1.brott möjlig. De politiska brotten behandlas dock annorlunda jämfört med andra brottsliga gärningar. Av 4 § NordL framgår att utlämning inte beviljas om den misstänkte, tilltalade eller dömde individen är svensk medborgare. Dessutom upprätthålls alltjämt ett krav på dubbel straffbar het för ifrågavarande brott.587 Med anledning av Sveriges tillträde till FN:s terroristbombningskonvention har följande tillägg gjorts till 4 § 2 st. NordL. En begäran om utlämning får inte avslås på den grunden att brot tet är politiskt, om detta skulle strida mot en internationell överenskom melse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten.s. 52
Skäl för regleringen
1.Flertalet länder undantar helt eller delvis politiska brott från utlämnings samarbetet.588 Den som önskar söka skälet, eller snarare skälen, till detta måste gå långt tillbaka i utlämningsinstitutets historia. När revolutionära ideologier växte fram under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet kom synen på politiska brottslingar att förändras radikalt. Tidigare hade länder ofta samarbetat för att finna varandras meningsmotståndare, men nu började i stället tanken växa fram att de poli tiska förbrytarna borde skyddas. Detta skydd kom att realiseras dels genom att den modema politiska asylrätten utvecklades och dels genom att de politiska brotten undantogs från utlämningssamarbetet. Tanken om att skydda de politiska förbrytarna utvecklades i västvärldens nyvunna demokratier. Det torde inte vara särskilt svårförståeligt att de styrande i dessa unga demokratier, vilka ofta själva hade tagit makten genom revo lutionära medel, på alla sätt ville stödja sina gelikar i andra länder. Det är alltså en tanke om att värna frihet och demokratisk utveckling som ur sprungligen ligger bakom förbudet mot utlämning för politiska brott. Gärningsmännen bakom dessa brott, de politiska förbrytarna, sågs som frihetskämpar som genom sin politiska och ideologiska övertygelse be gick brott i regel riktade direkt mot samhällsinstitutionerna och alltid is. 52
2.179 syfte att störta den rådande regimen och få till stånd en radikal samhälls förändring.589s. 52
3.Förbudet mot utlämning för politiska brott, som kommit att bli en av slagsgrund i flertalet länders utlämningsrätt, har huvudsakligen rättfärdi gats utifrån tre olika skäl.s. 53
4.För det första har förbudet ansetts ha en rent humanitär funktion. Det är tänkt att skydda mot utlämning i de fall det kan misstänkas att den be rörde individen skulle riskera att bli föremål för en partisk rättegång och svår förföljelse i den ansökande staten.590 Brottet föranleder då i sig, såsom varande av politisk karaktär, slutsatsen att det kan befaras att det föreligger en sådan risk för oegentlig behandling i den ansökande staten. Bakom denna presumtion kring brottet torde det emellertid också ligga en presumtion avseende förövaren, nämligen att denne är en meningsmotståndare till regimen i den stat där brottet har begåtts, eftersom för budet mot utlämning för politiska brott ursprungligen vilar på tanken att förövaren begår det aktuella brottet av ideologiska och politiska skäl.591 Möjligen grundar sig farhågorna när det gäller behandlingen i den ansö kande staten egentligen inte bara på det faktum att personen i fråga har begått ett politiskt brott utan kanske också på den omständigheten att personen genom sin brottsliga handling har blottlagt sin politiska inställ ning. Den befarade hårda behandlingen i den ansökande staten skulle därmed också vara knuten till det faktum att personen, i egenskap av regimmotståndare, både nu och i framtiden utgör och uppfattas utgöra ett hot mot den rådande samhällsordningen i den ansökande staten.s. 53
