PRESENTATION AV ÄMNET
1.Man kan knappast invända mot att den rättsliga tyngdpunkten i ett fungerande miljöskydd bör förläggas till prevention och miljöskyddslagstiftning snarare än till reparation och skadeståndslagstiftning.1 Olyckor kan dock aldrig helt undvikas. Samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen har även fört med sig nya skaderisker med långt större skadepotential än tidigare. Atomenergins inträde under 1950-talet utgör det kanske mest typiska exemplet härpå.2 Sär skilt ett antal internationellt uppmärksammade miljöolyckor av katastrofka raktär har medfört att också skadeståndsaspektema under senare år har rönt allt större aktualitet.31 den internationella diskussionen förefaller man vara någorlunda ense om att traditionella regler och principer för skadestånd är otillräckliga i förhållande till miljöskador. Utvecklingen har gått i en ansvarsskärpande och ansvarsutvidgande riktning. Numera kan man på både nationell och internationell nivå finna särskilda ordningar för civilrättsligt miljöskadeansvar som på flera centrala punkter avviker från traditionell skadeståndsrätt.s. 139
2.Skillnaderna mellan det särreglerade miljöskadeansvaret och den allmänna skadeståndsrätten framträder på flera olika plan. Stundom är det likväl mera fråga om nyansskillnader än egentliga särlösningar. I dag råder det dock också internationellt sett allmänt taget ringa tvivel om att ansvaret för miljöskador bör vara strikt snarare än baserat på culpa.4 Detta ansvar kanaliseras till vissas. 139
3.1 T.ex. Tulokas s. 331 konkluderar att den enda hållbara och den också för industrin billigaste lösningen utgörs av skadeprevention. Jfr även t.ex. Sandvik, JT 1996-97 s. 394, Wetterstein, JFT 1990 s. 344. Men se däremot även resonemanget av t.ex. Cummins m.fl., J. Mar. L. & Com. 1975 s. 169 ff.s. 139
4.2 Se om atomskaderiskema t.ex. Ståhlberg s. 3 ff., 23 ff. Se även nedan kap. 7.2.1.s. 139
5.3 Några av dessa olyckor behandlas närmare nedan kap. 7.2.2.2.s. 139
6.4 Se översiktligt t.ex. Bianchi, J. Envtl L. 1994 s. 27 f., 40 samt nedan kap. 4.1.s. 139
7.15 ansvarssubjekt (verksamhetsutövare,5 fastighetsägare,6 fartygsägare,7 etc.), ofta i kombination med en skyldighet för dessa att teckna ansvarsförsäkring eller att ställa säkerhet.8 Kravet på bevisningen av orsakssambandet har inte sällan nyanserats,9 i vissa fall t.o.m. modifierats.10 I många rättssystem har man vidare av tradition ställt sig restriktivt till att medge rätt till ersättning för s.k. ren förmögenhetsskada.11 Också enligt SkL (skadeståndslag 412/1974) gäller att en sådan ekonomisk skada som inte står i samband med person eller sakskada kan ersättas endast under vissa förutsättningar (se 5 kap. 1 §). Inom milj öskadeansvaret har emellertid inställningen till rena förmögenhetsskador ofta liberaliserats.12 MskL (L om ersättning för miljöskador 737/1994) utgör härvid inget undantag (se 5 § 1 mom.). Och så vidare.s. 139
8.Till detta kommer att skadeståndsrätten — liksom privaträtten överlag — till sin natur har varit individorienterad. Skadeståndsreglerna har av tradition varit anpassade till enskilda skadelidandes behov av ersättning. Betecknande är att man i äldre framställningar talade om att skadeståndsskyldighet förelåg vid de s.k. integritetskränkningarna, varmed man ofta avsåg person- och sak skador.13 Miljöskador kan emellertid också komma att drabba intressen utan för den enskildes intressesfär. Man brukar här bl.a. tala om skador på miljön. Karaktäristiskt för skador på miljön är att de drabbar allmänna {offentliga, kollektiva') intressen som är förknippade med den omgivande, fysiska miljön. Som exempel på sådana intressen kan här nämnas t.ex. biologisk mångfald, estetiska och kulturella värden, liksom allemansrättsliga friluftsmöjligheter.14s. 140
9.5 Se för finsk rätts del lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) 7 §.s. 140
10.6 Se t.ex. den svenska miljöbalken (1998:808) 32 kap. 6 § 1 st.s. 140
11.7 Se sjölagen (674/1994) 10 kap. 3 §. Sjölagen 10 kap. bygger på den år 1969 ingångna konventionen om civilrättslig ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (CLC) sådan den lyder ändrad genom 1992 års protokoll om ändring av CLC.s. 140
12.8 Se för finsk rätts del lagen om miljöskadeförsäkring (81/1998) 2 § samt förordning en om miljöskadeförsäkring (717/1998).s. 140
13.9 Se för finsk rätts del lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) 3 §, enligt vilken sannolik bevisning av orsakssambandet är tillräckligt.s. 140
14.10 Se t.ex. den norska forurensningsloven (13 mars 1981. Nr. 6) 8 kap. 59 § 1 ledd som förutsätter att en förorenare vid flera möjliga skadorsaker skall räknas ha orsakat ska dan »dersom det ikke blir godtgjort at en annen årsak er mer sannsynlig».s. 140
15.11 Se närmare nedan kap. 7.3.1.s. 140
16.12 Se närmare nedan kap. 7.3.4.s. 140
