och specialitetsprincipen Specialitetsprincipen kommer som bekant till utryck i 12 § 1 st. 1 p. AllmL när det gäller utomnordiska utlämningsansökningar. Av stadgandet framgår att den ansökande staten inte får lagfora eller verkställa straff för ”brott” som begåtts före utlämningen, om dessa brott inte omfattas av den ansökande statens utlämningsbegäran. Som en konsekvens av speciali­ tetsprincipen stadgar 24 § AllmL att en ansökande stat som vill ställa en utlämnad individ till ansvar för ”annan förövad gärning” än dess utläm­ ningsansökan avser därför måste ansöka om tillåtelse för en sådan åtgärd hos Regeringen. En fråga av intresse blir därmed vad som avses med ”annan förövad gärning” i 24 § AllmL. Liksom hur detta stadgande häng­ er ihop med brottsbegreppet i 12 § 1 st. AllmL. En naturlig utgångspunkt borde vara att det inte skall föreligga diskrepans mellan dessa två stad­ ganden, dvs. samtliga fall som aktualiseras i 12 § 1 st. 1 p. AllmL bör förplikta den ansökande staten att söka tillstånd enligt 24 § AllmL. I den mån specialitetsprincipen behållits i det nordiska samarbetet är vad som sägs angående brotts- och gämingsbegreppen av relevans också för nor­ diska utlämningsansökningar.s. 1918

2.När det gäller brottsbegreppet kan man konstatera följande. Ingen­ stans i förarbetena behandlas detta i anslutning till specialitetsprincipen. När det gäller skälen för specialitetsprincipens existensberättigande har jag pekat på att denna är en slags skyddsgarant för övriga utlämnings­ villkor. Det kan därför vara intressant att titta på hur begreppet brott be­ handlas hos de övriga utlämningsvillkoren. Det tydligaste exemplet där brottsbegreppet behandlas är kravet på dubbel straffbarhet. Eftersom det inte finns något utlämningsrättsligt brottsbegrepp är man, när det gäller kravet på dubbel straffbarhet, som så ofta inom utlämningsrätten hän­ visad till den interna rätten. Med hjälp av det interna brottsbegreppet kan man emellertid konstatera att det inte är möjligt att säga något generellt om huruvida en viss förändring av en komponent i brottsbegreppet leder till att ett annat brott föreligger. Exempelvis innebär en förändring av uppsåtet från direkt uppsåt till indirekt uppsåt inte att ett annat brott anses föreligga när någon utlämnats för mord men däremot om personen i fråga utlämnats för spioneri. Den tjänsteman som åsidosätter vad som 292 åligger honom i tjänsten anses ha begått brottet tjänstefel oavsett om hand­ lingen företagits uppsåtligen eller av oaktsamhet. Däremot anses den som uppsåtligen skadar någon annans egendom ha gjort sig skyldig till brottet skadegörelse men om samma gärning företas oaktsamt anses den inte brottslig. Huruvida ett annat brott föreligger beror alltså helt och hållet på lagtekniska frågor, närmare bestämt vilket omfång som respektive straff­ stadgande getts. I praktiken kan det vara så att vad som är ett och samma brott för en stat utgör flera brott eller kanske också vissa handlingar som inte är kriminaliserade för en annan stat. Eftersom specialitetsprincipen är tänkt att skydda den anmodade staten och dess utlämningsvillkor torde det vara denna stats brottsbegrepp som ges företräde. Det är som sagt omöjligt att ge några generella riktlinjer för när en förändring av de om­ ständigheter som utlämning beviljats för också kommer att leda till att ett annat brott anses föreligga. Om den ansökande staten (som får antas besitta måttliga kunskaper om den anmodade statens strafflag) vill vara säker på att inte bryta mot specialitetsprincipen torde den vara nödsakad att begära tillstånd av den anmodade staten närhelst den önskar företa förändringar avseende den gärning som utlämning beviljats för. Specialitetsprincipen behandlas också i 24 § AllmL där den ansökande staten förpliktas att ansöka om tillstånd för det fall den vill döma indivi­ den för en annan gärning än den som upptagits i dess utlämningsbegäran. Det finns inte någon vägledning i förarbetena för hur gämingsbegreppet skall tolkas inom utlämningsrätten. En möjlig lösning skulle naturligtvis vara att återigen hämta tolkningshjälp från den inhemska straffprocess­ rätten och kanske härifrån söka riktlinjer för när den ansökande staten måste begära tillstånd. Jag vill emellertid hävda att det aktuella begreppet, dvs. ”annan förövad gärning” torde ha en betydligt snävare innebörd inom utlämningsrätten än inom den interna straffprocessrätten. Nedan följer en kort redogörelse för uppfattningen i den inhemska straffprocessrättsliga doktrinen. När Ekelöf talar om res judicata inom straffprocessrätten, förespråkar han att överensstämmelse mellan antingen handling eller angreppsobjekt (brottsresultat) är tillräcklig för att en och samma gärning skall anses före­ ligga.845 En överensstämmelse anses föreligga mellan gämingsbegreppet i 30 kap. 9 § RB och reglerna i 45 kap. 1 § och 5 § 3 st. RB, dvs. de gärningsmoment som omfattas av rättskraften omfattas även av litis pendens samtidigt som ett åtal under pågående rättegång fritt kan justeras inom ramen för det som omfattas av rättskraften. En justering innebär inte någon ändring av åtalet.846s. 1918

