1.Underprissättning från privata företag är ett allvarligt konkurrenssnedvri dande förfarande när det förekommer, men är förmodligen inte särskilt van lig mot bakgrund av den finansiella styrka som krävs för att kunna sälja produkter med större eller mindre förlust över en längre tidsperiod. Om fö retaget emellertid har en ägare som samtidigt besitter beskattningsmakten, kommer saken verkligen i ett annat läge. Då är det dock sällan underpris sättning i egentlig mening som är problemet.648 Snarare är det en konkur renssnedvridande prissättning som bekymrar privata företag.s. 15
2.241s. 15
3.Man kan utgå från att privata foretag anser konkurrenssnedvridande of fentlig prissättning vara ett problem då offentliga aktörer håller lägre priser än privata, inte annars. ”Konkurrenssnedvridande offentlig prissättning” el ler ”konkurrenssnedvridande beteende” från offentliga aktörer är svårt att definiera generellt.649s. 16
4.Ett försök i denna riktning har emellertid gjorts inom ramen för det så kallade Konkurrensrådets arbete. Regeringen inrättade 1997 Rådet för kon kurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor kallat Konkurrens rådet. Rådets uppgift har varit att generellt verka för att konkurrenskonflik ter mellan de båda sektorerna undanröjs och att verka för en dialog mellan parterna.650 En viktig fråga för Konkurrensrådet har varit att kartlägga de föreskrifter som innehåller begränsningar vad avser dels vilken verksamhet ett offentligt organ far bedriva, dels vilka priser som skall tas ut av konsu menten vid verksamhetens bedrivande. Utredningens resultat publicerades i betänkandet SOU 2000:117 ”Konkurrens på lika villkor”.s. 16
5.Konkurrensrådet noterade i utredningen att konfliktytorna mellan offent lig och privat sektor har ökat.651 En viktig utgångspunkt för Konkurrensrå det var konstaterandet att problem med bristande konkurrensneutralitet främst uppkommer när offentliga aktörer bedriver konkurrensutsatt verk samhet, men utan vinstintresse.652 Konkurrensrådets huvudsakliga analys har varit att för att minska konflikterna bör antingen den offentliga sektorn dra sig tillbaka eller bör konkurrensförutsättningarna göras så lika som möjligt.653s. 16
6.Konkurrensrådet kunde redovisa ett stort antal lagar som på ett eller an nat sätt påverkar konkurrensförhållanden mellan offentliga och privata aktö rer, men påpekade att det inte finns regler som har till huvudsyfte att skapas. 16
7.242 konkurrensneutrala villkor mellan offentliga och privata aktörer.654 Störst betydelse för konkurrensvillkoren mellan privata och offentliga aktörer har regler gällande för det första kompetens att bedriva viss verksamhet och för det andra prissättningen av dessa, vilka nu skall behandlas.s. 16
Tillämpliga regler för statens agerande som ekonomisk aktör
1.Staten kan bland annat som affärsverk och som ägare till ett flertal statliga bolag utgöra en ekonomisk aktör. Genom lagstiftning och myndighetsutöv ning kan staten också påverka förhållandena på en marknad. Myndigheters verksamhet kan vara av ekonomisk eller kommersiell natur och därmed kan även statliga myndigheter utgöra företag i konkurrensrättslig mening. Normgivningsmakten och finansmakten regleras i Regeringsformen. På regeringsformen vilar också hela den statliga förvaltningsorganisationen. Eftersom staten är suverän och i princip ägnar sig åt den verksamhet som de högsta beslutande organen finner för gott, finns inga lagfästa regler som förbjuder staten att bedriva viss ekonomisk verksamhet eller som tvingar fram en särskild sorts prissättning på varor och tjänster som statliga organ producerar. Statliga myndigheter och affärsverk har instruktioner, där regeringen har preciserat vad som åligger myndigheten eller affärsverket att sköta.655 1 des sa instruktioner finns sällan preciserade anvisningar för vad som skall gälla för statlig verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Sådan verksamhet kallas ofta för ”uppdragsverksamhet” och innebär att myndigheten, t.ex. ett universitet, säljer tjänster som utförs inom ansvarsområdet som myndighe ten har. För avgifter och priser finns ett särskilt regelverk i avgiftsförord ningen (1992:191). Denna förordning fastslår att full kostnadstäckning skall gälla som ekonomiskt mål för statlig avgiftsbelagd verksamhet om inget an nat bestämts. Det saknas således inte regler för vilka uppgifter statliga myndigheter, af färsverk och bolag skall sköta. Emellertid saknas ett sammantaget regelverk som generellt behandlar principer för statlig verksamhet av kommersiell natur utanför myndighetsutövningsområdet på konkurrensutsatta markna der.656s. 17
2.243s. 17
Principer tillämpliga på kommuners näringsverksamhet
1.För kommunerna finns det flera kommunalrättsliga principer som måste bes. 18
2.aktas och som kan begränsa kommunernas handlingsfrihet när de uppträders. 18