17.13 Se t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 59 f. Se även t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt s. 93, 97 med hänvisning till Karlgren, 5 uppl. s. 28 f. som följde terminologin hos Ussing i t.ex. Erstatningsretten.s. 140
18.14 Se närmare begreppspreciseringen nedan kap. 7.5.1. 16s. 140
19.I varierande omfattning har man börjat uppfatta också den omgivande mil jön som ett skadeståndsrättsligt skyddat intresse vid sidan om ersättning för traditionella typer av skador. För finsk rätts del följer MskL denna utveckling i 6 § 1 mom. 2 punkten.15 Skadeståndsansvar för skador på miljön utgör emel lertid ett högst kontroversiellt område. Detta hänger bl.a. samman med olika rättsliga traditioner om civilrättsligt- kontra förvaltningsrättsligt ansvar.16 Till detta kommer att de allmänna miljöintressena till övervägande del är av ideell art, medan man av hävd ofta inte har ersatt icke-ekonomiska skador (med undantag för ideell personskada).171 regel ersätts därför skäliga kostnader som myndigheter (eller andra behöriga) har åsamkats på grund av åtgärder som har vidtagits i syfte att återställa miljön i sitt tidigare skick. Så även enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten. Hur omfattande ansvaret härvid blir är givetvis bero ende av hur extensivt man definierar eller tolkar de åtgärder som kan anses innebära återställande av miljön. Trenden förefaller gå mot extensiva defini tioner.18 Men man finner även rättssystem som i högre eller lägre grad har lös gjort ansvaret från kostnadsersättningar och som medger penningersättning för de miljövärden av allmänt intresse som har förlorats eller reducerats.19s. 141
20.Som skäl för den ovan beskrivna ansvarsskärpande och ansvarsutvidgande utveckling har man ofta hänvisat till principen om att förorenaren betalar — »polluter pays»-principen. Denna princip har då sammankopplats med inte minst skadeståndsinstitutets preventiva funktion. Principen har härvid oftast uppfattats som ett uttryck för den s.k. ekonomiska preventionen och vanligen relaterats till ansvarsgrunden samt ansvarets omfattning. Särskilt inom rättsekonomin hävdas gärna att ett miljöskadeansvar som bygger på principen om att förorenaren betalar kan få betydelse också som ett miljöpolitiskt styrmedel. Stundom upplyfts detta till en t.o.m. central roll för miljöskadeansvaret.20s. 141
21.15 Se närmare nedan kap. 7.5.1. vid not 377-378, 392-396, 400-4001.s. 141
22.16 Se från ett rättsjämförande perspektiv t.ex. Darpö, särskilt dennes kritiska diskus sion s. 241 ff. För svensk rätts del förespråkar Darpö en förvaltningsrättslig modell, där dock de skadeståndsrättsliga reglerna bör utgöra »botten»; de bör som utgångspunkt endast vara möjliga att tillgripa i situationer där den förvaltningsrättsliga regleringen inte täcker en viss situation. Men de skadeståndsrättsliga reglerna bör enligt Darpö inte få användas för att försämra den enskildes position gentemot myndigheterna. I övrigt brukar man dock ofta vid valet mellan olika möjligheter förespråka skadelidar-/miljövänliga tolkningar och lösningar. Se även för bl.a. finsk rätts del nedan kap. 8.2.1 vid not 10.s. 141
23.17 Se närmare nedan kap. 7.4.1.s. 141
24.18 Se närmare nedan kap. 8.5.s. 141
25.19 Se närmare nedan kap. 8.4.s. 141
26.20 Se närmare nedan kap. 2-5.s. 141
27.17s. 141
PRESENTATION AV UNDERSÖKNINGEN
Syfte och avgränsning av ämnet
1.Miljöskadeansvaret i sin helhet kan givetvis inte undersökas inom ramen för denna framställning; området är alltför stort och heterogent. Det är nödvändigt att begränsa ämnet genom att koncentrera uppmärksamheten till endast vissa aspekter. Avsikten med den följande framställningen har varit tudelad.s. 142
2.Utgående från principen om att förorenaren betalar har först redogjorts för miljöskadeansvarets teori och de särskilda problem som man här ställs inför. Principen om att förorenaren betalar har konfronterats mot skadeståndsinstitutets funktioner i allmänhet, särskilt den preventiva funktionen. Detta i syfte att kritiskt analysera dels principens skadeståndsrättsliga betydelse och innebörd, dels frågan om miljöskadeansvarets betydelse som ett miljöpolitiskt styrmedel. Principen har härvid upptagits till granskning i förhållande till både ansvarsgrunden för miljöskador och miljöskadeansvarets omfattning. Under sökningen till denna del motiveras även av att principen om att förorenaren betalar i skadeståndsrättsliga framställningar ofta förefaller tas för given. Principen åberopas frekvent och ofta okritiskt som skäl för eller mot olika lösningar och tolkningar. Det är endast sällan man ser att något över huvud taget sägs om den åberopade principen i sig. Frågor om ansvarsmotiv och skadeståndets funktioner kan härtill sägas ha ett värde i sig genom att de bildar ett klassiskt skadeståndsteoretiskt problemområde.s. 142