5.För det andra har neutralitetshänsyn ansetts ligga bakom förbudet. Ett utlämningssamarbete som omfattar politiska brott kan sätta den anmoda de staten i en prekär situation. När denna stat mottar en utlämningsbegäran skall ju det enskilda ärendet granskas. I de fall utlämningsärendet rör ett politiskt brott måste den anmodade staten oundvikligen företa bedöm ningar avseende den politiska konflikten i den ansökande staten. En sådan bedömning kan lätt leda till att den anmodade staten anses ta parti för den ena parten, den ansökande staten eller förövaren och de politiska idéer som denne företräder. När den anmodade staten företar den beskrivna bedömningen finns det en överhängande fara för att staten kommer att 180 anklagas för att blanda sig i ett annat lands interna angelägenheter. Det är därför bättre att a priori vägra utlämning för politiska brott. Man torde också kunna skönja en viss cynism bakom detta skäl. Den försiktiga hållningen kan förklaras med att det egna statsintresset sätts i förgrun den. Eftersom dagens politiska förbrytare mycket väl kan tänkas vara morgondagens politiska ledare kan det vara taktiskt att inta en neutral position i utlämningsfrågan och på så sätt undvika ställningstaganden som rör andra länders inrikespolitiska förhållanden.592 För det tredje har förbudet motiverats utifrån ett rent rättspolitiskt ställningstagande. Eftersom politiska brott har en högst lokal karaktär, så till vida att de endast är riktade mot en enskild stat och dess intressen, har brotten ansetts falla utanför det straffrättsliga område som är sådant att ett internationellt samarbete bedöms vara i alla staters intresse. Inställ ningen beträffande dessa brott har således varit att de inte innefattas i vad som litet vanvördigt skulle kunna beskrivas som den ”verkliga” krimina liteten. I den mån den anmodade statens intresse av utlämning kan sägas hänga samman med frågan att skydda sig själv mot framtida brottsliga angrepp har den politiske förbrytaren inte bedömts vara farlig. Dennes brottslighet har ansetts vara starkt knuten till den ansökande staten. De politiska förbrytarna har traditionellt inte setts som ”riktiga brottslingar” och den inneboende farlighet som man stundtals tillskrivit de mer tradi tionella brottslingarna har inte ansetts gälla för de politiska brottslingar na. De politiska brotten har ofta fått stämpel på sig av att vara mindre klandervärda än andra brottsliga gärningar, i vissa fall till och med ur säktliga.593 Från svensk horisont kan man konstatera följande när det gäller skälet eller skälen för ett förbud mot utlämning för politiska brott. Förbudet in fördes i vår första utlämningslagstiftning, 1913 års lag, utan någon egent lig diskussion av skälen. I förarbetena pekade man på att förbudet finns i flertalet länders utlämningsrätt och i många av de utlämningsavtal som Sverige slutit. När det gäller utlämningsavtalen framgår det av förarbete na att dessa ofta präglats av avtalspartnems utlämningsrätt. Denna skev het förklaras med att Sverige, med tanke på sitt avskilda läge, sällan kom i fråga för utlämningsansökningar och därmed inte kunnat utveckla någon fastare praxis på området. Genom hänvisning till utländsk lagstiftning och debatt pekar man vida re i förarbetena på att det inom utländsk utlämningslagstiftning förekoms. 53
6.181 mer försök att begränsa förbudet mot utlämning för politiska brott när sådana bedöms som särskilt moraliskt förkastliga, t.ex. mord.594 Ett sådant undantag kom också att införas i 1913 års lag. Enligt dess 7 § 2 st. undantogs, ifrån definitionen politiskt brott, gärningar som avsåg mord, mord försök och dråp avseende ett främmande lands statsöverhuvud eller av seende någon person som tillhörde en främmande suveräns familj. I denna begränsning av förbudet mot utlämning för politiska brott torde man kunna skönja ett begynnande ifrågasättande av huruvida brott med poli tiska moment alltid faller utanför vad som kan bedömas vara ett gemen samt intresseområde för mellanstatligt straffrättsligt samarbete. Ett så dant ifrågasättande torde reflektera den vid tidpunkten internationella politiska utvecklingen. Eftersom den första svenska utlämningslagstiftningen skapades så sent som 1913 var de västerländska liberala demokra tierna inte längre purunga, och de som nu drog fördel eller befarades dra fördel av förbudet mot utlämning för politiska brott var i flera fall demo kratiernas fiender, t.ex. anarkister, nihilister och kommunister.595 När det gäller skälet eller skälen