- Parternas faktiska agerande under entreprenadtiden har härvid stor betydelse, se avsnitt 4.3 in fine nedan. 1 0 Ibland påstås att det skulle vara ”praxis” eller ”sedvänja” i branschen att tidssedlar ska bifogas tillsammans med en faktura. Det är inte sant redan av det skälet ett en mängd mindre till mellanstora företag (underentreprenörer) har olika interna rutiner; vissa arbetar överhuvud inte med tidssedlar utan redovisar nedlagd tid m.m. direkt i fakturan, andra arbetar med s.k. veckorapporter, etc. 11 Se vidare avsnitt 3 och 4 nedan. Det har dels förekommit att beställarens betalningar och passivitet tillmätts avtalsverkan vad gäller den avtalade nivån på underlaget, dels att beställarens underlåtenhet att i rimlig tid upplysa entreprenören om att beställaren inte anser underlaget tillfyllest tillmätts bevisbetydelse på så vis att utgångspunkten ansetts vara att underlaget som producerats under entreprenadtiden utgör tillräcklig bevisning för fakturerade kostnader. 12 Grundstrukturen i AB 04 liksom stora delar av riskfördelningsbestämmelserna bygger på att parterna avtalar om ett fast pris. Flera bestämmelser syftar till att ligga till grund för fastställande av kalkylförutsättningar som ska råda för entreprenörens prissättning av sitt fasta pris i anbudet (se särskilt kap. 1). Vid löpande räkning har entreprenören inte på förhand prissatt kostnaden för ett visst arbetsmoment och inte heller bedömt omfattningen av åtagandet med stöd av reglerna 1 kap. i AB 04 (jfr not 5 ovan). Det finns därmed inget kalkylmässigt ingångsvärde som det faktiska utförandet kan mätas emot. Följden blir att flera regler, särskilt vissa ersättningsregler avseende t.ex. ÄTA, hinderskostnader, forcering m.m.., måste anses ha spelat ut sin roll när löpande räkning avtalats. Entreprenaden ”kostar vad den kostar”, och väntetid m.m. ersätts, såvida inte entreprenörens utförande och bemanning innebär att projektet tillförs onödiga merkostnader på ett sätt som varit vårdslöst (se nästföljande avsnitt 2.2). Härtill kan anmärkas att påståenden om ”hinderskostnader” sällan är relevanta ens utifrån den traditionella regleringen i AB (kap. 5 § 4), då sedvanliga väntetidskostnader som brukar anmärkas mot sällan ens utgör ett ”hinder” i AB 04:s mening (något som påverkat hållandet av kontraktstiden). 1 3 Motiv AB 72, s. 185, 14 Gentele s. 611 f. med verken refererade i fotnot 2. 15 Svea hovrätts dom i mål T 10408-14. Så även möjligen Särskild skiljedom 2005-05-18, Kista Galleria KB och Skanska Sverige AB (avgörandet är svårtolkat, jfr not 24). 16 Det skulle inte vara otänkbart att talan klassificeras som en skadeståndstalan. Vad som i praktiken görs gällande är ju ofta att beställaren tvingats betala onödiga ”merkostnader” och i den bemärkelsen drabbats av en skada. 17 NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning (jfr t.ex. NJA 2012 s. 725 p. 21 med hänvisningar)”. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff. (hädanefter ”Adestam & Arvidsson”). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589. 1 8 Som exempel kan nämnas att vid en prisjuteringstalan kan beställaren inte åtnjuta bevislättnadsregeln i RB 35:5. Förs en skadeståndstalan finns å andra sidan en risk att kravet omfattas av de särskilda preklusionsreglerna i AB. Anspråk på skadestånd ska enligt AB 04 kap. 5 § 20 första stycket punkten 1 framställas skriftligen senast tre månader efter entreprenadtidens utgång, om skadan framträtt under entreprenadtiden. I en av tingsrättsdomarna refererade till nedan (mål nr T 6919-20) bedömdes vissa av beställarens motkrav, bl.a. grundade på påståenden om åsidosatt omsorgsplikt, som skadeståndskrav. 19 Munukka har argumenterat för att lojalitetspliktens uppfyllelse inte är synonymt med frånvaro av vårdslöshet och att omsorgspliktens uppfyllande, såsom ett utflöde av denna, inte heller borde vara det (Skälig tidsåtgång vid löpande räkning, JT 2017–18 s. 948). Som avtalsbrottsnorm argumenteras därför att bristande fackmässighet/omsorg räcker, utan inslag av culpa. Men som framgår av de lagar som refereras till av Munukka (kommissionslagen och lagen om handelsagentur) fordras culpa för att en omsorgsbrist ska kunna leda till en påföljd (43 § 1 st. och 34 § 1 st. i respektive lag). Värdet av att fastställa en abstrakt avtalsbrottsnorm för omsorgsförpliktelser som inte är kopplad till möjligheten att göra påföljder gällande har jag svårt att förstå. Dessutom kan det tilläggas att det i förarbetena till kommissionslagen står att vid avtalsbrott som består i att parten har brustit i omsorg ingår oaktsamhet redan i förutsättningarna för avtalsbrottet (prop. 2008/09:88 s. 159). Munukkas argumentation går dessutom emot den uppfattning han redovisat i ett annat verk, där en argumentation förs i linje med den förhärskande uppfattningen (se Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt, s. 140). 20 Se den övertygande redogörelsen i Gentele s. 620 f med vidlyftiga hänvisningar. En annan sak är att i den mån en omsorgsförpliktelse kan anses definieras av att gäldenären är förpliktad att iaktta en viss aktsamhetsstandard vid utförandet av sitt åtagande (i entreprenadsammanhang ofta en fackmässighetsstandard), och gäldenären åsidosatt standarden, kan hävdas att gäldenären i princip ’per definition’ varit vårdslös (aktsamhetstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller i ett sådant fall med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden), jfr Adestam & Arvidsson s. 54. En konstaterad omsorgsbrist (avvikelse från tillämplig aktsamhetsstandard) kan därmed utgöra en mer eller mindre stark presumtion om att ifrågavarande agerande uppnått en erforderlig nivå av vårdslöshet. Inte desto mindre är det likväl så att vårdslöshet fortfarande är den relevanta rättsgrunden för att en rättsföljdspåverkande omsorgsbrist ska anses föreligga (och, vid ett återkrav enligt ovan, ersättningsskyldighet följa). Huruvida aktsamhetsstandarden som gäller för iakttagandet av omsorgsförpliktelsen sammanfaller med den skadeståndsrättsliga vårdslöshetsstandarden får avgöras från fall till fall. 2 1 Se bl.a. Svea hovrätt i mål T 14555-22. Hovrätten motiverar inte slutsatsen. Möjligen skulle bedömningen kunna ha motiverats utifrån processföringen. Beställaren hade konkretiserat den påstådda omsorgsbristen (inhyrning av fler vibrationsmätare än nödvändigt) samt preciserat den påstådda merkostnaden genom att lämna in en egen beräkning av vad som utgjorde ett rimligt antal dagar med vibrationsmätare med ett vitsordade av en kostnad för arbetet i enlighet med den beräkningen. Beställaren hade alltså konkretiserat i vilket avseende och beträffande vilket arbetsmoment som entreprenören påstods ha brutit mot omsorgsplikten liksom de påstådda ekonomiska förlusterna och deras storlek till följd av den specifika påstådda överträdelsen samt även redogjort för orsaksförhållandet mellan det påstådda vållandet och påstådd förlust. I en sådan situation kan det åligga entreprenören att förklara varför den ifrågasatta kostnaden ändå varit motiverad för ett fackmässigt utförande av entreprenaden. 