1.En annan observation som låter sig göras är att uppfattningen varit utpräg lat atomistisk när frågan prövas huruvida konsumenten reklamerat som sig bör eller inte. Avtalsförhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten beaktas lösryckt från näringsidkarens avtalsförhållanden med andra konsu menter. Detta innebär att man i regel inte tillskrivit reklamationen några kollektiva verkningar. Av tradition har man således när reklamationsfrågan avgjorts inte fäst uppmärksamhet vid huruvida någon annan konsument reklamerat ett motsvarande fel.s. 14
2.Ett gott exempel på att man varit återhållsam med att ge andra konsumenterss. 14
3.reklamationer rättsverkan utöver det enskilda avtalsförhållandet är ARN 1996-s. 14
4.5650 där konsumenten köpt en polotröja, som efter en tvätt hade tappat ens. 14
5.stor del av sitt ludd. Konsumenten hade dock inte märkt detta utan packat neds. 14
6.tröjan med andra vinterkläder och först ett drygt år senare tagit fram den igens. 14
7.och märkt att tröjan såg ut som ett galler utan sitt ludd. Först då reklamerades. 14
8.hon. Näringsidkaren åberopade försenad reklamation, men medgav att allas. 14
9.tröjor av motsvarande slag hade haft samma fel och att ”[s]amtliga kunder soms. 14
10.hade köpt tröjan hade returnerat den omedelbart.” Trots detta förkastades. 14
11.nämnden konsumentens yrkande med motiveringen att hon borde ha reklames. 14
12.rat tidigare. De andra konsumenternas reklamationer hade således ingen vers. 14
13.kan på ärendets utgång.s. 14
14.När det gällt paketreseavtal har ARN i vissa fall givit den reklamerande rätts. 14
15.till längre reklamationstid pga. att den reklamerande avvaktat vilken utgångens. 14
16.varit i andra konsumenters motsvarande mål. I fallet ARN 93-3504 hade tvås. 14
17.konsumenter vid fel i en paketresa reklamerat först när över två månaders. 14
18.förflutit från hemkomsten. Som orsak angav konsumenterna att de velats. 14
19.”avvakta utgången i den reklamation som en granne till dem gjorde.” Nämns. 14
20.158 den ansåg att reklamationen var gjord inom skälig tid. Med detta fall måste dock fallet ARN 94-3277 jämföras. I fallet var det fråga om en språkresa och konsumenten reklamerade mot ett valutatillägg som researrangören hade upp burit ca en och en halv månad före resan. Konsumenten reklamerade ca fem månader efter hemkomsten. Nämnden ansåg att konsumenten reklamerat för sent. Nämnden angav: ”Den omständigheten att annan resenär begärt rättslig prövning av sitt ärende utgör inte något skäl som i sig ger [den klagande] rätt att skjuta upp sin reklamation.”436 Kanske det här var den långa reklamationstiden som var orsaken till nämndens uttalande. Ett mer auktoritativt fall kan likväl hittas i svensk HD-praxis. Fallet NJA 1989 s. 224 gällde likväl frågan om rätten att kräva återbäring av obehörig vinst och inverkan av passiviteten hos den som var berättigad till återkrav. I fråga om den återkrävande personens aktivitetskrav konstaterade HD att inte enbart denna persons agerande var av betydelse: ”Utredningen i målet ger visst stöd åt Stångåstadens437 påstående att Margareta R:s438 betalningar under före liggande omständigheter var ägnade att inge Stångåstaden uppfattningen att hon godtagit företagets ståndpunkt rörande hennes skyldighet att erlägga den fordrade kompensationen för indexförhöjningar. Å andra sidan hade Stång åstaden redan då fått en del reaktioner mot tilläggsdebiteringar av sådan anledning. Sålunda hade inte bara Margareta R utan även andra köpare av hus tillhörande samma etapp kontaktat Stångåstaden i frågan. Vid denna tid hade också makarna Danielsson i brev till Stångåstaden ifrågasatt företagets rätt till en motsvarande tilläggsköpeskilling. Slutligen bör framhållas, att köpare då hade uppmärksammat Stångåstaden på att flera rättegångar om motsvarande frågor pågick mot andra byggnadsföretag, varvid domar förekommit till små husköparens förmån.” HD gav Margareta R rätt att återfå beloppet trots att hon förhållit sig passiv i ca två och ett halvt år efter betalningen. Visserligen var det fråga om en situation som avvek från en avtalsbrottssituation, men argumentationen i fallet skulle mutatis mutandis kunna över föras på avvägningen av huruvida en konsument reklamerat i rätt tid i ett sådant fall där näringsidkarens prestation har ett genomgående fel som berör flera än en konsument.s. 14