för ett svenskt förbud mot utlämning för politiska brott kan det också vara intressant att granska det betänkan de som 1949 års utlänningskommitté lade fram. Kommitténs arbetsuppgift var att förändra den svenska utlännings- och utlämningslagstiftningen. Man kan utläsa att motviljan mot internationellt straffrättsligt samarbete när det gäller politiska brott grundar sig på en önskan om att inta en neutral ståndpunkt till andra länders politiska förhållanden. Kommittén påpekar dock att denna neutralitetsståndpunkt har övergetts på ett utlämningsrätten närliggande område, nämligen när det gäller en övergångsbestämmelse till lagstiftningen om erkännande och verkställighet av brottmålsdomar i förhållande till Danmark och Norge med anledning av landsförräderi eller annan landsskadlig verksamhet under andra världskriget. Undantaget motiverades med att Sverige inte önskade skydda dem ”som i sin gärning utmanat den civiliserade världens samvete eller uppträtt som förrädare mot sitt eget land”596. Här finns alltså en klar markering av att man från svensk sida inte vill vara neutral utan att man tvärtom vill ta ställning även om ett brott kan vara politiskt och att ett straffrättsligt samarbete som innefattar sådan brottslighet bedöms som lämpligt.s. 54
7.Av kommitténs betänkande framgår emellertid också att förbudet mot utlämning för politiska brott är tänkt att fungera som en skyddsmeka 182 nism för den politiske förbrytaren som vid en utlämning skulle kunna riskera att utsättas för svår förföljelse i den ansökande staten.597 När det gäller skälen för ett förbud mot utlämning för politiska brott påpekade kommittén att ett sådant förbud kunde ifrågasättas utifrån flera synpunkter. I sin diskussion kom kommittén att behandla alla de skäl som traditionellt ansetts rättfärdiga förbudet liksom den spirande inter nationella kritiken mot förbudet. Inledningsvis påpekade kommittén att det var långt ifrån säkert att förbudet hade stöd i den allmänna rättsupp fattningen när det gällde mycket grova brott som förövades i länder där man levde under samma demokratiska förhållanden som i Sverige. Där med ifrågasätts alltså skälet att de politiska brotten skulle falla utanför vad som kan anses vara ett gemensamt intresseområde för internationellt straffrättsligt samarbete. Dessutom ifrågasattes de politiska brottens lokala karaktär. Kommit tén påpekade att politiska brott faktiskt kunde vara uttryck för en politisk uppfattning som syftade till omstörtning av samhällsordningen inte bara i den stat där brottet begåtts utan även i andra stater med likartat stats skick. Att de senare staterna skulle förhålla sig fullständigt neutrala till dessa brott ansågs vara orimligt.598 När det gäller skydd för förövaren menade kommittén att i en demo kratisk stat torde denne åtnjuta i huvudsak samma rättssäkerhet som enligt den svenska rättsordningen. Skyddsaspekten ansågs därför i och för sig inte vara ett hållbart argument för ett upprätthållande av förbudet gent emot andra demokratiska länder. För att kunna förkasta skyddsaspektsskälet i ett enskilt ärende skulle Sverige dock i egenskap av anmodad stat vara tvungen att inlåta sig på en prövning om en opposition i den an sökande staten med demokratiska medel kunde ge uttryck för sina åsik ter och om rättsordningen i den ansökande staten erbjöd tillfredställande rättssäkerhetsgarantier. En sådan prövning bedömdes inte vara helt enkel. Det ansågs även vara oerhört känsligt att utifrån ett utrikespolitiskt per spektiv företa sådan granskning. Utifrån individperspektivet syntes det därför alltjämt finnas skäl för att behålla förbudet mot utlämning för politiska brott. Det är i egenskap av skyddsmekanism för den enskilde som förbudet mot utlämning för politiska brott senare huvudsakligen kom att behandlas i AllmL :s förarbeten och det är också huvudsakligen utifrån denna aspekt som lagstiftaren anger att förbudet skall finnas kvar. En grundläggande tanke vid skapandet av AllmL var just att i större utsträckning än tidigare värna humanitära synpunkter, att stärka individens rättsskydd och att skapas. 55