22 Det är rentav löjeväckande att påstå att entreprenören vid blank invändning om åsidosatt omsorgsplikt skulle behöva visa att samtliga arbetsmoment i en stor och komplex entreprenad har utförts aktsamt. Hur ser ens en sådan bevisning ut? 23 Nordh, Bevisrätt B, Juno version 2 2019, s. 93. 24 Ingvarsson & Utterström s. 557. Inspiration till denna modell hämtas enligt författarna från skiljedomen Kista galleria. Det är dock oklart hur avgörandet i Kista galleria bör tolkas. Skiljenämnden uttalade där: ”Om Kista bestrider att Skanska har haft en kostnad eller att en kostnad är hänförlig till entreprenaden, måste Skanska styrka kostnaden eller att den är hänförlig till entreprenaden. Om Kista däremot gör gällande att Skanska inte har rätt till ersättning på grund av att bolaget har brustit i sin skyldighet, att i enlighet med kap. 6 § 8. l ABT med tillbörlig omsorg tillgodose Kistas intressen i tekniskt och ekonomiskt hänseende, bör det däremot ankomma på Kista att styrka dels att Skanska har åsidosatt sin skyldighet, dels att åsidosättandet har medfört en för hög kostnad. Skanska har dock en förklaringsbörda. Om Kista framhåller ett relevant påstående, ankommer det på Skanska att åberopa relevant motfakta. Om Kista gör gällande exempelvis att en viss kostnad är för hög eller onödig, går alltså en förklaringsbörda över på Skanska. Enbart ett påstående om att kostnaderna för entreprenaden totalt sett är för höga, medför inte att någon förklaringsbörda går över på Skanska”. 2 5 Se för ett sådant möjligt exempel hovrättens avgörande refererat i fotnot 21. 26 Gentele s. 612, med utveckling på s. 624 ff. Argumentet bakom är att beställaren kan ha begränsade möjligheter att säkra bevisning om varför — dvs. på grund av vilken vårdslöshetsgrundande omständighet — arbetet tagit för lång tid att utföra, medan däremot beställarens möjligheter att bevisa att ett arbete tagit längre tid att utföra än normalt — dvs. att kostnaderna är höga — torde vara mycket bättre. 27 Om det saknas ett gängse pris (relevant jämförelseobjekt med samma förutsättningar) är det svårt att avgöra vad som är en ”normal” kostnad för entreprenaden, och ännu svårare att avgöra vad som är ”mycket högre” än normal kostnad. 28 Som påtalats ovan kan av förklarliga skäl referenser till pågående och avslutade skiljemål med sådana belopp dessvärre inte kommenteras närmare. 2 9 Hovrätten uttalade: ”I kap. 6 § 9 specificeras vilka kostnader som ska ersättas enligt självkostnadsprincipen. Vidare innehåller § 10 vissa regler som gäller vid en tillämpning av självkostnadsprincipen. Vid dessa förhållanden anser hovrätten att priset följer av parternas avtal. 45 § köplagen är därmed inte tillämplig på parternas avtalsförhållande.” 30 Gentele s. 614 ff. 31 Se avsnitt 3.4 nedan. Jfr Magnusson & Wagner, Löpande räkning: Är priset avtalat eller finns utrymme för att bedöma prisets skälighet?, JT 2022–23 s. 12 ff. 32 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno Version 3B, kommentaren till 45 § avsnitt 10.2.4. 33 Ibid. 3 4 Samma Gentele s. 618. 35 Se vidare avsnitt 3.4 nedan. 3 6 Hovrättens dom s. 18. 3 7 Tingsrättens dom s. 34. 3 8 Trots att Riksbyggens s.k. avdrag översteg det av Serneke fordrade beloppet i huvudkäromålet framställde Riksbyggen för egen del inget genkäromål beträffande avdragen. 39 Så verkar även nämnden ha uppfattat dem, se strax nedan. 40 Med hänvisning till Lindskog, Betalning, Juno Version 3, s. 145 f. 41 Om jag förstår skiljedomen rätt stod det i fakturorna att de var a conto. 4 2 Skiljedomen s. 716 f. 43 P. 8 i domskälen. Uttalandena upprepades av HD i ”Omsättningsmålet”, NJA 2021 s. 943 p. 12. Se vidare om uttalandena och dess betydelse bl.a. i avsnitt 4.3 nedan. Då fråga i målet torde ha varit om avtalsbrott (till grund för återkravet låg påståenden om icke-uppfyllande av verifieringskrav samt påståenden om brott mot omsorgsplikten), kan man fråga sig varför entreprenören Serneke inte gjorde gällande för sen avtalsbrottsreklamation. Se vidare härom avsnitt 4.5 nedan. 44 Se s. 12 i hovrättens domskäl. 4 5 Bedömningen är ägnad att förvåna. Se avseende denna fråga avsnitt 2.3 ovan. 46 Hovrätten hänvisade härvid till Samuelsson, AB 04 En kommentar, andra uppl. s. 428. Per Samuelssons kommentar är, som utvecklas närmare nedan, såväl ofullständig som felaktig i flera avseenden (se avsnitt 4.3 och 4.4 nedan). Den mest grundläggande bristen i resonemanget är att redan betalningen i sig kan utgöra en disposition. 4 7 Lindskog, Betalning, JUNO Version 3, s. 150 (”Lindskog”). I en del skiljerättsliga återkravsmål har uppfattningen framförts att betalarens vilja skulle vara styrande för betalningens effekter. Ett sådant påstående är helt enkelt fel. Viljeteorin har varit övergiven sedan mer än 100 år tillbaka i svensk rätt. Huruvida det finns ett insiktskrav hos betalaren avseende mottagarens uppfattning, se avsnitt 4.2 in fine nedan. 4 8 Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 7 §. 49 Från beställarhåll kan noteras att det inte ifrågasatts att beställaren principiellt kan gå miste om rätten att invända efter att denne betalat (Ingvarsson & Utterström s. 548 f.). Författarna godtar utgångspunkten att så kan ske men nämner sedan tre exempel där annan utgångspunkt gäller; vid betalning à conto, om parterna uttryckligen avtalat att slutreglering ska ske senare samt då betalning erläggs enligt betalningsplan utan någon koppling till värdet av det faktiska utförandet (alltså då tomma lyftfakturor utfärdas). 50 Se avsnitt 3.1 ovan. 51 Lindskog s. 942 f, Unnersjö, Condictio indebiti — från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier, JT 2024–25 s. 31 ff. (hädanefter ”Unnersjö”) samt ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto”, NJA 2023 s. 339 p. 18. 52 Lindskog s. 948 f. Se även citatet från ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” nedan. 5 3 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 12. 54 ”Tryckerimomsen I”, NJA 2015 s. 1072, p. 13. Det har i Sverige liksom i andra länder tidigare diskuterats om läran om condictio indebeti rätteligen bör beskrivas som läran om när en betalare har en återkravsrätt av ett belopp som han inte var skyldig att betala eller som läran om när en betalningsmottagare får behålla ett belopp som han inte hade rätt till (se bl.a. Lindskog s. 945 med not 3924). I svensk rätt gäller den senare beskrivningen. I Tryckerimomsen I uttalar således HD (p. 21): ”Förlagen har till Mediarummet betalat mervärdesskatt efter en för hög fakturerad skattesats. Betalningen har skett utan rättsgrund och ska därför gå åter, ifall inte läran om condictio indebiti föranleder annat.” Se även Unnersjö s. 27. 