Stycket

33.244 vecklas i takt med den tekniska utvecklingen och de allt bättre ekonomiska förutsättningarna. Vad gäller den speciella kompetensen som kan följa av särskilda före­ skrifter kan nämnas att kommuner har befogenheter att driva näringsverk­ samhet inom områdena turism, hamnverksamhet, bostadsförsörjning, syssel­ sättning för handikappade och tjänsteexport.660 De närmare gränserna för den kommunala kompetensen att driva näringsverksamhet har definierats i Regeringsrättens rättspraxis.661 Här skall endast kort nämnas att en kommun har ansetts kunna driva körskoleverksamhet (RÅ 1965 ref 43) och deklara­ tionsbyrå (RÅ 1975 ref 19), men däremot inte tillhandahållandet av likkistor till självkostnadspris vid sjukhus (RÅ 1993 ref 25). Det sistnämnda ansågs falla utanför allmänintresset. I fråga om det egentliga näringslivet anförs i propositionen till kommu­ nallagen att kommunernas insatser antas gälla endast allmänt näringslivsfrämjande åtgärder, t.ex. markupplåtelser, mässverksamhet o.d. Beträffande individuellt stöd riktat till enskilda näringsidkare far detta lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det (2 kap. 8 §). Ett exempel är kommunala åt­ gärder i syfte att garantera invånarna en viss servicenivå vad gäller livsme­ dels- eller bensinförsöijning. Det kan också vara aktuellt för en kommun att göra insatser för att trygga tillgången på hotell i kommunen, om det står klart att enskilda företag och personer inte är beredda att göra de nödvändi­ ga insatserna.662 Tidigare förekom det att rådande eller befarad arbetslöshet åberopades som motiv för att tillåta kommunala ingripanden i det egentliga näringslivet. Ansvaret för arbetslöshetspolitiken och den övergripande näringslivspolitiken åvilar emellertid staten, inte kommunerna. I specialmoti­ veringen till 2 kap. 8§ anförs att en restriktiv syn på individuella stödinsat­ ser måste gälla, men att vad som omfattas av synnerliga skäl måste avgöras av rättstillämpningen.663 Den mest betydelsefulla principen för problematiken kring konkurrenssnedvridande kommunal prissättning är emellertid självkostnadsprincipen. Av 8 kap. 3b § KomL framgår att kommuner far ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. Självkostnadsprincipen kommer till uttryck i 8 kap. 3c § där det slås fast att kommuner inte far ta ut högre av­ gifter än som svarar mot kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten ellers. 18