8.183 samstämmighet mellan de svenska asylreglema och vår utlämningslag stiftning. Mot den bakgrunden blir det också förklarligt att det är utifrån en rättsskyddsaspekt som förbudet mot utlämning för politiska brott i huvudsak behandlas i AllmL:s förarbeten.599s. 56
9.Hittills har skälen bakom förbudet belysts när detta har införts eller behållits i svensk utlämningslagstiftning. Diskussioner kring ett förbuds existensberättigande kan emellertid också föras när ett sådant tas bort.s. 57
10.I senare utlämningslagstiftning har förbudet mot utlämning för politis ka brott mycket kraftigt reducerats när det gäller dels samarbetet mellan de nordiska länderna, dels samarbetet mellan de olika EU-statema.s. 57
11.Under remissbehandlingen av NordL ifrågasattes det om ett avskaffan de av förbudet mot utlämning för politiska brott verkligen överensstämde med ambitionen att söka skydda den enskilde individen mot oegentlig behandling i den ansökande staten.600 I förarbetena betonades det att för budet kunde tas bort eftersom man från svensk sida hade en grundmurad tilltro till de nordiska ländernas rättssystem.601 Således underkänns inte individskyddsaspekten som ett skäl för förbudet utan det är först när man generellt kan lita på den främmande statens rättssystem som en inskränk ning av förbudet kan vara motiverad.s. 57
12.När det gäller förarbetena avseende Sveriges tillträde till 1996 års EU konvention behandlas de olika skälen för ett förbud mot utlämning för politiska brott också här med anledning av att ett sådant förbud skall över ges. Det poängterades att det inom EU-ländema finns ett stort ömsesidigt förtroende för de andra staternas förmåga och önskan att upprätthålla de mokratiska principer. Precis som när det gäller det nordiska samarbetet kan man utläsa att individskyddsaspekten alltjämt är ett livskraftigt skäl bakom förbudet. Först när individens rättssäkerhet generellt kan garante ras är man alltså beredd att avskaffa förbudet. Neutralitetsargumentet an sågs däremot inte ha någon större relevans i vår del av världen, dvs. inom EU. Detta underkänns alltså som skäl för att ha ett förbud mot ut lämning för politiska brott inom EU. Vidare påpekades det att brottslig het med politiska inslag är en i hög grad internationell verksamhet och angelägenhet. Att hindra och bekämpa terrorism, även då denna har poli tiska rötter, ansågs vara en grundläggande uppgift för det straffrättsliga samarbetet inom EU.602 Därmed underkänns också tanken om att de politiska brotten skulle falla utanför vad som kan anses vara ett gemen samt internationellt samarbetsområde. 184s. 57
Tolkning av regleringen
1.Även i vår första lagstiftning på utlämningsområdet fanns ett förbud mot utlämning för politiska brott. Den tidigare lagstiftningen skiljer sig från AllmL genom att den undantar mord, mordförsök eller dråp avseende ett främmande lands statsöverhuvud eller avseende någon person som tillhörde en främmande suveräns familj från definitionen av ”politiskt brott”.603,604 I den nuvarande utlämningslagstiftningen finns som bekant inte någon sådan formell begränsning av begreppet.66 6 000534 Flertalet av världens länder har anammat ett förbud mot utlämning för politiska brott.606 Någon enhetlig positiv definition av vad som skall anses utgöra ett politiskt brott finns dock inte.607 Omvända försök före kommer som tidigare nämnts i det internationella samarbetet, dvs. man strävar inte efter att definiera vad ett politiskt brott är utan söker i stället begränsa begreppets räckvidd genom att säga att vissa brott inte skall anses vara politiska.608 Några sådana konventioner har redan berörts i före gående avsnitt. I AllmL :s förarbeten belystes frågan hur internationella konventioner skulle påverka bedömningen av den svenska definitionen av vad som konstituerar ett politiskt brott. De konventioner som behandlades var dels 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, dels 1949 års Genévekonventioner. När det gäller FN-konventionen om folkmord konstaterades att det torde överensstämma med svensk rättsuppfattning att dessa brott inte skulle klassificeras som politiska brott. Dessutom framhölls det att varje tvekan angående tolkningen av begreppet politiskt brott på denna punkt för övrigt också undanröjdes genom den övergångsbestämmelse till AllmL av vilken det framgick att konventioner slutna före AllmL:s ikraftträdans. 58