55 Mossberg, Rättshandlingsbegreppet: kriterierna, JT 2023–24 s. 92 not 73. 5 6 M hade deponerat medlen hos länsstyrelsen sedan även S, som motsatte sig återgång, gjort anspråk på medlen hos M. 57 ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto p. 24. 58 Ett argument för detta som framhävdes av HD var att en gäldenär, i väntan på ett rättsligt avgörande avseende en tvistig skuld, kan välja att göra en provisorisk betalning för att försäkra sig om att inte drabbas av dröjsmålspåföljder (p. 19, med hänvisning till NJA 1989 s. 224). För synpunkter på HD tillitsbedömning, se Unnersjö 28 ff. 59 Samma slutsats Unnersjö s. 27. Se dock redan justitierådets Linds tillägg i ”Stångastaden”, NJA 1989 s. 224. En sådan turordning förutsätter dock självklart att betalningsmottagaren utformar sin talan i enlighet härmed. 6 0 Lindskog s. 152. Vid läran om condictio indebeti torde efterföljande ond tro vara ett hinder mot ett inrättande. I ”Fastighetsmäklarens klientmeddelskonto” hade K senare samma dag som betalningarna av misstag gått iväg skickat ett mail till M där betalningarna krävdes åter. Den onda tro som M då hamnade i, är inte relevant enligt re integra-bestämmelsen. 61 Unnersjö s. 39 f. 62 Unnersjö s. 40. 6 3 Beställaren har även kontrollmöjligheter enligt AB vad gäller arbetenas kvalitet m.m., se t.ex. AB 04 kap. 3 § 5. 64 Jfr här även exemplen i Lindskog s. 153 ff. 65 Prekluderat blir då alltså (om omständigheterna ger stöd för att en disposition vidtagits) invändningar om kontraktsbrott som baserar sig på att entreprenören påstås ha åsidosatt reglerna i självkostnadsprincipen (bristande verifiering och/eller bristande omsorg). Vad som gäller ifråga om invändningar som baserar sig på en rätt som följer av lag (skäligt pris), se avsnitt 4.5. 66 P. 19. 67 Diskussionen tog fart efter HD:s fullmaktsavgöranden i ”Reseföretagsrepresentanten” NJA 2013 s. 659 och ”Divisionschefen” NJA 2014 s. 684, som fått utstå massiv kritik. Se, utöver debatten mellan Håstad och Lindskog (Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 ff. med replik av Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff.) även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735, Stridsberg, Tillitsfullmakter — nytt klargörande om befogad tillit som behörighetsgrund, JT 2014–15 s. 619, Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt — några kritiska reflektioner kring ett rättsfall, JT 2015–16 s. 330, Unnersjö, Kriterierna för tillitsfullmakt: låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23 s. 647, Unnersjö, Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, NJ 2:23 s. 18, Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff. (väsentligen stöder författaren åsikterna framförda i frågan av Joel Samuelsson i Svensk avtalsrätt, Fullmaktsläran, Iustus, Uppsala 2023) samt Lundberg, Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227. Lindskog har pekat på att HD i ”Låneavtalet med Svea Ekonomi”, NJA 2021 s. 1017, befäst måste-insikts-kravet i fullmaktssammanhang och att avgörandet kom efter meningsutbytet mellan honom och Håstad (se densamme Betalning, s. 152 not 437. Än torde dock inte sista ordet vara sagt. Andra avgöranden som fått utstå liknande kritik är bl.a. ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 171. Där uppställde HD ett krav att den passiva avtalsparten ska ha varit ”medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats”, för att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring (p. 11). På samma sätt som kravet att huvudmannen i en fullmaktssituation ska ha haft insikt om (eller i vart fall insett risken för) att hans rättshandling skulle kunna föranleda en tredje man att hysa tillit i behörighetshänseende inte är förenligt med den traditionella rättshandlingsläran, skulle det kunna argumenteras för att medvetandekravet som HD uppställde i 2018 års fall också är i strid med densamma (se Samuelsson, Fullmaktsläran, Svensk avtalsrätt, s. 87 not 214). Enligt den traditionella rättshandlingsläran ska viljeförklaringars innehåll enkom bedömas objektivt utifrån den befogade uppfattningen som innehållet förmedlar, helt utan hänsyn till vad viljeförklaringsavgivaren må eller bort ha insett om olika förhållanden. När det gäller passivitet utgör ju detta i sig själv en rättshandling, när mottagaren har befogad anledning att uppfatta passiviteten som ett uttryck för en avsikt att rättshandla. Ett krav på att den passive parten ska varit medveten om avtalstillämpningens avvikelse från vad som ursprungligen har avtalats är ett slags medvetandekrav inriktat på visst innehåll; det kan ifrågasättas om det inte kan jämställas med ett krav på att den passive parten måste vara medveten om att viljeförklaringen (passiviteten) förmedlar en viss innebörd som avviker från innehållet i den ursprungliga rättshandlingen (se Somo, Gör två fel ett rätt? En analys av NJA 2018 s. 171, SvJT 2024 s. 788, i anslutning bl.a. till not 18). 68 Motsatt uppfattning Lindskog s. 152. 69 Lindskog s. 145. 7 0 Passiviteten och tiden torde därmed kunna få betydelse vid den allmänna intresseavvägningen. 7 1 Se avsnitt 3.4 ovan. 72 HD omnämnde i p. 25–27 avgörandena ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 samt ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. 7 3 HD hänvisade till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 och ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142. 74 Se härom avsnitt 4.2 ovan. 75 Ifråga om eventuella insiktskrav hos den passive parten, se not 64 ovan. 76 Unnersjö s. 38 f. Om rättslig flerspårighet, se även Lindskog, Något om rättslig flerspårighet, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 191 ff. 77 Jfr Unnersjö s. 38 f. 7 8 Jfr t.ex. ”Den överprissatta torven” NJA 1947 s. 137, där ett parti torv levererades till ett pris överstigande det normalpris som säljaren enligt den offentligrättsliga regeln hade att tillämpa. Säljaren, som hade mottagit hela köpeskillingen, befanns vara icke återbetalningspliktig för överpriset (se vidare Lindskog s. 58 ff.). 7 9 Se i detta avseende ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019 s. 379. Jfr å andra sidan Lindskog, Preskription, uppl. 4, 2017, s. 730 ff. 80 Jfr hovrättsfallet referat i avsnitt 3.4. 8 1 Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 47 §. 82 Annars blir han i praktiken bunden. Se ”Svartöns Pris” p. 18. Att en betalning utan protest kan få avtalsverkan har berörts ovan. Som framgått där är det dock i första hand den för betalningsmottagaren synliga rättshandlingsviljan som ligger bakom betalningen som är avgörande för den avtalsrättsliga tillitsprincipsprövningen, eventuellt i kombination med omständigheter såsom att betalningen skett förbehållslöst m.m. (jfr här not 45). 8 3 Se ”Omsättningsmålet” NJA 2021 s. 943 p. 12.
