1.Även i vår första lagstiftning på utlämningsområdet fanns ett förbud mot utlämning för politiska brott. Den tidigare lagstiftningen skiljer sig från AllmL genom att den undantar mord, mordförsök eller dråp avseende ett främmande lands statsöverhuvud eller avseende någon person som tillhörde en främmande suveräns familj från definitionen av ”politiskt brott”.603,604 I den nuvarande utlämningslagstiftningen finns som bekant inte någon sådan formell begränsning av begreppet.66 6 000534 Flertalet av världens länder har anammat ett förbud mot utlämning för politiska brott.606 Någon enhetlig positiv definition av vad som skall anses utgöra ett politiskt brott finns dock inte.607 Omvända försök före kommer som tidigare nämnts i det internationella samarbetet, dvs. man strävar inte efter att definiera vad ett politiskt brott är utan söker i stället begränsa begreppets räckvidd genom att säga att vissa brott inte skall anses vara politiska.608 Några sådana konventioner har redan berörts i före gående avsnitt. I AllmL :s förarbeten belystes frågan hur internationella konventioner skulle påverka bedömningen av den svenska definitionen av vad som konstituerar ett politiskt brott. De konventioner som behandlades var dels 1948 års FN-konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, dels 1949 års Genévekonventioner. När det gäller FN-konventionen om folkmord konstaterades att det torde överensstämma med svensk rättsuppfattning att dessa brott inte skulle klassificeras som politiska brott. Dessutom framhölls det att varje tvekan angående tolkningen av begreppet politiskt brott på denna punkt för övrigt också undanröjdes genom den övergångsbestämmelse till AllmL av vilken det framgick att konventioner slutna före AllmL:s ikraftträdans. 58
2.185 de (en sådan konvention var FN:s konvention om folkmord) alltjämt skulle gälla även om de stred mot AllmL.s. 58
3.När det gäller 1949 års Genévekonventioner framhölls att det skulle bli oöverskådligt om man i utlämningslagstiftningen undantog alla de an givna brotten från definitionen av politiskt brott. Genévekonventionema förpliktar egentligen enbart en stat att utlämna eller på egen hand ta hand om lagföringen. Med den senaste möjligheten i åtanke slog man fast att det centrala var att brotten kunde beivras genom utlämning eller lagföring. Sedan Sverige skapat en särskild lagstiftning för att på hemma plan kunna döma för folkrättsbrott609 bedömdes det inte som nödvändigt att uttryckligen undanta de aktuella brotten från förbudet mot utlämning för politiska brott.610s. 59
4.Hittills har jag endast berört negativa definitioner av begreppet politiskt brott, dvs. vad som inte avses med detta begrepp. Det kan nu vara på sin plats att också säga någonting om vad som innefattas i benämningen politiskt brott.s. 59
5.Liksom i flertalet av de länder som tillämpar ett förbud mot utlämning för politiska brott skiljer man i den svenska utlämningsrätten mellan s.k. absolut politiska och relativt politiska brott.611 Båda klassificeringarna omfattas av utlämningsförbudet. När det gäller vad som skall anses vara ett absolut politiskt brott hävdas ofta att till begreppet hör gärningar som i sig alltid innefattar ett politiskt moment. I förarbetena till AllmL hänvisas till uttalanden av departementschefen i föregående lags förarbeten. Av dessa uttalanden framgår att absolut politiska brott är sådana brott som är direkt riktade mot staten, oavsett om de berör dess integritet, dess för fattning eller statsmaktens representanter.612 Som konkreta exempel på sådana brott brukar man ofta nämna högmålsbrott, uppror och spioneri, dvs. brott som alla återfinns i BrB. Brottslighet där visserligen angrepps186 objektet är staten men som inte omfattas av förbudet är däremot t.ex. militära och fiskala brott.613 Med relativt politiska brott avses konventionella brott, exempelvis misshandel, stöld och skadegörelse. Huruvida dessa brott skall anses vara politiska beror på, vilket framgår av 6 § AllmL, om ett sådant brott är till den övervägande delen politiskt eller inte. Endast i de fall ett kon ventionellt brott till övervägande del inte är politiskt får utlämning ske. Några närmare riktlinjer för bedömningen av i vilka fall en sådan gär ning skall anses vara av politisk natur ges inte i AllmL:s förarbeten. Hän visning görs dock till föregående lags förarbeten. Av dessa kan man läsa att till de relativt politiska brotten hänförs brott som, förutom att utgöra direkta angrepp mot staten, också konstituerar ett vanligt brott samt brott som förövats i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja