1.Konsumentens underlåtna eller sena reklamation länder honom till skada endast om näringsidkaren åberopar att konsumenten inte reklamerat.422s. 9
2.153 Huvudregeln är att om konsumenten underlåter att iaktta reklamations regeln, så beaktas detta inte ex officio av domstolen, utan näringsidkaren måste åberopa att konsumenten inte reklamerat.423 424 Ger sig näringsidka ren däremot in i diskussioner om felet, vilka brukar benämnas realitetsdryftelser, kan han i regel inte längre åberopa den försenade eller uteblivna reklamationen.425s. 9
3.Av KKN:s praxis får man en tämligen god bild av hur näringsidkarens åtgärder och diskussioner om det påstådda felet eller avtalsbrottet påverkar hans ställning. Först och främst kan den slutsatsen dras att åtgärder som näringsidkaren vidtagit för att avhjälpa avtalsbrottet av naturliga skäl förtar honom hans rätt att åberopa en underlåten reklamation.s. 10
4.I fallet KKN 84/30/1396 hade näringsidkaren reparerat en kappa, varför hans. 10
5.inte kunde åberopa att reklamationen skett först våren 1984 trots att felets. 10
6.upptäcktes hösten 1983.s. 10
7.Utgången var densamma i KKN 89/30/2929, där konsumentens reklamas. 10
8.tion mot tvätt av en äkta matta hade skett senare än två månader efter att hans. 10
9.tagit ut mattan. Näringsidkaren hade tvättat mattan på nytt, varför han intes. 10
10.kunde åberopa underlåten reklamation.s. 10
11.154 Jfr dock med KKN 85/31/771, där näringsidkaren hade reparerat ett fel i konsumentens päls, trots att konsumenten hade reklamerat först ca ett år efter att hon upptäckt felet. Nämnden ansåg att näringsidkaren trots reparationen kunde åberopa den sena reklamationen. Dessutom kan man av praxis utläsa att även enbart ett erbjudande av vissa åtgärder till följd av felet måste anses förta näringsidkaren hans rätt att åberopa underlåten reklamation. I fallet KKN 97/32/1740 hade konsumenten 13.12.1995 köpt ett lädermöble mang. Lädret började flagna under våren 1996, men konsumenten reklamera de först i september 1996. Till följd av att näringsidkaren erbjudit ett nytt lädermöblemang i stället för det som var felaktigt, kunde han inte åberopa den underlåtna reklamationen. I detta fall ansåg nämnden att näringsidkaren förutom att han gick miste om att åberopa underlåten reklamation dessutom måste hålla sitt löfte, som således ansågs bindande för näringsidkaren. Om det likväl förflutit en lång tid från prestationen är det kanske skäligt att beakta detta när konsumen tens rätt till påföljder övervägs. Har näringsidkaren gett sig in på realitetsdryftelser genom att lova att han nog kan avhjälpa felet, är det tveksamt om konsumenten skall kunna avvisa erbjudandet och i stället kräva hävning. En skälig tolkning är att näringsidkarens realitetsdryftelser inte automatiskt skall leda till att konsumenten skall anses ha reklamerat i rätt tid, utan utgångspunkten måste vara på vilket sätt näringsidkaren lovat gottgöra konsumenten. Situationen är liknande i de övriga nordiska länderna. Om näringsidka rens agerande efter att konsumenten reklamerat för sent ger upphov till den uppfattningen hos konsumenten att näringsidkaren inte kommer att åbe ropa den försummade reklamationen, har det i svensk doktrin ansetts att näringsidkaren inte längre kan åberopa den försummade reklamationen.426 I norsk rätt har frågan diskuterats uttryckligen under benämningen ”realitetsdryftelser”, dvs. näringsidkaren inleder diskussioner med konsu menten om avtalsbrottet utan att näringsidkaren genast åberopar den underlåtna reklamationen. I doktrinen förespråkas en viss försiktighet.s. 10
12.155 Huruvida man skall anse att näringsidkaren har gått förlustig sin rätt att åberopa en underlåten reklamation skall i hög grad bero på om konsumen ten fått den uppfattningen av näringsidkarens agerande att denne inte velat åberopa den underlåtna reklamationen.427s. 11