2.185 de (en sådan konvention var FN:s konvention om folkmord) alltjämt skulle gälla även om de stred mot AllmL.s. 58
3.När det gäller 1949 års Genévekonventioner framhölls att det skulle bli oöverskådligt om man i utlämningslagstiftningen undantog alla de an givna brotten från definitionen av politiskt brott. Genévekonventionema förpliktar egentligen enbart en stat att utlämna eller på egen hand ta hand om lagföringen. Med den senaste möjligheten i åtanke slog man fast att det centrala var att brotten kunde beivras genom utlämning eller lagföring. Sedan Sverige skapat en särskild lagstiftning för att på hemma plan kunna döma för folkrättsbrott609 bedömdes det inte som nödvändigt att uttryckligen undanta de aktuella brotten från förbudet mot utlämning för politiska brott.610s. 59
4.Hittills har jag endast berört negativa definitioner av begreppet politiskt brott, dvs. vad som inte avses med detta begrepp. Det kan nu vara på sin plats att också säga någonting om vad som innefattas i benämningen politiskt brott.s. 59
5.Liksom i flertalet av de länder som tillämpar ett förbud mot utlämning för politiska brott skiljer man i den svenska utlämningsrätten mellan s.k. absolut politiska och relativt politiska brott.611 Båda klassificeringarna omfattas av utlämningsförbudet. När det gäller vad som skall anses vara ett absolut politiskt brott hävdas ofta att till begreppet hör gärningar som i sig alltid innefattar ett politiskt moment. I förarbetena till AllmL hänvisas till uttalanden av departementschefen i föregående lags förarbeten. Av dessa uttalanden framgår att absolut politiska brott är sådana brott som är direkt riktade mot staten, oavsett om de berör dess integritet, dess för fattning eller statsmaktens representanter.612 Som konkreta exempel på sådana brott brukar man ofta nämna högmålsbrott, uppror och spioneri, dvs. brott som alla återfinns i BrB. Brottslighet där visserligen angrepps186 objektet är staten men som inte omfattas av förbudet är däremot t.ex. militära och fiskala brott.613 Med relativt politiska brott avses konventionella brott, exempelvis misshandel, stöld och skadegörelse. Huruvida dessa brott skall anses vara politiska beror på, vilket framgår av 6 § AllmL, om ett sådant brott är till den övervägande delen politiskt eller inte. Endast i de fall ett kon ventionellt brott till övervägande del inte är politiskt får utlämning ske. Några närmare riktlinjer för bedömningen av i vilka fall en sådan gär ning skall anses vara av politisk natur ges inte i AllmL:s förarbeten. Hän visning görs dock till föregående lags förarbeten. Av dessa kan man läsa att till de relativt politiska brotten hänförs brott som, förutom att utgöra direkta angrepp mot staten, också konstituerar ett vanligt brott samt brott som förövats i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja den. Vidare uttrycks att de objektiva omständigheterna vid brottets för övande är av central betydelse.614 Ett relativt politiskt brott skall således ha ett faktiskt samband med ett absolut politiskt brott. Exempelvis kan inte ett rån som begåtts i avsikt att finansiera en motståndsrörelse klassi ficeras som ett politiskt brott, då inget omedelbart samband finns med en statsförbrytelse. I övrigt påpekas att det är svårt att i lag lösa frågan om behandlingen av de relativt politiska brotten. En jämförelse görs med schweizisk utlämningslagstiftning som överlåter till domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det särskilda fallet avgöra om handlingen skall vara av övervägande politisk beskaffenhet eller inte. Departements chefen anförde i förarbetena till 1913 års lag, vartill hänvisas i AllmL:s förarbeten, att man i Sverige, liksom i Schweiz, borde överlämna frågan om vad som är ett politiskt brott till den inhemska domstolen.615 Den svenska utlämningsrätten kan inte visa upp någon