3.Man kan inte med hjälp av sjäva principen om att förorenaren betalar av göra skadeståndsrättsliga frågor. Principen måste ges ett skadeståndsrättsligt innehåll i materiellt hänseende. Framställningens huvudsakliga syfte har här vid koncentrerats till vissa skadeståndsproblem i anslutning till själva miljöskadebegreppet. Det skadeståndsrättsligt relevanta miljöskadebegreppet far ses som en kombination av (a) skadeorsakernas karaktär å ena sidan, och (b) stadganden och principer som påverkar skadans ersättningsbarhet å andra sidan. Utgående från detta har särskilt följande frågeställningar och tolkningsområden utkristalliserats: a) Som miljöskada enligt MskL ersätts skador som verksamhet på etts. 142
4.bestämt område har orsakat i omgivningen genom föroreningar, vissas. 142
5.andra särskilt nämnda störningar eller »någon annan liknande störning»s. 142
6.(1 § 1 mom.). Intresset har främst riktat sig mot tolkningen av dens. 142
7.citerade skrivningen. Vilka krav kan man i kvalitativt hänseende ställas. 142
8.på skadorsakemas karaktär för att man skall kunna tala om en annan 18s. 142
9.liknande störning? Också tolkningen av verksamhet på ett bestämts. 143
10.område och kravet på att skadan bör visa sig i omgivningen har berörts.s. 143
11.Vidare har kraven på skadeorsakernas karaktär i kvantitativt hänseendes. 143
12.uppmärksammats genom vissa tolkningsspörsmål i anslutning till skyls. 143
13.digheten att tåla störning enligt MskL 4 §. bl) Hur har miljöskadebegreppet utvecklats i fråga om de skadeståndsrätt-s. 143
14.sligt skyddade intressena och de ersättningsgilla typerna av miljöskas. 143
15.dor? Rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada har här upptagitss. 143
16.till närmare granskning. Var går gränsen mellan sakskada och rens. 143
17.förmögenhetsskada och hur långt sträcker sig enligt MskL 5 § 1 mom.s. 143
18.rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada? Vad uppnås härvid is. 143
19.förhållande till det ansvar som även annars kunde följa? Vidare hars. 143
20.ersättning för ideella intressen och skador upptagits till granskning.s. 143
21.Syftet har här närmast varit att peka på svårigheterna då det gäller atts. 143
22.försöka dra en gräns mellan de ekonomiska skador som ersätts ochs. 143
23.sådana icke-ekonomiska skador som av tradition ofta inte har ansettss. 143
24.vara ersättningsgilla. Svårigheterna härvid har även betydelse för hurs. 143
25.man skall uppfatta skada på miljön, som är följande analyserade typ avs. 143
26.miljöskada. Avsikten har här närmast varit att placera in skador pås. 143
27.miljön i ansvarssystemet genom att konfrontera dessa skador mots. 143
28.traditionella typer av skador. Vad utgör egentligen en skada på miljön?s. 143
29.Hur långt kan man härvid föra ansvaret enligt traditionella regler? Vems. 143
30.har talerätt i fråga om de allmänna intressena och hur skall gränsen drass. 143
31.mot enskilda intressen? b 2) Följande större problemområde berör själva omfattningen av ansvarets. 143
32.och skadeståndets beräkning vid skador på miljön. Enligt MskL 6 § 1s. 143
33.mom. 2 punkten ersätts bl.a. skäliga kostnader för återställande av mils. 143
34.jön i sitt tidigare skick. Intresset har härvid riktats mot vissa tolkningss. 143
35.spörsmål av närmast teknisk art: Vilka åtgärder och kostnader kans. 143
36.ersättas, vilken nivå bör uppnås genom åtgärderna och hur skall mans. 143
37.bedöma kostnadernas skälighet? Ett centralt syfte har här vidare varits. 143
38.att företa en kritisk, rättspolitisk analys av MskL 6 § 1 mom. 2 punktens. 143
39.i belysning av mera omfattande ansvar för skador på miljön. De tvås. 143
40.ersättningsmetodema som härvid har kunnat iakttas är penningersätts. 143
41.ning för värdeminskning och/eller ersättning baserad på extensivts. 143
42.definierat återställande av miljön. Undersökningen har utgått från finsk rätt och MskL. Med tanke på ämnesvalets. 143
43.19 och frågeställningarnas karaktär har det dock i stor utsträckning varit nödvän digt att beakta också olika konventionslösningar och lösningar i utländsk rätt. Härtill har utvecklingen inom EG på miljöskadeområdet uppmärksammats. Undersökningen har närmast men inte enbart tagit fasta på olika situationer av otillåtna störningar och annat miljöansvar än civilrättsligt ansvar har i regel inte närmare berörts.21 Den valda infallsvinkeln har vissa givna brister. Den ger framförallt en endast ofullständig bild av det samlade miljöansvaret. För delen är emellertid att den på flera punkter har möjliggjort en mera ingående analys än vad som annars hade varit fallet. Flera av de tolkningar och rekom mendationer som presenteras i undersökningen har härtill relevans även för annat ansvar än civilrättsligt ansvar. Detta gäller inte minst de frågeställningar som avhandlas nedan i kapitel 8.s. 143
Framställningens disposition
1.Utgående från undersökningens tudelade syfte har den följande framställning en indelats i två delar. I den första delen avhandlas principen om att förorenaren betalar från skadeståndsrättslig synpunkt. I den andra delen — som bildar undersökningens huvudtema — följer en rättsdogmatisk analys av miljöskadebegreppet och omfattningen av ansvaret vid skada på miljön.s. 144
