- Se Danelius H, Om utlämning s 628 ff och Påle K s 186 ff Politiska brott har varit en ovanlig vägransgrund i Sverige och antalet rättsfall som berör utlämning på grund av politiska brott är mycket få. Det finns i princip endast två rättsfall, NJA 1972 s 358 och NJA 1982 s 520.
- NJA 1972 s 358 396 NJA 1978 s 476 393,395 NJA 1982 s 520 396 NJA 1982 s 830 390 NJA 1989 s 131 445 NJA 1990 s636 445 NJA 1992 s532 129 NJA 2000 C18 398
Rättsfall
NJA 1982 s. 520
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1982 s. 520
BibTeX
@misc{nja-1982-s-520,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1982 s. 520}},
year = {1982},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 2 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Villkor för utlämning4 hänvisningar
- Se t.ex. NJA 1982 s. 520, NJA 1984 s. 903, NJA 1986 s. 262, NJA 1987 s. 825, NJA 1989 s. 498, NJA 1990 s. 492, NJA 1992 s. 621 och NJA 1993 s. 760 samt avsnitt 2.8.3.2 där rättsfallen behandlas.
- Liksom i flertalet av de länder som tillämpar ett förbud mot utlämning för politiska brott skiljer man i den svenska utlämningsrätten mellan s.k. absolut politiska och relativt politiska brott.611 Båda klassificeringarna omfattas av utlämningsförbudet. När det gäller vad som skall anses vara ett absolut politiskt brott hävdas ofta att till begreppet hör gärningar som i sig alltid innefattar ett politiskt moment. I förarbetena till AllmL hänvisas till uttalanden av departementschefen i föregående lags förarbeten. Av dessa uttalanden framgår att absolut politiska brott är sådana brott som är direkt riktade mot staten, oavsett om de berör dess integritet, dess för fattning eller statsmaktens representanter.612 Som konkreta exempel på sådana brott brukar man ofta nämna högmålsbrott, uppror och spioneri, dvs. brott som alla återfinns i BrB. Brottslighet där visserligen angrepps186 objektet är staten men som inte omfattas av förbudet är däremot t.ex. militära och fiskala brott.613 Med relativt politiska brott avses konventionella brott, exempelvis misshandel, stöld och skadegörelse. Huruvida dessa brott skall anses vara politiska beror på, vilket framgår av 6 § AllmL, om ett sådant brott är till den övervägande delen politiskt eller inte. Endast i de fall ett kon ventionellt brott till övervägande del inte är politiskt får utlämning ske. Några närmare riktlinjer för bedömningen av i vilka fall en sådan gär ning skall anses vara av politisk natur ges inte i AllmL:s förarbeten. Hän visning görs dock till föregående lags förarbeten. Av dessa kan man läsa att till de relativt politiska brotten hänförs brott som, förutom att utgöra direkta angrepp mot staten, också konstituerar ett vanligt brott samt brott som förövats i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja den. Vidare uttrycks att de objektiva omständigheterna vid brottets för övande är av central betydelse.614 Ett relativt politiskt brott skall således ha ett faktiskt samband med ett absolut politiskt brott. Exempelvis kan inte ett rån som begåtts i avsikt att finansiera en motståndsrörelse klassi ficeras som ett politiskt brott, då inget omedelbart samband finns med en statsförbrytelse. I övrigt påpekas att det är svårt att i lag lösa frågan om behandlingen av de relativt politiska brotten. En jämförelse görs med schweizisk utlämningslagstiftning som överlåter till domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det särskilda fallet avgöra om handlingen skall vara av övervägande politisk beskaffenhet eller inte. Departements chefen anförde i förarbetena till 1913 års lag, vartill hänvisas i AllmL:s förarbeten, att man i Sverige, liksom i Schweiz, borde överlämna frågan om vad som är ett politiskt brott till den inhemska domstolen.615 Den svenska utlämningsrätten kan inte visa upp någon omfattande rättspraxis när det gäller förbudet mot utlämning för politiska brott. Vår svenska rättspraxis får anses bestå av två rättsfall, NJA 1972 s. 358 och NJA 1982 s. 520. Samtidigt kan man konstatera att förbudet torde vara det utlämningsförbud som behandlats allra flitigast i den internationella litteraturen. Jag kommer därför, när jag redogör för de svenska rättsfal len, att, i viss mån, också fotnotsvis kommentera de svenska avgörande na med hjälp av utländsk (västerländsk) litteratur och domstolspraxis. Det första rättsfallet, NJA 1972 s. 358, behandlar en amerikansk utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen var medborgare i republiken Kina (Taiwan) och påstods ha försökt mörda Taiwans dåvarande premiär-
- HD påpekar vidare att det i fallet föreligger ytterligare omständigheter som måste anses minska den betydelse man kan tillmäta de politiska mo tiven. Sådana omständigheter är att mordförsöket begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den politiska ordningen i Taiwan och att det närmast är att betrakta som en isolerad våldshandling, vilken i 188 stor utsträckning förberetts av mannen på egen hand. Här torde HD an knyta till förarbetsuttalanden där det sägs att ett relativt politiskt brott skall företas i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja denna.617 Slutligen påpekar HD att gärningen inte varit direkt riktad mot det land, dvs. USA, som nu begärde utlämning av mannen. HD torde där med ha velat poängtera att den humanitära funktionen bakom förbudet, dvs. fara för en opartisk rättegång, var mycket mindre än i ett identiskt ärende där i stället Taiwan stått som ansökande part. När det gäller den sistnämnda omständigheten kan man väl i och för sig fråga sig om det verkligen var så att gärningen inte också var riktad mot USA, närmare bestämt mot landets förbindelser med främmande stater. Därmed inte sagt att detta i sig skulle innebära att gärningen kunde klassificeras som ett politiskt brott enligt 6§ AllmL. Denna frågeställning behandlades emellertid inte alls av HD som sammanfattningsvis fann att något hinder mot utlämning inte förelåg. Mannen utlämnades till USA.618 Tio år senare skulle HD återigen ta ställning till frågan om en utlämningsansökan rörande politiskt brott. I NJA 1982 s. 520, begärde Italien att en italiensk medborgare skulle utlämnas eftersom han var misstänkt för att 1) ha deltagit som organisatör i en väpnad liga i avsikt att med våld om störta den italienska statens ekonomiska system samt ta initiativ till väpnat uppror, 2) ha i terroristiskt syfte och i avsikt att omstörta den demokratiska ord ningen placerat en brandbomb invid stängslet till ett billager som till hörde Fiat-koncemen, 3) innehaft och olovligen placerat den tidsinställda brandbomben på all män plats och ha tillverkat laddningen i fråga, samt 4) offentligen ha uppmanat andra till uppror mot staten och inbördeskrig.