den. Vidare uttrycks att de objektiva omständigheterna vid brottets för övande är av central betydelse.614 Ett relativt politiskt brott skall således ha ett faktiskt samband med ett absolut politiskt brott. Exempelvis kan inte ett rån som begåtts i avsikt att finansiera en motståndsrörelse klassi ficeras som ett politiskt brott, då inget omedelbart samband finns med en statsförbrytelse. I övrigt påpekas att det är svårt att i lag lösa frågan om behandlingen av de relativt politiska brotten. En jämförelse görs med schweizisk utlämningslagstiftning som överlåter till domstolen att med ledning av doktrin och praxis i det särskilda fallet avgöra om handlingen skall vara av övervägande politisk beskaffenhet eller inte. Departements chefen anförde i förarbetena till 1913 års lag, vartill hänvisas i AllmL:s förarbeten, att man i Sverige, liksom i Schweiz, borde överlämna frågan om vad som är ett politiskt brott till den inhemska domstolen.615 Den svenska utlämningsrätten kan inte visa upp någon omfattande rättspraxis när det gäller förbudet mot utlämning för politiska brott. Vår svenska rättspraxis får anses bestå av två rättsfall, NJA 1972 s. 358 och NJA 1982 s. 520. Samtidigt kan man konstatera att förbudet torde vara det utlämningsförbud som behandlats allra flitigast i den internationella litteraturen. Jag kommer därför, när jag redogör för de svenska rättsfal len, att, i viss mån, också fotnotsvis kommentera de svenska avgörande na med hjälp av utländsk (västerländsk) litteratur och domstolspraxis. Det första rättsfallet, NJA 1972 s. 358, behandlar en amerikansk utlämningsbegäran. Den eftersökte mannen var medborgare i republiken Kina (Taiwan) och påstods ha försökt mörda Taiwans dåvarande premiär-s. 59
6.187 minister vid ett statsbesök i New York. Gärningsmannen var högt uppsatt i en organisation vars mål var Taiwans frigörelse. HD konstaterade in ledningsvis att mannen otvivelaktigt haft politiska motiv för sitt handlan de; syftet med mordförsöket måste antagas ha varit att åstadkomma en ändring av de inrikespolitiska förhållandena i Taiwan, om inte omedel bart så i vart fall på lång sikt. HD slog fast att det faktum att en gärning har politiska motiv inte kan anses vara tillräckligt för att göra den till politiskt brott i den mening som avses i 6§ AllmL. HD:s resonemang synes överensstämma med de uttalanden som gjordes i 1913 års lags för arbeten och till vilka AllmL:s förarbeten hänvisar, nämligen att det cen trala vid prövningen inte är det subjektiva utan det objektiva momentet. Den som önskar avgöra om ett konventionellt brott är politiskt kan där för inte nöja sig med att konstatera att gärningsmannen haft politiska motiv (ett subjektivt moment) utan måste i stället gå vidare och granska de omständigheter som föreligger omkring själva brottet (ett objektivt moment). HD går så långt som att säga att särskilt när det rör sig om de i allmänhet sett grövsta brotten, som mord och liknande, kan gärnings mannens avsikt inte få avgöra om handlandet skall omfattas av 6§ AllmL:s utlämningsförbud. Man hade i och för sig kunnat nöja sig med att konstatera att det är de objektiva omständigheterna, inte de subjekti va, som är centrala vid bedömningen. Någon distinktion mellan olika gär ningars allvarlighet när rättstillämparen skall avgöra om ett brott är poli tiskt görs inte i AllmL:s förarbeten, men distinktionen kan ändå anses vara typisk för västvärldens behandling av de politiska brotten sedan man insett att förbudet också kunde skydda dem som begick allvarliga brott i demokratiska stater. Man kan erinra om 1913 års lag som undantog mord och mordförsök på statsöverhuvud och dennes familj från definitionen politiskt brott liksom också en rad senare konventioner som haft till syfte att undanta särskilt grova brott från förbudet mot utlämning för politiskt brott.s. 60
7.Den svenska ståndpunkten att gärningsmannens inställning inte kan få avgöra om ett politiskt brott föreligger är på intet sätt en unik svensk hållning, tvärtom torde den delas av flertalet västerländska stater.616s. 61