2.Den första delen består av fyra kortare kapitel, varvid kapitel 2 och 3 bildar den stomme på basis av vilken principen om att förorenaren betalar kan upp tas till skadeståndsrättslig granskning. I kapitel 2 preciseras frågeställningen utgående från en praktisk skadesituation och en kort, inledande presentation av principen om att förorenaren betalar. Kapitel 3 redogör därefter för skadeståndsinstitutets funktioner i allmänhet, varvid preventionen ställs i fokus. Det är särskilt den ekonomiska preventionen som kräver en närmare förklaring.s. 144
3.Kapitel 4 behandlar principen om att förorenaren betalar som ett uttrycks. 144
4.21 Se dock t.ex. nedan kap. 7.2.2.2.2. vid not 106-108, kap. 8.2.1., kap. 8.3.2.3. vid not 193-200, kap. 8.4.3.1., kap. 8.4.3.2.1. vid not 466-467, kap. 8.4.3.2.2. vid not 493-506, kap. 8.5.2.3. vid not 562-567, kap. 8.5.3.3. vid not 614-615. Att t.ex. statsan svaret i stor utsträckning har lämnats utanför denna undersökningen kunde även motiveras med att detta ansvar har ansetts lämpa sig illa för gränsöverskridande föroreningar. I stället anses att man primärt bör utveckla civilrättsligt ansvar och olika fondarrangemang. Se t.ex. Boyle, Remedying s. 83 ff., särskilt s. 95 ff., Koskenniemi, International Environmental Affairs 1990 s. 309 ff. Å andra sidan har olika civilrättsliga lösningar också ansetts kunna fungera som modeller vid utvecklandet av statsansvar för situationer där detta trots allt behövs. Se anförda arbeten samt t.ex. Rosas, Nordic J. Int'l L 1991 s. 29 ff. 20 för strikt skadeståndsansvar. Centralt blir här vilka undantag som kan komma i fråga beträffande det strikta ansvaret. Till den del principen om att förorenaren betalar anses kräva ett strikt ansvar, kommer en extensiv tolkning av möj ligheterna till ansvarsundantag att ineffektiviera principen och dess preventiva ratio. Därefter konfronteras principen mot skadeståndsinstitutets preventiva betydelse i allmänhet och den preventiva betydelsen av ett strikt ansvar.s. 144
5.I kapitel 5 redogörs för den rättsekonomiska synen på skadeståndsinstitutet som ett medel för intemalisering av externa samhällskostnader och hur principen om att förorenaren betalar har sammanlänkats med intemaliseringsgraden. Principen har därefter konfronterats mot intemaliseringsgradens pre ventiva betydelse. Slutligen ifrågasätts om principen om att förorenaren betalar egentligen har något att tillföra skadeståndsinstitutet.s. 145
6.Framställningens andra del inleds i kapitel 6 med en granskning av MskL:s stömingsrekvisit. Efter en genomgång av de störningar som nämns i 1 § 1 mom. ges en rekommendation för tolkningen av »annan liknande störning». Denna tolkning illustreras genom exempel. Områdes- och omgivningsrekvisiten berörs mindre ingående. Områdesrekvisitet aktualiserar dock även tolkningen av MskL:s förhållande till särreglerat skadeståndsansvar. Slutligen berörs vissa tolkningsspörsmål i anslutning till toleransrekvisitet i MskL 4 §.s. 145
7.Kapitel 7 och 8 utgör tillsammans undersökningens tyngdpunkt. Avsikten i dessa kapitel är helt enkelt att se hur långt den principiella utgångspunkten om att förorenaren betalar förverkligas vid miljöskador.s. 145
8.Kapitel 7 inleds med en granskning av ersättningsgilla skador enligt Parisoch Wienkonventionema om atomskadeansvaret, som blev det första föremå let för ansvarsreglering på internationell nivå. Utgående från skadebilden vid ett antal miljöolyckor redogörs därefter för reformbehovet i fråga om ersätt ningsgilla miljöskador, varefter de genomförda reformerna analyseras. Här tas fasta på olika gränsdragningssvårigheter. Det finns ingen klar gräns mellan sakskada och ren förmögenhetsskada, inte heller mellan ekonomisk skada och icke-ekonomisk skada. Man kan inte heller uppställa någon klar skiljelinje mellan skada på miljön och traditionella typer av skador. De genomförda reformerna har för finsk rätts del därför även utvärderats i förhållande till det ansvar som även annars skulle gälla eller åtminstone kunde gälla.s. 145
9.I kapitel 8 behandlas ansvarets omfattning vid skada på miljön utgående från avvärjande och återställande enligt MskL. Här undersöks vad som avses med kostnader för avvärjande och återställande liksom bedömningen av kostnadernas skälighet. I ljuset av återställningsmetodens ersättningsmässiga begränsningar undersöks penningersättning för värdeminskning, därefter ex-s. 145
10.21 tensivt återställande av miljön som ett alternativ till penningersättningsmetoden. Kapitlet avslutas med en utvärdering av de olika ersättningsmetodema. Samtidigt görs ett försök att sammanfläta vissa tankar från undersökningens båda delar.s. 145
11.I kapitel 9 sammanfattas slutligen undersökningens resultat. Därtill anförs några slutsatser de lege ferenda om ansvaret enligt MskL.s. 146
Metod och material