omfattande rättspraxis när det gäller förbudet mot utlämning för politiska brott. Vår svenska rättspraxis får anses bestå av två rättsfall, NJA 1972 s. 358 och NJA 1982 s. 520. Samtidigt kan man konstatera att förbudet torde vara det utlämningsförbud som behandlats allra flitigast i den internationella litteraturen. Jag kommer därför, när jag redogör för de svenska rättsfal len, att, i viss mån, också fotnotsvis kommentera de svenska avgörande na med hjälp av utländsk (västerländsk) litteratur och domstolspraxis. Det första rättsfallet, NJA 1972 s. 358, behandlar en amerikansk utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen var medborgare i republiken Kina (Taiwan) och påstods ha försökt mörda Taiwans dåvarande premiär-s. 59
6.187 minister vid ett statsbesök i New York. Gärningsmannen var högt uppsatt i en organisation vars mål var Taiwans frigörelse. HD konstaterade in ledningsvis att mannen otvivelaktigt haft politiska motiv för sitt handlan de; syftet med mordförsöket måste antagas ha varit att åstadkomma en ändring av de inrikespolitiska förhållandena i Taiwan, om inte omedel bart så i vart fall på lång sikt. HD slog fast att det faktum att en gärning har politiska motiv inte kan anses vara tillräckligt för att göra den till politiskt brott i den mening som avses i 6§ AllmL. HD:s resonemang synes överensstämma med de uttalanden som gjordes i 1913 års lags för arbeten och till vilka AllmL:s förarbeten hänvisar, nämligen att det cen trala vid prövningen inte är det subjektiva utan det objektiva momentet. Den som önskar avgöra om ett konventionellt brott är politiskt kan där för inte nöja sig med att konstatera att gärningsmannen haft politiska motiv (ett subjektivt moment) utan måste i stället gå vidare och granska de omständigheter som föreligger omkring själva brottet (ett objektivt moment). HD går så långt som att säga att särskilt när det rör sig om de i allmänhet sett grövsta brotten, som mord och liknande, kan gärnings mannens avsikt inte få avgöra om handlandet skall omfattas av 6§ AllmL:s utlämningsförbud. Man hade i och för sig kunnat nöja sig med att konstatera att det är de objektiva omständigheterna, inte de subjekti va, som är centrala vid bedömningen. Någon distinktion mellan olika gär ningars allvarlighet när rättstillämparen skall avgöra om ett brott är poli tiskt görs inte i AllmL:s förarbeten, men distinktionen kan ändå anses vara typisk för västvärldens behandling av de politiska brotten sedan man insett att förbudet också kunde skydda dem som begick allvarliga brott i demokratiska stater. Man kan erinra om 1913 års lag som undantog mord och mordförsök på statsöverhuvud och dennes familj från definitionen politiskt brott liksom också en rad senare konventioner som haft till syfte att undanta särskilt grova brott från förbudet mot utlämning för politiskt brott.s. 60
7.Den svenska ståndpunkten att gärningsmannens inställning inte kan få avgöra om ett politiskt brott föreligger är på intet sätt en unik svensk hållning, tvärtom torde den delas av flertalet västerländska stater.616s. 61
8.HD påpekar vidare att det i fallet föreligger ytterligare omständigheter som måste anses minska den betydelse man kan tillmäta de politiska mo tiven. Sådana omständigheter är att mordförsöket begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den politiska ordningen i Taiwan och att det närmast är att betrakta som en isolerad våldshandling, vilken i 188 stor utsträckning förberetts av mannen på egen hand. Här torde HD an knyta till förarbetsuttalanden där det sägs att ett relativt politiskt brott skall företas i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja denna.617 Slutligen påpekar HD att gärningen inte varit direkt riktad mot det land, dvs. USA, som nu begärde utlämning av mannen. HD torde där med ha velat poängtera att den humanitära funktionen bakom förbudet, dvs. fara för en opartisk rättegång, var mycket mindre än i ett identiskt ärende där i stället Taiwan stått som ansökande part. När det gäller den sistnämnda omständigheten kan man väl i och för sig fråga sig om det verkligen var så att