Rättsfall
NJA 1997 s. 175
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1997 s. 175
BibTeX
@misc{nja-1997-s-175,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1997 s. 175}},
year = {1997},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
EU & straffrätten - studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten2 hänvisningar
- Omvänt är det nog att dra det hela mycket långt att se varje precise rad angivelse av en rättsakt som ett tecken på att en statisk hänvisning varit avsedd. Om man t.ex. hänvisar till paragraf a i lag x av 1999 och denna paragraf senare (dvs. genom en lag om ändring av paragraf a i lag x av 1999) erhåller en annan lydelse så kan det knappast sägas vara up penbart att hänvisningen inte skall anses omfatta de ändrade normerna. Också dessa finns ju i den angivna lagen, om också i ändrad form. En annan sak är att man av legalitetsskäl knappast bör godta att en hänvis ning som uttryckligen avser en viss speciell rättsakt senare anses avse en helt annan rättsakt, dvs. den rättsakt som ersatt den första; om hänvis ningen avser paragraf a i lag x av år 1999 kan knappast godtas att den förstås som om den avsåg paragraf a i lag y av år 2000 (och det oberoen de av om innehållet i de båda lagarna är identiskt). Vad gäller svenska blankettstraffstadganden torde det, som ovan note rats, vara näraliggande att uppfatta dem som dynamiska, dvs. att de är avsedda att kunna stå kvar oförändrade även om den paragraf till vilken det hänvisas skulle komma att ändras. I regel finns ingen närmare anvis ning om att hänvisningsnormen skulle avse utfyllnadsnormer i en viss lydelse och ett skäl till att blankettstraffbudstekniken används torde vara att detta besparar lagstiftaren arbete med att uppdatera själva straffbudet varje gång utfyllnadsnormerna ändras. Denna slutsats kan underbyggas bl.a. genom hänvisning till Högsta domstolens praxis. Exempelvis fram går det av NJA 1997 s. 175 att Högsta domstolen, sannolikt utan att närmare reflektera över saken, har tolkat blankettstraffbudet i 74 § lagen (1977:293) om handel med drycker som vore det dynamiskt.
- NJA 1978 s. 452 269 NJA 1985 s. 788 269 NJA 1988 s. 218 269 NJA 1992 s. 532 199 NJA 1994 s. 480 269 NJA 1995 s. 606 138 NJA 1997 s. 175 265 NJA 1999 s. 102 126 NJA 2000 s. 302 37 NJA 200 Is. 409 137
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- 3.1 Legalitet, giltighet, underlåtenhet, gärningsmannaskap m.m. I NJA 1997 s. 175 ansågs ett blankettstraffbud (74 § lagen [1977:293] om handel med drycker) som kriminaliserade anskaffande av alkohol åt annan i strid med en viss annan bestämmelse i samma lag (12 §) kunna tillämpas också i förhållande till ett stycke i denna bestämmelse som innehöll en förhållningsregel av innebörd att alkohol inte fick, som gåva eller lån, överlämnas till personer under 20 år. HD ansåg, till skillnad från HovR:s majoritet, att blankettstraffbudets verb (”anskaffar”) även enligt allmänt språkbruk utan svårighet kunde inrymma ett överlämnande av något som gåva eller lån och att det därför inte stred mot legalitetsprincipens analogiförbud att döma till ansvar för olovligt anskaffande av alkoholdrycker. Ett JustR var skiljaktigt och ville fastställa HovR:s dom, dvs. ogilla åtalet. Se numera 3 kap. 9 § samt 10 kap. 6 § alkohollagen (1994:1738) Fallet illustrerar, om inte annat, att det ofta är svårt att avgöra vad som kan anses omfattas av ett straffbuds ordalydelse.
- NJA 1997 s. 175 NJA 1995 s. 711