1.De ovan angivna syftemålen och frågeställningarna måste naturligtvis även inverka på undersökningen i metodologiskt avseende. Som redan framgått baserar sig undersökningens senare del i allt väsentligt på en rättsdogmatiskt inriktad forskningsmetod. Vad som här eftersträvas är således primärt en kart läggning av rättsläget enligt MskL de lege lata utgående från tolkning och systematisering av gällande stadganden. Detta kombineras med rättspolitiska argument och ställningstaganden de lege ferenda. Någon skarp gräns existerar ofta inte mellan lösningsrekommendationer de lege lata och de lege ferenda. Forskningstemat i undersökningens första del är däremot till sin grundkaraktär klart rättsekonomiskt vinklat, om än också här vissa frågeställningar förutsätt er ett rättsdogmatiskt angreppssätt.22 Omvänt förutsätter vissa frågeställningar i den andra delen att också rättsekonomiska lösningsmodeller och rekommen dationer beaktas.23s. 146
2.Medan det rättsekonomiska synsättet sägs vara »på väg att snabbt genom syra hela det nationalekonomiska grundstoftet»,24 är dess värde för rättsveten skapen alltjämt delvis omstritt.25 Det skulle här föra för långt att gå närmares. 146
3.22 I undersökningens första del bygger särskilt kap. 4.3. på rättsdogmatik.s. 146
4.23 I undersökningens andra del har rättsekonomiska lösningsmodeller särskilt beaktats i kap. 8.s. 146
5.24 Se Werins. 11.s. 146
6.25 En översikt av kritiken mot rättsekonomin i allmänhet ges av t.ex. Oker-Blom, Rättsekonomin s. 1 ff., särskilt s. 5 ff. Se från skadeståndsrättslig synpunkt t.ex. nedan kap. 2.2. vid not 29-30 med vidare hänvisningar. Härtill kan hänvisas till meningsutbytena mellan Riis i TfR 2000 s. 477 ff. och Hansen i TfR 2001 s. 563 ff. med anledning av den senares syn på rättsekonomin i UfR B 1999 s. 115 ff. Stephen s. 1 f. noterar att rättsekono min har en integrerad plats i den nordamerikanska juridiken, medan rättsekonomin inte har haft samma genomslagskraft i Europa. Jfr t.ex. Hellner, JFT 1998 s. 485 f. För finsk rätts del torde rättsekonomin ha introducerats av Oker-Blom i JFT 1980 s. 245 ff., där under benämningen »jurionomi». 22 in på rättsekonomin och dess ställning inom olika juridiska discipliner.26 För egen del menar jag dock att det kan vara av värde att beakta också rättsekonomiska argument som ett argument i en »dynamisk» rättsdogmatik,27 eller som en beståndsdel av den rättspolitiska analysen.28 Värdet av rättsekonomiska lösningsmodeller kommer givetvis att variera. I undersökningens första del har jag genom en logisk-systematisk teorianalys försökt att närmare bedöma värdet av den rättsekonomiska synen på preventionen som argument vid utformningen av skadeståndsskyldigheten för miljöskador.s. 146
7.Också i övrigt har jag i undersökningen till betydande del begagnat mig av en metod, som präglas av logisk-systematiska överväganden av de särskilda frågor som har upptagits till granskning.s. 147
8.Vad sedan gäller det material som har utnyttjats kan konstateras att de för rättsdogmatiska undersökningar traditionella rättskälloma (lagstiftning med förarbeten, rättspraxis och den juridiska litteraturen) har konsulterats. Till detta kommer (rätts)ekonomisk litteratur och — på grund av ämnets karaktär — vissa för juridiska framställningar klart udda källor, bl.a. två ekonomiska s.k. »contingent valuation» undersökningar.29 Undersökningen avser i första hand finsk rätt men i betydande utsträckning har även utländskt material beaktats, både i komparativt syfte30 och direkt som argumentationsbasis. En meningsfullt genomförd forskningsuppgift förutsätter härvid att man klargör det utländska materialets argumetvärde i förhållande till den nationella rätten. Rättskälloma har med tanke på deras argumentationsvärde traditionellt uppdelats i auktoritetsargument och sakargument (substantiella argument)31 och det förefaller här vara motiverat att skilja mellan nordiskt material å ena sidan och utomnordiskt material å andra sidan.s. 147
9.Det är naturligt att material från de övriga nordiska länderna beaktas inom ramen för en skadeståndsrättslig framställning. Sålunda menar Bengtsson att »varje nordisk rättsvetenskapsman på området med någorlunda självaktnings. 147
10.26 Se närmare för finskt vidkommande den utförliga sammanställningen av Kanniainen & Määttä (toim.), Näkökulmia oikeustaloustieteeseen (Helsinki 1996), del 2 (Helsinki 1998) och del 3 (Helsinki 1999).s. 147
11.27 Se även Wetterstein, Festskr. Sjur Braekhus s. 572 om beaktandet av bl.a. rättseko nomiska argument inom ramen för en dylik »dynamisk» rättsdogmatik.s. 147
12.28 Se även t.ex. Hellner, JFT 1998 s. 485 f.s. 147
13.29 Se nedan kap. 8.4.2.3.2.s. 147
14.30 Se även nedan vid not 41 om den komparativa metoden.s. 147
15.31 Se allmänt om (den glidande) indelningen i auktoritets- och sakargument t.ex. Peczenik, Rätten s. 197 ff., Timonen s. 130 ff., Wetterstein, Festskr. Sjur Braekhus s. 575 ff., Wilhelmsson, TfR 1985 s. 186 ff.s. 147
