Walin 1997 s 59–65, jfr 1977 s 52-59. Wilhelmsson/Sevón 1983 s 155–163. Taxell 1972 s 389. Jfr Prop 1975:102 s 97–98. SOU 1974:28 s 102. NJA 1967 s 195 och NJA 1991 s 271 - ”Påföljden vid dröjsmål med betalning är inte nödvändigtvis begränsad till en skyldighet att utge dröjsmålsränta”. Jfr NJA 1991 s 217. Herre 1996 s 263–270. Gunv Wallin 1969 s 24–25.
Hänvisas från p. 41 (s. 29)
41.tas till kreditgivarens förlust och dennes intresse av att avtalet uppfylldes. Normargumentet om hänsynstagande till kreditgivarens faktiska förlust skall ses mot bakgrund av antagandet att kreditgivarens skador mycket ofta får anses kompenserade genom den lagstadgade dröjsmålsräntenivån. Möjligheterna att kräva skadestånd utöver dröjsmålsränta begränsas också av normargument om adekvans och principen att en skadelidande måste begränsa sin skada. Beträffande adekvans hävdas att förutsebarhetskravet medför att skadestånd utöver dröjsmålsränta kan utkrävas främst om gäldenären varit medveten om den skada kreditgivaren kunde lida. Gäldenären måste då ha uppmärksammats på detta i samband med avtalet eller i vart fall inom sådan tid att han haft rimlig tid på sig att inrätta sig efter att bära sådan risk.s. 29