- 19. En betalning kan ha en avtalsrättslig grund, såsom när en gäldenär betalar sin borgenär, eller utgöra en disposition genom vilken betalaren frivilligt gör en betalning till mottagaren. I båda fallen finns det då en rättsgrund för betalningen och läran om condictio indebiti blir inte tillämplig. Så kan vara fallet även om själva betalningen berodde på ett misstag från betalarens sida. En förutsättning är då att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Att mottagaren kände till att betalaren ifrågasatte sin betalningsskyldighet utesluter inte att betalningen kan anses ha rättsgrund. Exempelvis kan mottagaren av en betalning under en pågående tvist ha anledning att uppfatta betalningen som en provisorisk betalning i avvaktan på att tvisten blir avgjord. (Jfr ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, Stefan Lindskog, Betalning, 3 uppl. 2022, s. 147–155, s. 816 och s. 942–944 samt Phillips Hult, Condictio indebiti, Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, 1947, s. 256 f.) I korthet var omständigheterna i ”Fastighetsmäklarens klientmedelskonto” att köparen K hade ingått avtal med säljaren S om förvärv av två fastigheter. Enligt depositionsavtal mellan S, K och den fastighetsmäklare M som förmedlade köpen skulle respektive handpenning deponeras på mäklarens klientmedelskonto, vilket skedde. Ungefär en månad innan tillträdesdagen meddelade K till M att K skulle föra över resterande del av köpeskillingen — 1 710 000 kr — till samma konto som handpenningarna (alltså M:s klientmedelskonto). Nio dagar innan tillträdet meddelade K till S att K begärde återgång av köpen. Kopia av meddelandet skickades till M:s postadress. Till följd av att K hade missat att annullera betalningsuppdraget hos banken kom medel om 1 710 000 kr ändå att överföras till klientmedelskontot hos M. K väckte talan mot M om återbetalning av de 1 710 000 kr och anförde att betalning skett av misstag. HD fann att K:s meddelande till M cirka en månad innan tillträdet innebar att K gav M i uppdrag att ta emot betalningarna och vidareförmedla dem till S. Då M inte hade uppfattat K:s begäran om återgång av köpen som en återkallelse av uppdraget att ta emot betalningarna av slutlikviderna fanns enligt HD en rättsgrund för betalningarna. HD uttalade att det från K:s perspektiv visserligen var ett misstag att betalningsuppdraget till banken aldrig annullerades och att betalningarna därför kom att ske. Eftersom betalningarna hade en rättsgrund, saknade därmed misstaget betydelse. En tillämpning av läran om condicitio indebiti aktualiserades enligt HD därmed inte.
Rättsfall
NJA 1989 s. 224
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1989 s. 224
BibTeX
@misc{nja-1989-s-224,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1989 s. 224}},
year = {1989},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 11 artiklar · 24 stycken/fotnoter
Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier7 hänvisningar
- NJA 1999 s. 575 på s. 585, NJA 2001 s. 353 på s. 361 och Ränteskruven NJA 2005 s. 142 på s. 166. I 80-talsfallet Stångåstaden NJA 1989 s. 224 användes visserligen inte ordagrant den ovan återgivna beskrivningen, men nästan. Där, på. s. 235, beskrevs condictio indebiti som ”de rättsgrundsatser som kan anses gälla för återkrav av betalning som erlagts av misstag”.
- NJA 1999 s. 575 på s. 585. Jämför NJA 1994 s. 177 på s. 183, där tillämpningssituationen preciseras ytterligare på så sätt att condictio indebiti anges ta sikte på fall när någon ”erlägger betalning till en annan i tro att han är skyldig denne beloppet och betalningsmottagaren uppbär beloppet i samma övertygelse. Efter någon tid visar det sig att någon skuld inte förelåg eller att skuldens belopp var lägre än det som betalats.” Samma beskrivning förekommer ordagrant i justitierådet Linds tillägg för egen del i Stångåstaden NJA 1989 s. 224, på s. 239.
- Fast möjligen ska man förstå det som att HD i NJA 1994 s. 177 utgick från ett annat, öppnare perspektiv. I det fallet angav HD inte att det finns någon särskild huvudregel vid misstagsbetalReglerna om condictio indebiti tar sikte på fall där någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp, allt i den felaktiga tron att det fanns en betalningsskyldighet. Betalningen har i dessa fall skett av misstag, dvs. utan rättslig grund. Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalningen har skett utan rättsgrund och att ningar. Domstolen förklarade endast att det vid de traditionella condictio indebiti-situationerna uppkommer en fråga om betalaren har rätt att återfå misstagsbetalningen eller om betalningsmottagaren har rätt att behålla den. Därvid sades det bero på många olika faktorer, som kan skifta från fall till fall, vilket av de motstående intressena som förtjänar företräde. Man kan få intrycket att HD ansåg det vara en helt öppen fråga om en misstagsbetalning ska återgå eller stå kvar och att frågan får avgöras genom en skönsmässig bedömning. Referent i målet var justitierådet Lind, som tidigare hade förespråkat just ett sådant öppet förhållningssätt till condictio indebiti-läran i sitt tillägg till sin skiljaktiga mening i Stångåstaden NJA 1989 s. 224. En öppen helhetsvärdering av detta slag förefaller vara gällande rätt i Norge, se Rønning, Condictio indebiti, 2024, s. 14 ff. (Rønning själv, s. 147, förespråkar emellertid en något mera sluten systematik, med återgång som huvudregel och behållanderätt som undantagsregel.) betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.39
- Se särskilt ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt NJA 1931 s. 208, NJA 1943 s. 272, ”Lastbilsleasingen” NJA 1992 s. 728, NJA 1994 s. 532, ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142, ”Jehanders grus” NJA 2007 s. 909, NJA 2008 s. 243. Se även NJA 1996 Not A 1 och justitierådet Linds särskilda tillägg till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224. Jfr också ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 p. 9, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 15. Se även följande underrättspraxis: Svea hovrätts dom den 16 februari 2010 i mål T 5026-08 (revisors skatterådgivning), Svea hovrätts dom den 8 juni 2020 i mål T 5591-19 (tjänst under lagen om transport av farligt gods), Svea hovrätts dom den 2 oktober 2020 i mål T 5996-19 (privatpersons hävning av förhandsavtal vid köp av bostadsrätt). Se även Jakob Andersson 2019, s. 381 f., Jan Kleineman, a.a., s. 334 ff., Johnny Herre Festskrift, s. 133, Torgny Håstad, a.a., s. 25 ff., Christina Ramberg 2010, s. 143, Johannes Marszalek, a.a., s. 882 ff. Jfr dock Stefan Lindskog 2021, s. 744 f.
- Jfr justitierådet Linds särskilda tillägg i ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224 som argumenterat för denna möjlighet. Diskussionen har också uppmärksammats av Stefan Lindskog 2018, s. 138 f., som dock synes anse att ifrågavarande regel förutsätter lagstöd.
- Noterbart i sammanhanget är att HD därmed möjligtvis frångått ett tidigare uttalande i ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, som rörde frågan om condictio indebiti i konsumentsammanhang. Där övervägde HD om den passivitet som konsumenten uppvisat trots allt inte borde leda till att denna förlorat sin rätt till återbetalning, med hänvisning till betalningsmottagarens intresse av ”trygghet”. HD besvarade frågan nekande. HD hänvisade bl.a. till att paralleller med lagregler om reklamation och preskription fick anses ha ett begränsat värde, när det är fråga om att en betalare går miste om sin rätt utan stöd av lag. Uttalandet är inte helt lättolkat (detsamma gäller avgörandet i andra delar) och dessutom var två justitieråd skiljaktiga, men möjligen skulle det kunna förstås som att HD uttryckte en skepsis mot att utan stöd i lag utvidga grunderna för när en misstagsbetalare kan gå miste om sin rätt till återbetalning.