16.23 blickar ut över gränserna, när han behandlar ett problem som alls kan få betydelse i Norden i övrigt».32 Det finns även på det civilrättsliga området en lång nordisk tradition som bl.a. har kommit till uttryck i samnordisk lagstiftning på flera för civilrätten centrala områden. Vidare kan man mera allmänt framhålla den snarlika rättsmiljön, likheten i samhällsförhållandena och de samhälleliga värderingarna etc. Allt detta bidrar självfallet till att höja argumentvärdet av nordiskt material. I fråga om samnordisk lagstiftning anses redan det gemensamma harmoniseringssyftet rättfärdiga att material från de övriga nordiska länderna används som auktoritetsargument,33 låt vara att det även då finns skillnader.34s. 147
17.Samarbetet på skadeståndsområdet har emellertid inte varit så framgångs rikt som samarbetet på t.ex. avtals- och köprättens område, om än det inte kan betraktas som ett misslyckande.35 Skadeståndslagstiftningen i de nordiska län derna uppvisar dock klara skillnader. Man brukar om nordisk rätt säga att det av historiska skäl är en skillnad mellan dansk-norsk rätt (»västnordisk rätt») och finsk-svensk rätt (»östnordisk rätt»).36 Denna skiljelinje framträder även inom skadeståndsrätten, t.ex då det gäller rena förmögenhetsskador.37 Och i fråga om miljöskadelagstiftningen har det nordiska lagstiftningssamarbetet helt uteblivit. Det är likväl uppenbart att den svenska SvMskL (miljöskadelag 1986:225) — som därefter har inarbetats i MB (miljöbalk 1998:808) 32 kap. — i betydande utsträckning utnyttjades som en modell för MskL. Också den danska DaMskL (lov nr 225 af 6. april 1994 om erstatning for miljoskader) och ersättningsbestämmelserna i den norska ForL (forurensningslov 13 mars 1981. Nr. 6) 8 kap. uppvisar på många punkter närliggande lösningar. Men givetvis kan man på många punkter även peka på betydande skillnader — också principiella — mellan MskL och dess nordiska motsvarigheter.38s. 148
18.32 Bengtsson, TfR 1988 s. 561.s. 148
19.33 Se t.ex. Sevon, 31 NJM, del I s. 12 ff., Wetterstein, Festkr. Sjur Braekhus s. 576.s. 148
20.34 Wilhelmsson, TfR 1985 s. 189 ff. skiljer beträffande det nordiska materialets argu mentvärde mellan fyra olika auktoritativa argument: auktoritetsargument grundat på aukto ritativa skäl, auktoritetsargument grundat på källans egen auktoritet, auktoritetsargument grundat på sakskäl, samt slutligen auktoritetsargument grundat på gemensam rättsideologi.s. 148
21.35 Resultaten av det nordiskt lagstiftningssamarbetet på skadeståndsområdet beskrivs av t.ex. Bengtsson, TfR 1985 s. 541 ff., som betonar vikten av att man i rättstillämpningen genom likartade tolkningar försöker avhjälpa de olikheter som alltjämt består (s. 560 ff.).s. 148
22.36 Se t.ex. 31 NJM, del II (debatt) s. 63 (Lars Tottie) och s. 69 (Jan Hellner).s. 148
23.37 Se närmare nedan kap. 7.3.1. vid not 159-160.s. 148
24.38 Se kort om bristen på lagstiftningssamarbete på miljöskadeområdet och om den nordiska miljöskadelagstiftningens likheter och olikheter t.ex. Bengtsson, SvJT 1993 s. 374 24s. 148
25.Vad innebär det ovan anförda med tanke på det nordiska materialets argu mentvärde? Enligt min mening kan man på området för miljöskadestånd och annat skadestånd som en utgångspunkt fortsättningsvis tala om det nordiska materialet i termer av auktoritetsargument. (Självfallet krävs att materialet är sådant att detta över huvud taget kan tillskrivas auktoritativt värde.) I fråga om miljöskadeansvaret kunde man med hänvisning till Wilhelmssons terminologi kanske närmast tala om auktoritetsargument grundat på sakskäl eller gemen sam rättsideologi.39 Här (liksom i övrigt) krävs dock försiktighet. I vissa fall tvingas man konstatera att skillnaderna på detta område blir så stora att man svårligen kan tala om något »gemensamt nordiskt». Också nu kan man som ett typexempel hänvisa till den redan ovan omtalade skillnaden mellan östnordisk- och västnordisk rätt i fråga om ren förmögenhetsskada. Enligt min åsikt kan man på denna punkt inte längre tillskriva det danska och norska materialet något auktoritetsvärde för finsk rätts del. I själva verket blir danskt och norskt material här närmast av rättsjämförande intresse. Men inte heller svensk rätt uppvisar i fråga om själva begreppsbestämningen en sådan likhet med finsk rätt som man enligt min uppfattning kan förutsätta för att svenskt material här skall kunna tillmätas auktoritativt tolknings värde.40s. 149
26.Detta leder över till frågan om användningen av utomnordiskt material och argumentvärdet av detta material. Det är inte svårt att motivera användningen av utomnordiskt material. Detta material kan givetvis användas inom ramen för den komparativa metoden (som dock stundom har kritiserats som en onödig omväg41). Resultaten av rättsjämförelser kan användas på olika sätt.42 Rättsjämförelser med utomnordisk rätt kan ibland t.ex. ge även nya arguf., idem, Nordiska miljörättsliga uppsatser s. 21 ff, Wetterstein, SvJT 1993 s. 735 ff., idem, Env. Liability 1995 s. 41 ff.s. 149