3.som ekonomiska aktörer.s. 18
4.Kommunernas rätt att driva egna foretag och möjligheter att understödjas. 18
5.näringslivet är reglerat i kommunallagen (1991:900). Kommunerna sköters. 18
6.på demokratins och den kommunala självstyrelsens grund de angelägenheters. 18
7.som anges i kommunallagen eller i särskilda föreskrifter.s. 18
8.(1 kap. 1 § KomL). För att en kommun skall kunna ägna sig åt en viss verks. 18
9.samhet måste den vara förenlig antingen med kommunens allmänna koms. 18
10.petens, som anges i 2 kap. KomL, eller med den särskilda kompetens soms. 18
11.följer av speciallagstiftning. Kommunerna kan ägna sig åt verksamhet soms. 18
12.har ett allmänt intresse och som har anknytning till kommunens område els. 18
13.ler deras medlemmar och som inte på grund av övrig lagstiftning handhass. 18
14.av annan (t.ex. staten).657 Detta innebär en relativt obetydlig begränsning avs. 18
15.kommunernas kompetens att bedriva kommersiell verksamhet.s. 18
16.Under rubriken ”Särskilt om näringsverksamhet m.m.” anges i 2 kap. 7§s. 18
17.KomL att kommuner far driva näringsverksamhet, om den drivs utan vinsts. 18
18.syfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller tjänss. 18
19.ter åt medlemmarna i kommunen. Stadgandet utgör ett förbud mot att drivas. 18
20.spekulativa företag, med vilket avses att kommunerna inte far driva företags. 18
21.med vinstintresse som primärt huvudmål.s. 18
22.I propositionen till 1991 års kommunallag framhålls i den allmänna mos. 18
23.tiveringen att det inte finns någon tydlig gräns från rättsliga utgångspunkters. 18
24.vad gäller gränsen mellan det som brukar kallas den kommunala sektorns. 18
25.och det som benämns näringslivet.658 Vidare påpekas att av tradition en stors. 18
26.del av näringslivet är förbehållet den privata företagsamheten (det egentligas. 18
27.näringslivet). Den näringsverksamhet som kommunerna har ägnat sig åts. 18
28.kallas sedvanlig kommunal affärsverksamhet, t.ex. kollektiva anläggningars. 18
29.av allmännyttig betydelse, som elverk, renhållningsverk, bussföretag ochs. 18
30.badhus.659 Av särskild betydelse har också den kommunala satsningen på atts. 18
31.tillhandahålla bostäder och driva allmännyttiga bostadsföretag varit. Oms. 18
32.fattningen av den sedvanliga kommunala affärsverksamheten synes har uts. 18
33.244 vecklas i takt med den tekniska utvecklingen och de allt bättre ekonomiska förutsättningarna. Vad gäller den speciella kompetensen som kan följa av särskilda före skrifter kan nämnas att kommuner har befogenheter att driva näringsverk samhet inom områdena turism, hamnverksamhet, bostadsförsörjning, syssel sättning för handikappade och tjänsteexport.660 De närmare gränserna för den kommunala kompetensen att driva näringsverksamhet har definierats i Regeringsrättens rättspraxis.661 Här skall endast kort nämnas att en kommun har ansetts kunna driva körskoleverksamhet (RÅ 1965 ref 43) och deklara tionsbyrå (RÅ 1975 ref 19), men däremot inte tillhandahållandet av likkistor till självkostnadspris vid sjukhus (RÅ 1993 ref 25). Det sistnämnda ansågs falla utanför allmänintresset. I fråga om det egentliga näringslivet anförs i propositionen till kommu nallagen att kommunernas insatser antas gälla endast allmänt näringslivsfrämjande åtgärder, t.ex. markupplåtelser, mässverksamhet o.d. Beträffande individuellt stöd riktat till enskilda näringsidkare far detta lämnas endast om det finns synnerliga skäl för det (2 kap. 8 §). Ett exempel är kommunala åt gärder i syfte att garantera invånarna en viss servicenivå vad gäller livsme dels- eller bensinförsöijning. Det kan också vara aktuellt för en kommun att göra insatser för att trygga tillgången på hotell i kommunen, om det står klart att enskilda företag och personer inte är beredda att göra de nödvändi ga insatserna.662 Tidigare förekom det att rådande eller befarad arbetslöshet åberopades som motiv för att tillåta kommunala ingripanden i det egentliga näringslivet. Ansvaret för arbetslöshetspolitiken och den övergripande näringslivspolitiken åvilar emellertid staten, inte kommunerna. I specialmoti veringen till 2 kap. 8§ anförs att en restriktiv syn på individuella stödinsat ser måste gälla, men att vad som omfattas av synnerliga skäl måste avgöras av rättstillämpningen.663 Den mest betydelsefulla principen för problematiken kring konkurrenssnedvridande kommunal prissättning är emellertid självkostnadsprincipen. Av 8 kap. 3b § KomL framgår att kommuner far ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. Självkostnadsprincipen kommer till uttryck i 8 kap. 3c § där det slås fast att kommuner inte far ta ut högre av gifter än som svarar mot kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten ellers. 18
34.245 nyttigheten. Självkostnadsprincipen kan också sägas vara kopplad till stad gandet att kommunens verksamhet inte far vara inriktad på att gå med vinst.s. 19