3.293s. 1919

4.Olivecrona har formulerat gämingsidentitet på ett något annorlundas. 1920

5.sätt. Han anser att samma gärning och därmed res judicata föreligger oms. 1920

6.åklagaren i det nya målet jämfört med det tidigare avviker vid beskriv­s. 1920

7.ningen av den yttre situationen, gör tillägg till beskrivningen av sammas. 1920

8.händelseförlopp eller framför en alternativ rekonstruktion av samma tills. 1920

9.en viss tid och plats förlagt händelseförlopp som medfört ett visst brotts­s. 1920

10.ligt resultat.847s. 1920

11.Att det inom doktrinen har presenterats olika beskrivningar av identi­s. 1920

12.tetskriteriet innebär dock inte att det råder oenighet i fråga om hur de fles­s. 1920

13.ta inhemska fall bör bedömas. Tvärtom råder enighet för det mesta. Skill­s. 1920

14.naderna gäller undantagsfall och användningen av viktiga begrepp såsoms. 1920

15.t.ex. handlingsbegreppet. Den viktigaste meningsmotsättningen torde varas. 1920

16.att Ekelöf vänder sig mot Olivecronas uppfattning att det för ”gämings­s. 1920

17.identitet” krävs en överensstämmelse beträffande tid, plats och sätt när dets. 1920

18.gäller alternativa händelseförlopp som lett till ett visst brottsligt resul­s. 1920

19.tat.848 Utvecklingen i den interna straffprocessrätten synes dock gå i rikt­s. 1920

20.ningen att utvidga, inte inskränka, rättskraftens styrka.849s. 1920

21.Det kan vara intressant att granska några typsituationer för att sökas. 1920

22.sluta sig till om det inhemska straffprocessrättsliga gämingsbegreppets. 1920

23.enligt 30 kap. 9 § RB också kan användas när man för specialitetsprinci­s. 1920

24.pens räkning talar om ”gärning.” Nedan följer några illustrativa exempel.s. 1920

25.Stat A har begärt utlämning av X för stöld som begåtts den 12 marss. 1920

26.2000. Nu vill stat A också straffa individen för att han lämnat landet dens. 1920

27.20 maj 2000 utan tillstånd och dessutom för att han bedrivit omfattandes. 1920

28.spioneri under januari 2000. Enligt såväl Ekelöf som Olivercrona skulles. 1920

29.handlingen att lämna landet A och handlingen att spionera vara andras. 1920

30.gärningar än den aktuella stölden. En tillämpning av det interna straff­s. 1920

31.processrättsliga gämingsbegreppet skulle inom utlämningsrätten i dettas. 1920

32.fall leda till att man, när det gäller specialitetsprincipen, skulle kräva atts. 1920

33.dessa ”nya” gärningar underställs en svensk granskning. Vid en sådans. 1920

34.granskning skulle man komma fram till att en utlämning av X för atts. 1920

35.denne olovligen lämnat land A skulle strida mot kravet på dubbel straff­s. 1920

36.barhet. Ett medgivande att åtala X för spioner skulle komma i konflikts. 1920

37.med förbudet mot utlämning för politiska brott. En tillämpning av det in­s. 1920

38.hemska gämingsbegreppet skulle alltid i detta fall leda till att specia­s. 1920