27.39 Se Wilhelmsson, TfR. 1985 s. 190 ff.s. 149
28.40 Se nedan kap. 7.3.1. vid not 155-158. Se närmare även resonemanget nedan kap. 7.3.4.2. vid not 265-280.s. 149
29.41 I nordisk rätt har t.ex. Gunnerstad & Ingvarsson, SvJT 1997 s. 152 ff. starkt ifråga satt om inte den komparativa rätten är en omväg för att komma fram till det resultat som man även eljest och betydligt enklare kunde uppnå. Denna uppfattning torde knappast representera någon unik uppfattning. T.ex. Bogdan s. 20 konstaterar att det bland svenska jurister finns en »mycket utbredd uppfattning att det inte är mycket att hämta i studier av utländsk rätt». För finsk rätts del kan även nämnas att t.ex. Husa s. 2 på motsvarande vis noterar, att den komparativa rätten trots en viss profilhöjning under senare år fortsättnings vis är en på många vis ringa uppskattad rättsgren.s. 149
30.42 Se i korthet t.ex. Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 35 f. För utförligare beskriv ningar av den komparativa rättens användningsområden kan här hänvisas till t.ex. Bogdan s. 28 ff., Husa s. 18 ff.s. 149
31.25 mentationsmodeller som kan utnyttjas för utveckling och tolkning av nationell rätt. Man kan härtill knappast bortse från att miljöskadeansvaret som rätts område har en klart internationell prägel, detta inte minst genom ett flertal internationella konventioner om miljöskadeansvar.43 Ytterligare förutsätter utvecklingen inom EG att man riktar blicken utanför det specifikt nordiska, i detta fall t.o.m. utanför det europeiska. Den ekonomiska studie om värdering av skador på miljön som genomfördes i anslutning till EG-kommissionens vitbok om ersättningsansvar för miljöskador44 bygger nämligen på amerikansk rätt.451 januari år 2002 presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (direktivförslaget) som i allt väsentligt följer det amerikanska system som rekommenderades i den ekono miska studien.46 Detta bidrar till att höja intressevärdet av det välutvecklade och i många avseenden progressiva miljöskadeansvaret i amerikansk miljöskadelagstiftning (se nedan kap. 8.). Om EG genom ett direktiv på detta vis kom att så att säga »överta» de amerikanska reglerna, skulle synbarligen också argumentvärdet av det ifrågavarande amerikanska materialet höjas.47s. 149
32.Givet är att det utomnordiska materialets argumentvärde allmänt taget är lägre än det nordiska materialets. Om utomnordiskt material har en »gemen sam nämnare» med nationell rätt i form av t.ex. en av Finland ratificerad kon vention, kan i och för sig argumentvärdet bli högre än om en sådan nämnare saknas. Harmoniseringssyftet anses ju i allmänhet förutsätta att också det in ternationella tolkningsmaterialet beaktas vid konventionstolkning och tolkning av konventionsbunden nationell lagstiftning.48 Från nordisk rättspraxis belyses detta exempelvis av det välkända svenska s.k. TsesA-fallet i NJA 1983 s. 3 (ref. nedan kap. 2.1.). Inställningen torde dock fortsättningsvis vara att argumentvärdet blir lägre än det nordiska materialets. I frågor där en »gemen sam nämnare» saknas har det ansetts att man har »att nästan uteslutande ty sigs. 150
33.43 De för denna undersökning viktigaste konventionerna och den utveckling som har lett fram till dem presenteras närmare nedan kap. 7.2.s. 150
34.44 WM2000) 66 slutlig.s. 150
35.45 EC Study on Damage to Natural Resources. Se närmare om derma anknytning till amerikansk rätt nedan kap. 8.2.1. vid not 38, 8.3.3.2.2. vid not 249-251 och 272-274, kap. 8.5.2.3. vid not 544-553, 8.5.3.3. vid not 608-611.s. 150
36.46 KOM(2002) 17 slutlig. Se särskilt art. 2.1.16 och art. 5 samt Bilaga II.s. 150
37.47 Se närmare även exempelvis Bogdan s. 33 f. om nyttan av komparativ rätt de lege lata då rättsregler från ett land mer eller mindre ordagrant har övertagits (»kopierats») av ett annat land.s. 150
38.48 Se även t.ex. de rekommendationer som framställs av Berlingieri, J. Mar. L. & Com. 1987 s. 317 ff. 26 till sakargument».49 För egen del menar jag att materialet endast kan tillskrivas substantiellt värde, vilket inte utesluter att detta material kan ha stor faktisk tolkningsbetydelse — också i förhållande till auktoritetsargument.50 Också då en »gemensam nämnare» i form av en konvention föreligger har man anledning att se med stor försiktighet på det internationella materialet. Det internationella tolkningsmaterialet består närmast av konventionernas för arbeten (travaux pråparatoires), internationell praxis (olika länders nationella domstolsavgöranden om konventionstolkningen) och av juridiska litteratur om konventionerna.s. 150
39.Travaux préparatoires godtas visserligen som en supplementär rättss. 151
40.källa i Wienkonventionen om traktaträtten (art. 32), men ofta är det sås. 151
41.att man endast finner spridda uttalanden utan att någon betydandes. 151
42.internationell enighet kan skönjas.51 Inställningen till konventionsförar-s. 151