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten2 hänvisningar
- Se bl a NJA 1970 s 539; NJA 1989 s 224; NJA 2001 s 353; NJA 2005 s 142; NJA 2011 s 739; NJA 2015 s 1072. Se även Hult, P, Condictio indebiti s 252 f. Jfr även Ingvarsson, T, Condictio indebiti s 41 ff.
- 478NJA 2001 s 805 252, 320 f NJA 1989 s 206 232, 358, 361NJA 2003 s 37 75, 449 NJA 1989 s 224 251NJA 2004 s 499 244 NJA 1989 s 602 309NJA 2004 s 746 NJA 1990 s 110 29, 107 f, 110, I & II 112
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20043 hänvisningar
- I NJA 1989 s. 224 befanns ett bolag vara återbetalningsskyldigt för vad en person, M, erlagt för mycket efter krav från säljaren på kompensation för indexhöjningar. Bolaget hade emellertid åberopat principerna om condictio indebiti till stöd för att återbetalning inte skulle behöva ske. Enligt HD var de vägande invändningar som hade särskilt intresse i målet dels (i) hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, dels (ii) passivitet hos betalaren. Avseende den första frågan (i) anförde HD att säljaren haft visst stöd för sitt påstående att M:s betalningar hade varit ägnade att inge bolaget uppfattningen att hon godtagit bolagets inställning till betalningsskyldigheten. Emellertid hade säljaren redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringarna genom att inte bara personen utan även andra köpare kontaktat säljaren i frågan. En annan köpare hade härutöver i brev ifrågasatt säljarens rätt till tilläggsköpeskilling och ytterligare andra hade uppmärksammat säljaren på att det pågick flera rättegångar om motsvarande frågor. Enligt HD hade säljaren ”därför inte kunnat känna sig säker på sin rätt att ta ut tillägget”, varför köparen i och för sig inte ansågs förhindrad att återfå det som erlagts för mycket. I den andra frågan (ii) om köparens passivitet konstaterades att M inte under omkring två och ett halvt år efter den sista betalningen vidtagit någon åtgärd för att uppmärksamma bolaget på att hon betalat ersättningen utan att anse att bolaget var berättigat härtill. Det konstaterades också att förklaringen härtill varit att hon inte insett möjligheterna att få tillbaka pengar förrän en annan köpare efter en dom i TR fått rätt till återbetalning. Som ett argument i motsatt riktning kunde dock anföras att det för bolaget måste ha ”framstått som en högst påtaglig risk” att också andra köpare skulle återkräva utbetalade belopp om de köpare som inlett rättslig process vann bifall och att denna osäkerhet måste ha bestått under hela den tid rättegångarna pågick. Ett annat argument i samma riktning var att bolaget måste ha insett att M betalat i förlitan på att bolagets uppgifter varit riktiga. Emellertid kunde det enligt HD sättas ifråga om inte en passivitet av motsvarande slag i ett affärsmässigt mellanhavande skulle ha medfört att betalaren hade gått miste om sin rätt. Till följd av utvecklingen på konsumentskyddsområdet fann HD emellertid att bl.a. ”kan en betalningsmottagare inte förvänta sig att vid en betalning som görs av konsument kunna på betalaren ställa samma krav på omdöme och aktivitet som fordras av en näringsidkare”, varför det ansågs att M:s återkrav framställts inom skälig tid.
- Utanför det lagreglerade området kan det vara osäkert vad som gäller beträffande en eventuell skyldighet att reklamera. I några avgöranden har dock gjorts klart att huvudregeln numera är att reklamation måste ske inom skälig tid för att en parts rättigheter inte skall utsläckas. Ett exempel härpå är NJA 1994 s. 532, som rörde frågan om en uppdragstagare, som mot betalning utfört prov rörande tygs ljushärdighet, skulle anses skadeståndsskyldig för att denne lämnat otillräckliga upplysningar om resultaten av testerna. Här byggde HD:s resonemang på premissen att en reklamationsskyldighet förelåg för uppdragsgivaren, trots avsaknaden av lagstöd (se härtill Hellner, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 3 uppl. 2 häftet 1996, s. 144 ff.). Här hade uppdragsgivaren i maj 1985 genom information från en grossist fått meddelande om att det testade och sålda tyget blektes i solljus. Uppdragsgivaren hade därför låtit uppdragstagaren testa tyget igen och erhållit samma besked som tidigare. Emellertid lät uppdragsgivaren då utföra ett eget test under perioden 6–17 juni 1985 som visade att tyget blektes i större utsträckning än som angivits av uppdragstagaren, varför reklamation skedde i telefonsamtal och brev den 18 juni 1985. Denna reklamation ansågs ha skett i tid. I mål T 4233-01 hade leasetagaren erlagt för höga leasingavgifter till leasegivaren. HD konstaterade här att en allmän princip inom civilrätten är att en köpare eller beställare, som vill göra gällande anspråk på grund av fel eller brist, måste reklamera inom skälig tid efter det att denne märkt eller bort märka bristen. Principiellt ansågs en reklamationsskyldighet föreligga även i en situation där leasegivaren kontraktsstridigt krävt för höga leasingavgifter. Reklamationen ansågs här ha ”framställts inom skälig tid”. Att märka här är att skälet till att reklamation ansågs ha skett i tid var att det ansågs att leasetagaren reklamerat så snart han insett att det förekommit överdebiteringar och att han inte borde ha insett detta tidigare. Här kan jämföras med NJA 1989 s. 224, där betalaren i ett condictio indebiti-fall ansågs ha krävt återbetalning i tid och där det sålunda ansågs att en generell skyldighet finns att reklamera även för dessa situationer (se här det särskilda yttrande av JustR Lind).