39.litetsprincipen uppfyller sin funktion av skyddsgarant för övriga utläm­s. 1920

40.ningsvillkor.s. 1920

41.Nästa exempel är följande. Land B begär utlämning av X för att hans. 1920

42.den 8 april 2000 skall ha gjort sig skyldig till en stöld. Utlämningsansö-s. 1920

43.294 kan beviljas. När X väl befinner sig i det ansökande landet upptäcker åklagaren att X förvisso stulit det aktuella föremålet men att man skrivit fel i utlämningsansökan. I själva verket skall stölden ha ägt rum redan den 8 april 1990. Med Ekelöfs gämingsbegrepp föreligger det samma gärning, medan Olivecrona skulle hävda att det föreligger olika gärningar eftersom det inte råder tidsidentitet. Om man utifrån specialitetsprinci­ pens gämingsbegrepp skulle hävda att samma gärning föreligger skulle man inte behöva medgivande från den anmodade staten. Detta får emel­ lertid som konsekvens att specialitetsprincipen inte uppfyller sin roll av skyddsgarant, eftersom förändringen av den ursprungliga utlämningsbegäran i detta fall leder till att en förfrågan från den ansökande staten skulle avslås med hänvisning till de svenska preskriptionsreglerna. Antag slutligen att land C begär att X skall utlämnas då han uppsåt­ ligen den 16 augusti 2002 har krossat ett fönster och därmed gjort sig skyldig till skadegörelse. Vid rättegången mot X står det klart att denne av oaktsamhet har förstört det aktuella fönstret. Åklagaren önskar därför förändra åtalet till att avse ett brott som i den ansökande staten benämns oaktsam skadegörelse. Med en tillämpning av såväl Ekelöfs som Olivercronas gämingsbegrepp skulle man hävda att det rör sig om samma gär­ ning. För utlämningsrättens del skulle det betyda att den ansökande staten inte skulle vara tvungen att begära tillstånd från Sverige för att i stället döma individen för ett oaktsamt handlande. En sådan tolkning av specia­ litetsprincipen leder emellertid till att denna inte skyddar kravet på dub­ bel straffbarhet. I svensk straffrätt har vi som bekant ingen form av oaktsamhetsbrott när det gäller skadegörelse. För att försäkra sig om att specialitetsprincipen verkligen kommer att skydda utlämningsrättens villkor torde det vara nödvändigt att kräva att varje förändring av ett presenterat gämingsmoment liksom varje nytt gämingsmoment underställs en svensk granskning. Detta kommer för­ visso att leda till att en rad omständigheter bedöms som egentligen inte skapar hinder enligt utlämningsvillkoren, t.ex. måste ytterligare hand­ lingar som är straffbara i båda staterna underställas en bedömning lik­ som en åtalsjustering som i sig inte leder till att gärningen med svenska mått mätt anses preskriberad. Den ansökande staten, som inte kan antas besitta fullständig kunskap om den anmodade statens straffrätt, måste emellertid inlåta sig på att generellt begära tillstånd för att på så sätt också täcka in de situationer då utlämningsvillkoren verkligen skulle åsidosättas. Sammanfattningsvis torde krävas att varje gämingsmoment som den utländska domstolen önskar döma över, men som inte framkommit i lan­ dets utlämningsansökan, underställs prövning i Sverige. Ett rättsfall som stöder en sådan snäv tolkning är NJA 1962 s. 467. I ärendet hade Tysk-s. 1920

44.295 land sedan tidigare beviljats utlämning av en individ för att denne skulle ställas till svars för ett grovt rån mot en butik. När den utlämnade mannen väl befann sig i Tyskland önskade den tyske åklagaren också väcka åtal mot honom för mordförsök avseende det våld mannen utövat mot kas­ sörskan då han tog hennes dagskassa. HD uttalade att ett svenskt medgi­ vande var nödvändigt för att Tyskland inte skulle bryta mot specialitets­ principen för det fall man också önskade döma mannen för våldsbrottet. Medgivande krävdes alltså, trots att handlandet med beaktande av Ekelöfs gämingsbegrepp skulle ha ansetts som en och samma gärning. Våldsmomentet vid rånet var ju detsamma som vid mordförsöket.s. 1921

45.Det faktum att gämingsbegreppet bör tolkas olika beroende på om ut­ gångspunkten är den inhemska straffprocessrätten eller utlämningsrätten torde kunna förklaras och rättfärdigas genom en granskning av syftena bakom rättskraftsinstitutet respektive specialitetsprincipen.s. 1922