21.159s. 15
22.HD anför dock att ” [p]aralleller med olika lagregler om reklamation ochs. 16
23.preskription får anses ha ett begränsat värde, eftersom det nu gäller frågan oms. 16
24.en betalare skall gå miste sin rätt utan stöd av lag.” Min tes är den motsatta: Fallet NJA 1989 s. 224 kan ha ett visst värde vid behandlingen av reklamationsproblematiken till följd av att argumentatio nen om reklamationens kollektiva verkningar är likvärdig t.ex. i en situa tion av icke-lagreglerad reklamationsplikt som i fallet om återbäring av obehörig vinst. Man kan nämligen bra tänka sig situationer där näringsid karens avtalsbrott består i att en prestation är behäftad med ett fel som drabbat ett flertal konsumenter. Detta sker särskilt om en vara drabbats av ett konstruktionsfel, t.ex. om tyget på en serietillverkad soffa inte är så hållbart som man kan förvänta sig av ett sådant tyg. Då reklamationer börjar strömma in till säljaren av sådana soffor, kan säljaren anta att i regel alla köpare kan ha anspråk på felpåföljder, varför en enskild konsuments något försenade reklamation inte borde behandlas lösryckt från andra konsumenters reklamationer, utan ses i ett större sammanhang. På detta sätt kan reklamationerna få verkningar som sträcker sig utanför det enskil da avtalsförhållandet.s. 16
25.Den traditionella uppfattningen i fråga om varor och tjänster har nämli gen varit den att gäldenärens vetskap om ett fel i varan eller tjänsten har medfört att skyldigheten att reklamera faller bort endast om gäldenären erhållit vetskapen innan antingen risken för varan övergått på köparen eller tjänsten slutförts. Såsom jag närmare behandlar i avsnitt 6.9.2, leder närings idkarens vetskap om ett fel före avlämnandet till att han skall anses ha förfarit svikligen och till att konsumenten inte behöver reklamera. Då reklamationen inte har tillskrivits kollektiva verkningar, har den slutsatsen dragits att näringsidkarens vetskap om felet efter att varan avlämnats eller tjänsten slutförts inte har påverkat andra konsumenters ställning än den reklamerande konsumentens. Man kan dock fråga sig om denna uppfatt ning skall anses vara riktig. Å ena sidan har jag visat att det redan nu i praxis kan hittas spår av att en sådan vetskap som näringsidkaren erhåller efter att prestationen avlämnats, kan påverka reklamationen som en förutsättning för att konsumenten skall få åberopa ett avtalsbrott. Å andra sidan har jag i avsnitt 6.4.4 hävdat att det åtminstone i finsk hyresrätt finns en regel om att en sådan vetskap om en brist i hyresobjektet som hyresgivaren får efter att bristen uppstått och efter att hyresobjektet har övergått i hyrestagarenss. 16
26.160 besittning torde befria hyrestagaren från att reklamera för att denne skall kunna åberopa bristen och kräva t.ex. hyresnedsättning. Denna regel är oberoende av om det är hyrestagaren eller någon annan som är källan till hyresgivarens vetskap. Som ett ytterligare stöd för att det är rättsligt möjligt att i allt större utsträckning ge reklamationen eller snarare näringsidkarens vetskap rele vans vid bedömningen av reklamationsfrågan kan en regel i CIV nämnas. Om en passagerare på järnväg drabbas av en personskada följer nämligen av CIV artikel 53 att järnvägens vetskap