- NJA 1978 s. 147...........................626, 627 NJA 1981 s. 1091.................685, 706, 714 NJA 1978 s. 223..................................614 NJA 1981 s. 1205.................................591 NJA 1978 s. 301...........................642, 650 NJA 1981 s. 1255.................................641 NJA 1978 s. 307...642, 647, 651, 712, 719 NJA 1982 s. 36............................645, 695 NJA 1978 s. 317..................................557 NJA 1982 s. 138..................................616 NJA 1978 s. 389..................................634 NJA 1982 s. 244..................................624 NJA 1978 s. 432...................601, 702, 718 NJA 1982 s. 301..................................681 NJA 1978 s. 618..................................698 NJA 1982 s. 366 I................................658 NJA 1978 s. 628..................................604 NJA 1982 s. 380..................................679 NJA 1978 s. 742..................................728 NJA 1982 s. 386..................................701 NJA 1979 s. 85....................................698 NJA 1982 s. 390..................................597 NJA 1979 s. 94....................................690 NJA 1982 s. 404..........................687, 688 NJA 1979 s. 295..................................687 NJA 1982 s. 493..................................589 NJA 1979 s. 401..................................601 NJA 1982 s. 493 I................................579 NJA 1979 s. 451..................................634 NJA 1982 s. 493 II...............................579 NJA 1979 s. 483...................595, 608, 649 NJA 1982 s. 573..................................734 NJA 1979 s. 666...........................592, 593 NJA 1982 s. 589..........................561, 661 NJA 1979 s. 670...........................686, 721 NJA 1982 s. 613..................................599 NJA 1979 s. 731..................................594 NJA 1982 s. 691..........................585, 636 NJA 1979 s. 790...................645, 647, 695 NJA 1982 s. 778..................................556 NJA 1980 s. 1......................................580 NJA 1982 s. 800..........................590, 591 NJA 1980 s. 46....................................601 NJA 1982 s. 853..................................591 NJA 1980 s. 145...................583, 597, 624 NJA 1983 s. 118..................................679 NJA 1980 s. 263..................................582 NJA 1983 s. 229..................................572 NJA 1980 s. 311..................................678 NJA 1983 s. 332..........................594, 673 NJA 1980 s. 383...........................700, 701 NJA 1983 s. 385..................................594 NJA 1980 s. 398...........................613, 656 NJA 1983 s. 510..........................590, 591 NJA 1980 s. 547..................................660 NJA 1983 s. 550..................................561 NJA 1980 s. 555..................................647 NJA 1983 s. 604..................................556 NJA 1980 s. 624..................................642 NJA 1983 s. 617..........................698, 699 NJA 1980 s. 705...........................561, 660 NJA 1983 s. 617 I................................704 NJA 1981 s. 259...........................636, 637 NJA 1983 s. 808..........................616, 656 NJA 1981 s. 269..................................586 NJA 1983 s. 858..................641, 651, 695 NJA 1981 s. 323...........................556, 615 NJA 1983 s. 865...........595, 642, 647, 656 NJA 1981 s. 400...........................615, 655 NJA 1984 s. 3......................647, 650, 695 NJA 1981 s. 412..................................556 NJA 1984 s. 12....................................645 NJA 1981 s. 552..................................614 NJA 1984 s. 45....................................659 NJA 1981 s. 577..................................743 NJA 1984 s. 115..........................598, 625 NJA 1981 s. 693...........................561, 661 NJA 1984 s. 185..................................731 NJA 1981 s. 711..................................590 NJA 1984 s. 229..................................593 NJA 1981 s. 718..................................582 NJA 1984 s. 251..................................669 NJA 1981 s. 811..................................558 NJA 1984 s. 271..........................644, 657 NJA 1981 s. 815..................................647 NJA 1984 s. 280..........................598, 625 NJA 1981 s. 848..................................604 NJA 1984 s. 381..................................726 NJA 1981 s. 894...........................651, 656 NJA 1984 s. 482..................................555 NJA 1981 s. 897..................................559 NJA 1984 s. 501 I................................671 NJA 1981 s. 1050.........................687, 688 NJA 1984 s. 501 II...............................671 NJA 1981 s. 1072................................614 NJA 1984 s. 600..........................733, 734 NJA 1984 s. 673..................................560 NJA 1987 s. 80............................677, 678 NJA 1984 s. 733..................................693 NJA 1987 s. 167..................................561 NJA 1984 s. 747..................................749 NJA 1987 s. 211..................................563 NJA 1984 s. 772..................................561 NJA 1987 s. 243..........................734, 747 NJA 1984 s. 795..................................602 NJA 1987 s. 253..................................733 NJA 1985 s. 29....................................688 NJA 1987 s. 259..........................733, 745 NJA 1985 s. 97....................................561 NJA 1987 s. 266..................................621 NJA 1985 s. 121..................................732 NJA 1987 s. 312..................................687 NJA 1985 s. 178...................581, 585, 586 NJA 1987 s. 383..................................754 NJA 1985 s. 219..................................637 NJA 1987 s. 394..................................600 NJA 1985 s. 223...........................728, 729 NJA 1987 s. 417..................................679 NJA 1985 s. 232..................................634 NJA 1987 s. 468..................................744 NJA 1985 s. 274..................................650 NJA 1987 s. 553..................................604 NJA 1985 s. 343..................................618 NJA 1987 s. 592..................................572 NJA 1985 s. 352..................................723 NJA 1987 s. 639..................................593 NJA 1985 s. 365..................................633 NJA 1987 s. 668..................................636 NJA 1985 s. 373..................................585 NJA 1987 s. 692..........................573, 700 NJA 1985 s. 397 I.........................596, 621 NJA 1987 s. 710..................................705 NJA 1985 s. 397 II...............615, 631, 689 NJA 1987 s. 716..................................734 NJA 1985 s. 468...........................729, 732 NJA 1987 s. 726..................................559 NJA 1985 s. 561..................................750 NJA 1987 s. 746..................................733 NJA 1985 s. 573...........................580, 721 NJA 1987 s. 763..................................723 NJA 1985 s. 615..................................561 NJA 1987 s. 835..........................605, 712 NJA 1985 s. 641..................................679 NJA 1987 s. 845 I........................561, 580 NJA 1985 s. 717...................566, 569, 570 NJA 1987 s. 845 II...............................580 NJA 1985 s. 871...........................648, 650 NJA 1987 s. 982..................................754 NJA 1985 s. 879..................................684 NJA 1988 s. 3..............................694, 695 NJA 1986 s. 3......................................672 NJA 1988 s. 94....................................730 NJA 1986 s. 40....................................663 NJA 1988 s. 176..................................743 NJA 1986 s. 44.............................665, 666 NJA 1988 s. 197..................................561 NJA 1986 s. 61.............................709, 710 NJA 1988 s. 205..................................668 NJA 1986 s. 136...........................634, 684 NJA 1988 s. 230..................................600 NJA 1986 s. 146..................................637 NJA 1988 s. 312..................................658 NJA 1986 s. 198..................................742 NJA 1988 s. 335..................649, 682, 684 NJA 1986 s. 205...........................589, 689 NJA 1988 s. 363..................................724 NJA 1986 s. 358..................................672 NJA 1988 s. 408..................................611 NJA 1986 s. 366..................................636 NJA 1988 s. 457..................578, 724, 725 NJA 1986 s. 388..................................592 NJA 1988 s. 503 I................................735 NJA 1986 s. 454..................................668 NJA 1988 s. 503 II.......................735, 736 NJA 1986 s. 470..................................672 NJA 1988 s. 512..................................607 NJA 1986 s. 495..................................583 NJA 1988 s. 