Villkor för utlämning2 hänvisningar
- Principen har bl.a. behandlats i NJA 1983 s. 441 och i RH 1992:18. En begäran från en anmodad stat att Sverige skulle överta lagföring avseende andra brott än dem som fun nits uppräknade i den svenska utlämningsansökan har i praxis ansetts motsvara ett sådant samtycke som europeiska utlämningskonventionen, SÖ 1959:65, art. 14 kräver för att inte specialitetsprincipen skall åsidosättas, se NJA 1986 s. 554.
- I praxis har specialitetsprincipen och frågan om medgivande för att döma över ytterligare brottsliga gärningar aktualiserats i NJA 2000 s. 363.1 rättsfallet ansökte Estland om tillstånd för att ställa en redan ut lämnad person till svars för ytterligare gärningar som begåtts före utlämningen. I det tidigare utlämningsärendet hade Estland begärt utlämning för narkotikasmuggling vid 12 tillfällen från hösten 1995 t.o.m. den 15 augusti 1996. Till stöd för framställningen hade Estland åberopat ett häktningsbeslut som avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och på svensk förfrågan hade estniska myndigheter uppgett att det inte fanns ytterligare häktningsbeslut. Utlämningsframställningen bifölls därför enbart såvitt avsåg narkotikabrott den 5 juni 1996 och avslogs för övriga brott efter som Estland inte inkommit med några handlingar (häktningsbeslut) av seende de brotten. Estland framställde, sedan den eftersökte individen utlämnats till landet, en begäran om att få döma denne också för narko tikabrott från hösten 1995 till juni 1996. Till framställningen fogades bl.a. ett häktningsbeslut från den 3 mars 1998 och en stämningsansökan från samma dag. Den eftersökte mannen gjorde gällande att häktnings beslutet inte kunde läggas till grund för ett medgivande eftersom det till kommit sedan han utlämnats till Estland. Mannen gjorde alltså gällande att den tidpunkt som angivits för häktningsbeslutet var felaktig. HD erin rade om att specialitetsprincipen inte enbart innebär att den utlämnade inte får åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen om tillstånd saknas från den anmodade staten utan även för annan in skränkning i den personliga friheten (t.ex. häktning) som grundar sig på annat före utlämningen begånget brott än det som avsågs i utlämningsansökan. En prövning av frågan om medgivande skall ges avseende yt terligare lagföring måste i sådana fall få grunda sig på annan utredning än ett häktningsbeslut. Om häktningsbeslut meddelats före utlämningen kan dock häktningsbeslutet ligga till grund för ett medgivande. HD, som erinrade om att det konventionsfästa samarbetet angående utlämning in nebar att staterna i stor utsträckning godtagit varandras rättsordningar, 298 slog fast att Sverige skulle godta uppgiften från Estland om tidpunkten för häktningsbeslutet såvida inte alldeles särskilda förhållanden skulle föreligga. Häktningsbeslutet ansågs inte uppenbart oriktigt enligt 9 § 3 st. AllmL och HD ansåg inte att det förelåg hinder för att medge att den ut lämnade mannen ställdes till svars också för de ytterligare gärningar som omfattades av häktningsbeslutet. Specialitetsprincipen har också behandlats när det gäller det motsatta förhållandet, dvs. att Sverige står som ansökande part. Slutsatsen från dessa rättsfall torde vara av betydelse också när det gäller Sveriges syn på hur långt specialitetsprincipen sträcker sig när Sverige står som an modade part. I NJA 1983 s. 441 har ett brott mot specialitetsprincipen inte ansetts föreligga. Vid brottmålsförhandlingen i Sverige gjorde den svenske åklagaren gällande att den utlämnade mannen genom vilseledan de förmått företrädare för ett svenskt bolag att mot viss ersättning låna ut olja till ett schweiziskt bolag som aldrig återlämnade oljan. Påståendet från åklagaren var i överensstämmelse med den gämingsbeskrivning som framgick av det svenska häktningsbeslutet i utlämningsärendet. Åklaga ren presenterade också ett andrahandspåstående mot mannen; det schweiz iska bolaget hade meddelat det svenska bolaget att det ingått ett avtal med en tredje oljeleverantör för att säkerställa framtida leveranser. Man nen måste ha insett att detta avtal utgjorde en väsentlig förutsättning för att det svenska bolaget skulle låna ut olja. När det schweiziska bolaget senare erbjöd den tredje oljeleverantören att återköpa sin olja underrät tades inte det svenska bolaget, härigenom hade mannen framkallat vill farelse hos det svenska bolaget som under senare leveranser alltjämt trodde att säkerheten bestod. HD ansåg att den beviljade utlämningsansökan skulle omfatta inte bara det ingivna häktningsbeslutet utan även vad som, enligt häktningsprotokollet, åklagaren anfört till utvecklande av sin talan. Ovanstående omständigheter hade nämnts i det svenska häkt ningsprotokollet varför den anmodade statens (Costa Rica) samtycke till utlämning ansågs omfatta åklagarens andrahandspåstående. Brott mot specialitetsprincipen förelåg inte. Däremot har brott mot specialitetsprin cipen ansetts föreligga, enligt Svea hovrätt i RH 1992:18, då en man som utlämnats från USA åtalades för grovt bedrägeri. Den gämingsbeskriv ning som åklagaren presenterade i rättegången avsåg bedrägeri under en längre period än det amerikanska utlämningsbeslutet och de överlämna de handlingarna, t.ex. häktningsprotokollet, avsåg. Endast den tidsperiod som presenterats i utlämningsansökan ansågs kunna ligga till grund för ett ansvarsyrkande. Att ett flertal målsägande inte namngivits i den sven ska ansökan utan hänvisades till som ”ett antal personer” utgjorde inte hinder för att åklagaren i en kommande rättegång preciserade vilka dessa människor var.