46.I den inhemska brottmålsprocessen är rättskraftsreglema tänkta att verka till förmån för den tilltalade. Den som en gång blivit dömd eller fri­ känd skall inte behöva leva i ständig oro för att saken skall kunna tas upp på nytt. Också processekonomiska skäl har visserligen anförts till stöd för rättskraftsregleringen. Eftersom åklagaren, liksom den målsägande som önskar väcka enskilt åtal, vet att det inte är tillåtet att återkomma med en prövning av samma gärning, leder rättskraftsreglema till att brottmålsutredningen bedrivs omsorgsfullt och att talan inte väcks förrän den aktuella gärningen är tillräckligt väl utredd.850 Ibland har rättskrafts­ reglema också motiverats utifrån en önskan om stabilitet och respekt för avkunnade domar. Man har hävdat att det är olämpligt att motstridiga domar avseende samma gärning skall kunna existera samtidigt.851 Hu­ vudsyftet med rättskraftsreglema får emellertid anses vara att skapa en skyddsgaranti för den tilltalade. Ju vidare tolkning som tillåts av gämings­ begreppet i den inhemska brottmålsprocessen, desto större skydd åtnju­ ter den enskilde mot att på nytt behöva ställas inför rätta.s. 1922

47.Även specialitetsprincipen kan verka till förmån för den tilltalade, men då, enligt min mening, genom att man tillämpar ett så snävt gämingsbe­ grepp som möjligt. Specialitetsprincipen kan inledningsvis aktualiseras då man från den ansökande statens sida önskar kumulera flera åtal varav alla gärningar (här används gämingsbegreppet i intem straffprocessrättslig bemärkelse) som är uppe till bedömning inte omfattas av en tidigare framställd utlämningbegäran. Individen skyddas mot en mer omfattande prövning genom att den ansökande staten inte utan tillstånd från den an­ modade staten kan döma för andra gärningar än de som omfattas av den egna utlämningsansökan. Vidare kan specialitetsprincipen bli aktuell i de 296 fall man från den ansökande statens sida önskar justera den gämingsbeskrivning som ligger till grund för ett beviljande av statens utlämningsframställning. Av specialitetsprincipen följer nämligen att också i en sådan situation får den ansökande staten inte utan tillstånd från den anmo­ dade staten pröva gämingsmoment som faller utanför den egna utlämningsbegäran.852 På grund av den ansökande statens rättskraftsregler kan detta samtidigt innebära att de moment som inte utan tillstånd får beak­ tas vid en rättegång ändå omfattas av domens rättskraft. Det är viktigt att man vid tolkningen av specialitetsprincipen inte glöm­ mer bort dess koppling till kravet på dubbel straffbarhet. Ett tankefel skulle kunna vara att man vid tillämpningen av specialitetsprincipen, i dess funktion av skydd för individen, utgår ifrån premissen att det större omfattar det mindre. Det skulle vara ett misstag att tro att sluteffekten för individen blir mer förmånlig (acceptabel) än vad den anmodade staten lämnat samtycke till i de fall den ansökande staten väljer att lagfora för en mindre allvarlig form av den gärning som presenteras i landets utlämningsframställning. En justering av den gämingsbeskrivning som presenterats i utlämningsärendet och som leder till att individen ställs till svars för ett brott som är mindre allvarligt, t.ex. ett försök då utlämningsbegäran avsåg ett fullbordat brott eller ett oaktsamhetsbrott då ansökan avsåg ett uppsåtligt brott, kan leda till en konflikt med kravet på dubbel straffbarhet. Så sker under förutsättning att försök till det aktuella brottet inte är kriminaliserat i den anmodade staten853 eller att ett visst handlande bara är kriminaliserat då det föreligger uppsåt.854 Slutresultatet blir inte mer förmånligt för dens. 1922

48.297 utlämnade individen. Om ansvarstalan i den ansökande staten endast hade tillåtits avse ett fullbordat brott eller ett uppsåtligt brott skulle individen i stället ha frikänts.s. 1923