583..........................669, 690 NJA 1986 s. 503..................................618 NJA 1988 s. 598..................................743 NJA 1986 s. 513..................................633 NJA 1989 s. 7......................................691 NJA 1986 s. 539..................................733 NJA 1989 s. 9......................................661 NJA 1986 s. 596...........................570, 616 NJA 1989 s. 117..........................651, 712 NJA 1986 s. 670 I.........616, 644, 648, 656 NJA 1989 s. 156..................652, 703, 712 NJA 1986 s. 696...........................665, 666 NJA 1989 s. 177..................................668 NJA 1986 s. 712...........................679, 706 NJA 1989 s. 185..................................732 NJA 1986 s. 741..................................561 NJA 1989 s. 206..................................685 NJA 1986 s. 748..................................585 NJA 1989 s. 215..................................639 NJA 1989 s. 224...........................576, 683 NJA 1992 s. 263..........................565, 635 NJA 1989 s. 269...607, 615, 619, 675, 736 NJA 1992 s. 268 I................................663 NJA 1989 s. 346...........596, 597, 605, 619 NJA 1992 s. 268 II...............................663 NJA 1989 s. 389..................................679 NJA 1992 s. 290..................................593 NJA 1989 s. 505...........................585, 586 NJA 1992 s. 299..................................564 NJA 1989 s. 546...........................673, 725 NJA 1992 s. 303..................................739 NJA 1989 s. 614...................587, 702, 714 NJA 1992 s. 326..................................699 NJA 1989 s. 671...........................665, 666 NJA 1992 s. 351..................674, 722, 723 NJA 1989 s. 768..................................565 NJA 1992 s. 375..........................617, 628 NJA 1989 s. 773..................................612 NJA 1992 s. 403..................................621 NJA 1990 s. 18....................................560 NJA 1992 s. 414..................575, 622, 623 NJA 1990 s. 24.............................604, 621 NJA 1992 s. 428..................................606 NJA 1990 s. 35.............................736, 746 NJA 1992 s. 439..........................623, 751 NJA 1990 s. 80....................................678 NJA 1992 s. 502..................................707 NJA 1990 s. 110..................................732 NJA 1992 s. 782..566, 596, 619, 658, 703, NJA 1990 s. 245..................................659 749 NJA 1990 s. 405..................................690 NJA 1992 s. 829..........................742, 752 NJA 1990 s. 591...................566, 567, 569 NJA 1992 s. 845 I................................739 NJA 1990 s. 608...................643, 680, 713 NJA 1992 s. 845 II...............................739 NJA 1990 s. 705..................................718 NJA 1992 s. 892..................................742 NJA 1990 s. 745...........................626, 627 NJA 1993 s. 163..................630, 673, 674 NJA 1991 s. 3 I....................................584 NJA 1993 s. 188..................................669 NJA 1991 s. 3 II..................................584 NJA 1993 s. 222..................................664 NJA 1991 s. 43.............................654, 705 NJA 1993 s. 228..................................751 NJA 1991 s. 217...........................697, 717 NJA 1993 s. 319..................................589 NJA 1991 s. 277...................673, 674, 722 NJA 1993 s. 324..................................561 NJA 1991 s. 319..................................609 NJA 1993 s. 436..................603, 613, 682 NJA 1991 s. 343..................................691 NJA 1993 s. 468..................................560 NJA 1991 s. 412..................................572 NJA 1993 s. 555..........................620, 752 NJA 1991 s. 476...........................636, 706 NJA 1993 s. 570..................................685 NJA 1991 s. 481...........................652, 672 NJA 1993 s. 724..................................736 NJA 1991 s. 574..................................691 NJA 1994 s. 3......................................727 NJA 1991 s. 597..................................660 NJA 1994 s. 10 I..........................578, 579 NJA 1991 s. 625...........653, 685, 715, 716 NJA 1994 s. 10 II.........................578, 579 NJA 1991 s. 647..................................748 NJA 1994 s. 69....................................560 NJA 1991 s. 682...........................573, 689 NJA 1994 s. 85....................................646 NJA 1991 s. 725...........641, 653, 654, 704 NJA 1994 s. 95....................................747 NJA 1991 s. 736..................................725 NJA 1994 s. 130..................562, 598, 625 NJA 1991 s. 796..................................726 NJA 1994 s. 177..................................578 NJA 1991 s. 808...........................646, 696 NJA 1994 s. 190..................................663 NJA 1992 s. 16....................................737 NJA 1994 s. 204..........................617, 628 NJA 1992 s. 58.............................707, 715 NJA 1994 s. 297..................................661 NJA 1992 s. 66.............................559, 562 NJA 1994 s. 359..................573, 574, 595 NJA 1992 s. 113..................................672 NJA 1994 s. 381..................................674 NJA 1992 s. 130...........................608, 710 NJA 1994 s. 449 I................................672 NJA 1992 s. 143..................................592 NJA 1994 s. 449 II...............................672 NJA 1992 s. 163..................................660 NJA 1994 s. 474..................................730 NJA 1992 s. 168..................................566 NJA 1994 s. 532..................606, 683, 708 NJA 1992 s. 213..................................722 NJA 1994 s. 553..................................750 NJA 1992 s. 243...........................641, 707 NJA 1994 s. 566..........................605, 606 NJA 1994 s. 712 I................................597 NJA 1997 s. 454..................................729 NJA 1994 s. 712 II..............................597 NJA 1997 s. 524..................................594 NJA 1994 s. 712 III.............................597 NJA 1997 s. 612..................................725 NJA 1994 s. 746...........................664, 690 NJA 1997 s. 629..........................645, 646 NJA 1995 s. 25....................................658 NJA 1997 s. 667..........................653, 654 NJA 1995 s. 135..................................557 NJA 1997 s. 699..................................633 NJA 1995 s. 197..................................574 NJA 1997 s. 734..................................740 NJA 1995 s. 274...........................701, 704 NJA 1997 s. 813..........................727, 728 NJA 1995 s. 356..................................729 NJA 1997 s. 832..................................671 NJA 1995 s. 437..................................570 NJA 1998 s. 3..............................618, 667 NJA 1995 s. 478..................................660 NJA 1998 s. 23....................................658 NJA 1995 s. 586..................................618 NJA 1998 s. 99............................590, 689 NJA 1995 s. 610..................................690 NJA 1998 s. 118..................................638 NJA 1995 s. 648...........................737, 738 NJA 1998 s. 252..........................742, 748 NJA 1996 s. 3......................................600 NJA 1998 s. 304..........................567, 569 NJA 1996 s. 19.....................630, 673, 675 NJA 1998 s. 343..................................606 NJA 1996 s. 68....................................678 NJA 1998 s. 364..................................609 NJA 1996 s. 104...........................699, 703 NJA 1998 s. 390..................................711 NJA 1996 s. 139..................................633 NJA 1998 s. 407..................................648 NJA 1996 s. 252...........571, 665, 702, 706 NJA 1998 s. 426..................................753 NJA 1996 s. 368...........................685, 731 NJA 1998 s. 438..................................716 NJA 1996 s. 400...........................573, 620 NJA 1998 s. 448..................................602 NJA 1996 s. 410..................................587 NJA 1998 s. 462..................................562 NJA 1996 s. 560...........................678, 750 NJA 1998 s. 520...........573, 701, 737, 738 NJA 1996 s. 564...........................699, 704 NJA 1998 s. 552..................................660 NJA 1996 s. 584...........................648, 696 NJA 1998 s. 610..................................563 NJA 1996 s. 598...................614, 649, 657 NJA 1998 s. 625..................................716 NJA 1996 s. 652..................................614 NJA 1998 s. 750..................................748 NJA 1996 s. 663..................................601 NJA 1998 s. 792..................657, 693, 696 NJA 1996 s. 700..................................700 NJA 1998 s. 852..................................675 NJA 1996 s. 727..................................610 