13.Tröskeln för att näringsidkaren å sin sida skall gå miste om rätten att åberopa underlåten reklamation tycks vara låg i dansk rätt.s. 12
14.I fallet FKN JÅ 1995 6.6.4. hade en näringsidkare, dvs. säljaren, 22.9.1993 fåtts. 12
15.en reklamation av en konsument som i augusti 1992 hade köpt en ytterrocks. 12
16.och som i augusti 1993 låtit tvätta den. I samband med tvätten försvann dets. 12
17.gummiaktiga skiktet på insidan av rocken. Nämnden uttalade att näringsidkas. 12
18.ren med vetskap om att den ettåriga absoluta reklamationsfristen löpt ut hades. 12
19.provtvättat en annan identisk rock. Trots att näringsidkaren till följd av provs. 12
20.tvätten avvisade konsumentens krav, ansåg nämnden att näringsidkaren hades. 12
21.gett sig in på en realitetsdryftelse i fråga om felet och ansåg att denne intes. 12
22.kunde åberopa ettårsfristen. Om näringsidkaren försöker avhjälpa felet, kan ens. 12
23.försummelse av ettårsfristen inte heller åberopas.428s. 12
24.I fallet FKN JÅ 1999 6.7.5. hade en konsument 10.11.1997 för 1.199s. 12
25.kronor köpt en badkappa, där ytmaterialet krympte mer än mellanmaterialet.s. 12
26.Konsumenten reklamerade 5.12.1998. Näringsidkaren erbjöd en 200 kronorss. 12
27.ersättning. Nämnden anförde att näringsidkaren genom att erbjuda ersättnings. 12
28.hade gått förlustig möjligheten att åberopa den absoluta reklamationsfristen pås. 12
29.ett år. Här hade erbjudandet i sig den verkan att näringsidkarens rätt atts. 12
30.åberopa en försenade reklamation föll bort. Över lag kan man i nordisk rätt märka en tendens att näringsidkarens realitetsdryftelser relativt lätt anses medföra bortfall av rätten att åberopa en försummad reklamation.429 I svensk rätt har Christina Hultmark tydligast formulerat regeln som så att det är motpartens, dvs. i detta fall konsumen tens tillit, som skyddas.430 När det gäller konsumentavtal kan man dock hävda - med stöd av praxis från reklamationsnämnderna - att uppmärk samheten snarare har fästs vid vilket näringsidkarens agerande varit objek tivt sett.431 432 En annan fråga är om näringsidkarens passivitet i sig inverkar på konsu mentens rättsställning vid en försenad reklamation. I finsk doktrin påpekas att naturagäldenärens tystnad gentemot en försenad reklamation inte skall anses utgöra ett godkännande av den försenade reklamationen, varför en försenad reklamation inte skulle kräva s.k. kontrareklamation.^11 norsk rätt förespråkar Kai Krüger att passiviteten hos den part mot vilken den förse nade reklamationen riktats bedöms utgående från vilken bild den reklame rande får av motpartens passivitet.433 För finsk rätts del kan man fråga sig om inte de allmänna passivitetsgrundsatserna även här kan gripa in, dvs. att näringsidkarens passivitet när det gäller att åberopa försenad reklamation leder till att konsumenten skall anses ha reklamerat i rätt tid.434 I svensk rätt rekommenderar Hultmark att en gäldenär alltid uttryckli gen skall meddela att han anser att motparten försummat sin reklamation. Det är intressant att märka hur hon likställer avtalsbestämmelserna om hurdan prestationen skall vara med den lagstadgade (och eventuellt avtalsbaserade) reklamationen: ”Försummad reklamation utgör ett kontraktsbrott och mot kontraktsbrott har man en skyldighet att reklamera.”435s. 12
31.157 Enligt min mening finns det inte fog för ett sådant tänkesätt att uppfatta försummad reklamation som ett avtalsbrott. Reklamationen uppfattas i varken lag eller avtal som en plikt som kunde jämställas med de egentliga avtalsförpliktelserna. Reklamationen utgör ju i regel endast en del av de regler som normerar proceduren för när konsumenten skall kunna åberopa avtalsbrottet eller påföljderna. Dock förnekar jag inte att en längre tids passivitet gentemot en försenad reklamation kan leda till förlust av möjlighe ten att åberopa att reklamationen skett för sent. Däremot har passiviteten naturligtvis inte sådan verkan om reklamationen uteblivit helt och hållet.s. 13