49.För att uppnå ett effektivt skydd för kravet på dubbel straffbarhet måste därför ett medgivande från Sverige i egenskap av anmodad stat krävas vid varje förändring som företas av gämingsmoment vilka fanns i den ursprungliga utlämningsbegäran. Till skillnad från behandlingen av det inhemska gämingsbegreppet innebär detta att ett svenskt medgivande bör krävas också om den utländske åklagaren önskar förändra åtalet på ett sådant sätt att det med svenska mått mätt skulle falla inom ramen för vad som är en tillåten åtalsjustering enligt 45 kap. 5 § RB.s. 1924

50.I praxis har specialitetsprincipen och frågan om medgivande för att döma över ytterligare brottsliga gärningar aktualiserats i NJA 2000 s. 363.1 rättsfallet ansökte Estland om tillstånd för att ställa en redan ut­ lämnad person till svars för ytterligare gärningar som begåtts före utlämningen. I det tidigare utlämningsärendet hade Estland begärt utlämning för narkotikasmuggling vid 12 tillfällen från hösten 1995 t.o.m. den 15 augusti 1996. Till stöd för framställningen hade Estland åberopat ett häktningsbeslut som avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och på svensk förfrågan hade estniska myndigheter uppgett att det inte fanns ytterligare häktningsbeslut. Utlämningsframställningen bifölls därför enbart såvitt avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och avslogs för övriga brott efter­ som Estland inte inkommit med några handlingar (häktningsbeslut) av­ seende de brotten. Estland framställde, sedan den eftersökte individen utlämnats till landet, en begäran om att få döma denne också för narko­ tikabrott från hösten 1995 till juni 1996. Till framställningen fogades bl.a. ett häktningsbeslut från den 3 mars 1998 och en stämningsansökan från samma dag. Den eftersökte mannen gjorde gällande att häktnings­ beslutet inte kunde läggas till grund för ett medgivande eftersom det till­ kommit sedan han utlämnats till Estland. Mannen gjorde alltså gällande att den tidpunkt som angivits för häktningsbeslutet var felaktig. HD erin­ rade om att specialitetsprincipen inte enbart innebär att den utlämnade inte får åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen om tillstånd saknas från den anmodade staten utan även för annan in­ skränkning i den personliga friheten (t.ex. häktning) som grundar sig på annat före utlämningen begånget brott än det som avsågs i utlämningsansökan. En prövning av frågan om medgivande skall ges avseende yt­ terligare lagföring måste i sådana fall få grunda sig på annan utredning än ett häktningsbeslut. Om häktningsbeslut meddelats före utlämningen kan dock häktningsbeslutet ligga till grund för ett medgivande. HD, som erinrade om att det konventionsfästa samarbetet angående utlämning in­ nebar att staterna i stor utsträckning godtagit varandras rättsordningar, 298 slog fast att Sverige skulle godta uppgiften från Estland om tidpunkten för häktningsbeslutet såvida inte alldeles särskilda förhållanden skulle föreligga. Häktningsbeslutet ansågs inte uppenbart oriktigt enligt 9 § 3 st. AllmL och HD ansåg inte att det förelåg hinder för att medge att den ut­ lämnade mannen ställdes till svars också för de ytterligare gärningar som omfattades av häktningsbeslutet. Specialitetsprincipen har också behandlats när det gäller det motsatta förhållandet, dvs. att Sverige står som ansökande part. Slutsatsen från dessa rättsfall torde vara av betydelse också när det gäller Sveriges syn på hur långt specialitetsprincipen sträcker sig när Sverige står som an­ modade part. I NJA 1983 s. 441 har ett brott mot specialitetsprincipen inte ansetts föreligga. Vid brottmålsförhandlingen i Sverige gjorde den svenske åklagaren gällande att den utlämnade mannen genom vilseledan­ de förmått företrädare för ett svenskt bolag att mot viss ersättning låna ut olja till ett schweiziskt bolag som aldrig återlämnade oljan. Påståendet från åklagaren var i överensstämmelse med den gämingsbeskrivning som framgick av det svenska häktningsbeslutet i utlämningsärendet. Åklaga­ ren presenterade också ett andrahandspåstående mot mannen; det schweiz­ iska bolaget hade meddelat det svenska bolaget att det ingått ett avtal med en tredje oljeleverantör för att säkerställa framtida leveranser. Man­ nen måste ha insett att detta avtal utgjorde en väsentlig förutsättning för att det svenska bolaget skulle låna ut olja. När det schweiziska bolaget senare erbjöd den tredje oljeleverantören att återköpa sin olja underrät­ tades inte det svenska bolaget, härigenom hade mannen framkallat vill­ farelse hos det svenska bolaget som under senare leveranser alltjämt trodde att säkerheten bestod. HD ansåg att den beviljade utlämningsansökan skulle omfatta inte bara det ingivna häktningsbeslutet utan även vad som, enligt häktningsprotokollet, åklagaren anfört till utvecklande av sin talan. Ovanstående omständigheter hade nämnts i det svenska häkt­ ningsprotokollet varför den anmodade statens (Costa Rica) samtycke till utlämning ansågs omfatta åklagarens andrahandspåstående. Brott mot specialitetsprincipen förelåg inte. Däremot har brott mot specialitetsprin­ cipen ansetts föreligga, enligt Svea hovrätt i RH 1992:18, då en man som utlämnats från USA åtalades för grovt bedrägeri. Den gämingsbeskriv­ ning som åklagaren presenterade i rättegången avsåg bedrägeri under en längre period än det amerikanska utlämningsbeslutet och de överlämna­ de handlingarna, t.ex. häktningsprotokollet, avsåg. Endast den tidsperiod som presenterats i utlämningsansökan ansågs kunna ligga till grund för ett ansvarsyrkande. Att ett flertal målsägande inte namngivits i den sven­ ska ansökan utan hänvisades till som ”ett antal personer” utgjorde inte hinder för att åklagaren i en kommande rättegång preciserade vilka dessa människor var.s. 1924

