Walin 1997 s 59–65, jfr 1977 s 52-59. Wilhelmsson/Sevón 1983 s 155–163. Taxell 1972 s 389. Jfr Prop 1975:102 s 97–98. SOU 1974:28 s 102. NJA 1967 s 195 och NJA 1991 s 271 - ”Påföljden vid dröjsmål med betalning är inte nödvändigtvis begränsad till en skyldighet att utge dröjsmålsränta”. Jfr NJA 1991 s 217. Herre 1996 s 263–270. Gunv Wallin 1969 s 24–25.
Hänvisas från p. 41 (s. 29)
1.Förbehåll om vite eller skadestånd är en närliggande företeelse till de förverkandeförbehåll som kan angripas med 37(cid:0)§ AvtL. Skillnaden är atts. 27
2.461s. 27
3.vitet eller skadeståndet bestäms på ett sätt som inte har med säkerhetenss. 28
4.omsättningsvärde att göra. De reella effekterna kan dock vara i stort setts. 28
5.desamma och den skadebeskrivning som använts för förverkandeklau-s. 28
6.suler som relaterar till omsättningsvärdet kan i stora delar användas ävens. 28
7.för vites och skadeståndsklausuler. Till dessa kan även räknas dröjs-s. 28
8.målsränta eftersom det i grund och botten handlar om att pantsättarens. 28
9.får betala mer vid dröjsmål. Om man vill upprätthålla en skillnad mellans. 28
10.de tre begreppen kan man tala om att vite främst syftar till prevention,s. 28
11.skadeståndet främst till att kompensera den faktiska skada som just dens. 28
12.aktuella borgenären förväntas lida och dröjsmålsränta främst till atts. 28
13.schablonmässigt ersätta den skada en borgenär i allmänhet förväntass. 28
14.lida. Några tydliga gränser är det emellertid inte fråga om.s. 28
15.Den oklara rättsfråga som skall behandlas i detta avsnitt är i vilkens. 28
16.mån pantsättaren skyddas mot förbehåll om vite, skadestånd och dröjs-s. 28
17.målsränta?s. 28
18.Den fråga som skall behandlas i detta avsnitt är i huvudsak en allmän frågas. 28
19.om vilka påföljder en borgenär kan tillgripa mot en gäldenär som inte beta-s. 28
20.lar. Ur ett säkerhetsrättsligt perspektiv hamnar frågan dock här såsom ens. 28
21.variant av förverkandeförbehåll. Jfr avsnitt 9.2.3 och 10.2.3.2.s. 28
22.8.2.7.1Beloppsbegränsning, oskälighetsregler och skadeståndsprincipers. 28
23.Ett normargument som det finns anledning att inleda med är det tving-s. 28
24.ande stadgandet om kreditgivares möjligheter att förbehåll sig ersättnings. 28
25.för åtgärder för att förmå gäldenären att betala. Enligt InkassokostnadsLs. 28
26.är sådan ersättning begränsad till ett maxbelopp. Detta är f(cid:0)n 45 kr.s. 28
27.På grund av detta stadgande handlar den här aktuella frågan bara oms. 28
28.viten, skadestånd och dröjsmålsränta som motiveras på annan grund.s. 28
29.Stadgandet ger också en ytterligare bakgrund till det problematiska meds. 28
30.denna typ av förbehåll.s. 28
31.Normargument mot förbehåll om viten, skadestånd och dröjsmåls-s. 28
32.räntor utgörs i första hand av 36(cid:0)§ AvtL och normativa uttalanden oms. 28
33.denna regels tillämplighet på just sådana förbehåll. Av dessa är dets. 28
34.tydligaste ett förarbetsuttalande om att det för konsumentförhållandens. 28
35.är ”klart att räntevillkor som ej obetydligt avviker från lagen ofta måstes. 28
36.kunna stämplas som oskäliga”. Den lag som avses är räntelagen ochs. 28
37.462 räntenivån är m(cid:0)a(cid:0)o som regel referensräntan ökad med åtta procentenheter.s. 28
38.Angående viten och skadeståndsklausuler förespråkas i förarbetena en avvägning mellan de aktuella förbehållens dubbla funktioner av kompensation och prevention. Hänsyn skall tas till kreditgivarens faktiska förlust och således begränsas m(cid:0)h(cid:0)t denna. Dessa hänsyn får vägas mot kreditgivarens intresse av att slippa dröjsmål.s. 29
39.Till sammanhanget hör att nuvarande 36(cid:0)§ AvtL ersatte en regel om ned-s. 29
40.sättning av vite. I denna äldre regel stadgades uttryckligen att hänsyn skulles. 29