Reklamationens kollektiva verkningar
1.En annan observation som låter sig göras är att uppfattningen varit utpräg lat atomistisk när frågan prövas huruvida konsumenten reklamerat som sig bör eller inte. Avtalsförhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten beaktas lösryckt från näringsidkarens avtalsförhållanden med andra konsu menter. Detta innebär att man i regel inte tillskrivit reklamationen några kollektiva verkningar. Av tradition har man således när reklamationsfrågan avgjorts inte fäst uppmärksamhet vid huruvida någon annan konsument reklamerat ett motsvarande fel.s. 14
2.Ett gott exempel på att man varit återhållsam med att ge andra konsumenterss. 14
3.reklamationer rättsverkan utöver det enskilda avtalsförhållandet är ARN 1996-s. 14
4.5650 där konsumenten köpt en polotröja, som efter en tvätt hade tappat ens. 14
5.stor del av sitt ludd. Konsumenten hade dock inte märkt detta utan packat neds. 14
6.tröjan med andra vinterkläder och först ett drygt år senare tagit fram den igens. 14
7.och märkt att tröjan såg ut som ett galler utan sitt ludd. Först då reklamerades. 14
8.hon. Näringsidkaren åberopade försenad reklamation, men medgav att allas. 14
9.tröjor av motsvarande slag hade haft samma fel och att ”[s]amtliga kunder soms. 14
10.hade köpt tröjan hade returnerat den omedelbart.” Trots detta förkastades. 14
11.nämnden konsumentens yrkande med motiveringen att hon borde ha reklames. 14
12.rat tidigare. De andra konsumenternas reklamationer hade således ingen vers. 14
13.kan på ärendets utgång.s. 14
14.När det gällt paketreseavtal har ARN i vissa fall givit den reklamerande rätts. 14
15.till längre reklamationstid pga. att den reklamerande avvaktat vilken utgångens. 14
16.varit i andra konsumenters motsvarande mål. I fallet ARN 93-3504 hade tvås. 14
17.konsumenter vid fel i en paketresa reklamerat först när över två månaders. 14
18.förflutit från hemkomsten. Som orsak angav konsumenterna att de velats. 14
19.”avvakta utgången i den reklamation som en granne till dem gjorde.” Nämns. 14
20.158 den ansåg att reklamationen var gjord inom skälig tid. Med detta fall måste dock fallet ARN 94-3277 jämföras. I fallet var det fråga om en språkresa och konsumenten reklamerade mot ett valutatillägg som researrangören hade upp burit ca en och en halv månad före resan. Konsumenten reklamerade ca fem månader efter hemkomsten. Nämnden ansåg att konsumenten reklamerat för sent. Nämnden angav: ”Den omständigheten att annan resenär begärt rättslig prövning av sitt ärende utgör inte något skäl som i sig ger [den klagande] rätt att skjuta upp sin reklamation.”436 Kanske det här var den långa reklamationstiden som var orsaken till nämndens uttalande. Ett mer auktoritativt fall kan likväl hittas i svensk HD-praxis. Fallet NJA 1989 s. 224 gällde likväl frågan om rätten att kräva återbäring av obehörig vinst och inverkan av passiviteten hos den som var berättigad till återkrav. I fråga om den återkrävande personens aktivitetskrav konstaterade HD att inte enbart denna persons agerande var av betydelse: ”Utredningen i målet ger visst stöd åt Stångåstadens437 påstående att Margareta R:s438 betalningar under före liggande omständigheter var ägnade att inge Stångåstaden uppfattningen att hon godtagit företagets ståndpunkt rörande hennes skyldighet att erlägga den fordrade kompensationen för indexförhöjningar. Å andra sidan hade Stång åstaden redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringar av sådan anledning. Sålunda hade inte bara Margareta R utan även andra köpare av hus tillhörande samma etapp kontaktat Stångåstaden i frågan. Vid denna tid hade också makarna Danielsson i brev till Stångåstaden ifrågasatt företagets rätt till en motsvarande tilläggsköpeskilling. Slutligen