8.HD påpekar vidare att det i fallet föreligger ytterligare omständigheter som måste anses minska den betydelse man kan tillmäta de politiska mo tiven. Sådana omständigheter är att mordförsöket begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den politiska ordningen i Taiwan och att det närmast är att betrakta som en isolerad våldshandling, vilken i 188 stor utsträckning förberetts av mannen på egen hand. Här torde HD an knyta till förarbetsuttalanden där det sägs att ett relativt politiskt brott skall företas i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja denna.617 Slutligen påpekar HD att gärningen inte varit direkt riktad mot det land, dvs. USA, som nu begärde utlämning av mannen. HD torde där med ha velat poängtera att den humanitära funktionen bakom förbudet, dvs. fara för en opartisk rättegång, var mycket mindre än i ett identiskt ärende där i stället Taiwan stått som ansökande part. När det gäller den sistnämnda omständigheten kan man väl i och för sig fråga sig om det verkligen var så att gärningen inte också var riktad mot USA, närmare bestämt mot landets förbindelser med främmande stater. Därmed inte sagt att detta i sig skulle innebära att gärningen kunde klassificeras som ett politiskt brott enligt 6§ AllmL. Denna frågeställning behandlades emellertid inte alls av HD som sammanfattningsvis fann att något hinder mot utlämning inte förelåg. Mannen utlämnades till USA.618 Tio år senare skulle HD återigen ta ställning till frågan om en utlämningsansökan rörande politiskt brott. I NJA 1982 s. 520, begärde Italien att en italiensk medborgare skulle utlämnas eftersom han var misstänkt för att 1) ha deltagit som organisatör i en väpnad liga i avsikt att med våld om störta den italienska statens ekonomiska system samt ta initiativ till väpnat uppror, 2) ha i terroristiskt syfte och i avsikt att omstörta den demokratiska ord ningen placerat en brandbomb invid stängslet till ett billager som till hörde Fiat-koncemen, 3) innehaft och olovligen placerat den tidsinställda brandbomben på all män plats och ha tillverkat laddningen i fråga, samt 4) offentligen ha uppmanat andra till uppror mot staten och inbördeskrig.s. 61
9.189 HD gjorde följande bedömning när det gällde punkterna 1 och 4. Gär ningarna ansågs i båda fallen ha den italienska staten såsom det yttersta angreppsobjektet och uppror och inbördeskrig som åsyftade medel för sådant angrepp. Gämingsbeskrivningama passade väl in på någon eller några former av högmålsbrott (18 kap. BrB) enligt svensk lag. HD ansåg att utlämning inte kunde beviljas för dessa gärningar, uppenbarligen eftersom, gärningarna var s.k. absolut politiska brott.s. 62
10.När det gäller punkterna 2 och 3 ansågs dessa enligt svensk lag kunna klassificeras som försök till mordbrand då utredningen gav vid handen att brottets fullbordan skulle ha inneburit fara för omfattande förstörelse av annans egendom. Återigen konstaterade HD att det faktum att gär ningsmannen har politiska motiv inte är tillräckligt för att ett relativt poli tiskt brott skall anses föreligga. HD hänvisar i avgörandet till AllmL:s och 1913 års lags förarbeten av vilka det framgår att det i stället är så att de objektiva omständigheterna - inte de subjektiva - bör tillmätas bety delse. HD lade därvid vikt vid det faktum att billagret inte tillhörde staten utan Fiat-koncemen. Det var i första hand enskilda intressen som kunde befaras bli utsatta för omfattande ekonomisk skada, inte statliga intres sen.619s. 63
11.Vidare påpekade HD att mordbrandsförsöket inte hade samband med några pågående politiska oroligheter, såsom inbördeskrig eller väpnat uppror. Härmed åsyftar alltså HD att brottet inte begåtts tillsammans och i samband med ett absolut politiskt brott. Slutligen påpekade HD att den organisation som påtog sig ansvaret för angreppet och i vilken organisa tion mannen var en medlem, inte var någon separatiströrelse utan i stället endast tycktes ha verksamheten begränsad till vissa områden i norra Ita lien.s. 63
12.Med hänsyn till det sagda ansåg HD att det snarare rörde sig om en destruktiv skrämselreaktion i missnöje över det bestående systemet än ett i nämnvärd mån verksamt led i fullgörandet av syftet att omstörta den politiska ordningen i Italien. Utlämning beviljades därför för detta brott.s. 63
13.Sammanfattningsvis kan man, med hjälp av förarbetsuttalanden och de båda rättsfallen, alltså dra slutsatsen att som politiskt brott anses alltid sådana brott som innefattar ett direkt angrepp på den rådande statsmakten eller samhällsordningen. Konventionella brott klassificeras däremot som politiska brott endast om de haft till syfte att omedelbart omstörta den rådande politiska regimen eller att direkt åstadkomma politiska föränd ringar i den ansökande staten. Däremot omfattas inte terroristdåd som har till syfte att gradvis underminera det rådande samhällsskicket för att först 190 på lång sikt få till stånd politiska förändringar.620 Ett konventionellt brott måste företas i samband med en statsförbrytelse och i syfte att främja denna för att klassificeras som ett relativt politiskt brott och därmed undantas från utlämning.s. 63