Närliggande

5.Liksom i flertalet av de länder som tillämpar ett förbud mot utlämning för politiska brott skiljer man i den svenska utlämningsrätten mellan s.k. absolut politiska och relativt politiska brott.611 Båda klassificeringarna omfattas av utlämningsförbudet. När det gäller vad som skall anses vara ett absolut politiskt brott hävdas ofta att till begreppet hör gärningar som i sig alltid innefattar ett politiskt moment. I förarbetena till AllmL hänvisas till uttalanden av departementschefen i föregående lags förarbeten. Av dessa uttalanden framgår att absolut politiska brott är sådana brott som är direkt riktade mot staten, oavsett om de berör dess integritet, dess för­ fattning eller statsmaktens representanter.612 Som konkreta exempel på sådana brott brukar man ofta nämna högmålsbrott, uppror och spioneri, dvs. brott som alla återfinns i BrB. Brottslighet där visserligen angrepps186 objektet är staten men som inte omfattas av förbudet är däremot t.ex. militära och fiskala brott.613 Med relativt politiska brott avses konventionella brott, exempelvis misshandel, stöld och skadegörelse. Huruvida dessa brott skall anses vara politiska beror på, vilket framgår av 6 § AllmL, om ett sådant brott är till den övervägande delen politiskt eller inte. Endast i de fall ett kon­ ventionellt brott till övervägande del inte är politiskt får utlämning ske. Några närmare riktlinjer för bedömningen av i vilka fall en sådan gär­ ning skall anses vara av politisk natur ges inte i AllmL:s förarbeten. Hän­ visning görs dock till föregående lags förarbeten. Av dessa kan man läsa att till de relativt politiska brotten hänförs brott som, förutom att utgöra direkta angrepp mot staten, också konstituerar ett vanligt brott samt brott som förövats i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja den. Vidare uttrycks att de objektiva omständigheterna vid brottets för­ övande är av central betydelse.614 Ett relativt politiskt brott skall således ha ett faktiskt samband med ett absolut politiskt brott. Exempelvis kan inte ett rån som begåtts i avsikt att finansiera en motståndsrörelse klassi­ ficeras som ett politiskt brott, då inget omedelbart samband finns med en statsförbrytelse. I övrigt påpekas att det är svårt att i lag lösa frågan om behandlingen av de relativt politiska brotten. En jämförelse görs med schweizisk utlämningslagstiftning som överlåter till domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det särskilda fallet avgöra om handlingen skall vara av övervägande politisk beskaffenhet eller inte. Departements­ chefen anförde i förarbetena till 1913 års lag, vartill hänvisas i AllmL:s förarbeten, att man i Sverige, liksom i Schweiz, borde överlämna frågan om vad som är ett politiskt brott till den inhemska domstolen.615 Den svenska utlämningsrätten kan inte visa upp någon omfattande rättspraxis när det gäller förbudet mot utlämning för politiska brott. Vår svenska rättspraxis får anses bestå av två rättsfall, NJA 1972 s. 358 och NJA 1982 s. 520. Samtidigt kan man konstatera att förbudet torde vara det utlämningsförbud som behandlats allra flitigast i den internationella litteraturen. Jag kommer därför, när jag redogör för de svenska rättsfal­ len, att, i viss mån, också fotnotsvis kommentera de svenska avgörande­ na med hjälp av utländsk (västerländsk) litteratur och domstolspraxis. Det första rättsfallet, NJA 1972 s. 358, behandlar en amerikansk utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen var medborgare i republiken Kina (Taiwan) och påstods ha försökt mörda Taiwans dåvarande premiär-s. 59