41.tas till kreditgivarens förlust och dennes intresse av att avtalet uppfylldes. Normargumentet om hänsynstagande till kreditgivarens faktiska förlust skall ses mot bakgrund av antagandet att kreditgivarens skador mycket ofta får anses kompenserade genom den lagstadgade dröjsmålsräntenivån. Möjligheterna att kräva skadestånd utöver dröjsmålsränta begränsas också av normargument om adekvans och principen att en skadelidande måste begränsa sin skada. Beträffande adekvans hävdas att förutsebarhetskravet medför att skadestånd utöver dröjsmålsränta kan utkrävas främst om gäldenären varit medveten om den skada kreditgivaren kunde lida. Gäldenären måste då ha uppmärksammats på detta i samband med avtalet eller i vart fall inom sådan tid att han haft rimlig tid på sig att inrätta sig efter att bära sådan risk.s. 29
42.Intressant i sammanhanget är att man i föregångaren till RänteL, SkbrLs. 29
43.6(cid:0)§, utelämnande ett föreslaget stadgande om rätt till skadestånd för ersätt-s. 29
44.ning för vad som inte skulle anses ersatt genom dröjsmålsränta. Motivering-s. 29
45.en var att så starka begränsningar beträffande orsakssamband och förutse-s. 29
46.barhet måste iakttagas att en tydlig skadeståndsregel skulle bli för svår atts. 29
47.meddela. Detta har i doktrin tolkats som att man fruktade en alltför långt-s. 29
48.gående tillämpning.s. 29
49.Det skall anmärkas att skadestånd i anledning av ”dröjsmål med betal-s. 29
50.ning” utdömts i NJA 1991 s 217. En bank som dröjt med utbetalning i etts. 29
51.par timmar ansågs ”oberoende av vållande” skyldig att ersätta ”av dröjsmålets. 29
52.förorsakad förutsebar skada”. Man kan dock fråga sig i vilken mån fallet ärs. 29
53.ett exempel på betalningsdröjsmål eller på bristande fullgörande av sysslo-s. 29
54.mannaskap.s. 29
55.463s. 29
56.Det finns också normargument för att beakta dröjsmålets orsaker. Hän-s. 30
57.syn till ändrade förhållanden anges vara viktigt. Nedsättning av vites. 30
58.anses åtminstone i kombination med andra omständigheter kunnas. 30
59.komma i fråga vid sjukdom, arbetslöshet el dyl. För dröjsmålsräntas. 30
60.finns det också uttryckligt lagstöd för att vid sådana och liknande om-s. 30
61.ständigheter jämka även den lagstadgade dröjsmålsräntenivån, RänteLs. 30
62.8(cid:0)§.s. 30
63.Utöver 36(cid:0)§ AvtL utgör också ockerreglerna i 31(cid:0)§ AvtL och BrBs. 30
64.9:5 skydd mot de här aktuella förbehållen. Med hänsyn till att ocker-s. 30
65.stadgandet i BrB 9:5 behandlats för huvudfallen av förverkandeklausulers. 30
66.tas dessa delar inte upp särskilt.s. 30
67.8.2.7.2Liknande skador som vid förverkande m ms. 30
68.I faktaargumentationen kan den här aktuella problematiken sägas handlas. 30
69.om en avvägning mellan å ena sidan preventionsaspekten och panthava-s. 30
70.rens behov av kompensation, och å andra sidan intresset av att systemets. 30
71.inte fungerar så att gäldenärer slås ut. Eftersom denna problematik ärs. 30
72.ganska allmän finns det många faktaargument som kan anföras i frå-s. 30
73.gan. Här anförs endast några centrala argument.s. 30
74.Beträffande kompensation är ett antagande som nämnts ovan att ens. 30
75.kreditgivare mycket ofta blir fullt kompenserad genom den lagstadgades. 30
76.dröjsmålsräntan. I vart fall sett utifrån de skadebeskrivningar soms. 30
77.används i de nämnda skadeståndsrättsliga principerna. Därmed handlars. 30
78.det i första hand om att avväga de preventiva effekterna mot intresset avs. 30
79.att inte slå ut gäldenärer.s. 30
80.När det gäller pantsättarens skador kan konstateras att det finns lik-s. 30
81.heter mellan den riskunderskattning som pantsättaren tenderar att göras. 30
82.avseende förverkandeförbehåll och förbehåll om vite, skadestånd ochs. 30
83.dröjsmålsränta. Som nämnts kan skadorna vara i stort sett desamma soms. 30
84.skadorna av förverkande. Pantsättaren tenderar att underskatta riskernas. 30
85.för att inte kunna betala på förfallodagen och panthavaren kan utnyttjas. 30
86.detta. Trots att det i båda fallen kan handla om att panthavaren får etts. 30
87.värde som är mindre än hans verkliga förlust tenderar det bli fråga oms. 30