bör framhållas, att köpare då hade uppmärksammat Stångåstaden på att flera rättegångar om motsvarande frågor pågick mot andra byggnadsföretag, varvid domar förekommit till små husköparens förmån.” HD gav Margareta R rätt att återfå beloppet trots att hon förhållit sig passiv i ca två och ett halvt år efter betalningen. Visserligen var det fråga om en situation som avvek från en avtalsbrottssituation, men argumentationen i fallet skulle mutatis mutandis kunna över föras på avvägningen av huruvida en konsument reklamerat i rätt tid i ett sådant fall där näringsidkarens prestation har ett genomgående fel som berör flera än en konsument.s. 14
21.159s. 15
22.HD anför dock att ” [p]aralleller med olika lagregler om reklamation ochs. 16
23.preskription får anses ha ett begränsat värde, eftersom det nu gäller frågan oms. 16
24.en betalare skall gå miste sin rätt utan stöd av lag.” Min tes är den motsatta: Fallet NJA 1989 s. 224 kan ha ett visst värde vid behandlingen av reklamationsproblematiken till följd av att argumentatio nen om reklamationens kollektiva verkningar är likvärdig t.ex. i en situa tion av icke-lagreglerad reklamationsplikt som i fallet om återbäring av obehörig vinst. Man kan nämligen bra tänka sig situationer där näringsid karens avtalsbrott består i att en prestation är behäftad med ett fel som drabbat ett flertal konsumenter. Detta sker särskilt om en vara drabbats av ett konstruktionsfel, t.ex. om tyget på en serietillverkad soffa inte är så hållbart som man kan förvänta sig av ett sådant tyg. Då reklamationer börjar strömma in till säljaren av sådana soffor, kan säljaren anta att i regel alla köpare kan ha anspråk på felpåföljder, varför en enskild konsuments något försenade reklamation inte borde behandlas lösryckt från andra konsumenters reklamationer, utan ses i ett större sammanhang. På detta sätt kan reklamationerna få verkningar som sträcker sig utanför det enskil da avtalsförhållandet.s. 16
25.Den traditionella uppfattningen i fråga om varor och tjänster har nämli gen varit den att gäldenärens vetskap om ett fel i varan eller tjänsten har medfört att skyldigheten att reklamera faller bort endast om gäldenären erhållit vetskapen innan antingen risken för varan övergått på köparen eller tjänsten slutförts. Såsom jag närmare behandlar i avsnitt 6.9.2, leder närings idkarens vetskap om ett fel före avlämnandet till att han skall anses ha förfarit svikligen och till att konsumenten inte behöver reklamera. Då reklamationen inte har tillskrivits kollektiva verkningar, har den slutsatsen dragits att näringsidkarens vetskap om felet efter att varan avlämnats eller tjänsten slutförts inte har påverkat andra konsumenters ställning än den reklamerande konsumentens. Man kan dock fråga sig om denna uppfatt ning skall anses vara riktig. Å ena sidan har jag visat att det redan nu i praxis kan hittas spår av att en sådan vetskap som näringsidkaren erhåller efter att prestationen avlämnats, kan påverka reklamationen som en förutsättning för att konsumenten skall få åberopa ett avtalsbrott. Å andra sidan har jag i avsnitt 6.4.4 hävdat att det åtminstone i finsk hyresrätt finns en regel om att en sådan vetskap om en brist i hyresobjektet som hyresgivaren får efter att bristen uppstått och efter att hyresobjektet har övergått i hyrestagarenss. 16