NJA 1998 s. 873..........................629, 720 NJA 1996 s. 809..................................747 NJA 1998 s. 893..........................715, 717 NJA 1997 s. 5......................................588 NJA 1999 s. 35....................................611 NJA 1997 s. 27....................................554 NJA 1999 s. 52....................................737 NJA 1997 s. 44.....................575, 602, 644 NJA 1999 s. 71....................................691 NJA 1997 s. 58....................................662 NJA 1999 s. 188..................................754 NJA 1997 s. 65....................................708 NJA 1999 s. 197..................................699 NJA 1997 s. 86....................................623 NJA 1999 s. 232..................................749 NJA 1997 s. 93....................................564 NJA 1999 s. 304..................................600 NJA 1997 s. 97....................................740 NJA 1999 s. 408..........................594, 630 NJA 1997 s. 127 I.654, 655, 685, 705, 718 NJA 1999 s. 512..........................737, 738 NJA 1997 s. 127 II...............654, 655, 705 NJA 1999 s. 575...........558, 577, 581, 588 NJA 1997 s. 149..................................642 NJA 1999 s. 629..................................603 NJA 1997 s. 240..................................676 NJA 1999 s. 793..................558, 588, 658 NJA 1997 s. 250..................................748 NJA 2000 s. 31....................................737 NJA 1997 s. 281..................................747 NJA 2000 s. 43....................................660 NJA 1997 s. 290..................................644 NJA 2000 s. 48............................574, 739 NJA 1997 s. 307..................................612 NJA 2000 s. 97....................................676 NJA 1997 s. 347..................................637 NJA 2000 s. 137..........................737, 738 NJA 1997 s. 382..................................611 NJA 2000 s. 225..................608, 721, 727 NJA 2000 s. 262..................................753 NJA 2001 s. 711..................................575 NJA 2000 s. 285..................................740 NJA 2001 s. 721..................................663 NJA 2000 s. 380..................................571 NJA 2001 s. 750..................................616 NJA 2000 s. 462..................................595 NJA 2001 s. 878..................................700 NJA 2000 s. 538..................................620 NJA 2002 s. 3......................................661 NJA 2000 s. 569...........734, 735, 746, 747 NJA 2002 s. 11....................................728 NJA 2000 s. 629..................................638 NJA 2002 s. 41....................................664 NJA 2000 s. 667..................................677 NJA 2002 s. 142..................561, 662, 747 NJA 2000 s. 685..................................613 NJA 2002 s. 213..........................681, 699 NJA 2000 s. 712...........................629, 720 NJA 2002 s. 244..........................567, 568 NJA 2000 s. 747 I................................555 NJA 2002 s. 322..................................564 NJA 2000 s. 747 II..............................555 NJA 2002 s. 358..................................744 NJA 2000 s. 773..................................620 NJA 2002 s. 378..........................607, 670 NJA 2001 s. 3......................................629 NJA 2002 s. 412..................................727 NJA 2001 s. 10.............................634, 635 NJA 2002 s. 467..................................560 NJA 2001 s. 46....................................633 NJA 2002 s. 477..................641, 697, 714 NJA 2001 s. 75.....................562, 563, 632 NJA 2002 s. 561..................................634 NJA 2001 s. 93....................................741 NJA 2002 s. 577..................................667 NJA 2001 s. 138..................................632 NJA 2002 s. 630..........................653, 686 NJA 2001 s. 155...........................630, 643 NJA 2002 s. 644..................................719 NJA 2001 s. 177..................................639 NJA 2003 s. 128..................................607 NJA 2001 s. 191 I................................567 NJA 2003 s. 194..................................582 NJA 2001 s. 191 II..............................567 NJA 2003 s. 302..........................734, 741 NJA 2001 s. 234..................................711 NJA 2003 s. 540..................................752 NJA 2001 s. 241 I.........................670, 690 NJA 2004 s. 3......................................748 NJA 2001 s. 241 II..............................670 NJA 2004 s. 167..................................751 NJA 2001 s. 255...........................605, 615 NJA 2004 s. 288..................................751 NJA 2001 s. 269..................................708 NJA 2004 s. 397..................................561 NJA 2001 s. 292..................................663 NJA 2004 s. 499...........631, 735, 744, 746 NJA 2001 s. 309..................................680 NJA 2004 s. 534..........................575, 622 NJA 2001 s. 329...........................734, 745 NJA 2004 s. 682..................564, 588, 657 NJA 2001 s. 353..................................578 NJA 2004 s. 804..........................590, 599 NJA 2001 s. 486..................................749 NJA 2004 s. 862..................................554 NJA 2001 s. 511...........................565, 601 T 2362-01............................................640 NJA 2001 s. 657..................................685 T 4233-01....574, 577, 610, 664, 683, 724, NJA 2001 s. 695 I................................741 751 NJA 2001 s. 695 II..............................741
- 158 den ansåg att reklamationen var gjord inom skälig tid. Med detta fall måste dock fallet ARN 94-3277 jämföras. I fallet var det fråga om en språkresa och konsumenten reklamerade mot ett valutatillägg som researrangören hade upp burit ca en och en halv månad före resan. Konsumenten reklamerade ca fem månader efter hemkomsten. Nämnden ansåg att konsumenten reklamerat för sent. Nämnden angav: ”Den omständigheten att annan resenär begärt rättslig prövning av sitt ärende utgör inte något skäl som i sig ger [den klagande] rätt att skjuta upp sin reklamation.”436 Kanske det här var den långa reklamationstiden som var orsaken till nämndens uttalande. Ett mer auktoritativt fall kan likväl hittas i svensk HD-praxis. Fallet NJA 1989 s. 224 gällde likväl frågan om rätten att kräva återbäring av obehörig vinst och inverkan av passiviteten hos den som var berättigad till återkrav. I fråga om den återkrävande personens aktivitetskrav konstaterade HD att inte enbart denna persons agerande var av betydelse: ”Utredningen i målet ger visst stöd åt Stångåstadens437 påstående att Margareta R:s438 betalningar under före liggande omständigheter var ägnade att inge Stångåstaden uppfattningen att hon godtagit företagets ståndpunkt rörande hennes skyldighet att erlägga den fordrade kompensationen för indexförhöjningar. Å andra sidan hade Stång åstaden redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringar av sådan anledning. Sålunda hade inte bara Margareta R utan även andra köpare av hus tillhörande samma etapp kontaktat Stångåstaden i frågan. Vid denna tid hade också makarna Danielsson i brev till Stångåstaden ifrågasatt företagets rätt till en motsvarande tilläggsköpeskilling. Slutligen bör framhållas, att köpare då hade uppmärksammat Stångåstaden på att flera rättegångar om motsvarande frågor pågick mot andra byggnadsföretag, varvid domar förekommit till små husköparens förmån.” HD gav Margareta R rätt att återfå beloppet trots att hon förhållit sig passiv i ca två och ett halvt år efter betalningen. Visserligen var det fråga om en situation som avvek från en avtalsbrottssituation, men argumentationen i fallet skulle mutatis mutandis kunna över föras på avvägningen av huruvida en konsument reklamerat i rätt tid i ett sådant fall där näringsidkarens prestation har ett genomgående fel som berör flera än en konsument.
- en betalare skall gå miste sin rätt utan stöd av lag.” Min tes är den motsatta: Fallet NJA 1989 s. 224 kan ha ett visst värde vid behandlingen av reklamationsproblematiken till följd av att argumentatio nen om reklamationens kollektiva verkningar är likvärdig t.ex. i en situa tion av icke-lagreglerad reklamationsplikt som i fallet om återbäring av obehörig vinst. Man kan nämligen bra tänka sig situationer där näringsid karens avtalsbrott består i att en prestation är behäftad med ett fel som drabbat ett flertal konsumenter. Detta sker särskilt om en vara drabbats av ett konstruktionsfel, t.ex. om tyget på en serietillverkad soffa inte är så hållbart som man kan förvänta sig av ett sådant tyg. Då reklamationer börjar strömma in till säljaren av sådana soffor, kan säljaren anta att i regel alla köpare kan ha anspråk på felpåföljder, varför en enskild konsuments något försenade reklamation inte borde behandlas lösryckt från andra konsumenters reklamationer, utan ses i ett större sammanhang. På detta sätt kan reklamationerna få verkningar som sträcker sig utanför det enskil da avtalsförhållandet.