om skadefallet leder till att den som kräver ersättning inte behöver reklamera. Om flera personer drabbats sam tidigt av en personskada, kommer en annan persons reklamation i vilken meddelande ingår om vem som skadats att leda till att reklamationen har kollektiva verkningar utöver partsförhållandet. Vilken skall rättsföljden vara av att reklamationen ges kollektiva verk ningar eller av att man tillmäter näringsidkarens vetskap en allt större betydelse. En möjlig rättsverkan kunde vara att kravet på reklamation helt föll bort, men i dagens läge torde den kollektiva verkan, dvs. näringsidka rens efterföljande vetskap, inte innebära detta, utan snarare kommer rätts verkan att vara att tiden för den rättidiga reklamationen blir längre än vad den annars skulle ha varit. En annan fråga som kort skall behandlas är vad näringsidkarens vetskap skall anses omfatta? Räcker det att näringsidkaren har fått insikt om att t.ex. ett helt varuparti är behäftat med ett och samma fel eller måste det krävas att näringsidkaren även vet vem som är hans motpart, t.ex. den individuella köparen, om det är fråga om varor. När det gäller t.ex. ett hyresförhållande, kommer en sådan vetskap om en brist i bostaden som näringsidkaren får på något annat sätt än genom ett meddelande från hyresgästen, i regel alltid att innebära att näringsidkaren vet vilket hyresavtal som bristen belastar. Frå gan ställs därför på sin spets i fråga om massproducerade varor. I fråga om sådana varor är det enligt min mening inte ändamålsenligt att ställa upp kravet att näringsidkaren måste veta vem motparten är. Om reklamationen således i vissa fall ges den kollektiva verkan att reklamationstiden förlängs, skall det för massproducerade varors del räcka att näringsidkaren blivit medveten om att alla exemplar eller en betydande del av exemplaren är behäftade med detta fel för att verkan skall inträda.s. 16
27.161s. 17
Sammanfattning
1.Avsnittet har gett vid handen att det i en klar majoritet av bestämmelserna om neutral reklamation föreskrivs att en underlåten reklamation leder till förlust av möjligheten att åberopa avtalsbrottet. Endast när det är fråga om hyresavtal där hyresgivaren i regel har en fortgående skyldighet att hålla hyresobjektet i avtalsenligt skick, har regeln om reklamation modifierats på så sätt att rätten att kräva avtalsenlig prestation och vissa andra påföljder med avseende på framtiden inte faller bort, trots den försummade reklama tionen. Dock är det svårt att klassificera den hyresrättsliga reklamations regeln som en helt separat regel, eftersom likheterna med t.ex. den köp rättsliga regeln ändå är stora.s. 18
2.Den reklamationsregel som ingår i vissa transporträttsliga regelverk och vars rättsverkningar klart avviker från den traditionella reklamationsregeln, innebär att en försummad reklamation leder till att näringsidkarens presta tion skall anses avtalsenlig. Såsom jag ovan pekat på kan verkan av denna transporträttsliga regel i stor utsträckning jämställas med en situation där det inte finns någon regel om neutral reklamation. Det finns ingen tendens att området för denna regel skulle utvidgas, t.ex. genom analogier till andra rättsområden. Regeln uppfattas som en klar särreglering.s. 18
3.Verkningarna av en försummad reklamation inträder i nordisk rätt endast om näringsidkaren åberopar försummad reklamation. Om näringsid karen ger sig in på att diskutera ett avtalsbrott i sak och erbjuder konsu menten åtgärder till följd av avtalsbrottet, kan detta leda till att näringsid karen hindras från att åberopa försummad reklamation.s. 18
4.Slutligen har jag pekat på att en reklamation i vissa fall borde tillerkän nas kollektiv verkan, dvs. att en reklamation som en konsument lämnar kunde komma även andra konsumenter till godo i motsvarande ställning.s. 18