88.ett större värde. Detta gäller dock i mindre mån i de fall parterna faktiskts. 30
89.bestämt beloppet utifrån en uppskattning av panthavarens eventuellas. 30
90.464 förlust. Det nämnda utgör givetvis faktaargument för att begränsa omfattningen av de aktuella förbehållen.s. 30
91.För en begränsning talar också antagandet att den preventiva effekten av de lagstadgade sanktionsmedlen är ganska stor. Förutom lagstadgad dröjsmålsränta och påminnelseavgift finns i Sverige ett ganska välutvecklat system för kreditupplysning och indrivning. Den preventiva effekten av betalningsanmärkningar kan antas vara mycket stor. Därmed kan det antas att den ytterligare prevention som kan nås genom en strängare sanktion än lagstadgad dröjsmålsränta och påminnelseavgift är begränsad.s. 31
92.På grund av de nämnda systemen ligger den viktigaste preventiva effekten av strängare sanktion antagligen i verkan mot korta betalningsdröjsmål. Vid sådana dröjsmål kan kreditgivaren föredra att inte kräva påminnelseavgift och dröjsmålsränta. Eftersom risken för att gäldenären råkar ut för sanktioner därmed är liten och sanktionerna i sig handlar om relativt små belopp, kan en gäldenär föredra att ta denna risk. Om risken däremot omfattar ett relativt stort belopp tenderar gäldenären att inte ta risken. Mot att godta sådana sanktioner talar dock att likviditetsflöden kan vara svåra att förutse och att oväntade händelser kan inträffa.s. 31
93.Till faktaargumenten hör också att de preventiva effekterna av dröjsmålssanktioner är störst för dem som har möjlighet att betala i tid, men små för dem som har ekonomiska problem. Det hör då till saken att det i efterhand, när ett dröjsmål väl inträffat, går att skilja mellan fall av ekonomisk kris där gäldenärer riskerar att slås ut och fall av illvilliga eller slarviga dröjsmål. Viktigast är därför att skyddet mot dröjsmålsförbehåll får verkan i de fall gäldenären just riskerar att slås ut. Mot ett sådant materiellt behovsprövat skydd talar å andra sidan att det kan vara svårt att få skyddet att aktualiseras när det verkligen kan ha betydelse. 8.2.7.3Liknande värden som vid förverkande Beträffande värdeargumenten kan mycket kan sägas om vad som utgör ockerränta och en rimlig sanktion vid betalningsdröjsmål. Det är laddat att utkräva större sanktioner än den förlust man gjort. Det är också laddat att utkräva sanktioner av en gäldenär som befinner sig i ekonomiska svårigheter. Argument om förutsebarhet för kreditgivare har relevans, men med begreppet behöver inte nödvändigtvis förstås att panthavaren skall få ut sina sanktioner i alla lägen. En kreditgivare tar alltid en risk att inte alls få betalt, t(cid:0)o(cid:0)m om han har säkrat sin fordran med en relativt värdebeständig pant.s. 31
94.465s. 31
95.8.2.7.4Dröjsmålssanktioner bör kunna prövas materiellts. 32
96.Av de nämnda argumenten kan flera slutsatser dra. En är att det i dettas. 32
97.sammanhang finns liten anledning att skilja mellan förbehåll om vads. 32
98.som benämnts vite, skadestånd eller dröjsmålsränta. Däremot finns dets. 32
99.anledning att skilja mellan sanktioner som syftar till att kompenseras. 32
100.panthavaren för den förlust han faktiskt kan komma att göra och sank-s. 32
101.tioner som huvudsakligen är uppställda i preventivt syfte. En annans. 32
102.slutsats är nämligen att de senare förbehållen bör kunna angripas meds. 32
103.36(cid:0)§ AvtL.s. 32
104.En tredje slutsats är att den lagstadgade dröjsmålsräntenivån kan tjä-s. 32
105.na som en riktnorm för typfallen av kreditavtal.s. 32
106.En fjärde slutsats är att hänsyn bör tas till orsakerna till pantsättarenss. 32
107.dröjsmål. I de fall pantsättaren har ekonomiska svårigheter finns dets. 32
108.särskilt långtgående anledning till jämkning. För att påverka kreditgivares. 32
109.att självständigt beakta dessa aspekter finns det anledning att ocksås. 32
110.använda det skydd som BrB 9:5 ger.s. 32