1.Frågan om de svenska blankettstraffbuden är att anse som statiska eller dynamiska torde egentligen vara ganska lätt att besvara. Frågan måste visserligen besvaras genom tolkning av de enskilda straffbuden, men ut gångspunkten för denna tolkningsverksamhet torde kunna sägas vara att blankettstraffbud skall uppfattas som dynamiska i frånvaro av klara indi kationer (t.ex. i lagtext eller i förarbeten) på motsatsen. Vad gäller frågan om hur blankettstraffbud bör tolkas i frånvaro av klara indikationer på att bestämmelsen är statiskt eller dynamisk har en ganska ingående diskussion förts i tysk doktrin av Volker Krey.s. 263
2.Krey menar att det också i frånvaro av uttryckliga regler ändå ofta finns tillräckligt med material för att avgöra huruvida en blanketthänvis ning skall anses vara statisk eller dynamisk.37 Han framhåller t.o.m. att just frånvaron av en uttrycklig reglering i dessa hänseenden kan utgöra tillräcklig grund för en bedömning i dessa fall.s. 264
3.Krey pekar särskilt på vissa punkter som han menar generellt talar i en viss riktning. Dessa kan här återges på ett något tydligare och utförligare sätt enligt följande:38s. 264
4.- Om det i blankettstraffstadgandet anges detaljerade uppgifter, sås. 264
5.som dag för utfärdande och uppgifter om var texten står att finnas. 264
6.(t.ex. i SFS eller i EGT) så talar detta generellt för att hänvisningens. 264
7.är statisk.s. 264
8.- Om det i blankettstraffstadgandet hänvisas till rättsakter som skalls. 264
9.utfärdas i framtiden är detta med logisk nödvändighet en dynamisks. 264
10.hänvisning.s. 264
11.- Om det är uppenbart att skälen för användandet av blankettstraff-s. 264
12.tekniken är att man skall slippa ändra straffstadgandet varje gångs. 264
13.som hänvisningsobj ektet ändras så talar ratio legis för att se hänviss. 264
14.ningen som dynamisk. Kreys andra och tredje punkt synes vara oantastliga, även om det när det gäller den tredje punkten kan sägas att det egentliga problemet ligger i att avgöra när det är uppenbart att skälen för att använda blankettstrafftekniken har varit sådana att det finns skäl att anse blankettstraffstadgan det som dynamiskt. Den tredje punkten ger s.a.s. inte mycket mer än en omskrivning av frågeställningen.s. 264
15.Vad gäller den första punkten kan man fråga sig om den inte kan leda fel åtminstone i vissa fall. Huruvida det hänvisas på ett mer eller mindre noggrant sätt kan ju bero på många olika faktorer, t.ex. på tradition eller på förhållandet mellan blankettstraffstadgandet och det stadgande till vilket det hänvisas. Exempelvis har i vart fall jag aldrig sett hänvisningar inom ramen för en och samma rättsakt där man anger detaljerade upp gifter om den norm vartill man hänvisar. I dessa fall nöjer man sig regel mässigt med artikel- eller paragrafnummer.s. 264
16.Omvänt är det nog att dra det hela mycket långt att se varje precise rad angivelse av en rättsakt som ett tecken på att en statisk hänvisning varit avsedd. Om man t.ex. hänvisar till paragraf a i lag x av 1999 och denna paragraf senare (dvs. genom en lag om ändring av paragraf a i lag x av 1999) erhåller en annan lydelse så kan det knappast sägas vara up penbart att hänvisningen inte skall anses omfatta de ändrade normerna. Också dessa finns ju i den angivna lagen, om också i ändrad form. En annan sak är att man av legalitetsskäl knappast bör godta att en hänvis ning som uttryckligen avser en viss speciell rättsakt senare anses avse en helt annan rättsakt, dvs. den rättsakt som ersatt den första; om hänvis ningen avser paragraf a i lag x av år 1999 kan knappast godtas att den förstås som om den avsåg paragraf a i lag y av år 2000 (och det oberoen de av om innehållet i de båda lagarna är identiskt). Vad gäller svenska blankettstraffstadganden torde det, som ovan note rats, vara näraliggande att uppfatta dem som dynamiska, dvs. att de är avsedda att kunna stå kvar oförändrade även om den paragraf till vilken det hänvisas skulle komma att ändras. I regel finns ingen närmare anvis ning om att hänvisningsnormen skulle avse utfyllnadsnormer i en viss lydelse och ett skäl till att blankettstraffbudstekniken används torde vara att detta besparar lagstiftaren arbete med att uppdatera själva straffbudet varje gång utfyllnadsnormerna ändras. Denna slutsats kan underbyggas bl.a. genom hänvisning till Högsta domstolens praxis. Exempelvis fram går det av NJA 1997 s. 175 att Högsta domstolen, sannolikt utan att närmare reflektera över saken, har tolkat blankettstraffbudet i 74 § lagen (1977:293) om handel med drycker som vore det dynamiskt.s. 264