gärningen inte också var riktad mot USA, närmare bestämt mot landets förbindelser med främmande stater. Därmed inte sagt att detta i sig skulle innebära att gärningen kunde klassificeras som ett politiskt brott enligt 6§ AllmL. Denna frågeställning behandlades emellertid inte alls av HD som sammanfattningsvis fann att något hinder mot utlämning inte förelåg. Mannen utlämnades till USA.618 Tio år senare skulle HD återigen ta ställning till frågan om en utlämningsansökan rörande politiskt brott. I NJA 1982 s. 520, begärde Italien att en italiensk medborgare skulle utlämnas eftersom han var misstänkt för att 1) ha deltagit som organisatör i en väpnad liga i avsikt att med våld om störta den italienska statens ekonomiska system samt ta initiativ till väpnat uppror, 2) ha i terroristiskt syfte och i avsikt att omstörta den demokratiska ord ningen placerat en brandbomb invid stängslet till ett billager som till hörde Fiat-koncemen, 3) innehaft och olovligen placerat den tidsinställda brandbomben på all män plats och ha tillverkat laddningen i fråga, samt 4) offentligen ha uppmanat andra till uppror mot staten och inbördeskrig.s. 61
9.189 HD gjorde följande bedömning när det gällde punkterna 1 och 4. Gär ningarna ansågs i båda fallen ha den italienska staten såsom det yttersta angreppsobjektet och uppror och inbördeskrig som åsyftade medel för sådant angrepp. Gämingsbeskrivningama passade väl in på någon eller några former av högmålsbrott (18 kap. BrB) enligt svensk lag. HD ansåg att utlämning inte kunde beviljas för dessa gärningar, uppenbarligen eftersom, gärningarna var s.k. absolut politiska brott.s. 62
10.När det gäller punkterna 2 och 3 ansågs dessa enligt svensk lag kunna klassificeras som försök till mordbrand då utredningen gav vid handen att brottets fullbordan skulle ha inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom. Återigen konstaterade HD att det faktum att gär ningsmannen har politiska motiv inte är tillräckligt för att ett relativt poli tiskt brott skall anses föreligga. HD hänvisar i avgörandet till AllmL:s och 1913 års lags förarbeten av vilka det framgår att det i stället är så att de objektiva omständigheterna - inte de subjektiva - bör tillmätas bety delse. HD lade därvid vikt vid det faktum att billagret inte tillhörde staten utan Fiat-koncemen. Det var i första hand enskilda intressen som kunde befaras bli utsatta för omfattande ekonomisk skada, inte statliga intres sen.619s. 63
11.Vidare påpekade HD att mordbrandsförsöket inte hade samband med några pågående politiska oroligheter, såsom inbördeskrig eller väpnat uppror. Härmed åsyftar alltså HD att brottet inte begåtts tillsammans och i samband med ett absolut politiskt brott. Slutligen påpekade HD att den organisation som påtog sig ansvaret för angreppet och i vilken organisa tion mannen var en medlem, inte var någon separatiströrelse utan i stället endast tycktes ha verksamheten begränsad till vissa områden i norra Ita lien.s. 63
12.Med hänsyn till det sagda ansåg HD att det snarare rörde sig om en destruktiv skrämselreaktion i missnöje över det bestående systemet än ett i nämnvärd mån verksamt led i fullgörandet av syftet att omstörta den politiska ordningen i Italien. Utlämning beviljades därför för detta brott.s. 63
13.Sammanfattningsvis kan man, med hjälp av förarbetsuttalanden och de båda rättsfallen, alltså dra slutsatsen att som politiskt brott anses alltid sådana brott som innefattar ett direkt angrepp på den rådande statsmakten eller samhällsordningen. Konventionella brott klassificeras däremot som politiska brott endast om de haft till syfte att omedelbart omstörta den rådande politiska regimen eller att direkt åstadkomma politiska föränd ringar i den ansökande staten. Däremot omfattas inte terroristdåd som har till syfte att gradvis underminera det rådande samhällsskicket för att först 190 på lång sikt få till stånd politiska förändringar.620 Ett konventionellt brott måste företas i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja denna för att klassificeras som ett relativt politiskt brott och därmed undantas från utlämning.s. 63