26.160 besittning torde befria hyrestagaren från att reklamera för att denne skall kunna åberopa bristen och kräva t.ex. hyresnedsättning. Denna regel är oberoende av om det är hyrestagaren eller någon annan som är källan till hyresgivarens vetskap. Som ett ytterligare stöd för att det är rättsligt möjligt att i allt större utsträckning ge reklamationen eller snarare näringsidkarens vetskap rele vans vid bedömningen av reklamationsfrågan kan en regel i CIV nämnas. Om en passagerare på järnväg drabbas av en personskada följer nämligen av CIV artikel 53 att järnvägens vetskap om skadefallet leder till att den som kräver ersättning inte behöver reklamera. Om flera personer drabbats sam tidigt av en personskada, kommer en annan persons reklamation i vilken meddelande ingår om vem som skadats att leda till att reklamationen har kollektiva verkningar utöver partsförhållandet. Vilken skall rättsföljden vara av att reklamationen ges kollektiva verk ningar eller av att man tillmäter näringsidkarens vetskap en allt större betydelse. En möjlig rättsverkan kunde vara att kravet på reklamation helt föll bort, men i dagens läge torde den kollektiva verkan, dvs. näringsidka rens efterföljande vetskap, inte innebära detta, utan snarare kommer rätts verkan att vara att tiden för den rättidiga reklamationen blir längre än vad den annars skulle ha varit. En annan fråga som kort skall behandlas är vad näringsidkarens vetskap skall anses omfatta? Räcker det att näringsidkaren har fått insikt om att t.ex. ett helt varuparti är behäftat med ett och samma fel eller måste det krävas att näringsidkaren även vet vem som är hans motpart, t.ex. den individuella köparen, om det är fråga om varor. När det gäller t.ex. ett hyresförhållande, kommer en sådan vetskap om en brist i bostaden som näringsidkaren får på något annat sätt än genom ett meddelande från hyresgästen, i regel alltid att innebära att näringsidkaren vet vilket hyresavtal som bristen belastar. Frå gan ställs därför på sin spets i fråga om massproducerade varor. I fråga om sådana varor är det enligt min mening inte ändamålsenligt att ställa upp kravet att näringsidkaren måste veta vem motparten är. Om reklamationen således i vissa fall ges den kollektiva verkan att reklamationstiden förlängs, skall det för massproducerade varors del räcka att näringsidkaren blivit medveten om att alla exemplar eller en betydande del av exemplaren är behäftade med detta fel för att verkan skall inträda.s. 16
27.161s. 17
Sammanfattning
1.Avsnittet har gett vid handen att det i en klar majoritet av bestämmelserna om neutral reklamation föreskrivs att en underlåten reklamation leder till förlust av möjligheten att åberopa avtalsbrottet. Endast när det är fråga om hyresavtal där hyresgivaren i regel har en fortgående skyldighet att hålla hyresobjektet i avtalsenligt skick, har regeln om reklamation modifierats på så sätt att rätten att kräva avtalsenlig prestation och vissa andra påföljder med avseende på framtiden inte faller bort, trots den försummade reklama tionen. Dock är det svårt att klassificera den hyresrättsliga reklamations regeln som en helt separat regel, eftersom likheterna med t.ex. den köp rättsliga regeln ändå är stora.s. 18
2.Den reklamationsregel som ingår i vissa transporträttsliga regelverk och vars rättsverkningar klart avviker från den traditionella reklamationsregeln, innebär att en försummad reklamation leder till att näringsidkarens presta tion skall anses avtalsenlig. Såsom jag ovan pekat på kan verkan av denna transporträttsliga regel i stor utsträckning jämställas med en situation där det inte finns någon regel om neutral reklamation. Det finns ingen tendens att området för denna regel skulle utvidgas, t.ex. genom analogier till andra rättsområden. Regeln uppfattas som en klar särreglering.s. 18
3.Verkningarna av en försummad reklamation inträder i nordisk rätt endast om näringsidkaren åberopar försummad reklamation. Om näringsid karen ger sig in på att diskutera ett avtalsbrott i sak och erbjuder konsu menten åtgärder till följd av avtalsbrottet, kan detta leda till att näringsid karen hindras från att åberopa försummad reklamation.s. 18
4.Slutligen har jag pekat på att en reklamation i vissa fall borde tillerkän nas kollektiv verkan, dvs. att en reklamation som en konsument lämnar kunde komma även andra konsumenter till godo i motsvarande ställning.s. 18