43.beten varierar även storligen på det internationella planet.521 de fall atts. 151
44.det efter avslutande förhandlingar utarbetas en kommentar till konven-s. 151
45.tionstexten53 5ö4kar visserligen användbarheten av förarbetena. Men dens. 151
46.övervägande inställningen torde hos oss fortsättningsvis vara att dens. 151
47.interna normpropositionen äger tolkningsföreträde. Konventionstolkningens mångfasetterade och svårbemästrade problematik skall här inte närmare beröras. Problemen härvid är sedan tidigare väl kända från i synnerhet transporträtten, där en stor del av lagstiftningen är konventionsstyrd och där problematiken synes ge upphov till en aldrig sinande ström av debattinlägg.55 Enligt Wienkonventionen om traktaträtten skall dock 49 Wetterstein, Festskr. Sjur Braskhus s. 577. 50 Som t.ex. Wilhelmsson, TfR 1985 s. 188 betonar, behöver ett auktoritetsargument inte med nödvändighet utgöra också ett avgörande argument. I den juridiska argumentatio nen kan auktoritetsargument omkullkastas av andra argument, t.ex. sakargument. Se även t.ex. Aarnio, Lainoppi s. 136 ff. 51 Grönfors, JT 1991-92 s. 417 ff. ger flera synpunkter härpå, bl.a. i form av en illu strerande konferensdagbok. 52 Se allmänt t.ex. Sandvik s. 14 med vidare hänvisningar. 53 Så är fallet beträffande exempelvis 1993 års Convention on Civil Liability for Damage Resulting from Activities Dangerous to the Environment; se Explanatory Report (15 January 1993). 54 Se allmänt t.ex. Klami, Kansainvälinen s. 54. Jfr även om köprättskonventionen t.ex. Sandvik s. 15 med vidare hänvisningar. 55 Se bland den omfattande litteraturen t.ex. Berlingieri, J. Mar. L. & Com. 1987 s. 317 ff., Grönfors, SvJT 1957 s. 16 ff, idem, JT 1991-92 s. 417 ff., Klami, Kansainvälinen s. 52 ff, Sevön, JFT 1974 s. 194 ff, Sisula-Tulokas, JFT 1987 s. 240 ff, idem, Dröjsmålsskador s. 21 ff, Sundberg, Scan. Stud. 1966 s. 219 ff, Wetterstein, Globalbegränsning s. 67 ff, idem, Festskr. Sjur Braekhus s. 567 ff, idem, JFT 1985 s. 34 ff. Jfr även oms. 151
48.27 ett traktat tolkas »i ärlig överensstämmelse med gängse mening om traktatets uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatets ändamål och syften» (art. 31(1)).5 565 Varje land som har anslutit sig till en konvention har samtidigt också solidariserat sig med det övergripande harmoniseringssyfte som uppbär konventionen. Idealbilden är att konventionen skall förstås och tillämpas på samma sätt oberoende av inför vilket lands domstol en konflikt kommer upp till prövning. Medlen för att uppnå dessa grundsatser är emellertid svårfångade. En metod som vid konventionstolkning tycks ha vunnit ett starkt understöd är dock att genom en blandning av nationella och internationella element eftersträva en tolkning som med största sannolikhet kan få allmänt stöd på det internationella planet.57 (Se även NJA 1983 s. 3, ref. nedan kap. 2.1.).s. 151
49.Man har likväl vid konventionstolkning allmänt ställt sig i viss mån skep tisk till det övergripande harmoniseringssyftet. Inflytandet från den nationella rättsmiljön finns alltid i bakgrunden och låter sig inte bortförklaras.58 Bl.a. Sisula-Tulokas menar att en ofta outtalad kvalifikation för att ett tolkningsaltemativ skall slå igenom på internationell nivå är att resultatet är acceptabelt enligt den nationella rätten. Man kan härvid skönja olika handlingsalternativ. En mera ovanlig variant är t.ex. att medvetet bryta mot harmoniseringssyftet, medan det vanligaste torde vara att domstolarna i »god tro» utgår från att konventionstexten är entydig och läser den så att den överensstämmer med natio nell rätt.591 förhållande till det konventionsbaserade miljöskadeansvaret be kräftas tesen bl.a. då det gäller ersättning för skador på miljön.60 exempelvis köprätten t.ex. Bianca & Bonell (eds) s. 83 ff., Honnold s. 99 ff., Ramberg & Herre s. 108 ff., samt Sandvik s. 14 f., 24 ff.s. 152
50.55 Jfr t.ex. art. 7( 1) i köprättskonventionen, som förutsätter att hänsyn tas till konven tionens »internationella karaktär och till behovet att främja enhetlighet vid dess tillämpning samt iakttagandet av god tro i internationell handel». Se närmare om tolkningen härav ovan i föregående not anförd köprättslig litteratur.s. 152
51.57 Se t.ex. Grönfors, SvJT 1957 s. 18, Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 22 f., idem, JFT 1987 s. 240 f., Wetterstein, JFT 1985 s. 171 ff., samtliga med rikliga hänvisningar. T.ex. Grönfors menar i JT 1991-92 vidare att hänsyn till den internationella dimensionen även kan tas genom en enklare metod. Nämligen genom att »först låta tolkningsproceduren av materialet ha sin gång inom ramen för en nationell tolkning och först därefter justera resultatet med hänsyn till det internationella elementet där så krävs».s. 152
52.58 Jfr speciellt Klami, Kansainvälinen s. 52 ff.s. 152
53.59 Sisula-Tulokas, Dröjsmålsskador s. 23, 30 f.; jfr idem, JFT 1987 s. 247.s. 152
54.60 Se nedan kap. 7.2.2.2.1. vid not 83-100. 28s. 152