51.299s. 1925

52.Utlämningssamarbetet blir onekligen mindre tungrott om man anser att en beviljad utlämningsbegäran inte enbart avser den gämingsbeskrivning som framgår av det ansökande landets häktningsbeslut utan också av samtliga de handlingar som ingetts i ärendet. När den anmodade sta­ ten granskar utlämningsframställningen t.ex. utifrån kravet på dubbel straffbarhet och preskriptionskravet, torde det dock inte vara alltför våg­ halsigt att utgå ifrån att själva häktningsbeslutet utgör ramen för pröv­ ningen. Om en beviljad utlämningsansökan undantagslöst anses innefatta också den övriga dokumentation som getts in i utlämningsärendet finns det naturligtvis en risk för att det ansökande landet kommer att döma in­ dividen för en gärning som, om den skulle ha presenterats i utlämnings­ ansökan, utlämning inte skulle ha beviljats för. 2.13.4.2 Exempel på situationer som faller utanförs. 1926

53.specialitetsprincipens skydd Hittills har jag behandlat det tillfälliga skydd som specialitetsprincipen ger. Det kan vara intressant att också peka på några situationer där speciali­ tetsprincipen inte ger något skydd, utan att jag för den skull gör anspråk på att vara heltäckande.s. 1926

54.En första, tämligen självklar, reflektion är naturligtvis att skyddet endast omfattar brott som begåtts före utlämningen. I den mån den eftersökte individen begår brott sedan denne utlämnats finns det inga begränsningar för den ansökande staten, som kan både lagfora och verkställa straff för sådana brott utan att vara skyldig att begära tillstånd från den anmodade staten.s. 1926

55.Ytterligare exempel torde vara själva påföljdsbestämningen i den an­ sökande staten så vitt avser beaktande av återfall. Även om specialitets­ principen skulle hindra en straffverkställighet av en brottmålsdom som inte finns upptagen i den ansökande statens utlämningsbegäran, torde specialitetsprincipen så som den är utformad, i och för sig inte hindra att detta brott beaktas vid själva påföljdsbestämningen avseende det brott som utlämning beviljats för.855 Vad jag avser kan illustreras med följande praktiska exempel. I den ansökande staten finns det gentemot individen dels en brottmålsdom som inte verkställts avseende brott A, dels ett häkt­ ningsbeslut av vilket det framgår att individen är på sannolika skäl miss­ tänkt för att ha gjort sig skyldig till ytterligare ett brott B. Den ansökande staten begär utlämning för brott B och individen utlämnas för detta brott. Den ansökande staten väljer att inte begära tillstånd hos den anmodade staten också för straffverkställighet avseende brott A. Alternativt får den 300 ansökande staten avslag på en sådan begäran. Specialitetsprincipen hind­ rar i ett sådant läge den ansökande staten från att verkställa brottmålsdomen avseende brott A. Däremot torde specialitetsprincipen, så som den är utformad, inte uppställa något hinder mot att den ansökande statens inhemska domstolar, vid påföljdsbestämningen avseende brott B, beaktar att individen har återfallit i brott eftersom denne sedan tidigare är dömd för brott A. I doktrinen har det vidare hävdats att en ändrad påföljd avseende en brottslig gärning för vilken utlämning en gång beviljats inte i sig är en fråga som berör specialitetsprincipen. Principen anses enbart ta sikte på förändringar avseende själva gärningen.856 En sådan tolkning överens­ stämmer i och för sig väl med stadgandets ordalydelse men mindre väl med dess syfte, nämligen att vara ett skydd för att den anmodade statens villkor för utlämning inte träds för när. I en sådan situation att ett mode­ rat straff ändras till ett drakoniskt straff i den ansökande staten kan man hävda att den anmodade staten säkerligen, om det i stället varit så att det drakoniska straffet varit känt redan vid bedömningen av utlämningsansökan, skulle ha vägrat utlämning med hänsyn till humanitära skäl. För det fall man anser att påföljden avseende det för utlämning bevilja­ de brottet inte omfattas av specialitetsprincipen blir det viktigt att den an­ modade staten, som kan tänkas hysa synpunkter med tanke på en framtida påföljd, också ställer upp särskilda villkor med hänsyn till påföljdsfrågan.857 Specialitetsprincipen torde nämligen också ålägga den ansökande sta­ ten ett ansvar för att övriga villkor som den anmodade staten har uppställt respekteras. I fallet Einhorn mot Frankrike, som behandlats av Europa­ domstolen, framgår det att domstolen också ger specialitetsprincipen en sådan tolkning. I fallet uppkom frågan om Frankrike kunde lita på att den eftersökte individen verkligen skulle komma att erhålla en förnyad rättegång i USA. Detta hade varit ett väsentligt villkor för att Frankrike skulle bevilja utlämning. Frankrike hade nämligen tidigare nekat USA utlämning, eftersom man underkänt den utevarodom som låg till grund för den amerikanska utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen gjorde inför Europadomstolen, gällande att Frankrike inte kunde lita på att han verkligen skulle få rätt till en ny rättegång. Mannen påstod att den nyin­ förda lagstiftning som gav honom en sådan rätt stred mot den amerikan­ ska konstitutionen och att en inhemsk domstol därmed kunde neka honom rätt till en ny rättegång. Europadomstolen tog fasta på att Frankrike fåtts. 1926

56.301 en garanti från USA om att mannen verkligen skulle få en ny rättegång och att specialitetsprincipen därmed också ålade USA att se till att man­ nen verkligen kunde få sin sak behandlad på nytt.s. 1927

57.Ett tredje exempel som visar specialitetsprincipens begränsningar inom utlämningsrätten är följande situation. Den utlämnade individen hörs i den ansökande staten angående andra brottsliga gärningar än vad som framgår i den ansökande statens utlämningsbegäran, men då inte som till­ talad utan i stället upplysningsvis för att brottsmisstankar avseende andra individer skall kunna prövas.858 Dessa andra individer kan naturligtvis ha ett mer eller mindre nära samröre med den utlämningsbegärde individen, kanske är de t.o.m. brottskumpaner. Specialitetsprincipen, så som den är utformad inom utlämningsrätten, torde formellt inte hindra ett sådant för­ farande från den ansökande statens sida. Därmed inte sagt att förfarandet också utifrån ett vidare perspektiv är helt problemfritt. I den mån den utlämningsbegärde individen egentligen har begärts utlämnad med hu­ vudsyfte att i stället upplysningsvis höras i en annan rättegång, kan man naturligtvis hävda att den ansökande staten har uppträtt illojalt och i stäl­ let borde ha begärt att få höra individen genom en ansökan om rättslig hjälp. Särskilt känsligt blir naturligtvis ett sådant förfarande då den ut­ lämnade individen hörs om brott som den anmodade staten inte skulle ha beviljat rättslig hjälp för. Detta problem faller i och för sig utanför mitt arbete, men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att specialitetsprin­ cipen inom utlämningsrätten är snävt utformad i den bemärkelsen att den endast utgör ett skydd när det gäller dömande och straffverkställighet av­ seende den utlämnade individen.s. 1928

Förbudet mot vidareutlämning

1.Förbudet mot vidareutlämning till ett tredje land får anses vara en natur­ lig följd av specialitetsprincipen. Som jag tidigare påpekat stadgar 24 §s. 1928